(media) (drrling44/01)


> text: Tommie Jönsson

 

 

”Drömsamhället som medierna presenterar är ett enda stort VIP-party med gratis champagne och backstagepass till alla. Och alla har ungefär lika status, för de är kändisar.”

 

 

På grund av en fjollig konstnär med roliga brillor sitter just nu många människor och räknar med att bli kända. De ser det nästan som en mänsklig rättighet. För ”i framtiden kommer alla att vara kända i femton minuter”.


Att referera till Andy Warhol när det handlar om kändisskap är superklyschan själv. Tyvärr är det oundvikligt. En tanke som kan göra en svettig är att mediasamhället - som tar fram och sedan äter upp de kändisar vi konsumerar - helt och hållet är modellerat efter Warhols one-liner om de femton minutrarna.
När Warhol kläckte ur sig sin teori fanns inte mediasamhället; han levde i en modernistisk stenålder, långt innan mediamaskineriet svällde upp till dagens elefantsjuka proportioner. Han visste inte hur det skulle bli, men chansande och sa något som alla skulle gilla honom för. Och i efterhand har ett mediauniversum byggts upp runt idén att så många som möjligt ska få smaka på kändisskapets kaka. Publiken är väl alltid intresserad av att se nya och intressanta personligheter?

En titt i söndagsbilagan eller i tv-programmet visar att nästan allt i mediautbudet syftar till att skapa en stor mängd kändisar med kort varaktighet. Det är inte snack om att det finns megastjärnor av Elvis-klass och en grå massa som dyrkar honom längre, utan kändisskapet ska breddas. Och kändisarna ska helst framställas av vilken vanlig person som helst. ”Sikta mot stjärnorna”, vimmelreportage från Spy Bar, ”Stripperkongens Piger”, Dokusåpor, gör om-mig-reportage (som bygger på att en vanlig loser ska få dofta på paljetterna och stjärnglansen en kort stund och känna en lite glamorös, virtuell stjärnkänsla i femton sekunder). Warhols femton minuter har blivit en masterplan som medierna jobbar efter, precis som det vore en tjänst åt mänskligheten att göra så många människor till ”stjärnor” eller ”kändisar”.
Drömsamhället har blivit något helt annat än det klasslösa utopia där alla har arbete, lika värde och någonstans och bo. Drömsamhället som medierna presenterar är ett enda stort VIP-party med gratis champagne och backstagepass till alla. Och alla har ungefär lika status, för de är kändisar.

Men varför inte - vem vill inte bli kändis? I dag är kändisskapet inom räckhåll för fler än någonsin tidigare. I alla fall om man nöjer sig med en lägre stjärnstatus än de som de facto är stjärnor, världskända för att de är bra på att sjunga och dansa och vara genuint läskiga på film. Det behöver inte vara svårare än att stänga in sig i ett Big Brother-hus eller ta av sig kläderna i en grisig herrtidning och bränna fast sig i det kollektiva medvetandet med några riktigt puckade citat för att nå en lägre kändisstatus. Vägen finns förberedd, soffan i tv-studion är uppvärmd. Du är välkommen - det behövs personligheter som horar i tv-rutan för att mediamaskineriet ska fungera. Att uppnå en lägre form av kändisskap har också blivit enklare eftersom samhället har fragmenterats. Samhället delas in fler och mindre grupper, och varje grupp har sina egna kändisar, med massiv stjärnstatus för sin lilla publik, men nästan ingen utanför den egna subkulturen. Det är därför vi kan skriva att Fireside-killarna är stjärnor fast de bara säljer några tusen skivor om året och är totalt anonyma för de som lyssnar på P4 och spelar på V75.

Men tillbaks till New York-konstnären med de roliga glasögonen. Det finns intressanta saker inbyggda i Warhols femton minuter. Det finns religion inbyggd i tanken på att alla ska få sin korta tid i rampljuset. I dag fins inte så mycket annat att tro på än just kändisskap och stjärnstatus, det mesta i livet har annars blivit innehållslöst och tomt. Majoriteten jobbar inom tjänstesektorn utan att producera något konkret, och känner ångest över det. Pengarna har blivit en storm av ettor och nollor i ett globalt kaos som ingen vet hur det fungerar. Och religionen räddar inte särskilt många själar nuförtiden. Att bli kändis, det är däremot något som alla kan och vill tro på.
Därför är köerna till castingauditions alltid långa, därför ser många det som en självklarhet att de ska bli kända och gå på gratisätarfester.

Känns det lite… meningslöst? Tomt? Som att det inte är någon poäng med det heller? Det är bara en naturlig följd av ett samhälle som sakta men säkert svämmar över av kändisar, b kändisar, c-kändisar, indiekändisar, såpakändisar, och så vidare. Begreppet ”kändis” brukade vara binärt: Antingen var du igenkänd av allmänheten och en stjärna, eller så var du en nolla. Idag finns ingen klar gräns för var obskyriteten slutar och kändisskapet börjar. Att bli kallad ”kändis” i en tidning har inte samma pondus längre, för det går inte att vara säker på att ”kändisen” verkligen är en kändis. Det finns för många att hålla räkning på. Kändisskapet tappar i värde. De som inte hunnit tillräckligt långt upp i hierarkin fastnar i ett limbo av sämre soffprogram på tv, sämre gratisätarfester, trista uppträdanden i köpcentrum eller indie-kult-fällan: en rävsax av goda recensioner från kritiker men ointresse från den stora massan.

Ju fler säsonger de kör med ”Expedition:Robinson” på tv, desto klarare framstår det att kändisskapet börjar bli tömt på värde. I alla fall kändisskap av den lägre kategorin, det kändisskap som är mest tillgängligt.
Det handlar om så enkla saker som att glamouren inte räcker till för alla, att människor som är för vanliga är ointressanta, och att det krävs någon speciell talang för att kunna höras genom mediabruset. Femton minuters kändisskap som mänsklig rättighet är en omöjlighet - om alla blir stjärnor förr eller senare, exakt hur koolt är det då att vara kändis? Vilka är publiken som ska konsumera och älska dem? Andra ”kändisar”? Ta en popkonsert som liknelse: om alla som går ner till konserthuset för att se ett band är stjärnor/kändisar, kommer de att förvänta sig gratis inträde och backstagepass. Om ingen betalar biljetter finns inget gage att betala bandet, och hela grejen kollapsar som ett korthus (undrar inte ni också om Lollipopfestivalen gick back på att det var mer folk på backstageområdet än på själva festivalområdet?).
De här femton minutrarna kommer inte att bli tillgängliga för allmänheten, och det är väl ganska skönt. En gubbe som målar av soppburkar och Liz Taylor bör inte vara samhällsarkitekt, trots att Warhol just precis nu verkar ha sammanställt den masterplan som mediamaskineriet bygger på (och som du vet, styr mediamaskineriet dig, mig och nättidningen Darling).

En mer realistisk och mer sympatisk tanke om kändisskapet är den excentriske popsångaren Momus gamla devis från 1991: ”I framtiden kommer alla att vara kända för femton personer”. Det är en perfekt utopi för de som nöjer sig med lite mindre och tycker att fragmenteringen av samhället kan vara en bra grej. Om samhällsgrupperna - eller kulterna, som de också kallas - fortsätter bli mindre och mer nischade, blir de till slut att bli tillräckligt små för att alla någon gång i livet kan få smaka på ett mikro-kändisskap byggt på trovärdighet. Vilket skulle du helst välja: att vara en b-kändis med förflutet i en dokusåpa, en b-kändis som alla egentligen tycker är dum i huvudet, eller att ha femton die-hard fans som inte vänder dig ryggen bara för att en ny säsong av ”Expedition: Robinson” börjar? Det fina med att modifiera femton minuters kändisskap till femton personers kändisskap är att mikrokändisskapet inte devalverar värdet för de riktigt stora kändisarna, stjärnorna, de som faktiskt kan skriva en etta på trackslistan själva och dansa som pojkband och vara riktigt obehagliga på film. Kvalitet regerar alltid.



Eller vad säger du ?
Namn:

Email:

Kommentar: