 |
Emmylou Harris hördes
plötsligt i uttänkta kommersiella sammanhang och jag önskade att
det kunde vara som förr. Att jag kunde få ha kontrollen. |
Huset var stort. Huset
var tomt. Pappan flyttade till stan, tog discoskivorna med sig, Tina Charles,
Saturday Night Fever-soundtracket, och alla Bee-Gees-lp:s. Mamman stannade
kvar, vintern var lång och bergen skimrade i blått på andra
sidan sjöarna.
En förmiddag när
Paul McCartney slutgiltigt skrikit sönder ”Rock And Roll Music/If
I Fell”-singeln som oftast spelades, hittade jag ett mörkblått
skivkonvolut med en ung kvinna på framsidan. Hon hade långt rakt hår,
det såg nytvättat ut, med Timotej kanske, om det nu fanns i Amerika
som hon kom ifrån. Inuti skivan fanns ett handskrivet texthäfte och
bilder på hennes medmusikanter. De flesta såg ut som vanliga spelmän,
med mustasch och skägg, fast några hade cowboyhattar. Som om Thore
Härdelin skulle ha spelat Bobbys och JR:s okända kusin
i Dallas. Grammofonen raspade igång igen och efter några korta tuffa
riff och en stompig upptempolåt smälte hjärtat. Gitarrerna grät
och en varm men lite vass röst fyllde rummet, letade sig ända in och
fick halsen att stocka sig. Vad orden betydde spelade ingen roll, nånting
hemskt hade utan tvivel hänt. Jag hade aldrig hört något liknande.
Det var lika vackert som sångsvanarna som landade i den första vaken
utanför fönstret. Det var en berättelse. Det var Emmylou Harris.
Istället för Storbergets tv-mast
nuddar nu Skatteskrapan himlen vid horisonten. På Götgatan hoppar en
man i ormskinns-Stetson, rosa skjorta och vintage-Wranglers in i Honda-jeepen
och drar iväg ner mot city. En soldat i den nya ekonomiarmén. Goldie
är utbytt mot Gram Parsons i stereon och en skön pay-off är
på ingång i tankarna. Nånting om att det är sjysst med
naturen och ”Are You Ready For The Country?” – det går ju
att plåta på Fårö, eller ännu bättre: Lappland
för fan, typ Cross Country-reklamen, fast lite råare, ensligare - fett!!!
Shit, borde checka den där Kris Kristoffersson också som var
med i Lone Star. Ludde sa ju att han va grymt fet...
Tillbaka på byrån
öppnar han en Loka med sitt multi-tool och surfar in på Filsonsajten
– nja, lite för geggiga gubbgrejer asså, byter till Filippa K
som ju har gjort en del sjyssta prylar på sistone, rätt earth-bounda.
Clean. På vägen hem lämnar han en kasse med gamla Pradatrasor
till Myrorna. Nästa år kommer 2001-retrotrenden. Han kommer att stå
redo i provhytten. Rock on. Då var då och nu är nu.
Det är ju inte så
konstigt att naturen slår tillbaka i huvudet på stressade storstadsmänniskor.
Längtan efter något ursprungligt. En bakgrund, en botten, fast mark
under fötterna. Oavsett om det är i form av fyrhjulsdrivna bilar, designade
svampknivar eller countrymusik. Att en livsstil blir till yta utan egentligt innehåll,
vad gör det? Att musik reduceras till dekor, är det något att
bry sig om? Att alla du träffar plötsligt pratar om samma saker. Vilka
värden och känslor är det som skingras när tillvaron går
ut på att hela tiden sälja och välja – sälj och välj
rätt pensionsfonder, rätt partner, rätt smakprofil och rätt
identitet? Originalitet och äkthet – existerar de begreppen ens längre?
Ofta känns det som att jorden håller på att bli ett enda stort
Sin City för att åter tala med Emmylou.
Men genom allt detta, all stress och alla val löper en röd skör
tråd vi inte får nöta av. Kalla det heder, konsekvens eller mod,
namnet gör kanske detsamma. Det är här vi själva formar fortsättningen
på berättelsen. Det är här vi får känna solen
sakta komma tillbaka över bergstopparna. Det är här vi får
tillbaka kontrollen.
|
