(media) (drrling41/00)


> text: Carl Anders Skoglund

”Att en livsstil blir till yta utan egentligt innehåll, vad gör det? Att musik reduceras till dekor, är det något att bry sig om?”

Emmylou Harris hördes plötsligt i uttänkta kommersiella sammanhang och jag önskade att det kunde vara som förr. Att jag kunde få ha kontrollen.

Huset var stort. Huset var tomt. Pappan flyttade till stan, tog discoskivorna med sig, Tina Charles, Saturday Night Fever-soundtracket, och alla Bee-Gees-lp:s. Mamman stannade kvar, vintern var lång och bergen skimrade i blått på andra sidan sjöarna.
En förmiddag när Paul McCartney slutgiltigt skrikit sönder ”Rock And Roll Music/If I Fell”-singeln som oftast spelades, hittade jag ett mörkblått skivkonvolut med en ung kvinna på framsidan. Hon hade långt rakt hår, det såg nytvättat ut, med Timotej kanske, om det nu fanns i Amerika som hon kom ifrån. Inuti skivan fanns ett handskrivet texthäfte och bilder på hennes medmusikanter. De flesta såg ut som vanliga spelmän, med mustasch och skägg, fast några hade cowboyhattar. Som om Thore Härdelin skulle ha spelat Bobbys och JR:s okända kusin i Dallas. Grammofonen raspade igång igen och efter några korta tuffa riff och en stompig upptempolåt smälte hjärtat. Gitarrerna grät och en varm men lite vass röst fyllde rummet, letade sig ända in och fick halsen att stocka sig. Vad orden betydde spelade ingen roll, nånting hemskt hade utan tvivel hänt. Jag hade aldrig hört något liknande. Det var lika vackert som sångsvanarna som landade i den första vaken utanför fönstret. Det var en berättelse. Det var Emmylou Harris.

Istället för Storbergets tv-mast nuddar nu Skatteskrapan himlen vid horisonten. På Götgatan hoppar en man i ormskinns-Stetson, rosa skjorta och vintage-Wranglers in i Honda-jeepen och drar iväg ner mot city. En soldat i den nya ekonomiarmén. Goldie är utbytt mot Gram Parsons i stereon och en skön pay-off är på ingång i tankarna. Nånting om att det är sjysst med naturen och ”Are You Ready For The Country?” – det går ju att plåta på Fårö, eller ännu bättre: Lappland för fan, typ Cross Country-reklamen, fast lite råare, ensligare - fett!!! Shit, borde checka den där Kris Kristoffersson också som var med i Lone Star. Ludde sa ju att han va grymt fet...

Tillbaka på byrån öppnar han en Loka med sitt multi-tool och surfar in på Filsonsajten – nja, lite för geggiga gubbgrejer asså, byter till Filippa K som ju har gjort en del sjyssta prylar på sistone, rätt earth-bounda. Clean. På vägen hem lämnar han en kasse med gamla Pradatrasor till Myrorna. Nästa år kommer 2001-retrotrenden. Han kommer att stå redo i provhytten. Rock on. Då var då och nu är nu.
Det är ju inte så konstigt att naturen slår tillbaka i huvudet på stressade storstadsmänniskor. Längtan efter något ursprungligt. En bakgrund, en botten, fast mark under fötterna. Oavsett om det är i form av fyrhjulsdrivna bilar, designade svampknivar eller countrymusik. Att en livsstil blir till yta utan egentligt innehåll, vad gör det? Att musik reduceras till dekor, är det något att bry sig om? Att alla du träffar plötsligt pratar om samma saker. Vilka
värden och känslor är det som skingras när tillvaron går ut på att hela tiden sälja och välja – sälj och välj rätt pensionsfonder, rätt partner, rätt smakprofil och rätt identitet? Originalitet och äkthet – existerar de begreppen ens längre? Ofta känns det som att jorden håller på att bli ett enda stort Sin City för att åter tala med Emmylou.
Men genom allt detta, all stress och alla val löper en röd skör tråd vi inte får nöta av. Kalla det heder, konsekvens eller mod, namnet gör kanske detsamma. Det är här vi själva formar fortsättningen på berättelsen. Det är här vi får känna solen sakta komma tillbaka över bergstopparna. Det är här vi får tillbaka kontrollen.

hm.

bra

COUNTRY när Pontus en dag fickför sej att ta på sej cowboy hatten o ränna i hippa seconhander för att hitta de "rätta" attributen till sin nya stil får det vara nog. för tommy mårtensson got it. ni vet vad jag menear, svart bävernylon jacka med krage från fordonsprogrammet, snus försänktvolvo med tonade rutor o superbass på stereon, vattenkammathår o vildavästernfester varje helg o boots o stenade jeans o en farsa som har skinnväst o en morsa som kedjeröker o tommy mårtensson kan dansa mogendans o föra en tjej o han kan fiska o steka köttbullar. brorsan är 17 o han heter peter o han kör okså bil. han knullar i baksätet säger han. o han har jeans väst med vitt ludd innuti. jag älska landet och jag älskar macken o ica o alla racen . det luktar gott iskogen.

Visst. Det är lite trist när ens gamla idoler som Dolly och Emmylou plötsligt blir hippa. Men å andra sidan är det lite förmätet att vilja hålla dom för sig själv. Dessutom har ju inte musiken förändrats bara för att hippa reklambyråkillar plötsligt diggar Gram Parsons!

Linda Ronstadt är ändå bästa countryn. forever.

fuck fuck fuck fuck. säger hon i luren

Öhhmmm?????

Spelar väl ingen roll vad det fina folket gillar i höst när de ändå glömt det om tre månader.

JAG ÄLSKAR COUNTRYMUSIK!!! Jag dansar linedance, det är det roligaste jag nånsin gjort!!!! *Kram*

Linedance, ge upp för fan! Osexigare företeelse finns inte. Halkade in på en linedansarkväll på ett ställe för ett par månader och jag höll på att göra på mig! Vuxna människor som sprang omkring och lekte cowboys och indianer. Skaffa ett liv. NU!

Är det hippt med countryn nu igen. Det var väl tre-fyra år sen sist.

Visst, det finns bra county och det finns dålig country. Till den första genren hör absolut Little Joe Green, en bortglömd hjälte från Kentucky. Lyssna gärna på några av ahns låtar på www.killron.com Själv häller jag "Moses went walking" som en personlig favorit.

jag fattar ingenting.

så rätt.

kan vi ändå inte skippa denna jävla pocahontas-trend, country- trenden är rätt påklistrad oxo. eller?

tack Louise för ett superbra tips. lyssnade på "moses went walking"... tom waits tjugo år före tom waits.

Screw you hippeys!

en sak som jag inte fattar är hur en tidning som drrling som är en cool tidning kan orka klanka ner på reklambyråer. Jag håller med Jolene i att det är lite förmätet att vilja hålla alla sina Idoler för sig själv. Lite "expressen fredagish" tycker jag. Dessutom är väl Drrling redaktionen minst lika hippa. Och ni lever väl på reklambyråernas/annonsernas pengar om jag förstår rätt?

jo..hm. det stavas hippies tror jag

Darlingbrudarna har alltid varit lite tönt-pretto. Strebers som tycker att musik blir töntig för att den stora massan upptäcker den. Snobbigt, töntigt och väldigt förutsägbart. - Jag lyssnade på Nirvana fyra år innan de slog. Nu är de bara för mycket... Fy fan för kvasi-intellektuella

meh, det är klart att man ska vara pretto och kvasi.

Det är väl inte så konstigt? Man vill själklart tro att man är lite förmer än andra. (Och, i mitt fall; det är man ju också.)

Äh, jag fattar inte. men så är jag ju från landet också.

Jag trodde att country var det sista jag skulle lyssna på frivilligt. Men plötsligt har det hamnat Johnny Cash-skivor i min samling. Och de lär bli fler. Man upphör aldrig att förvånas. Men det är alltid så här, så fort jag upptäcker någon musik jag aldrig lyssnat på förr, visar det sig plötsligt att den är jättetrendig. Vet inte hur det går till, antingen följer jag med strömmen utan att veta om det, eller så är det jag som sätter trenderna. Vilket är värst?

Att Country skulle vara hip just nu är ju bara bullshit. Den har varit hip i fyra-fem år. Att Darling kommer på att det är hipt med country betyder formodligen att country är på väg att bli ohip igen.

de enda som säger nått vettigt här är Johnny och Kanske en superhjälte. Fy fan va trött jag är på hippa som klankar ner på andra hippa för att de ochså är hippa. Allt känns väldigt ohippt måste jag säga....men Emmylou är cool.

Ehhhh....nu har jag ju tagit mig tid och faktiskt läst artikeln i stället för enbart inläggen....och jag måste ta ett steg tillbaka och säga att den är rätt bra skriven och det faktiskt finns en hel del vettiga synpunkter i den. Årajt!

Ry Cooder, någon?

har altid varit svag för Countrymusik. Man ska aldrig tycka illa om nån musiksmak utan att man lyssnat på den. För det finns altidn nån artits eller låt som man gillar i alla musiksmaker. Countrymusik är en ren o enkel men endå en skön musik, om vardagslivet. rap-musiken handlar ju också om livet i vardagen och känslor, liksom country. Ett tips: http://www.planetgarth.com/ /hadé

vem e Ry Cooder?

hallå skit på er

Det är möjligt att jag varit borta från Sveroge för länge. Det finns ett ord som jag inte förstår i kommerntarerna nedan: Vad fan betyder "pretto".