| 
 | Hur blev Hank Williams så ledsen och Dolly Parton så glammig? Ligger det i countryns natur? |
Tänk efter, är inte country
precis allt det man vill ha i musik? Krossade hjärtan, sena kvällar
och Amerika. Och jag pratar inte om Shania Twain. Hon står där
och är cheeky och är inte på riktigt. Inte äkta som Tammy
Wynette.
Om Tammy är glad nån
gång vet man att det ändå finns en stor sorg där nånstans,
att man bara träffat henne på en bra dag.
Country är inget man kan
skoja bort, det är på allvar, utan distans och med avskuret säkerhetsbälte.
Det är kanske där många fastnar, ironi finns liksom inte med i
ordlistan. Det klassiska försvaret mot saker som känns för sorgliga,
för stora eller för allvarliga är ju att skratta. Tricket med country
är att man måste komma förbi det. Man måste sluta tänka
att det är fånigt eller skrattretande och börja känna igen
sig. Inga korsade fingrar. Och då öppnas plötsligen en värld
full av galna, passionerade, sorgliga och sorgsna människor och livsöden
där inga känslor är för små eller för stora. Och
det är där de bästa, hemskaste och vackraste historierna finns.
 Men
varför är det så, varför klarar sig countrymänniskorna
så dåligt? Varför dör de med en gång? Hur kommer det
sig att det första en countrymusiker gör när lönechecken överstiger
5 dollar är att bränna den? Vart tog självbevarelsedriften vägen?
Ta bara Pappy Country, Hank
Williams. Han var en av de största redan under sin livstid. Hans låtar
spelades på radio och hans singlar hamnade på topp tiolistan. Han
var en superglamorös stjärna, men fick ändå respekt av farmarna
på gatan. Men när han fick så mycket pengar att han kunde köpa
all whisky i Texas, gjorde han det också. Han blev opålitlig och fick
till slut nästan inga spelningar alls. Han blev fattig och spenderade sina
flesta dagar på puben.
På nyår 1952 fick Hank skjuts av 17-åriga Charlie till en festlokal
där han ändå lyckats lura till sig en spelning. Hank vilade i
baksätet när de blev stoppade för fortkörning. Poliserna som
stoppade dem tyckte att mannen i baksätet såg död ut, men Charlie
körde vidare mot upprättelsen. När de kommer fram försökte
Charlie upprepade gånger väcka Hank. Till slut gav han upp. Hank var
29 år och vaknade aldrig mer upp från den där bilresan.
När man meddelade att
underhållningen var inställd, att Hank var död, skrattade gästerna.
Det är klart att han inte var död. Varför skulle han vara det?
När det underliga skämtet till slut övergick i verklighet började
några människor närmast scenen gråta. Bilen kördes
tillbaka till Hanks favvopub och hans gamla kompisar länsade den på
hans saker. Killen som tog hans favvohatt fick aldrig tillbaka sitt hår.
Hanks aktuella singel var ”I´ll never get out of this world alive”.
Och det var bara en kväll i countryland.
 Trettio
verkar överhuvudtaget vara en rätt kritisk ålder för
countrystjärnor. Patsy Cline fick sin röst efter att ha varit
dödssjuk som barn. Hon föddes till ett hårt liv, men hade bestämt
sig för att det inte skulle förbli så. Hon ville ha mer än
en trist man och ett hjärndött jobb. Så hon blev sångerska
och skaffade sig en elak man istället. Han var otrogen och slogs.
En mycket svår bilolycka
som gav henne stora ärr i ansiktet gjorde väl inte speciellt mycket
för att det skulle kännas bättre, men trots det gick karriären
fortfarande åt rätt håll.
Sen fyllde hon trettio och
ska det vara så svårt att lära sig; Är man en lovande artist
på väg nånstans, och får chans att välja mellan att
flyga och åka på marken, VÄLJ ALDRIG PLANET. Särskilt inte
om det sista man sagt innan man åker är ”I´ve been in two
bad ones, the third one will either be a charm or it´ll kill me”.
Kanske är det för att de är
så galet fattiga från början som kändisskapet
och pengarna kommer så dåligt överens med countrystjärnorna.
Hank var fattig från början, Patsy fick hoppa av skolan för att
börja jobba när hennes pappa slutgiltigt försvann i spritdimmorna,
Johnny Cash höll på att svälta ihjäl redan som bebis.
Och drottningen av extravaganza, Dolly Parton, växte upp i en trästuga
utan el, vatten eller sängkläder. Under iskalla vinternätter var
den huvudsakliga värmekällan de tolv syskonen som kissade på sig
och henne. Och området hon kommer ifrån har den största delen
analfabetism bland sina innevånare i hela västvärlden
 När
Dolly 18 år gammal kom till Nashville för att förverkliga
den amerikanska drömmen är det första hon gör att leta upp
en tvättomat, något hon tidigare bara hört talas om. På
gatan utanför står asfaltläggaren Carl, som hon gifter
sig med. Och i Dolly finns till slut en superstar som fattat att det är tråkigt
att köpa en massa sprit och dö när man får pengar. Hon gör
det alla borde när dom blir rika, hon köper feta smycken och peruker
(bara syntet så att lockarna aldrig går ur). Minimalism är för
tråkiga fegisar som ärvt sina pengar. Skitsamma om det syns att man
varit fattig en gång i tiden, så länge alla märker att man
inte är det längre, eller som hon själv säger ”It takes
a whole lotta money to look this cheap”. Men det allra bästa hon skaffat
sig, det man kommer på att man själv aldrig skulle kunna leva utan
när man blir rik och berömd, en egen themepark; Dollywood.
 Gram
Parsons var inte alls fattig när han var liten. Men när han
var nio år gammal uppträdde Elvis Presley på hans skola. Efter
att ha sett konserten bestämda han sig för att han också skulle
bli musiker när han blev stor.
Fast hans pappa tog livet av sig och mamman dog av alkoholförgiftning några
år senare och alla bara väntade på att Gram skulle rusa rakt
in i betongväggen han också.
Iställer blev han musiker när han blev stor, men övergick ganska
snart till att vara rockstjärna, precis som han hade planerat. Han ägnade
största delen av sin tid till att konsumera stora mängder droger eller
alkohol eller hänga med Rolling Stones. För det mesta de tre sakerna
samtidigt.
Under en polares begravning slank det ur honom att när han dog skulle han
vilja bli kremerad och strödd i öknen kring Joshua Tree.
Sagt och gjort, när
Gram dog av en överdos, söp sig två av hans kompisar redlösa
och lånade en trasig likbil. De åkte till flygplatsen dit Grams kropp
tagits för att flygas till begravningen i Louisiana och viftade med några
fejkdokument. De fick kroppen och efter att ha kraschat in i en vägg och
varit nära att åka fast fortsatte Michael, Phil och Gram sin sista
resa mot öknen, med enstaka stopp för mer öl och en dunk bensin.
Väl ute i öknen
hällde de bensin i kistan och tuttade på. Några dagar senare
arresterades de. Det är olagligt att stjäla och bränna kistor.
Grams kvarlevor finns nu på en kyrkogård i New Orleans, med en liten
sten som det bara står ”Gram Parsons, Gods own singer” på.
Så kanske är det traditionerna
som gör det. I södern bor starka, sorgsna män och vackra, stolta
kvinnor. De lever så nära livet som det bara går. De älskar
och bråkar och pajar sig själva lika passionerat. Man försvarar
varandra och sin hemtrakt. Och när Steve Earle säger ”If
anyone wants their ass whooped real quick, a good way would be to start bad-mouthing
Emmylou around me” handlar det inte om någon trött ”försvara-de-svaga”
jargong, utan om att man lärt sig att det bästa sättet att överleva
är att försvara de som slåss på ens egen sida.
Det är såna saker
som märks när killar som Dale Watson kommer till Sverige. Han
var en gång och spelade på en klubb i Malmö. När Dale önskade
en låt började en lite slickare och häftigare NY-amerikan dissa
södern. Dale gör det enda rätta, han drar kniv och försvarar
sin hembygd. I Texas vet man inte vad en kompromiss är.
Men att alltid göra allting på
riktigt sliter ens själ, och många år av självmedicinering
gör livet ännu hårdare. Som när Guy Clark spelade
på en festival i Sverige och kommer på fem minuter innan han ska gå
på scenen att han absolut inte kan spela utan en sjuttifemma whisky. Det
var söndag, Guy sitter nedanför scenen utan att vilja röra en muskel,
och inte så mycket annat att göra än skaffa whisky. När han
kliver av scenen är flaskan så gott som tom.
När Townes van Zandt
var liten blev han behandlad med insulinchockterapi mot manodepressivitet. Han
fortsatte sedan själv med olika sorters smärtstillande medel. Och när
han säger ”I know it will pass, but God, it hurts” tror jag att
det är han som bäst av alla uttryckt det som får en att göra
såna saker.
Han var obotlig alkoholist,
att sluta dricka skulle ha dödat honom. Istället var det en hjärtattack
som tog honom nyårsafton 1997, precis som han själv förutspått.
Och hela vägen genom alla de här historierna om kärlek och hat
och äppelpaj och självdestruktivitet hörs den mest hjärtskärande
uppriktiga musiken nånsin. Och fast jag har lyssnat på ”Stand
by your man” sen jag var femton har jag fortfarande inte kommit på
om jag ska vara glad eller ledsen över att jag bor i en halvkylig stad i
Sverige och att mitt vanligaste kärleksprobelm är om jag ska våga
ringa eller inte.
|
