 |
 |
På
grund av en fjollig konstnär med roliga brillor sitter
just nu många människor och räknar med
att bli kända. De ser det nästan som en mänsklig
rättighet. För ”i framtiden kommer alla
att vara kända i femton minuter”. |
Att referera till
Andy Warhol när
det handlar om kändisskap är superklyschan själv.
Tyvärr är det oundvikligt. En tanke som kan göra
en svettig är att mediasamhället - som tar fram
och sedan äter upp de kändisar vi konsumerar - helt
och hållet är modellerat efter Warhols one-liner
om de femton minutrarna.
När
Warhol kläckte ur sig sin teori fanns inte mediasamhället;
han levde i en modernistisk stenålder, långt innan
mediamaskineriet svällde upp till dagens elefantsjuka
proportioner. Han visste inte hur det skulle bli, men chansande
och sa något som alla skulle gilla honom för. Och
i efterhand har ett mediauniversum byggts upp runt idén
att så många som möjligt ska få smaka
på kändisskapets kaka. Publiken är väl
alltid intresserad av att se nya och intressanta personligheter?
En titt i söndagsbilagan
eller i tv-programmet visar att nästan allt i mediautbudet
syftar till att skapa en stor mängd kändisar med
kort varaktighet. Det är inte snack om att det finns
megastjärnor av Elvis-klass och en grå massa
som dyrkar honom längre, utan kändisskapet ska breddas.
Och kändisarna ska helst framställas av vilken vanlig
person som helst. ”Sikta mot stjärnorna”, vimmelreportage
från Spy Bar, ”Stripperkongens Piger”, Dokusåpor,
gör om-mig-reportage (som bygger på att en vanlig
loser ska få dofta på paljetterna och stjärnglansen
en kort stund och känna en lite glamorös, virtuell
stjärnkänsla i femton sekunder). Warhols femton
minuter har blivit en masterplan som medierna jobbar efter,
precis som det vore en tjänst åt mänskligheten
att göra så många människor till ”stjärnor”
eller ”kändisar”.
Drömsamhället har blivit något helt annat
än det klasslösa utopia där alla har arbete,
lika värde och någonstans och bo. Drömsamhället
som medierna presenterar är ett enda stort VIP-party
med gratis champagne och backstagepass till alla. Och alla
har ungefär lika status, för de är kändisar.
Men varför inte
- vem vill inte bli kändis? I dag är
kändisskapet inom räckhåll för fler än
någonsin tidigare. I alla fall om man nöjer sig
med en lägre stjärnstatus än de som de facto
är stjärnor, världskända för att
de är bra på att sjunga och dansa och vara genuint
läskiga på film. Det behöver inte vara svårare
än att stänga in sig i ett Big Brother-hus eller
ta av sig kläderna i en grisig herrtidning och bränna
fast sig i det kollektiva medvetandet med några riktigt
puckade citat för att nå en lägre kändisstatus.
Vägen finns förberedd, soffan i tv-studion är
uppvärmd. Du är så välkommen -
det behövs personligheter som horar i tv-rutan för
att mediamaskineriet ska fungera. Att uppnå en lägre
form av kändisskap har också blivit enklare eftersom
samhället har fragmenterats. Samhället delas in
fler och mindre grupper, och varje grupp har sina egna kändisar,
med massiv stjärnstatus för sin lilla publik, men
nästan ingen utanför den egna subkulturen. Det är
därför vi kan skriva att Fireside-killarna
är stjärnor fast de bara säljer några
tusen skivor om året och är totalt anonyma för
de som lyssnar på P4 och spelar på V75.
Men tillbaks till
New York-konstnären med de roliga glasögonen.
Det finns intressanta saker inbyggda i Warhols femton minuter.
Det finns religion inbyggd i tanken på att alla ska
få sin korta tid i rampljuset. I dag fins inte så
mycket annat att tro på än just kändisskap
och stjärnstatus, det mesta i livet har annars blivit
innehållslöst och tomt. Majoriteten jobbar inom
tjänstesektorn utan att producera något konkret,
och känner ångest över det. Pengarna har blivit
en storm av ettor och nollor i ett globalt kaos som ingen
vet hur det fungerar. Och religionen räddar inte särskilt
många själar nuförtiden. Att bli kändis,
det är däremot något som alla kan och vill
tro på.
Därför
är köerna till castingauditions alltid långa,
därför ser många det som en självklarhet
att de ska bli kända och gå på gratisätarfester.
Känns det lite…
meningslöst? Tomt? Som att det inte är
någon poäng med det heller? Det är bara en
naturlig följd av ett samhälle som sakta men säkert
svämmar över av kändisar, b kändisar,
c-kändisar, indiekändisar, såpakändisar,
och så vidare. Begreppet ”kändis” brukade
vara binärt: Antingen var du igenkänd av allmänheten
och en stjärna, eller så var du en nolla. Idag
finns ingen klar gräns för var obskyriteten slutar
och kändisskapet börjar. Att bli kallad ”kändis”
i en tidning har inte samma pondus längre, för det
går inte att vara säker på att ”kändisen”
verkligen är en kändis. Det finns för många
att hålla räkning på. Kändisskapet tappar
i värde. De som inte hunnit tillräckligt långt
upp i hierarkin fastnar i ett limbo av sämre soffprogram
på tv, sämre gratisätarfester, trista uppträdanden
i köpcentrum eller indie-kult-fällan: en rävsax
av goda recensioner från kritiker men ointresse från
den stora massan.
Ju fler säsonger
de kör med ”Expedition:Robinson”
på tv, desto klarare framstår det att kändisskapet
börjar bli tömt på värde. I alla fall
kändisskap av den lägre kategorin, det kändisskap
som är mest tillgängligt.
Det
handlar om så enkla saker som att glamouren inte räcker
till för alla, att människor som är för
vanliga är ointressanta, och att det krävs någon
speciell talang för att kunna höras genom mediabruset.
Femton minuters kändisskap som mänsklig rättighet
är en omöjlighet - om alla blir stjärnor förr
eller senare, exakt hur koolt är det då att vara
kändis? Vilka är publiken som ska konsumera och
älska dem? Andra ”kändisar”? Ta en popkonsert
som liknelse: om alla som går ner till konserthuset
för att se ett band är stjärnor/kändisar,
kommer de att förvänta sig gratis inträde och
backstagepass. Om ingen betalar biljetter finns inget gage
att betala bandet, och hela grejen kollapsar som ett korthus
(undrar inte ni också om Lollipopfestivalen gick back
på att det var mer folk på backstageområdet
än på själva festivalområdet?).
De
här femton minutrarna kommer inte att bli tillgängliga
för allmänheten, och det är väl ganska
skönt. En gubbe som målar av soppburkar och Liz
Taylor bör inte vara samhällsarkitekt, trots
att Warhol just precis nu verkar ha sammanställt den
masterplan som mediamaskineriet bygger på (och som du
vet, styr mediamaskineriet dig, mig och nättidningen
Darling).
En mer realistisk
och mer sympatisk tanke om kändisskapet är
den excentriske popsångaren Momus gamla devis
från 1991: ”I framtiden kommer alla att vara kända
för femton personer”. Det är en perfekt utopi
för de som nöjer sig med lite mindre och tycker
att fragmenteringen av samhället kan vara en bra grej.
Om samhällsgrupperna - eller kulterna, som de också
kallas - fortsätter bli mindre och mer nischade, blir
de till slut att bli tillräckligt små för
att alla någon gång i livet kan få smaka
på ett mikro-kändisskap byggt på trovärdighet.
Vilket skulle du helst välja: att vara en b-kändis
med förflutet i en dokusåpa, en b-kändis som
alla egentligen tycker är dum i huvudet, eller att ha
femton die-hard fans som inte vänder dig ryggen bara
för att en ny säsong av ”Expedition: Robinson”
börjar? Det fina med att modifiera femton minuters kändisskap
till femton personers kändisskap är att mikrokändisskapet
inte devalverar värdet för de riktigt stora kändisarna,
stjärnorna, de som faktiskt kan skriva en etta på
trackslistan själva och dansa som pojkband och vara riktigt
obehagliga på film. Kvalitet regerar alltid.
|
