|
Jag har nog inte
haft ett riktigt hem
på flera år. Inte om man definierar ”Hem”
på så sätt som att man menar att man äger
huset man bor i och att man bott där större mängden
av sitt liv. Hemfrågan har för mig (och för
typ hälften av Sveriges unga befolkning) alltid varit
den knivigaste av allt.
 När
man var yngre var allt fixat åt en och föräldrarna
tog hand om en och såg till att det fanns ett hem. Men
så helt plötsligt blev man arton och flyttade hemifrån
och hepp! Nu skulle man helt plötsligt fixa allting själv.
Och eftersom ens hem är ett av de mest fundamentala tingen
för en människa är det ju oerhört viktigt.
Men
lika mycket som det är viktigt så är det svårt.
För om man nu lyckas med det omöjliga att hitta
en lägenhet, måste man vara rik om man ska få
den. Eller få låna på banken och om man
är slacker som jag och hälften av Sveriges unga
befolkning så är ju det kört!
Fast jag har ändå
lyckats lösa problemet. I början var
det bara som en nödutväg fast nu har jag utvecklat
det till ett helt system. Det började med att jag började
hänga mer och mer hos min dåvarande pojkvän.
Han hade en fin stor lägenhet i city och efter ett halvår
hade jag mer eller mindre flyttat in där. Jag hade tagit
över hans garderob och flyttat dit mina muggar. Inte
ens när jag flyttade dit hela mitt videotek och hela
min vinylsamling blev han misstänksam. Han satt mest
och flinade i sitt lilla hörn och var glad åt att
han skulle få tillgång till hångel dygnet
runt. Fast han egentligen borde ha tänkt ”åh
herre, där försvinner mitt revir”. Han får
skylla sig själv, det var hans gener som inte var på
alerten.
Hursomhelst hann
jag bo där i drygt ett år, sen blev
killen för jobbig och jag flyttade därifrån
till en kompis. Men jag förstod ändå att jag
hade kommit på ett riktigt bra system för hur man
skulle lösa bostadsproblemet och nu när jag var
ute och träffade killar märkte jag hur jag mer och
mer brydde mig om deras
bostadssituation istället för deras andra egenskaper.
Ja, jag vet att det är ytligt och elakt men om man tänker
rent krasst finns det ju tjejer som intresserar sig för
killar med koola jobb eller om de har stor wiener eller inte.
Och på samma sätt prioriterar jag killar med stor
lägenhet. Det är så enkelt. Fast mitt system
vinner ju eftersom jag får hångel och en lägenhet
på köpet.
Fast det finns ju
brister, det erkänner jag. Dels så känner
jag mig ibland ond, som typ Alexis i Dynastin som bara är
ute efter pengar och flådiga saker och dels blir killarna
ledsna när man väl dumpar dem och drar vidare. Men
vad ska man annars göra? Jag är för lat för
att spara, jag är för okreditvänlig för
att få låna pengar, jag är inte en bortskämd
överklassbrat och jag har inga vänner med stora
lägenheter. Alltså ligger jag mig till bostadshimlen.
Och det är inte speciellt svårt heller.
1. Hitta
lämplig kille genom att fråga lite diskret om hur
han bor när ni träffas. Folk brukar ganska tidigt
nämna hur de bor och svarar killen då ”hos
mamma” eller ”i ett rum i Gubbängen tillsammans
med fem hockeykillar” så kan du strunta i honom
på en gång.
2. Häng
ofta hemma hos honom så det blir som en naturlig grej
att du är där.
3. Flytta
in dina egna grejer lite i taget så att det till slut
mest är dina saker i lägenheten.
Det sköna med
det här systemet är, förutom att
man får chansen till att vara en riktig Alexis, att
man kan dra när man tröttnar, och man behöver
aldrig oroa sig över bolåneräntor, hyresgästföreningar
eller annat tjafs. Man bor visserligen djäkligt osäkert
och man kan ju tycka att det är jobbigt att inte äga
stället man bor på. Men seriöst, vad gör
det när man får sex, kärlek och en lägenhet
mitt i stan?
Word.
|
