 |
Bad
Cash Quartet gör teen-angst punkpop som man vill
festa, dansa och vissla på söta pojkar när
man hör. |
En gång slog Jonas sönder sina trummor när
de spelade på en båt. Bitarna hamnade lite överallt
och blev liggande. Efter det har han inte haft så många
trummor, och just nu lånar han av Broder Daniel,
och förstärkarna är Soundtrack Of Our Lives.
Men det gör inte så mycket när människor
vill så här mycket, då måste det liksom
bara bli bra.
Blir ni ofta hopblandade med Bear Quartet?
JONAS LUNDQVIST: Nä, det
har faktiskt aldrig hänt. Jag har trott att det skulle
bli så, men det har det inte. Men det är ett jättebra
band så det skulle inte vara så farligt.
Är det er som Broder Daniel är storebröder
till?
JONAS: Nja, alltså det
finns inte en intervju med oss där det inte står
nåt om Broder Daniel. Vi kommer ju från ganska
olika musikaliska bakgrunder och dom är liksom tie år
äldre än oss. Vi har ingenting att göra med
det liv som dom lever nu. Du vet, dom har ju lägenheter
och dom har råd att köpa en... en t-shirt, liksom.
Vi har inte ens råd att köpa instrument. I och
för sig, alla dom där banden, vi är väl
lite deras kids. Alltså, vi ser inte upp till dom, men...
- Dom
hjälper oss, dom tycker det är kul. Det är
lite gängkänsla så.
När ni gillar ett band, tycker ni att det är bra
eller dåligt när de blir duktiga på att spela
sina instrument?
JONAS: Vi har ju alltid lyssnat
mycket på Broder Daniel, och dom säger ju folk
alltid är så dåliga på att spela men
jag har alltid tyckt att dom varit jätteduktiga.
MARTIN
ELISSON: Du menar att man börjar lyssna på
ett band och så utvecklas dom och blir bättre?
Förut så tyckte jag att det var tråkigt när
man hörde att bandet lärde sig grejer och det blev
proffsigt. Jag ville att det bara skulle komma direkt från
hjärtat. Men nu har jag inget emot det.
JONAS: Vi är ju ett band
som verkligen försöker bli bättre på
att spela och så.
Är det bra eller dåligt att inte vara tonåringar
längre?
JONAS: Det är ju jävligt
skönt. Dom höll ju nästan på att ta livet
av en. Fast nitton, tjugo. Vi lever ju våra liv, man
hinner nog inte riktigt tänka på det.
MARTIN:
Förutom att man kanske får mer
respekt från omvärlden. Att det inte är nån
som bara avfärdar en som sjutton år längre.
JONAS: Men man ska ju börja
sina tidiga tonår med att vara riktigt uttråkad.
Man ska var uttråkad och så ska man vara kär
i skolans snyggaste tjej. För man får sån...
sån aggressivitet och man blir så frustrerad att
det håller i sig säkert tills man är tjugonie.
När vi släppte första skivan då bodde
vi hemma, vi gick i gymnasiet, vi fick studiebidrag. Du vet,
allt var så inrutat. Då gjorde man allt man kunde
för att det skulle bli kaos överallt bara för
att kunna komma undan det inrutade, med musiken och allting.
Och sen slutar man gymnasiet och alla ens kompisar åker
iväg och har nåt mycket större på gång,
liksom "Äh, jag ska åka till New York och
plugga" och "Jag ska bli reklamare hos min farsa".
Just för att det blev det kaoset efter gymnasiet så
ville man inte ha det längre. Man bodde på ett
ställe en månad och sen så fick man inte
bo där längre och så bodde man nån annanstans,
och man diskar och får inget betalt av chefen för
att man jobbar svart och så blir man kickad från
skivbolaget. Och varje gång vi har setts i replokalen
efter det så har det blivit liksom varmare. Vi är
jävligt glada att vi har varandra. Så det nya materialet
är mycket mera hopp än bara fuck off-känsla.
Hur kommer det sig att en väldigt liten grupp människor
kan tycka väldigt mycket om nånting, medan det
är helt okänt för alla andra?
JONAS: Om man är
en grupp så håller man ju ihop och känner
gemenskap med varandra.
MARTIN: Vissa saker är det
ju bara en väldigt liten grupp människor som förstår,
men det känns som om den håller på att bli
större för oss. Dessutom så kan ju ingenting
vara särskilt extremt om det ska bli riktigt stort. Då
måste det vara lite mer nedtonat.
Kan ni lyssna på svensk musik på samma sätt
som ni lyssnar på till exempel amerikansk musik?
JONAS:
Alltså, det är nåt konstigt med det där.
Det finns inte så många band som säger nåt
till oss i Sverige. Du vet, vi är tjuge. Vi lever dom
liv vi gör. Det finns inte så många band
som gör musik om det. Man vill ju att det ska komma nåt
som handlar om det, som inte bryr sig ett skit och bara gör
sin grej.
- Vi
skulle vara dom första att älska det. Det skulle
vara helt grymt.
MARTIN: Jag tycker att om man
hört en låt som är enormt bra så spelar
det ingen roll om det är svenskt eller engelskt eller
amerikanskt.
JONAS:
Sen finns det ju små städer överallt, och
det är inte särskilt stor skillnad på en liten
svensk stad och en liten engelsk stad. Och man hamnar ju i
samma situationer. Det finns uttråkade tonåringar
över hela världen ju.
Vilket är det snyggaste bandet?
MARTIN: Sex Pistols, fast det
är väl rätt tråkigt sagt. Men kolla på
bilder med dom, dom är ju hur snygga som helst. Eller
Rolling Stones, dom är också snygga.
Får man verkligen mer
brudar när man spelar i band?
MARTIN: Nä, inte om man
spelar i ett ruttet band. Typ
trettiåringar som bara står och harvar i nån
sunkig källare.
JONAS:
Men det märks verkligen sån skillnad. När
jag åkte hit hade sju nya meddelande, för ett år
sen hade jag inte ens behövt en telefonsvarare.
Blir man inte blasé eller bitter av sånt?
MARTIN: Eh, nä,
så extremt är det väl inte...
JONAS: Det är väl bara
kul, jag tycker att alla kan var med å hänga. Att
man blir ett stort gäng, det är ju bara bra.
Brukar ni sitta och tänka ut vilka låtar som
skulle vara i bakgrunden i vissa situationer om era liv var
en film?
JONAS:
Det är väl precis det som händer när vi
repar. Det är det som är låtarna som är
vårat soundtrack.
MARTIN: Dom gånger som
man tänker att det skulle vara musik i bakgrunden är
väl ofta romantiska på nåt sätt, och
om man då sitter och tänker ut vilken låt
som skulle vara så har väl ögonblicket hunnit
försvinna...
|
