(seriemördare) (drrling43/00)


> text: Joc Koljonen



Seriemördarfilmer från 1990- och 00-talen

Addicted to Murder: Tainted Blood (1998)
Aileen Wuornos: The Selling of a Serial Killer (1992)
Akumulator 1 (1994)
All in a Night's Work (1999)
Angel of Destruction (1994)
Beck - Öga för öga (1997) (V)
Beck 2 - spår i mörker (1997)
Beyond Re-Animator (2001)
Big Monster on Campus (1998)
Black & White (1998)
Black Light (1998)
Blacktop (2000)
Blue Vengeance (1992)
Bone Collector, The (1999)
Burning Moon, The (1992)
Cell, The (2000)
Cherry Falls (2000)
Child's Play 2 (1990)
City, The (1995)
Copycat (1995)
Coroner, The (1999)
Devil Wore a Skirt, The (2001)
Die Watching (1993)
Divine Enforcer, The (1991)
Drift (2000)
Evil Obsession (1995)
Expert, The (1994)
Eye of the Beholder (1999)
Face of Fear, The (1990/I) (TV)
Fallen (1998)
Fatal Bond (1992)
Fear: Resurrection, The (1998)
Halloween H2K: Evil Never Dies (2001)
Hawk, The (1993)
Heartstopper (1993)
Interview, The (1998)
Kalifornia (1993)
King of Rain (2000)
Listen (1996)
Love & Human Remains (1993)
Mannen på balkongen (1993)
Mercy (2000)
Miss Congeniality (2000)
Nattvakten (1994)
Natural Born Killers (1994)
Night Flier (1997)
No One Sleeps (2000)
Paranoia (1998)
Prey (1998)
pURe kILLjoy (1998)
Resurrection (1999/I)
Rough Draft (1997)
Satan Claus (1996)
Scary Movie (2000)
Schramm (1993)
Se7en (1995)
Serial Killer (1995)
Sexy Sadie (1996)
Silence of the Lambs, The (1991)
Sleepstalker (1995)
Stringer (1992)
Summer of Sam (1999)
Superstar Female Serial Killer (2000)
Watcher, The (2000)
When the Bough Breaks (1993)
White Angel (1993)
Zoo (1999)

Seriemördaren är ett polistiskt djur och en trendsetter av rang. Dags för en fet nittiotals-revival: psykopatstilen är aktuellare än någonsin.

Ur ett inredningsperspektiv finns det tre dominanta kategorier av seriemördande psykopater. Det stora barnet bor hemma hos sin mamma eller någon annan gammal kvinna, eller kan undantagsvis vara familjefar i en femtiotalsinspirerad idyllförort. Amerikan Psycho-killen Pat Bateman är ett briljant kontrollfreak som lever i sträng lyx, vare sig det gäller yuppie-penthouset eller Hannibal Lecters Venetianska palats. Och så finns Wunderbaum-typen, han som inte bara har ett perverterat hobbyrum att pyssla med, utan som också bor i det.

Dracula illustrerar sexuella tabuer och Frankensteins monster vår rädsla för teknologi; på samma sätt kommer nittiotalets übermonster seriemördaren att vara aktuell så länge som de problem han illustrerar är giltiga. Den fiktiva seriemördaren är traditionellt en vit medelklassman som inte kan anpassa sig till förändring – till att kvinnor idag tar andra roller än han är van vid, till att människor i reklamer alltid skrattar trots att världen är en läskig plats med våld och övergrepp. Till att Gud eller polisen eller regeringen inte styr upp kaoset i hans verklighet.

I ett parallellt exempel tog vampyrmyten i stort sett semester under sextio- och sjuttiotalet då det västerländska samhället för första gången på hundratals år började behandla sex som nånting normalt och naturligt. Men det gällde naturligtvis inte riktigt all slags sex och mycket riktigt dök Dracula-sagan upp i några klassiska filmer från denna era. Roman Polanskis ”The Fearless Vampire Killers” nosar försynt på homosexualitet i fantasymiljö och sjuttiotalets Blacula-filmer spelar tungt på den svarte mannens påstått djuriska läggning.

Några sökningar på Internet Movie Database visar att uttrycket ”serial killer” börjar dyka upp allt oftare från och med 1986. Börsen kraschar 1987, 1988 dyker den första ”Child's Play”-filmen upp, 1991 sitter ungefär hela världen på bio och darrar inför Anthony Hopkins Hannibal Lecter och på följande Oscar-gala gör Billy Crystal sin entré i tvångströja och hockeymask. Seriemördaren har blivit så mainstream att ”Seven” fyra år senare är tryggt territorium. Det ska vara gula Dharius Khondij-filter på alla bilder, regn, hobbyhörna där man kan pyssla ihop sina kluriga brev och bisarra detaljer för alla sinnen - Wunderbaum, skämda konserver, det eviga surret av flugor.

En intressant aspekt av ”När lammen tystnar” är att så många människor såg Jodie Foster spela Clarice Sterling att den psykologiska profileraren sedan dess varit en accepterad och känd motståndare till mördarpsykopaten. Tv-serier som ”Profiler” och ”Millennium” eller filmer som ”The Cell” stöder bilden av seriemördaren som ett mytiskt monster och profileraren som den ensamma äventyraren. Det enda sättet att få fast psykopaten är att ha någon slags övernaturlig kraft eller hjälp - i Sterlings fall ett eget monster att ta hjälp av, i ”Millennium” någon slags clairvoyans och i ”The Cell” psykologisk science fiction-teknologi. Seriemördaren är nämligen alltid övernaturligt intelligent, till och med då han är som ett stort barn. Han kan också gå ikapp vem som helst som försöker springa ifrån honom. Man kan inte klaga på att det inte är trovärdigt: det är nu helt enkelt bara så, det hör till reglerna.

Valet av George W. Bush till president i USA kan ses som ett desperat försök att tvinga in världen på gamla trygga spår igen: han är ju precis en sådan ledare som våra klassiska psykopatkillar vill ha. Någon som försöker få till traditionella kvinnoroller och allas rätt att skydda sig från onda sexualbrottslingar och knarkare med ett eget skjutvapen. Någon som påminner om hur Gud nog leder in allting på rätt spår om man bara tror hårt och censurerar tv och våldsamma filmer. Om han misslyckas i sitt arbete kommer ojämnheterna och osäkerheten i det amerikanska samhället att verka tydligare än någonsin. Om han lyckas skyla över problem med ett lapptäcke av konsensus och patriotism kommer det att finnas extra mycket dubbelmoral och undertryckta känslor i USA de närmaste åren.

Oavsett hur det går finns frågorna på ytan och inget ögonblick har varit lämpligare för att styla om ditt hem till en schysst installation. Varför skulle du vilja leva i ett konstnärshem eller studentrum om du kan bo som en seriemördare? Vi åkte till ett kollektiv i Rågsved och gjorde om ett taskigt sovrum. Om det kan du läsa mera här.