(synder) (drrling42/00)


> text: Anna Björkman


I dagens läge, det när vi flesta svenskar står utanför kyrkan, är det kanske svårt att inte begå lite dödssynder till dagligdags, men förr, oh, herre min skapare, väntade en vidrig bestraffning i Helvetet för var och en av synderna, som av någon anledning också symboliseras av vardera en färg och ett djur:

1. Högmod.
Djuret var häst och färgen violett och utövades denna fruktansvärda last spändes man i Helvetet fast vid ett hjul som snurrade tills man gick sönder.

2 Avund.
Där sattes man i iskallt vatten (i Helvetet? Ja, fråga inte oss), djuret hund och färgen grön.

3. Vrede.
Om man inte kunde kontrollera ilskan blev straffet att man styckades levande, björn var djuret och färgen röd.

4. Likgiltighet.
Då slängdes du i en ormgrop, get och ljusblå.

5. Girighet.
Här fick man sitta i en kittel med kokande olja, djuret en groda, färgen gul.

6. Frosseri.
Man tvingas äta råttor, paddor och ormar! Färgen orange, djuret gris, förstås.

7. Lust.
Ååååhh... Insmord i eld och svavel. Djur – ko. Färg – blå.

Källa: The Picture Book of Devils, Demons and Witchcraft, av Ernst and Johanna Lehner

Det är fan så svårt att inte synda! I alla fall om man ser till de klassiska religiösa reglerna.

De sju dödssynderna. Det låter verkligen hemskt. Det låter som att, begår man bara en enda får man brinna för evigt i Helvetes eldar. Så börjar man då granska De Sju Dödssynderna och vad de handlar om. Högmod. Vrede. Avund. Likgiltighet. Girighet. Frosseri. Lust... Japp, jag har begått dem alla. Nästan utan att tänka på det! Done that. Been there. Jag är som en levande, vandrande De Sju Dödssynderna-konnässör. Borde jag ha ångest nu?

1. Högmod (= en överdriven tro på sin egen förträfflighet, det är från denna synd alla andra syndiga laster kommer), till exempel. Kan även kallas Fåfänga. Men – ung och stolt, det trodde man till och med var något bra. Väl? Åtminstone har jag utövat det själv in absurdum, i synnerhet när man var yngre. Jag vägrade hälsa på någon jag ansåg varit dum mot mig. Isande tystnad och näsan i vädret praktiserades i åratal. Även när jag glömt varför jag var arg. Principen var, du kan aldrig vara nog stolt.
Under två års tid pratade jag inte med min syster. Idag vet jag inte ens varför.
Den här metoden gör givetvis att det senare blir svårt att hålla reda på vilka man är fiende med och varför och det hela kan bli mycket besvärligt för ens sociala liv. Man får lägga ned helt enkelt. Men jag
har ingen Helveteångest för mitt förflutna.

2. Avund (= strävan efter andras fördelar, det andra har). Åh, hur svårt är det att inte känna avund? Vem erkänner inte att det ilar till i magen när ens kompis fått ett toppjobb och själv harvar man fortfarande kvar på hemtjänsten? Min avund omgärdar emellertid numera primärt endast två saker: Hör jag att någon ska flytta, om det så bara är för två månaders studerande, till den stad jag så mycket hellre bor i än den här, mår jag nästan illa av avundsjuka. Om någon har varit där på semester börjar hjärtat klappra av nervositet, tänk om han flyttar dit! När inte jag får. Istället för att glädjas över att han får del av det bästa jag vet!
Och varje gång jag hör att någon ska få barn blir jag som en liten avundsjuk martyr. Fan. Jag vill ju också ha barn, nu! Att det inte finns en man i närheten med planer på att impregnera mig eller att min ekonomi redan är en katastrof hör inte hit när man kan vältra sig i sitt eländiga själv.
Iskallt vatten var det. Kanske ingen dum idé.

3. Vreden (= när man låter den ta över istället för ens kärleksfulla kraft) då? Men, det är ju skönt att bli arg. En rejäl avhyvling vill man få braka ur sig då och då, som en slags rensning av sig själv. Man måste få ut det. Annars kanske man exploderar?
Förlåta med sin kärleksfulla sida kan man ju göra sen. De människor som blir onda är ofta de som för länge undertryckt vreden i själen och hej har du en massmördare som styckar människor levande. Som i helvetet.

4. Likgiltighet (eller lättja, när man undviker fysisk eller psykisk ansträngning eller båda.) En skamlig synd. Och de flesta vi känner deltar i den. Jag. Du. De. Vi sitter framför tv:n och säger, ”Usch, stackars de där som svälter” och ”Fy, vilket vidrigt krig som pågår” eller ”Herregud, hur kan man plåga djur så?!” etcetera. Sen går vi till köket och kokar lite te, sätter på hyrvideon och så är det slaggdags. En ormgrop är det minsta vi förtjänar.

5. Girighet (= strävan efter materiell rikedom istället för andlig). Ha och ha och ha. Mycket vill ha mer. Idag är det nästan en självklarhet. Girighet är en västerländsk livsnorm. En världslig livsnorm. En svensk självklarhet. Se bara på bostadspolitiken. Nej, alla ska inte få hyra någonstans att bo utan de som har råd ska köpa bostadsrätter och där ska de få bo. De som inte har råd... Ja, synd om dem! Jag har själv bostadsrätt i Stockholms innerstad. Jag måste alltid ha toppklass. Min son ska ha de finaste kläderna och gå i de bästa skolorna. Jag vill ha hela skafferiet fullt av otroligt gott rödvin. Jag vill ha de nyaste sneakerserna och senaste hip hopskivorna och se den mest omtalade filmen först. Jag vill glänsa. Kokande olja biter inte på mig, jag bara vänder mig som en frasande pommes frites och flinar nöjt. Japp, salta på bara.

6. Frosseri (= opassande ovana att proppa i sig mer än vad man behöver). Som barn upplevde jag en mycket luthersk uppväxt. Föräldrar som fick spara på det mesta för att kunna försörja sig själva och tre barn och två hundar i radhuset. Det var en frukt om dagen. Resten låstes in i källaren. Älggryta på kött från grannen som egentligen var menat till hundarna och smörjan frystes in så vi kunde äta den hela vintern. Därför, som vuxen, äter jag precis det jag vill i obegränsade mängder när jag vill. Godis till lunch, högar av lösviktspraliner som får kosta vad som helst. Dyra ostar till middag eller för all del ett helt paket Havrefras. Eller köper jag en saftig bit oxfilé. Bara jag får frossa och njuta och grisa. Att man blir pank och får sjukt dyra tandläkarräkningar är det värt och faktiskt inte ett dugg helvetiskt.

7. Lust (= opassande längtan efter kroppsliga tillfredställelser). Att det ska vara en synd är väl från början ologiskt för utan lusten ingen reproduktion. Eller visst, det var därför äktenskapet inskaffades, men ändå! Det syndiga mest kanske ligger i att man tyvärr ofta känner lust för någon helt förbjuden. Själv har jag mest
brottats mot lustar för killar som inte velat ha mig lika ofta som jag vill ha dem. Eller, inte haft tid eftersom de sysselsatt sig med andra tjejer samtidigt. Synd och skam, tyckte jag förstås. Det fanns en tid när jag var helt galen av åtrå till en ung, vacker kille som knappast prioriterade mig men jag fann mig i princip vad som helst, inklusive könssjukdomar, att han stötte på andra när vi var ute och att han plötsligt en natt skulle gå hem till sin gravida nya tjej. Allting vände när den unga vackra blev plufsig och finnig och frustrerad och jagade mig istället. Där dog lusten med ett stilla poff. Man kan här även citera ordspråket What goes around comes around och om någon hamnar i Helvetet är det väl han (kontentan: Lust utan taskigheter är ju grymt).