|
|
Ibland
kommer någon till Nashville och vänder upp och ner på hela countrykonceptet.
Nej, det är inte Garth Brooks jag tänker på. Och inte heller Shania
Twain eller någon annan bensinmackspop. Det finns artister som tänjer
countryns gränser längre än så.
|
|
Country är en konservativ
och traditionsbunden musikgenre. Det låter alltid likadant: lite pedal steel,
lite tolvsträngat, lite livskris, munspel, kanske en banjo och man har hört
det förut. Men ibland kommer någon till Nashville och vänder upp
och ner på hela countrykonceptet.
Den märkligaste skiva
som någonsin samsats med Merle Haggard och Willie Nelson i
skivaffärens countryhylla heter ”Country Moog” och spelades in
av Gil Trythall 1970. Om du inte har hört talas om den, är det
fullt normalt. ”Country Moog”, med undertiteln ”Switched on Nashville”,
är en samling klassiska country&western-låtar framförda på
en en enorm modulsynthesizer – en Moog. Skivan cirkulerar framför allt
i kretsar av inbitna skivsamlare, den typen av människor som har Re/Searchs
bok ”Incredibly Strange Music, vol. II” som bibel. Och ”Country
Moog” är otroligt konstig; en typisk knasplatta från tiden
då elektronisk musik ansågs spännande och lika främmande
som Science Fiction.
 ”Switched
on Nashville” låter på samma gång fisigt och
groteskt. De från början tuffa låtarna av Johnny Cash,
Ernie Scruggs och Dolly Parton låter i Moog-kostym mer som
dataspelsmusik än ett soundtrack till truckförarens vardag. Och att
höra Moogen bräka fram ”Foggy Mountain Breakdown” i vansinnesfart
och att höra ”Folsom Prison Blues” framtutad med tunna elektroniska
ljud över ett lobotomerat frikyrkogroove får en att undra om inte plattan
ändå är menad som ett stort skämt. Gil Trythall själv,
som vi lyckades spåra upp i Brasilien (av alla platser), förstår
inte riktigt vad vi menar.
– Jag är fortfarande
stolt över ”Country Moog”. Jag blir väldigt smickrad när
någon hör av sig och faktiskt minns den. Det är ändå
30 år sedan den släpptes. Vi tänkte aldrig på att skivan
skulle uppfattas som komisk när vi spelade in den, jag tror att det är
något som lyssnarna själva tolkar in i efterhand.
Har du gjort fler skivor än Country
Moog?
– Efter ”Country
Moog” spelade jag in en uppföljare som hette ”Nashville Gold”.
Samma idé och liknande urval av låtar. Jag släppte två
skivor med elektronisk musik på 80-talet som hette ”Echospace”
och ”Luxikon II”. De sålde ok.
Det gavs ut en hel massa skivor som
påminde om ”Switched on Nashville” i slutet på 60-talet
och i början av 70-talet. Moog-plattor, alltså. Fanns det någon
sammanhållen scen för er musik på den tiden?
– Vi som gjorde skivorna
var spridda omkring och om det fanns någon scen, så kände i alla
fall inte jag till den. Det spelades in många Moog-plattor i New York och
Los Angeles, men jag vet att jag var i alla fall ensam i Nashville om att spela
Moog. Jag lyssnade på alla skivor som kom ut som det stod ”Moog”
på, och jag antar att de andra moog-människorna gjorde det också.
Vilka andra Moog-skivor gillar du bäst?
– Wendy Carlos
var och är fortfarande bäst. Även Vangelis är intressant,
särskilt hans sätt att mixa digitalt och analogt sound.
Jag gillar omslaget till Country Moog
väldigt mycket. Det är ärligt talat helt galet. Vem är den
skyldige?
– Jag håller
med! Omslaget är fantastiskt! Det var Rick Powell, som producerade
skivan som fixade det. Han tog kontakt med en firma uppe i Nashville som specialiserade
sig på att designa LP-omslag. Jag vet inte om den firman finns kvar längre.
Jag vet inte vad Rick gör i dag heller, för den delen. Hans skivbolag
gick i konkurs och jag tror att skivbranschen förlorade en riktig talang
när det hände.
Så, jag antar att du är ett
tvättäkta countryfan?
– Jag gillar country,
och det är texterna som jag uppskattar allra mest. Det finns mycket kreativitet
som kommer till uttryck i klassiska countrytexter. Sättet som country framförs
på nuförtiden har förändrats, det är mycket mer sofistikerat
och välarrangerat än förr i tiden. Och country är väl
precis som all annan populärmusik överkommersialiserad idag, men både
på gott och ont. En del av spontaniteten och naturligheten som fanns i musiken
mellan 1930 och 1950 har försvunnit, tyvärr. Mina favoriter på
den tiden var Carters, Bill Monroe, Flatt and Scruggs och
en massa andra. Men jag hänger inte riktigt med som jag gjorde förut.
Vad tycker du om Garth Brooks och Shania
Twain då?
– Väldigt professionellt
och underhållande. Jag gillar det.
Vad är storyn bakom ”The Country
Moog” och ”Nashville Gold”? Det är ju ganska udda skivor.
– Det är en väldigt
lång historia. Jag har alltid varit intresserad av elektronik. Innan jag
blev tillfångatagen av musiken, siktade jag på att bli elektronikingenjör.
I slutet på 50-talet, när de första studiorna för elektronisk
musik sattes upp i Europa och Amerika, köpte jag allt av den sorten som kom
ut på skiva. För min egen del började experimenten i mitt kontor,
när jag arbetade som professor på Peabody College for Teachers i Nashville.
Jag hade ett par rullbandspelare, två tongeneratorer, en primitiv rytmbox
som jag byggt själv, en mixer och en klippapparat för att redigera banden.
Jag spelade in ungefär en meters längd av band för varje ton i
den kromatiska skalan. Sedan hängde jag bandsnuttarna på väggen
och satte igång att klippa ihop musik från dessa. Om jag behövde
ett högt C, tog jag det bokstavligen från väggen (”off the
wall”).
Låter som ett ganska komplicerat
sätt att skapa musik på.
– Ja, det tog ungefär
en hel arbetsdag att sätta ihop sju sekunder. Jag brukade sitta i strumplästen
för att inte trampa på och förstöra bandsnuttarna, ifall
jag skulle råka tappa dem på golvet. Mitt första stycke elektronisk
musik hette ”A vacuum soprano” och var skrivet för rullband och
blåskvintett.
Var det då du kom på idén
att göra ”Country Moog”?
– En nyinflyttad Nashville-bo
kom förbi studion. Det var Rick Powell, gitarrist och skivproducent, som
startat en egen inspelningsstudio och ett litet skivbolag i Brentwood strax utanför
Nashville. Ville jag göra en skiva för honom? Han ville ha ett album
med 100% ”syntetisk” countrymusik. Han skulle producera och välja
ut låtar, jag skulle arrangera och spela in. Jag var med. Nästa dag
gick jag ner till Ernest Tubbs skivbörs och köpte singlarna vi
skulle göra covers på.
Spelade du allting själv på
skivan?
– Ja. Rick Powell lånade
en åttakanalsbandspelare, ett monster för tjocka entumsband, men med
ett väldigt varmt sound. Och jag satte igång i studion. Jag tog ut
låtarna, arrangerade om, rattade fram ljud på Moogen och spelade in,
en kanal i taget.
Det står på baksidan av
omslaget att ”du kanske tror att det är en banjo du hör, men sedan
inser du att ingen banjospelare kan spela så snabbt”. Testade du?
– Nej, jag kan inte
ens spela banjo. Rick visade mig hur banjosträngarna är stämda,
något jag använde för att fundera ut hur vi skulle simulera banjoljud
från Moogen. Jag hoppades att det skulle låta övertygande nog,
men idag tvekar jag på att de bitarna skulle kunna framföras på
en riktig banjo!
Hur kommer det sig att du flyttade till
Brasilien? Det brukar ofta vara något skumt i görningen när folk
bosätter sig där…
– Jag blev inbjuden
hit som gästföreläsare på Universidade Federal do Espíritu
Santo, som ligger i en stad som heter Vitória. Jag hjälper dem att
bygga upp en institution för musik. Tekniskt sätt är jag pensionär,
men jag kunde inte tacka nej till chansen att flytta hit och arbeta. Det är
stimulerande att bo i en sådan ung och vibrerande kultur som Brasilien.
Frukten smakar sötare här nere. Och, ölen serveras iskall.
|
|
