|
|
Allt du behöver veta
om housemusik får du reda på här. |
Oavsett om man är rocker eller hip hoppare, så
har man förmodligen ändå någon relation
till disco. För de flesta har någon gång
klätt upp sig för att knalla iväg till det
där discot i mellanstadiet, där man drack sockerdricka
och det spelades "Wind of change" som sista tryckare.
Alltså, ganska långt ifrån 70- talets disco,
med glittrande discokulor, kulörta spotlights och musikens
stråkar och falsettröster. Men varför tog
egentligen discoeran slut? Den verkade ju så rolig!
Sanningen
är att få människor såg discon som
något mera än en crazy trend, något som förde
med sig lustiga kläder och några melodier att nynna
på. Vid slutet av sjuttiotalet startades till och med
en hatkampanj mot discon i USA, och landets större städer
bombarderades med "Disco Sucks"- klistermärken.
Detta märkliga hat kulminerade 1979 i discons motsvarighet
till nazisternas stora bokbål - om man får göra
en sådan drastisk jämförelse - men i det här
fallet var det discoskivor som gick upp i giftig vinylrök.
Initiativtagarna bakom aktionen var ägarna till baseballaget
Chicago White Sox:s hemarena, vilka gav reducerat biljettpris
för besökare som lämnade in en discoskiva i
kassan. I halvtid sattes det eld på över 10 000
discoskivor i en container mitt på plan. Men senare
skulle det visa sig att det inte var så lätt att
ta kål på dansmusiken.
Från
Brooklyn kommer två av dansmusikhistoriens kanske
allra viktigaste personer: Larry Levan och Frankie
Knuckles. Båda var svarta och homosexuella. De delade
en gemensam kärlek för varandra och dansmusiken.
Larry Levan kom att bli legendarisk genom sin klubb "Paradise
Garage" i New York, medan Frankie Knuckles kom att flytta
norrut till Chicago och där förädla discon
till det vi idag kalla house. Även om storyn om Larry
Levan är intressant i sig, ska vi här koncentrera
oss på det som jag skulle vilja påstå är
vår generations riktigt progressiva soul, nämligen
house.
Historien hade kanske varit annorlunda om Larry Levan
antagit erbjudandet om att bli resident DJ på en tre
våningar stor klubb i Chicago. Men eftersom han inte
ville lämna sin egen klubb "The Garage", rekommenderade
han istället sin vän Frankie Knuckles för jobbet.
I mars 1977, stod Frankie för första gången
bakom skivspelarna på klubben som kallades "The
Warehouse". Musiken han spelade var den svarta gospelinfluerade
discon, som tidigare bara spelats på New Yorks gayklubbar.
Inom fem år hade han inte bara blivit berömd DJ
i Chicago, utan även genom klubbnamnet Warehouse, givit
namn åt en helt ny musikgenre, förkortad till house.
1981 hade discon förklarats död i USA och
det blev svårt att få tag på bra dansmusik.
För att hålla sitt dansgolv i rörelse och
sin klubb vid liv, började Frankie experimentera med
den soul och disco han spelat sedan tidigare. Han utvecklade
låtremixandet, och spelade sina remixade skivor tillsammans
med trummaskinen Roland 909, som gav musiken det beat som
skulle bli karakteristisk för house.
Några namn som nämns i samband med housens
begynnelse, är förutom Frankie Knuckles, Jesse
Saunders och Jamie Principle. Vem som gjorde den
absolut första houselåten, och huruvida han kom
från Detroit eller Chicago, är tämligen oviktigt.
Vad som däremot är viktigt är att det, precis
som med discon, var de svarta homosexuella som på sina
klubbar upprätthöll housens fortbestånd i
USA.
Medan Detroit och Chicago producerade mer elektronisk
house, skapades det soul- och gospelinspirerad house i New
Jersey, som kallades the Jersey sound, eller garage. Musiken
spelades först på klubben "Zanzibar",
och skivorna valdes av DJ:n Tony Humphries.
Till Europa kom housemusiken inte förrän i mitten
på åttiotalet, då Europas första houseklubb
öppnades på "The Hacienda" i Manchester.
Den klubben kom senare att bli betydelsefull för manchesterscenen
i slutet av 80- talet, med band som Happy Mondays.
Någon
som hörde house vid den här tiden i Sverige är
Håkan "D-Wike" Dalvik, som drivit two
step-klubben "Wicked" i Stockholm.
– Låten hette "This is house" och framfördes
av två tjejer som rappade till ett housebeat och kallade
sig för Cookie Crew, berättar Håkan.
Tidigare, hade jag varit inne på hip hop, men med Kuckicru
kom något som kändes nytt och häftigt. Det
kallades för hiphouse i engelska tidningar, berättar
Håkan.
I England har det länge funnits en rik flora av
musiktidningar, som alltid varit pigga på att komma
på nya genrebeteckningar - i synnerhet när det
gäller dansmusik. Det är således oundvikligt
att inte nämna en rad olika genrenamn när man berättar
historien om house.
– Jag är en genrenörd i 180 och tycker man
ska ha renodlade genrer. Visserligen behöver man inte
hitta på namn för sakens skull, men det hjälper
en att beskriva musiken helt enkelt, förklarar Håkan.
I början av åttiotalet slog acidhouse rot
i Englands klubbscen och skapade den största ungdomskulturen
sedan hippieeran. Men på svenska dansgolv var det vid
den tiden så gott som enbart hip hop, med De La Soul
och Run DMC man hörde på klubbarna. Men
samtidigt fanns det en liten klick dedicerade dansmusikälskare
som ordnade fester där det spelades acidhouse.
– Lokalerna där festerna ordnades kunde lika gärna
ligga i Högdalen som på Södermalm, människorna
kom dit ändå. Vi var kanske runt tusen personer
som var på de här festerna. Det fanns verkligen
en stark känsla av gemenskap, att vi hade skapat något
eget, minns Håkan.
Precis som inom de flesta subkulturer, fanns det inom acidscenen
en speciell klädkod, som påminner om dagens hip
hopare, som vid den tiden klädde sig i Adidasoverall
och Kangolmössa. Men för tio år sedan, var
det istället "acidfolket" som hade baggyjeans,
oldschool sneakers och långärmade t-shirts.
Den vokala housemusiken från USA, garagen, levde
i början av nittiotalet ett liv i skymundan i Europa.
Efter en vistelse i New York, kom engelsmannen Justin Berkman
tillbaka till London och öppnade där klubben "The
Ministry of Sound", som han ville ha till sin stads motsvarighet
till Larry Levans "The Garage". "Ministry"
är idag en klubbens motsvarighet till Hard Rock Café,
med filialer i storstäder världen över. Men
då, var klubbens publik en begränsad men hängiven
skara, som köpte sina importerade garagetolvor från
amerikanska skivbolag som Nervous, Nu Groove och Strictly
Rythm.
Inte förrän runt -94 slog klubbhousen igenom
på allvar i Europa. Housen fick hits med The Bucketheads
"The Bomb", Nightcrawlers "Push the
feeling" och Armand van Heldens "Witchdoctor".
Det var låtar som fick en bredare publik att leta sig
till houseklubbar. Så även i Sverige, där
"Le garage" öppnade som en av de första
renodlade houseklubbarna i Sverige. Under två år
fylldes lokalen varje lördag med vår första
generation klubbkids.
Efter två intensiva år för housemusiken,
kom en kommersiell formsvacka -96. Detta trots att det skivsläppsmässigt
var ett guldår tack vare bland annat houseduon Masters
At Work.
Monday bar i Stockholm, höll houseflaggan högt,
och bjöd in DJ:s av världsklass som Armand van Helden
och Todd Terry. Men det var bigbeat och drum’n’base
och även britpop, som spelades på landets klubbar
och som uppmärksammades i media.
– I min krets användes bigbeat nästan som ett
skällsord, vi tyckte det kändes så bakåtsträvande.
Därför var det hur roligt som helst när speed
garage slamrade loss sommaren -97 och fick ett anthem i "Double
99":s Ripgroove, berättar Håkan.
Året därpå skrevs det i engelsk musikpress
om något de kallade för UK- garage eller two step.
Stilen blev allmänt känd och erkänd, med låtar
som Artful Dodgers och Craig Davids "Rewind
(the crowd say bo selecta)". I och med klubben "Wicked",
blev sommaren 2000 så gott som synonym med two step
för många urbana klubbkids i Stockholm. Likaså
var det i England förra året, där two step
spelades från så vitt skilda ställen som
lyxiga dansgolv och svenniga klädaffärer, till ur
fuktskadade bergsprängare på loppmarknader. Two
step blev både deras rnb och house, som det lyssnades
på till vardags och till klubb.
Trots att Håkan har varit med och drivit two
step- klubben Wicked, är det den amerikanska garagen
som han egentligen alltid kommer tillbaks till.
– Garage, med rejäla gospelkörer, housebeats
och mycket "love" i texterna är oslagbar! säger
han entusiastiskt.
Om housens framtid tror Håkan att man tydligt
kan se att den går mot ett slags "popifiering".
Mycket av UK- garagen närmar sig rnb:n medan US- garagen
blir poppigare genom att närma sig discon, med låtar
som Daft Punks "One more time".
– Housemusiken kommer alltid att utvecklas och invecklas,
den stora skillnaden kommer vara att man lyssnar på
den både ute på klubb och hemma, siar Håkan.
|
