|
I dagens
ögon ser Ivarssons filmer ut som klichébilden för
svensk synd, ungefär som de ironiska reklamkampanjerna för Björn
Borg-kalsonger från början av 90-talet. Fulsnygga, smått
naturromantiska, märkligt hurtiga och fulla med corny dialog. Några
av Ivarssons erotiska filmer har nyligen återutgivits på video. Bland
titlarna finner man ”Anita - ur en tonårsflickas dagbok” med Stellan
Skarsgård och Christina Lindberg (numera chefredaktör för
Flygrevyn och svampexpert), ”Mera ur kärlekens språk” och
”Kärlekens XYZ” (featuring Ola Ullsten och Leif Silbersky),
”Molly-familjeflickan (och överklassens nattliga orgier)”, ”Ta
mej i dalen”, och ett helt gäng andra. ”Kyrkoheden” är
den klart mest underhålande filmen, men det var ”Kärlekens språk”
som fick mest uppmärksamhet på sin tid, och det beror inte på
att en roterande säng var en viktig del av rekvisitan.
 - Vissa blev ju förbannade.
Men lik förbannat gick alla och såg den. Den var menad som en upplysningsfilm
om sexualiteten. Vi hade inga tankar på att det fanns pornografiska värden
i den. Men den blev ju uppmärksammad på grund av att det var ett regelrätt
samlag med, säger Inge.
- Kärlekens språk
rev pornografivallen i Sverige. När ”Kärlekens språk”
kom igenom censuren blev det prejudicerande. Det tog tre-fyra år och sedan
kunde man visa samlag på film, utan problem. Det var väldigt annorlunda
just vid den tiden. Det fanns ju sexklubbar med liveshows här i Stockholm
och sånt.
Hur kommer det sig att ni hade ett riktigt
samlag med i ”Kärlekens språk”?
- Det berodde på att
en av våra experter som var med i filmen, docent Kullhed… han
var väl doktor då, doktor Kullhed, var djupt religiös och han
ville inte medverka i något som var falskt. Därför var det på
riktigt!
Sen är ju riksdagsmannen Ola Ullsten
med i en annan av ”Kärlekens språk”-filmerna.
- Ja, alla var ju helt plötsligt
intresserade av den typen av ämnen på den tiden. Leif Silbersky var
med i den också om jag minns rätt. Jag tror inte att de har lidit av
det efteråt, ha-ha.
Enligt sägnen såg
den dåtida censurchefen Erik Skoglund ”Kärlekens språk”
två gånger i sträck och tog direkt efteråt ut tre dagars
semester för att vila upp sig. Filmen passerade märkligt nog Svenska
Biografbyråns granskning och blev en massiv hit; första året
spelade den in 6,5 miljoner kronor - mycket pengar 1969.
- Jag har inget bra svar
på varför den svenska filmcensuren har varit så liberal genom
åren, säger filmhistorikern och kritikern Leif Furhammar apropå
detta.
- Om de till exempel hade
klippt i ”Hon dansade en sommar”, hade utvecklingen mot mera naket och
vågat innehåll dröjt flera år till. Att den passerade kan
ha att göra med att den hade seriösare övertoner. Jag tycker att
den är väldigt bra både som kärleksskildring och samhällsskildring.
”Kärlekens språk” hade också vissa seriösare övertoner.
Åminstone låtsades de ha det.
Leif Furhammar påpekar också
att alla riktigt stora exportsuccéer från den svenska
filmidustrin har varit ”lite sexuella”, och anger ”Änglar,
finns dom” och Vilgot Sjömans sexfilmer som exempel. Det är lite
av en svensk tradition. Naket på film, lika svenskt som köttbullar?
Det sägs så i alla fall. För att exakt definiera den svenska synden,
det är svårt. Den svenska synden är ett luddigt begrepp som byggts
upp av föreställningar i utlandet om svenskarnas stora intresse för,
och avslappande attityd till sex. Alla verkar känna till vårt nakenbadande,
sexualupplysningen i skolor och barnböcker, vår milda censur och att
varje svensk film innehåller någon form av erotiskt innehåll.
Många tror till och med att svenska filmer=porrfilmer, men har man någon
slags koll vet man att porrbranschens epicentrum sedan länge ligger i Kalifornien
och inte i Sundbyberg.
- Det fanns en filmgenre
som benämndes ”Schweden-Filme”, det var en beteckning för
halvpornografiska alster, säger Leif Furhammar.
- Det var filmer om så
kallade ”billiga flickor” och det fanns inga eller väldigt små
artistiska pretentioner i dessa. Och de var inte ens filmer gjorda i Sverige.
vidare
->
|
