|
 |
Varför välja
svenska språket när man kan sjunga på
kinesiska och få en mycket större publik och
högre försäljningssiffror? |
Folk som har rytmen
i blodet och musikaliska
ådror hade haft det lite lättare om de sluppit
födas i Sverige. Svenskan täcker ett sjukt litet
språkområde, det är 9 miljoner svennar plus
de som bor i Norge, kanske Danmark och till viss del Finland
som förstår vad det betyder när någon
säger ”Dunkar varmt” eller ”Nu kan du
få mig så lätt”. Ingen gigantisk marknad.
Som tur är hör man till MTV-generationen och förstår
innebörden av ”Wazzup, grrl”, vi kan skriva
texter som amerikanska college-ungdomar kan fatta (även
om de nog undrar lite över vår grammatik ibland).
Ändå väljer vissa att missa chansen till världsherravälde
och skriver istället på modersmålet. Hur
tänker textförfattarna när de väljer språk
egentligen? Och vem är det som väljer?
Magnus Carlsson
släpper snart ett soloalbum på svenska
efter att under lång tid ha skrivit engelska texter
till sitt band Weeping Willows. Varför blir det svenska
nu?
- Det
är väl den där klyschan, att det blir lite
ärligare, lite mer självklart. Det jag skriver om
blir tydligare. Det är roligt att skriva när man
får ett större ordförråd. Jag tycker
att jag har något att säga och då vill jag
också bli förstådd.
Men de flesta kids
är ju väldigt bra på engelska, är det
verkligen nödvändigt att använda svenska?
- Ja,
om man som jag vill bli riktigt in i märgen förstådd.
Varför blev
Weeping på engelska?
- För
att vi började som coverband, vi körde Scott Walker
och sådant... När vi sedan gick över till
att skriva eget så ville vi att det skulle smälta
ihop med coversena.
Känns det läskigare
att sjunga på svenska?
- Jag
trodde att det skulle göra det. Men jag har låtit
många lyssna på det jag gjort för att se
om någon skulle säga ”men det där var
ju Kalle Anka”. Men ingen har sagt det, så jag
har ganska bra självförtroende.
Det tråkiga
med att sjunga på svenska måste ju vara att det
inte går att nå utanför landets gränser?
- Jo
men man kan åka till Finland! Och Norge, Norrmän
älskar ju svensk musik. Danmark däremot, jag vet
inte varför men de verkar inte förstå så
mycket av musik där. Konstigt, de har ju så många
bra barer och god öl men musik har de inte riktigt koll
på.
Skivaktuella Lasse
Lindh har också
gjort en språkresa, men åt andra hållet.
Efter sin karriär som indiekille i engelsksjungande Chevy
gjorde han en platta på svenska. På nya skivan
är det engelska som gäller igen. Hur blev det så?
- För
att jag inte lyssnar på så mycket svenskspråkig
musik. När jag började skriva låtar vid 14-15
års ålder var det på engelska.
Men varför
gjorde du den där svenska skivan egentligen?
- Tja...
det var ju en tid där när precis alla gitarrband
fick skivkontrakt och sedan kickades efter åtta månader
ungefär. Samma sak hände med Chevy. Så jag
hade en massa färdiga Chevy-låtar som bara låg
där. Det var någon på skivbolaget som tyckte
att ”om du gör det här på svenska så
kan det bli intressant”. Man ska nog ha ganska mycket
is i magen för att säga nej i sådana situationer.
Varför var
det inte bra att sjunga på svenska då?
- Jag
kände mig liksom lite löjlig. Det var obehagligt
och det är ju inte alls bra. Det blir väldigt utlämnande.
Jag var inte intresserad av att vara personlig på det
sättet.
Blev du avundsjuk
när Håkan Hellström kom fram som han gjorde
och berörde så många? Jag tänker ni
har ju lite samma bakgrund... två killar från
indieband som går solo på svenska?
- Han
kom ju helt rätt och jag kom helt fel. Nu börjar
folk tröttna på svensk hip-hop och hela det köret
och jag tror att många uppskattade att ”här
kommer en kille som bara kör”. Men nä, jag
är inte avundsjuk.
Ska du bli kändis
på riktigt nu?
- Det
vetefan. Jag hade bara ett mål med den här skivan
och det var att göra något som jag kan stå
för, att göra musik som jag kan spela för vem
som helt. Och det har jag gjort.
Men finns det någon
baktanke med engelskan, att erövra utlandet eller så?
- Alltså
det vore ju kul, det är ju svårt att vara svensk
artist, jag menar det funkar knappt att leva på ens
för de som det går bra för. Bara en sån
sak som att det knappt finns några ställen att
spela på. Man kan liksom inte turnera hur länge
som helst i Sverige. Men det är ju inte därför
jag bytte.
Tycker du att det
är lättare att känna sig kool när man
sjunger på engelska?
- Eh...
kool... vet inte. Men det är märkligt det där
hur det fungerar, jag skriver en hel del skönlitterära
grejer och det skulle ju bara kännas riktigt riktigt
ruttet att skriva till exempel en dikt på engelska.
Men när det kommer till låtarna så är
det tvärtom.
Vilket språk
man än väljer så är det inte
lätt att överleva som artist i Sverige. Det räcker
inte med att visas på MTV några gånger för
att kunna leva på musiken.
Säljer du 30.000 plattor eller mer kan du räkna
med att slippa makaroner-och-ketchup-dieten i ett år
eller så. Men det är inte många svenska band
som kommer upp i de försäljningssiffrorna... Sahara
Hotnights har gjort det, Håkan ligger en bit över
strecket nu, men Randy gör det inte för att
ta några exempel. Namnet Broder Daniel hör
till allmänbildningen men Henrik Berggren måste
ta studielån för att ha råd med glitter och
kajal. Ja, utan vårt studielånssystem är
det frågan om det hade funnits någon musikscen
i Sverige överhuvud taget. Förmodligen inte.
Har språket
någon betydelse när rockers försöker
ta sig ur studielånstillvaron? Hur tänker skivbolagen
på det här med språket? Är det lättare
att breaka svenskspråkiga artister? Eller svårare?
Jag frågar Isse Samie som är A&R på
Virgin (hemvist för bland andra Håkan Hellström)
vilket språk han föredrar att höra på
en demo.
- Det
där är ju olika från fall till fall... Hur
dåligt skrivna texterna är... haha. För några
är det schysst med engelska, då kanske de kan erövra
världen... Men en artist som Håkan hade ju säkert
aldrig fungerat ens en tredjedel så bra på engelska.
Förut tyckte jag nog att det var bättre när
band sjöng på engelska men nu har jag börjat
tycka att det är djävligt grymt med en bra svensk
text. Vissa band funkar ju bättre på engelska,
Teddybears eller Caesars Palace skulle nog bli
knepigt på svenska. Med sådana band blir det ju
en del av grejen att ha klyschiga texter, "Rock 'n' roll
highschool” och sådana saker. Jag vet inte hur
man ska säga sånt på svenska, "Rock
'n' rollhögskolan"? Rent allmänt går
det ju i vågor det där med vilket språk man
ska sjunga på. På 60-talet var det ju engelska
som gällde i popen , svenska band som var rena karbonkopior
på engelska och amerikanska band. Sen blev det ju någon
sorts svensk våg där på 70-talet med proggen
och det. Och sen på 80-talet var det nästan omöjligt
att få kontrakt om man inte sjöng på engelska.
Sen var det 90-tal med Indien och allt det där... Och
nu verkar svenskan vara stor igen.
Men hur tänker
du försäljningsmässigt?
- Man
får nog lägga sådant där lite åt
sidan och i första hand lyssna på om ett band funkar
eller inte. Personligen tänkte jag förut nog lite
mer i ”erövra världen-banor” och då
var det ju bra om folk sjöng på engelska. Men av
alla de artister jag jobbat med har aldrig någon sålt
så bra som Håkan och det är ju på svenska.
Och det är ju egentligen ganska få band som lyckas
ta sig utomlands även om de sjunger på engelska.
Det var ju Japan-vågen där ett tag men annars så
är det mest mer genrebestämda band som kan ta sig
ut. Skate-punk funkar ju lite överallt och ett band som
Hellacopters har lätt att hitta sin publik utomlands,
de spelar från en rocker till en annan rocker liksom.
Men om en svensksjungande
artist går riktigt riktigt bra är det ju kanske
lite tråkigt om det inte går att ta det vidare?
- Man
kan ju alltid göra en Kent och översätta
låtarna... Även om det nu inte verkat gå
så bra med just det projektet trots att man har pumpat
in hur mycket pengar som helst.
Ja det är kanske det som är ens lott här i
livet som Svensk. Vi kan inbilla oss att världen älskar
svensk design för att Wallpaper gör ett Sverigenummer,
vi kan gå omkring och tro att bara för att handelsministern
säger att svensk musik är en stor exportvara så
är det så, men i själva verket är det
nog ingen utanför Norden som orkar bry sig om oss. Fast
det kanske inte gör så mycket. De flesta spelar
nog mest för att de vill att folk ska tycka att de är
snygga och bra. Om det är japaner, amerikaner eller folk
från Örkelljunga som tycker det spelar kanske mindre
roll.
|
