|
 |
Sverige - subarktiskt klimat,
självmord, höga skatter, och en fin tradition av synd och nakenbad. |
Semestrande svenska kvinnor
blir ofta påminda om den svenska synden. På ett klassiskt sätt:
sydeuropeiska män får ofta något fuktigt i blicken av slängande
blont hår och turistengelska med svensk accent. Fortfarande finns det en
myt ute i världen om att svenska flickor är lättare på foten
än sina systrar från andra länder. Och det är ju logiskt
- de har vuxit upp i Sverige, ett paradis av frigjord och okomplicerad sexualitet.
Riktigt så enkelt
är det ju inte. Det vet vi som bor här uppe. Alla svenskor är inte
blonda, alla svenskor är inte lätta på foten och det där
med att Sverige är ett paradis av ständiga nakenbad och fri sex - det
är en kraftig förenkling. Ändå lever myten om det syndiga
och frigjorda Sverige kvar. Inte lika påtagligt som för, säg,
25 år sedan, men den finns fortfarande.
Den svenska synden är större
utomlands än på hemmaplan. Den är, eller snarare var,
ett exportfenomen, ungefär som popgruppen ABBA eller Cheiron-soundet.
Startpunkten var Arne Mattssons ”Hon dansade en sommar”, en ganska
oförarglig film med Ulla Jacobsson och Folke Sundqvist i huvudrollerna.
I en scen när Ulla och Folke ligger och kelar i gräset, ser man Ullas
stiff nipple, och av någon anledning lät censuren det passera, utan
klipp. Ett genombrott. Bröstvårtevallen var sprängd och ”Hon
dansade en sommar” blev en av de största försäljningssuccéerna
utomlands för svensk film.
Ungefär samtidigt kom
Ingemar Bergmans ”Sommaren med Monika” med Harriet Andersson
i huvudrollen. Liksom ”Hon dansade en sommar” innehåller den blandning
av social realism, naturromantik och lättkläddhet som utomlands har
blivit sinnebilden för den svenska livsstilen (självmord och skattetryck
borträknat). Hur kittlande denna mix var ute i världen förstår
man när man ser scenen från Francois Truffauts ”De fyra
hundra slagen”, där några grabbar krossar ett skyltfönster
för att sno en affisch av Harriet Andersson i en uppknäppt kofta.
- Den svenska synden, den
har i och för sig inte existerat. Vi hade kanske skapat föreställningen
om att vi ofta hade sex i våra filmer. Från slutet av femtiotalet
och några år framåt var vi väl de enda som hade något
sånär vågade scener, säger Inge Ivarsson, en 84-årig
filmproducent som varit med i branschen ända sedan 40-talet. På hans
meritlista finns fler filmer än han orkar minnas, både vanlig film
och erotisk film. Mest känd är han för debatt- och upplysningsfilmen
”Kärlekens språk” och mjukporrisen ”Kyrkoheden”
med Jarl Borssén i huvudrollen.
- Men Sverige hade ett rykte
som sexland, tämligen oförtjänt om du frågar mig. Vi drog
nytta av den fördomen. Vi ville tillfredställa våra utlandskunder
och de ville ha sexanstrykning. Sexintresset var det enda vi egentligen kunde
sälja på. Och många av mina filmer gick otroligt bra utomlands.
I slutet av 60-talet, när
Inge Ivarsson började producera sina ”syndiga” filmer för
export, hade gränserna tänjts några snäpp från 50-talets
oskyldiga nakenbad. Formeln skärgård-solsken-naket togs till nya höjder
i ”Änglar, finns dom” och ”Käre John” med Christina
Schollin. En mer regelrätt sexfilm var den svensk-danska filmproduktionen
“Jag - en kvinna” av Mac Ahlberg från 1965. Samtidigt uppmärksammades
författaren och regissören Vilgot Sjöman internationellt
för ”Jag är nyfiken - gul” och ”Jag är nyfiken -
blå”; råa och halvdokumentära skildringar av sexualitetens
villkor i det moderna samhället. Inge Ivarssons nisch blev en slags b-filmer
med extra sexscener och lite mer naket än vanligt. Lite mjukporr, lite handling,
ibland lite pedagogik, som i ”Kärlekens språk”.
vidare
->
|
