 |
Det är inte alla som
klarar av att andas i en korsett. |
Första gången jag hälsade
på Alexandra Rapaport gav hon ett mycket långt intryck, därför
beskriver jag henne som just – lång – för fotografen. Det
är antingen fel på mig eller mitt minne, för Alex är rätt
kort – som de flesta skådisar verkar vara. Jag föreställde
mig henne också i vitt (antagligen eftersom hon spelar sjuksköterska
i ”OP:7”), men som mamma (efter ”Tsatsiki, Morsan och Polisen”)
kunde jag inte riktigt tänka mig henne. I alla fall är hon nu till jul
aktuell i en dramatisering av Hjalmar Bergmans ”Herr Von Hancken”
och nästa år med ”Elektra” på Uppsala teater och i
Fredrik Lindströms nya film. Dessutom är hon bästa tjejen.
Hur vanligt namn är Rapaport egentligen?
– I Sverige är det väldigt ovanligt.
Jag vet att det finns en skådis
som heter Michael Rapaport som var med i ”Deep Blue Sea”...
– Ja och så finns det en dvärg som heter David Rapaport.
Min pappa brukar säga att vi är släkt med honom. Vi är inte
så långa i min familj...
Haha. Är det viktigt i vilka tidningar/tv-program
som man syns i?
– Ja, det finns en rädsla för att man inte ska bli tagen på
allvar, därför är man helst med i något mer seriösa
sammanhang. Som skådis är ju ansiktet redskapet och om det blir utnött
blir man inte trovärdig längre. Det har man ju upptäckt själv;
att man inte kan tänka på vissa skådisar som karaktärer
utan de är den där som gör reklam för något eller så.
Därför lagar jag inte mat i tv eller är med i lekprogram.
Men skulle du kunna vara med i Café?
– Nej. Jag kan inte stå upp för en tidning som listar kvinnor.
Media är annars också bra
på att lyfta fram en ganska endimensionell sida av offentliga personer.
Vad har de lyft fram hos dig?
– De har varit snälla mot mig, jag är ju medias egna lilla debutant.
Det de har sagt är väl att jag är en tuff tjej med skinn på
näsan som säger vad jag tycker. Det har väl varit en relativt nyanserad
bild. Det händer ju att media blåser upp grejer som jag vill tona ner.
Men det är sånt man får ta, jag bryr mig inte så mycket
egentligen.
Är det någon sida som man
glömt lyfta fram?
– Jag vill inte vända ut och in på mig själv. Något
vill jag behålla för mig själv. Som skådis jobbar man ju
med sig själv och sina känslor och upplevelser och det vill man gärna
spara till sina roller.
Gillar du Hjalmar Bergman?
– Jag spelade ett Hjalmar Bergmanstycke på mitt scenskoleprov: ”Sagan”.
Jag spelade ett sagoväsen. Men jag kan inte säga att jag vet speciellt
mycket om Hjalmar Bergman eller att jag läst honom. Däremot är
jag fixerad av sagor.
Hur väljer man vilka film/tvproduktioner
man ska vara med i?
– Det är sammanhanget mycket.
Men varför ville du till exempel
vara med i ”Herr Von Hancken”?
– Manuset! Det är ett jätteroligt manus med mycket humor. Och att
få spela mot Per Oscarsson och Mona Malm med flera var ju...
helt enormt.
Ja, men tänker man inte på
att Per Oscarsson var med i ”Ronja Rövardotter” och ”Kan du
vissla Johanna” som visades när vi var små barn?
– Man försöker koppla bort det så mycket som möjligt.
Men alltså; Kostymdraman...?
– Jag gillar historiska berättelser
Blir det inte konstigt att försöka
förstå en annan tid, när man knappt förstår tiden man
lever i nu?
– Det svåra är ju att komma på vad som gällde, vilka
regler som fanns. Inför den här rollen fick jag till exempel lära
mig deras danser, som funkade mycket som ett sätt att umgås. Det var
så man hälsade på folk. Och kläderna, man kan inte röra
sig, de är ett utmärkt sätt att hålla kvinnorna på
plats. Man får svårt att andas.
Rumle Hammerich regisserade. Kan du
danska nu?
– För att regissören är dansk? Han pratar med någon
slags svensk dialekt, så det var inget problem. men annars har jag svårt
för danska. Han säger att det är en låsning hos oss svenskar,
att vi inte vill förstå.
Är det någon skillnad att
jobba med manliga/kvinnliga regissörer?
– Nej, det är individen som spelar roll.
Är det inte lätt att bli blasé
i Sveriges skådisvärld? Det känns som om det är rätt
lätt att få prova på allt liksom, om man är bra.
– Det beror på vad man har för motor. Min drivkraft är inte
att avverka genrer utan att göra så många intressanta roller
och karaktärer som möjligt.
Du har bland annat dubbat film: El Dorado.
Hur var det?
– Skitsvårt. Man är så rädd för att spela över,
för man känner sig lätt så pinsam då. Problemet när
man dubbar film är att när man spelar över, det är då
det blir bra. När jag såg filmen hörde jag att Richard Wolff
spelade över hela tiden, men då insåg jag att det är när
man spelar över som det blir bra. Men då var det ju för sent att
ändra på något.
Varför blir det alltid bättre
på engelska?
– För att de mimar inte sina repliker, de är typecastade till
sin karaktär och kan spela ut sin roll. De ritas efter rösterna! De
gör figurernas rörelser och kroppsspråket efter hur rösterna
låter... När man dubbar får man bara försöka anpassa
orden till munrörelserna.
Tittar du på tecknad film?
– ”Den lilla sjöjungfrun” är bra. När jag var liten
och pappa läste den för mig fick jag aldrig veta slutet, för han
tyckte det var för sorgligt.
Haha, precis som Phoebe i Vänner!
– Jaså? Pappa brukade hitta på egna sagor också.
Är du känd?
– Ibland känner folk igen mig, men inte på något glamouröst
sätt, utan mest tror de att jag är grannen eller att vi gått i
samma klass eller så.
– Jag blir ofta förväxlad med Alexandra Pascalidou och Sara
Sommerfeldt också. Så fort man är brunhårig och har
bruna ögon är man samma person i Sverige.
Det känns logiskt att skådespelare
är bra på att ljuga, är det så?
– Hmm, om det är viktigt är jag bra på att ljuga. Däremot
är jag väldigt godtrogen. Jag kan bli helt chockad av saker som är
totalt otrovärdiga. Och sen känner jag mig dum för att jag trodde
på vad de sa.
– Man kan vända på det också; Det är bra att tro
på vad folk säger.
Ja, det tycker jag med. Hur kommer det
sig att många skådisar talar på ungefär samma sätt?
– Gör vi? Saken är väl att man ska leva på vad man säger...
Men mest tror jag att det beror på vart man kommer ifrån. Jag kommer
från en akademisk familj och är uppväxt i en ”fin” förort.
Fast jag tycker att jag pratar nasalt på stockholmska och att det kan vara
svårt att höra vad jag säger. Inte alls ”skolat”. Det
är ju ett hantverk, teater, det är inte bara att gå omkring och
känna.
Skulle du kunna göra en Robert
De Niro och förändra någonting på grund av en roll? Gå
upp i vikt eller så?
– Det där är känsligt. En gång färgade jag
håret och klippte det, men det är väl ungefär så långt
man är beredd att gå. Att ändra på sin vikt är väldigt
känsligt. Speciellt för tjejer. Om man är smal och snygg så
är ju allt lättare.
Varför?
– (ironiskt) Vad är trevligast att titta på? Det är så
enkelt tror jag. Sen om det finns någon som är snygg och bra på
att skådespela så är det ju utmärkt...
– Det intressant på film är ju inte att se vackra ansikten
utan att se människor, riktigt levande människor
Men hur blev det så då?
– En stor del av samhället är uppbyggt så. Att det är
lättare att vara snygg. Människor dras till vackra människor. Visst
är det tråkigt att det är så för man missar så
otroligt mycket när man går så efter ytan. Men det är så
det är, det är en ytlig tidsålder vi lever i.
När är yta viktigare än
innehåll?
– I tv-såporna. De som görs snabbt. Väninnor till mig har
blivit nobbade roller, för att de inte håller måttet rent utseendemässigt.
Och det är bra tjejer. När det är så, då är det
skit.
– Men det är inte bara i skådisvärlden som det är
så, det är överallt. Är man smal och snygg så betyder
det att man har kontroll på sitt liv och att man är en bra människa.
Skulle du kunna göra något
annat än skådespela?
– Nej. Det blir som ett tvång och om jag inte fick längre
skulle jag deppa ihop. Men jag skulle kunna tänka mig att jobba med jourlinje
för ungdomar i kris vid sidan om... Jag har lätt för att kommunicera
med ungdomar.
– Och att prova på att regissera eller producera... Rollbesättare!
Det skulle vara roligt att prova på.
Apropå det, hur kommer det sig
att riktigt bra skådisar ibland är med i riktigt risiga filmer?
– Man kan ju göra missbedömningar när man läser manus.
Men sen kanske de inte får några andra erbjudanden just då heller.
Man tror att de ska vara upptagna och älskade alltid, men så behöver
det inte alls vara.
|
