|
”Julen ser olika ut
för olika människor, men huvudsaken är att man trivs.” Jag
tror jag läste det i Elle. Eller om det var i Sköna Hem. Det spelar
ingen roll. Det var en banal, dåligt skriven artikel som slutade med ett
svamligt resonemang om att de som inte har några traditioner kan hitta på
sina egna. Det var inget speciellt med texten. Jag hade kunnat skriva den. Nu
när jag tänker efter inser jag att det är mycket möjligt att
det faktiskt var jag som skrev den. Jag har gjort mycket jag inte står för
och larviga artiklar om säsongens höjdpunkter har betalat många
hyror.
Jag skrev den för pengarna
och inte för att jag själv gillar jultider.
 För jag skiter i julen.
Jag har ingen julgran och inget änglaspel. Jag har ingen adventsljusstake
och ingen skinka. Jag har visserligen en skinkpinne i arslet, men det är
min ensak och har inget med julen att göra. Den sitter där året
runt. Jag hatar pepparkakor och slänger glöggen i ansiktet på
den som försöker sprida klibbig julglädje. Det finns egentligen
bara en sak jag gör för att det är jul. Jag köper apelsiner
och proppar dem fulla med kryddnejlikor innan jag hänger upp dem i ett rött
snöre i fönstret. Det är inget jag är stolt över. Jag
gör det bara för att jag alltid har gjort det. Det viktiga är att
det är rätt sorts apelsiner. Det måste vara sicilianska blodapelsiner
inlindade i vitt silkespapper med ett kors på. Det är de enda som duger
sedan min storasyster lurade i mig att de var korstågsapelsiner handplockade
av korsriddare i Italien. Det var sådant jag gick på back in the days,
och även om jag inte tror på det längre så har jag fortsatt
år efter år med just sådana apelsiner.
Jag köpte årets julapelsin
idag nere på ICA. Jag hade lite ont om pengar så det blev inte så
mycket mer än den där apelsinen, kaffe och toapapper. Jag hade siktat
in mig på en halvliter Häagen-Dasz också, men den fick jag ställa
tillbaka efter en snabbcheck i plånboken. Som hämnd ställde jag
den att smälta skymd bakom några rader med babymatsburkar, så
att ingen annan skulle få njuta av just den glass jag själv fick avstå.
Sedan tog jag min kasse och gick hem för att späcka apelsinen med nejlikor.
Jag gör ett mönster varje år. Förra året blev det Carl
Bildts fru som en eloge till Carl Bildt-apelsinen året innan. Jag funderade
på att pynta ut årets apelsin till Gunnel Blancheflor Bildt men tyvärr
vet jag inte hur hon ser ut. Jag skissade upp Markoolio på ett papper istället
och plockade fram apelsinen, rullade ut den ur pappret och satte igång.
Jag var halvägs färdig med den kryddoftande finnen innan jag fick syn
på något konstigt. Det var apelsinpappret som låg på köksbordet.
På utsidan såg det ut precis som vanligt, men inuti…Det såg
ut som om det stod något där, kluttrat i svagt bläck med krånglig
skrivstil.
Jag lade Markoolio åt sidan
och vecklade ut pappret. Det var verkligen en text där, ett brev med datering
och signatur och allting. Så här stod det:
23 December 1232.
Kära Anja, hur har du det? Jag har det knakkigt och stretar i armod. Vägen
hit var svår. Vi har förlorat många män men tanken på
att få sprida de sanna lärorna och kempa mot villfarelser har varit
nog för att få oss att fortsetta. Har för tillfället hittat
en inkomst som appelsinplockare på Sicilien. Vetskapen omm att du lever
och väntar mig därhemma är det ända som får mig att
stiga upp för att möta dagen.
-Din Erik
Jag känner ingen Erik och jag vet att korsriddare inte skriver på svenska
eller plockar apelsiner. Jag vet inte vad den här killen ville mig eller
varför han var så kass på att stava. Allt jag vet är att
jag aldrig har fått en apelsin med ett meddelande förr. Det kändes
overkligt. Jag var tvungen att ta en nattmacka för att få läget
under kontroll. Jag plockade fram Raskens, Bregott och ost och började fixa
en god rostis när jag fick syn på Bregott-paketet. Det guldfärgade
skyddspapperet var vikt åt sidan men jag kunde ändå se att det
såg onormalt ut. Det var ett brev där också.
Kära Anja.
Jag kann inte förklara hur jag hamnat hör i Bregottfabriken. Det är
häller inte särskillt viktigt. Det viktiga är att du vet att jag
tänker på dig och att jag vet att du ventar på mig.
-Din Erik.
Det är nog många som skulle
gilla att ha lite hokus pokus i köket men inte jag. Den här Erik måste
ha missförstått något. Jag var inte hans älskade och dessutom
hade jag ingen aning om hur jag skulle kunna svara på hans freakade hälsningar.
Ute var det mörkt och kallt och regnet karvade långsamt sår i
gator och hus. Jag började tycka att Erik fick ge sig på någon
annan. Jag ville inte ha en livsmedelsstalker i min etta. Det är spooky nog
att bo själv i en storstad i mörkret. Jag gjorde klart Markoolio och
hängde upp honom i fönstret. Sedan städade jag undan nejlikorna
och slog på tv:n och försökte glömma mina konstiga meddelanden.
Det var Vänner på 5:an så det gick rätt bra. Jag satt och
kände för Phoebe och hennes dåliga låtar innan det blev
dags för reklam. Jag sänkte ljudet och gick mot toaletten för att
kissa när jag en jättekonstig röst från köket.
Det var apelsin-Markoolio
som hängde i snöret och sjöng
”Anja – vi drar till fjällen, har fest hela kvällen”.
Allt var skitskumt. Jag plockade ner min sjungande apelsin och gick och lade mig.
Nästa morgon var det julafton. I sängen bredvid mig låg en vacker
korsriddare med ett bregottpaket i ena handen och en apelsin i den andra. Han
log mot mig och jag log tillbaka. Jag vet inte vad som hände eller hur det
gick till. Jag vet bara att julen ser olika ut för olika människor,
men huvudsaken är att man trivs.
|
