(media) (drrling44/01)


> text: Tommie Jönsson

”Drömsamhället som medierna presenterar är ett enda stort VIP-party med gratis champagne och backstagepass till alla. Och alla har ungefär lika status, för de är kändisar.”

På grund av en fjollig konstnär med roliga brillor sitter just nu många människor och räknar med att bli kända. De ser det nästan som en mänsklig rättighet. För ”i framtiden kommer alla att vara kända i femton minuter”.

Att referera till Andy Warhol när det handlar om kändisskap är superklyschan själv. Tyvärr är det oundvikligt. En tanke som kan göra en svettig är att mediasamhället - som tar fram och sedan äter upp de kändisar vi konsumerar - helt och hållet är modellerat efter Warhols one-liner om de femton minutrarna.
När Warhol kläckte ur sig sin teori fanns inte mediasamhället; han levde i en modernistisk stenålder, långt innan mediamaskineriet svällde upp till dagens elefantsjuka proportioner. Han visste inte hur det skulle bli, men chansande och sa något som alla skulle gilla honom för. Och i efterhand har ett mediauniversum byggts upp runt idén att så många som möjligt ska få smaka på kändisskapets kaka. Publiken är väl alltid intresserad av att se nya och intressanta personligheter?

En titt i söndagsbilagan eller i tv-programmet visar att nästan allt i mediautbudet syftar till att skapa en stor mängd kändisar med kort varaktighet. Det är inte snack om att det finns megastjärnor av Elvis-klass och en grå massa som dyrkar honom längre, utan kändisskapet ska breddas. Och kändisarna ska helst framställas av vilken vanlig person som helst. ”Sikta mot stjärnorna”, vimmelreportage från Spy Bar, ”Stripperkongens Piger”, Dokusåpor, gör om-mig-reportage (som bygger på att en vanlig loser ska få dofta på paljetterna och stjärnglansen en kort stund och känna en lite glamorös, virtuell stjärnkänsla i femton sekunder). Warhols femton minuter har blivit en masterplan som medierna jobbar efter, precis som det vore en tjänst åt mänskligheten att göra så många människor till ”stjärnor” eller ”kändisar”.
Drömsamhället har blivit något helt annat än det klasslösa utopia där alla har arbete, lika värde och någonstans och bo. Drömsamhället som medierna presenterar är ett enda stort VIP-party med gratis champagne och backstagepass till alla. Och alla har ungefär lika status, för de är kändisar.

Men varför inte - vem vill inte bli kändis? I dag är kändisskapet inom räckhåll för fler än någonsin tidigare. I alla fall om man nöjer sig med en lägre stjärnstatus än de som de facto är stjärnor, världskända för att de är bra på att sjunga och dansa och vara genuint läskiga på film. Det behöver inte vara svårare än att stänga in sig i ett Big Brother-hus eller ta av sig kläderna i en grisig herrtidning och bränna fast sig i det kollektiva medvetandet med några riktigt puckade citat för att nå en lägre kändisstatus. Vägen finns förberedd, soffan i tv-studion är uppvärmd. Du är så välkommen - det behövs personligheter som horar i tv-rutan för att mediamaskineriet ska fungera. Att uppnå en lägre form av kändisskap har också blivit enklare eftersom samhället har fragmenterats. Samhället delas in fler och mindre grupper, och varje grupp har sina egna kändisar, med massiv stjärnstatus för sin lilla publik, men nästan ingen utanför den egna subkulturen. Det är därför vi kan skriva att Fireside-killarna är stjärnor fast de bara säljer några tusen skivor om året och är totalt anonyma för de som lyssnar på P4 och spelar på V75.

Men tillbaks till New York-konstnären med de roliga glasögonen. Det finns intressanta saker inbyggda i Warhols femton minuter. Det finns religion inbyggd i tanken på att alla ska få sin korta tid i rampljuset. I dag fins inte så mycket annat att tro på än just kändisskap och stjärnstatus, det mesta i livet har annars blivit innehållslöst och tomt. Majoriteten jobbar inom tjänstesektorn utan att producera något konkret, och känner ångest över det. Pengarna har blivit en storm av ettor och nollor i ett globalt kaos som ingen vet hur det fungerar. Och religionen räddar inte särskilt många själar nuförtiden. Att bli kändis, det är däremot något som alla kan och vill tro på.
Därför är köerna till castingauditions alltid långa, därför ser många det som en självklarhet att de ska bli kända och gå på gratisätarfester.

Känns det lite… meningslöst? Tomt? Som att det inte är någon poäng med det heller? Det är bara en naturlig följd av ett samhälle som sakta men säkert svämmar över av kändisar, b kändisar, c-kändisar, indiekändisar, såpakändisar, och så vidare. Begreppet ”kändis” brukade vara binärt: Antingen var du igenkänd av allmänheten och en stjärna, eller så var du en nolla. Idag finns ingen klar gräns för var obskyriteten slutar och kändisskapet börjar. Att bli kallad ”kändis” i en tidning har inte samma pondus längre, för det går inte att vara säker på att ”kändisen” verkligen är en kändis. Det finns för många att hålla räkning på. Kändisskapet tappar i värde. De som inte hunnit tillräckligt långt upp i hierarkin fastnar i ett limbo av sämre soffprogram på tv, sämre gratisätarfester, trista uppträdanden i köpcentrum eller indie-kult-fällan: en rävsax av goda recensioner från kritiker men ointresse från den stora massan.

Ju fler säsonger de kör med ”Expedition:Robinson” på tv, desto klarare framstår det att kändisskapet börjar bli tömt på värde. I alla fall kändisskap av den lägre kategorin, det kändisskap som är mest tillgängligt.
Det handlar om så enkla saker som att glamouren inte räcker till för alla, att människor som är för vanliga är ointressanta, och att det krävs någon speciell talang för att kunna höras genom mediabruset. Femton minuters kändisskap som mänsklig rättighet är en omöjlighet - om alla blir stjärnor förr eller senare, exakt hur koolt är det då att vara kändis? Vilka är publiken som ska konsumera och älska dem? Andra ”kändisar”? Ta en popkonsert som liknelse: om alla som går ner till konserthuset för att se ett band är stjärnor/kändisar, kommer de att förvänta sig gratis inträde och backstagepass. Om ingen betalar biljetter finns inget gage att betala bandet, och hela grejen kollapsar som ett korthus (undrar inte ni också om Lollipopfestivalen gick back på att det var mer folk på backstageområdet än på själva festivalområdet?).
De här femton minutrarna kommer inte att bli tillgängliga för allmänheten, och det är väl ganska skönt. En gubbe som målar av soppburkar och Liz Taylor bör inte vara samhällsarkitekt, trots att Warhol just precis nu verkar ha sammanställt den masterplan som mediamaskineriet bygger på (och som du vet, styr mediamaskineriet dig, mig och nättidningen Darling).

En mer realistisk och mer sympatisk tanke om kändisskapet är den excentriske popsångaren Momus gamla devis från 1991: ”I framtiden kommer alla att vara kända för femton personer”. Det är en perfekt utopi för de som nöjer sig med lite mindre och tycker att fragmenteringen av samhället kan vara en bra grej. Om samhällsgrupperna - eller kulterna, som de också kallas - fortsätter bli mindre och mer nischade, blir de till slut att bli tillräckligt små för att alla någon gång i livet kan få smaka på ett mikro-kändisskap byggt på trovärdighet. Vilket skulle du helst välja: att vara en b-kändis med förflutet i en dokusåpa, en b-kändis som alla egentligen tycker är dum i huvudet, eller att ha femton die-hard fans som inte vänder dig ryggen bara för att en ny säsong av ”Expedition: Robinson” börjar? Det fina med att modifiera femton minuters kändisskap till femton personers kändisskap är att mikrokändisskapet inte devalverar värdet för de riktigt stora kändisarna, stjärnorna, de som faktiskt kan skriva en etta på trackslistan själva och dansa som pojkband och vara riktigt obehagliga på film. Kvalitet regerar alltid.

när jag blir stor ska jag till USA och bli känd!

i framtiden kommer det att vara hippt å va okänd. Vimmelreptage med helt främmande fejs. "Hemma hos" repotage hos Lars och Lisa i Dala-Järna. "Till våren blir vi tre" låter det glada paret hälsa. Ingen hallåa får jobba mer än en vecka...

jeg liker andy warhol og han er et godt eksempel på hvem som fortjener å være berømt. Jeg ser på dagens kjendiser som unyttige embalasjer på tannbørster i håp om å tjene mere penger på et opprinnelig nyttig produkt.

blablabla...känd...blalblalblalblalbla..känd! men det gäller ju att bli känd på ngt coolt sätt. som han elvispappan i keldasås reklamen. han är ju cool känd.

garbo: Uppenbarligen är han inte ett dugg känd om du inte ens vet vad han heter. Jag kan upplysa dig om att Eilert Pilarm kommer från Husum och har tidigare lidit av illusionen att han faktiskt var Elvis. Men jag håller med om att jag föredrar honom framför Robinson-Robban ANY FUCKING DAY. Men angående kändisskap: Varför vill man att folk ska kolla på en på pendeltåget en måndagmorron när man är snorig och jävlig? Varför vill man att folk ska peka och säga "kolla, har hon inte blivit lite fet"? Vad är det för jävla drifter folk har?

Samhället Är Patetisk

jag skulle aldrig vilja bli känd, det verkar ju vara helt värdelöst.

Varför vill folk bli kända för? Fan heller jag vill hellder förbli okänd än att vara halvkändis, de är ju bara pateiska.

Jag vill inte bli känd. Jag vill bli älskad och sova hur länge jag vill på mornarna. Jag vill leva i lugnt och ha kaosfester en gång i månaden. Jag skiter i kändisar.

Jag förstår inte varför alla är så emot att vara kända ?!?!?! Ni är bara avundsjuka på dom som är kända och ni vill säkert bli kändisar nån da det vill i alla fall jag!

Okej Angus Young och hela AC/DC rockar fett!!!!

eilert i keldasås reklmamen var känd innan och har spelat för över 10 miljoner människor i england. han har släppt två cdskivor. han är förståndshanikappad. snyft. man MÅSTE faktiskt jobba för framgång

Va fan ska man bli känd för? Överdrivet onödigt och överskattat. Finns viktigare saker i livet, så det så!

Det kanns so oseriost att skriva pa norska, pa nat satt. hmmmmm

hur vet man att man är känd då? jag tror att jag är känd, jag har släppt ett antal skivor. men i sverige är det ju så att du inte pekar på en kändis eller går fram och börjar prata med denne.

Jag hatar kändisar och ser ned på dem. Den jag tycker sämst om är Filippa i "Radio" Nej, det är nog han som vann Robinson 2000. Jag vet tat man inte "bör" reta upp sig eftersom man är en stingslig tönt då. men jag tycker liksom, att hey, man borde bli känd för något bra. Ribban måste sättas 5 km högre upp i luften för kändisskap än vad den är idag. Jag vet. Tjatet om "Man skall inte kunna göra sig känd på ett par silikontuttar" har man hört till leda men det stämmer fan! Jag är kanske hopplöst präktig? Tillbaks till tiden då kvinnor gjorde sig kända för vetenskap, litteratur osv. För att tona ned min präktighet kan jag tillägga att kunglighetsskvaller väl är helt ok.

jag ska bli värsta kändisen som alla vill va i usa.

Det är underligt att kändisskapet i sig är det eftersträvansvärda numera...förr blev kändisar kända för att de var bra på något och beundrade för det...nu beundras man för att man klarat av att hantera mediabruset och synas...utan att vara bra på något annat...förstår inte det alls.

varför bli känd när man kan leva ett berikande liv utan att behöva tänka pa vad alla andra tycker om en?Det är sjukt vad alla vill bli berömda.

Det är patetiskt med folk som jobbar häcken av sig bara för att få synas i TV, där dom ändå inte gör något vettigt. Titta bara på en sån som Karin (tror jag hon heter) som just nu är med i "RADIO" men som innan det var med i "Robinson". Antingen har hon ett behov av att synas eller så så är hon så jävla kändiskåt att hon borde ha ett nackskott. Ska man vara kändis ska man ha presterat nåt bra och inte knullat sig till ett jobb som hallåa, varit med i nån värdelös såpa. Tacka vet jag Mandela, Martin Luther King, Gandhi m.fl.där har vi riktiga kändisar

Ja, jag går också på linjen att det kommer bli häftigt att vara okänd. Det kommer bli det hetaste! Folk kommer inte heller att vlija vara nåbara - mobiltfn=ohippt. Länge leve brevskrivandet- iaf om jag får bli statsminister.

jag ska aldrig vara känd. bara i smyg.

det är löjligt att försöka bli kändis genom dokusåpor och annat skit!

I framtiden kommer det vara absolut tuffast att inte vara känd,alltså anonym. Då kommer alla kända folk säga "wow!kolla där är en som inte är känd" och då kommer du svara "fan också.nu är jag känd eftersom du vet vem jag är". problem,problem

Folk som spelar i band är det värsta jag vet.

Jag har inget emot kändisar, men jag vill inte vara en själv. kanske för en dag eller två men i längden är det bättre att leva lugnt.

känd? okänd? vem fan bryr sig? hur kan man säga nånting allmänt om kända/okända? alla är väl olika. folk är kända av olika anledningar. jag har olika stor respekt för robinson-robban, lill-babs, svante tidholm, akay, karin och niklas. och den respekten har inte att göra med att dom är kända utan vad dom gör. jag har mer respekt för dom som är okända och gör bra saker/säger bra saker/whatever än dom som är kända och inte gör ett skit att se upp till. nog!

jag ska bli känd som luffare i bifrost det e mit liv det och så ska jag bli världens duktigaste tjej bilmekaniker

jag vill göra mina misstag utan att någon märker det!

Jag skulle ALDRIG vilja vara kändis. Eftersom jag jobbar i en bransch där jag inte bara ser "fördelarna" med kändisskapet, utan även många nackdelar med att vara kändis.EX När Mona Salin blev "slacktad" för hennes kontokortsskandal, så stod hella Sveriges presskåren för att slackta hennes en gång till efter hennes framträdande i TV. Sedan när man väl är kändis så värkar det som om man kan bete sig hur som hälst. Typ vi hadde Carola i TV-studion. Vi skulle spela in en jullåt från hennes senaste skiva. Vi är ca 50 man i inspelningstekniken=ljus,ljud, smink mm mm Då började hon att sjunga fel och sedan klaga på att hon har ju sååååååå ont i magen, för att hon har mens. Sedan gick hon ut och tog paus utan att säga till. Jag menar där står 50 pers och väntar att få göra ett jobb åt henne(=reklam för hennes skiva) men hon har ingen som hälst hänsyn till någon annan än sig själv. Om jag skulle föra så på mitt jobb skulle jag få sparken på måmanget.Sedan dess är Carola mitt favorit hatobjekt. Sedan läser man mycket om programledare och sådant i "Hent i Häcken" och diverse svallerblaskor mycket sådant som inte stämmer. Nej tack, jag vill ALDRIG bli kändis, inte äns för 15 min.

det är kul att det finns dokusåpor som handlar om vanliga människor, samtidigt som serier som grejen att det bara är rikingar och snyggingar i sunset beach & liknande motiveras med att man inte vill se "vanliga människor som du och jag" på tv. fast sunset beach är trots alltid bäst.

Jag ska bli känd genom att spränga världen och gömma alla kattungar i en hink. Men ingen ska få veta vem jag är.

-Vill ni se en stjärna, se på mej!! Man blir det man känner sig som... å jag, jag e lysande!! Ojojoj...

jag håller med ..så det gör ont

lös problemet med att kalla alla som "alla vet vem dom är" för kändisar och de som gör nåt coolt och som är värda det titeln: SUPERSTAR!

Blir jag känd nu när jag skriver det här?

Vad sysslar du med? Vilken go liten apa du är! Hålla på och fjanta i Sportguiden (skrämmande dåligt gratisblaska!) om hur gubbmacho du är. "Jag och de Niro, vi är ganska hårda. Jag gör som de Niro och gör mina armhävningar på knogarna, 50 st, lite pull ups och så vatten och några bitar hårt bröd. Rivigt och grymt innan frukost. Det är jag, Tommie, det!". Kjill din tomte!

nästa termin ska jag börja om ettan och gå media. sen ska jag göra finare omslag än jockum och tuffare videos än fatboy slim...fast det blir nog bo hemma hos mor å far och gå på a-kassa tills man fyller 40 *sucka*

Jag ska då iaf bli rockstar även om så bara i 15 minuter eller bara för 15 personer!

Berömmelse är verkligen inte livsnödvändigt, huvudsaken är väl att man har familj och vänner som vet vem man är och tycker om en som man är! Men visst, en människa som gör något verkligt bra, som räddat livet på andra människor eller kommit på någon smart uppfinning som bidrar till bättre miljö, bör definitivt uppmärksammas. Men det är liksom ingen mening med att göra sig känd om det bara är för att man varit med i en dokusåpa.

Jag har en känsla av att jag läst den här artikeln nånstans.....

Tänker aldrig bli världs/riks-kändis. Är redan kändis på de platser jag önskar, och that's enough for meeeee... Vem vill ha fjortistjejer som skriker efter en? Eller att ens bild sitter på fula killars väggar? *rys* nej fy fan.

ät robinson-robban!!!

Menar du att det är något fel med att vanliga människor visas upp i TV? Att man får vara med i TV betyder väl inte kändisskap heller. Dessutom doftar din text avundsjuka lång väg. För när du blir askänd så kommer inte då vara en dyrkad idol utan bara en i mängden. Synd för dig.

usa är larvigt.bush bestämmer ju där.

Dra åt helvete med er jävla kändishatareeeeeeeeeeeeee!!!! Kändisar är ascooolll!!

jag ska nog inte bli speciellt känd, men jag ska ändå (be)hålla den härliga rockstjärne attityden...

jag vill inte bli känd, bara inför polare o migsjälv. dessutom har jag scenskräck o hatar onödiga beröringar så det skulle inte funka ändå, huvudsaken är väl faktiskt att man gör nåt som är kul och inte nåt för att bli ogenkänd på stan. dom som inte tycker som jag är fula...

Det finns både för- och nackdelar med kändisskap. Det är kul att bli bjuden på gratis grejer, men sen inser man nog att ingenting är helt gratis. Man betalar genom att vara reklampelare eller opinionsbildare och genom att bli fråntagen sin privata sfär.

Pnntus, din jävla wannabe, bara för att du aldrig kommer få skriva i en så cool tidning som Darling!

hej vad ar liksom indie=ngt, ar det typ indipendent och absoult inte i ett kommerciellt syfte?

I dont knowe... I like it! /Hart

I dont knowe... I like it! /Hart

åh, charles, du som skrev nästan längst upp (6 mars), bravo! tyck synd om dom! kändisarna, pöbeln eller vad ni vill kalla dem. försök ha lite medlidande (det kan bli svårt) de gör bort sig i teve. de är för det mesta vanliga, lite halvpuckade människor som har konstiga nojjor (bajs, fåglar och feminister ex vis). de runkar under en filt. und so weiter. vi skriver 2001 och visst, deltagare får plats i soffan i "Fråga Olle", de får visa upp nya vårskorna i Amelia och de får uttala sig om Ericsson-krisen. men när "kändishysterin" avmattas kommer de att vilja gå under jorden eller få skyddad identitet. jo! sant! om några år kommer "trenden" bli den motsatta (enligt allmänna dialektiska principer); anonymitet och skygghhet kommer att stå högt i kurs. och dokusåporna kommer att få betala utevcklingsstörda för att de skall vara med. man kommer att ha nya lik i garderoben, typ "jag har en sak att erkänna. 1999,på hösten, var jag med i dokusåpa, fast bara ett avsnitt, jag ville ebrätta det innan vi knyta hymens band" osv det som helvetets år 2001 var en lysande merit kommer år 2009 vara en varig böld i ens cv. för det är ju så här. de är f ö r många som kan bli kändisar idag. det är f ö r enkelt. de kräver inte ens att man skall vara vacker. (om detta krävdes skulle troligtvis dokusåporna bli attraktivare eftersom om man bleve antagen skulle detta bli en "värdefull" bekräftelse; och, systemet skulle dessutom, sållat bort de som icke bort göra sig besvär) så vi inväntar deras död. okej?

Vadå kändisskap? Det känns vettigare att prata om offentliga personer än kändisar eftersom det är snarare det som är grejen. människor som är offentliga som vem som helst får tycka och tänka vad somhelst om. Och att komma ihåg är att de flesta är inte offentliga särskilt länge. Jag tittade i en gammal okej eller nåt från -85ung. och jag kom ihåg typ två av trettio personer. De flesta glöms bort lika fort som de kom och på 80 talet fanns det inte lika många sk "kändisfaktorer" som idag.

alla vill bara ha sån himla bekräftelse hela tiden. Att just dem är snygga, vackra o begåvade...och fy vad tröttsamt det är. Nä tacka vet jag bob hund som inte gör sig till och fjäskar, utan faktiskt bara gör musik.

Men HALLÅ! sluta hacka på kändisar va fan.de e inte stabilt! peace //DR Alban

Da *suck* typiskt dig Alban tror att du är så jävla bra men du är ju såååå töntig bara *SUCK* get a life

Men era barnsliga snorungar sluta vara så patetiska.

Jag tycker om Dr Alban han är så jävla söt! Becuse im born in Africa! jag går tillbaks till mitt rum!

Jag tycker om Dr Alban han är så jävla söt! Becuse im born in Africa! jag går tillbaks till mitt rum!

Men Hallå nu får ni ta och kamma er spy bar e stabilt!

Jag tycker att det är onödigt att man ska skvallra en massa om kändisar!!!!!!Men å andra sidan de e bra att man får veta va som händer me dem!!!!!

Fan asså! Ingen kan hålla med mer änn jag gör, det går bara inte. Denna artikel va som ljuv musik för mina öron.

Tja, jag eftersträvar inte att bli någon slags kändis men det är klart att det är kul när folk i vissa kretsar vet vem man är!

haha slår vad om att inte en jävel här har vart på spybar??? d suger stenhårt!

vfdwabvyfiiytr5hgdte