(sax) (drrling42/00)


> text: Tommie Jönsson och Magnus Berg


”KENNY”
Kön: Man
Ålder: 27
Bor: New York
Spelar: sopransax

”CANDY”
Ålder: ”fråga inte en dam om hennes ålder”
Bor: Stockholm
Spelar: Tenorsax. Men den är stulen.

 

 

 


Ingen kan ha missat att det finns en koppling mellan saxofoner och sex. Tänk bara på alla ”erotiska” filmscener som dränkts i hest saxspel. Tänk på ordvitsar av typen ”Ingvar Nordströms saxparty”. Eller på Bill Clinton. Här ger två anonyma saxofonister sin syn på saken.


K E N N Y : Jag vill börja med att bryta ned hela resonemanget. Saxofoner har ett rykte om sig att vara sexiga. Syndiga. Men det är stor skillnad på olika saxofontyper.
C A N D Y : Ehm, jag tycker att det är främst sopransaxen som är sexig. Den ser mer sofistikerad ut än den andra saxofonerna. Inte lika goofy som de andra, som liksom böjer sig uppåt. Sopransaxen är mer fallosaktig.
K E N N Y : Oftast börjar man spela altsaxofon, det är lite av det förpubertala stadiet, ha-ha. Men efterhand växer man upp till nästa nivå. Man blir en man - eller en riktig kvinna, men oftast är det faktiskt män som spelar - och kan axla tenoraxofonen.
C A N D Y : Jag spelar helst tenor…
K E N N Y : Allt blir större och rejälare. Munstycke, klaffar, tyngden och framförallt tonen. Det är lite som att komma ut ur målbrottet. Och jag tycker att det är tenorsaxofonen som är det erotiska intrumentet, inte de andra typerna.
C A N D Y : Ja, jag vet att det är så man brukar se det. Men jag tycker nog att sopranen är sexigare än tenoren. I mina ögon alla fall.
K E N N Y : Sopranen har en mer, hmm… intelektuell karaktär, tycker inte du det? Lite fin, svårbemästrad och spröd. Kanske sexig på ett kvinnligare sätt?
C A N D Y : Kanske. De flesta vet inte ens om att det finns sopransaxar. När du ser en saxofon i en sexig filmsscen är det oftast en tenorsax.
K E N N Y : Sen låter sopransaxen inte särskilt mycket som en saxofon egentligen. Mer som ett klassiskt instrument.
C A N D Y : Klassiska instrument kan också vara sexiga! Tänk på alla cellospelande tjejer som skakar med håret och gnider stråken så där lidelsefullt mot den kurviga kroppen. Också en filmkliché, precis som sekreteraren som tar av sig glasögonen och skakar ut håret.
K E N N Y : OK, jag håller med om det.
C A N D Y : Baritonsaxofonen då? Den är manlig, rejäl, dominerande! Men ganska goofig.
K E N N Y : Baritonsaxofonen är ett slags gruvarbetarinstrument. Manligt, visst, men den saknar tenorsaxens virilitet. Robust men tråkig.
C A N D Y : Du menar att det är tenorsaxofonen som är det riktigt syndiga instrumentet. Varför?
K E N N Y : Den är ganska stor till att börja med. Tonen är ganska grov och rättfram. Som en riktig karl. Sen är det också ett utpräglat soloinstrument. Tenorsaxen går sin egen väg, den leder musiken. Tenoren är patriarken, medan piano, bas och trummor är dess kuvade familj. Rent musikaliskt kan man säga att den uppfyller bilden av klassisk manlighet. Klassisk och puckad manlighet. Sen om det är erotisk eller inte. Jag vet inte, faktiskt.
C A N D Y : Men utseendet då? Har inte det betydelse för vilken sax som är sexigast? Jag tycker nog fortfarande sopransaxen ser sexigast ut. Gjord av mässing eller vit metall… och fallisk.
K E N N Y : Fast tvärtom tycker jag. Blockflöjt är till exempel ett väldigt osexigt instrument och den är rak och gjord i trä. Penisformad, om du så vill. Tenorsaxofonen är däremot lagom stor och har en vackert kurvig form. Den glittrar vackert i scenljuset. Mässing är fint. Men inte fjolligt. Rejält och snyggt.
C A N D Y : Vem är den sexigaste saxofonisten? Det kanske måste vara en tenorsaxofonist. Jag tänker lite på Benny Goodman här, fast han spelade klarinett. Det kan aldrig bli sexigt, mer fjompigt. Och så var han förstås vit och hade små runda glasögon. Nej, det är fel. Det måste vara en riktig man som hanterar ett blåsinstrument för att det ska vara sexigt.
K E N N Y : Jag tänker på David Sanborn när du säger det där. Han var altsaxofonist på 80-talet. Haha, alt-saxofonist! Spelade slickt, snabbt och duktigt. Hemskt! Pastell-sax! Men han var i alla fall stor då och iinfluerade många.
C A N D Y : Rob Lowe i ”St. Elmos Fire” är ett bra exempel på hur en klyscha-sexig saxofonist ska vara. Snygg, bar saxofonen liksom på ryggen och blåste sådär intensivt i hornet. Fast det syntes att han aldrig hade hållit i en saxofon tidigare. Tenorsaxen är ganska sassy. I kärlekssånger med saxofonsolon är det nog alltid en tenorsax, faktiskt.
K E N N Y : Det finns ju en slags närvaro i saxofonsoundet som är erotisk. Eller hur man ska säga.
C A N D Y : Det funkar ju inte riktigt lika bra med andra instrument. Spela gitarr för sin älskling är mer lägereld. Och det funkar inte heller att säga ”well honey, I’m just gonna whip out my violin”!
K E N N Y : Jag kom på en anekdot om David Sandborn nu! Han hade alltid som krav att få en vitamininjektion innan han gick upp på scenen!
C A N D Y : Ha-ha-ha!
K E N N Y : En klassisk saxofonklyscha är den här: Jag vet inte var jag har sett den, men den känns väldigt bekant. Du vet, en latinamerikansk man sitter i ett fönster och spelar saxofon ut i New York-natten. Han har långt, lockigt mörkt hår och är naken. Fast han har en liten jazzhatt på huvudet… var har jag sett det?
C A N D Y : Jag kom att tänka på en scen från ”Sista tangon i Paris” med Marlon Brando. Det är en stor svart man som spelar saxofon medan hans flickvän syr i en knapp i hans gylf… tror jag adet är i alla fall. Och så biter hon av tråden med tänderna medan han spelar, för att det ska bli extra symboliskt!
K E N N Y : Den hade jag lyckats glömma bort!
C A N D Y : Kommer du ihåg killen som spelade saxofon i Tina Turners band? ”I’m your private dancer”, la-la-la… Han hade bar överkropp, var säkert inoljad också, långt hår och så liksom… jag kan inte säga det på svenska… grinding his saxophone! Kenny G var också långhårig va?
K E N N Y : Usch. Där kan man prata om osexig saxofon.
C A N D Y : Candy Dulfer är ett bättre exempel i så fall. Holländsk tjej, men jag har alltid trott att hon var från USA. Inte sådär överdrivet sexig.
K E N N Y : Hon har väl gjort musik till filmer också? Det är konstigt att det just är i film som saxofoner ska vara så där sexigt. Både på bild och på soundtracket. Det känns lite 80-tal. Amerikanskt tv-drama.
C A N D Y : Fast det funkar i vissa filmer. Martin Scorseses ”New York, New York” med Robert De Niro. Han är en hetsporre, det är saxofon, droger, dåliga saker soom händer, bad news…
K E N N Y : Saxofonen har fått lite oförtjänt dåligt rykte. Bill Clinton spelar ju sax. Och sen visar det sig att han håller på att snuska sig med praktikanter! Och hemma i Sverige är det konstigt. Alf Svensson är ju saxofonist, fast han är ledare för ett kristet part som kämpar mot dålig moral och sånt.
C A N D Y : Nu låter det på oss som att det inte finns några bra och sexiga saxspelare på riktigt. Vi glömmer bort någon. Maceo Parker i James Browns band!
K E N N Y : Ja just det!
C A N D Y : Han är ganska grov och manlig i sitt spel. Han är på riktigt ju! ”Blow your horn, I don’t want your trash!”
K E N N Y : Så slutklämmen är att saxofoner visst är sexiga, men alla saxar är inte lika sexiga? Och alla softa töntar från 80-talet har gett oss saxofonister dåligt rykte.
C A N D Y : Jag tror att man hittar rötterna till saxofonernas sexighet hos beatnikarna på 50-talet. De spalade bongos och saxofon och var lite farliga. Och lössläppta. Och sexiga.



Eller vad säger du?
Namn:

Email:

Kommentar: