Gaiman
blir medskyldig till en massaker och kallar Al Gore för Mussolini.
|
 |
 |
| –
betalar ett högt pris för framgången
|
 |
Neil Gaiman behandlas som en rockstjärna
och namedroppar som om han fortfarande skulle behöva visa hur framgångsrik
han blivit. Han förföljs på science fiction-konventet Millenium
Finncon av två uttryckslösa, rundhylta fans som bär hans grejer
och hämtar te när han ber om det. På många sätt skulle
de två kunna vara tagna direkt ur hans egna serier – omänskliga
med sina tomterunda, kritiklösa ansikten. Under intervjun sitter de vid bordet
intill, orörliga, obönhörliga. Jag provoceras och frågar
kinkigare frågor än jag tänkt. Det spelar ingen roll. Man kan
inte få Gaiman att hålla käften. När jag presenterat mig
ber han omedelbart om ursäkt för sitt hår.
– Alla frågar
mig om filmen, så vi tar det först. När jag började skriva
”American Gods” avlade jag två löften: att skriva manuset
till ”Death – the High Cost of Living” så fort jag var klar,
och att inte klippa mig innan romanen var färdig. ”American Gods”
är nu 600 sidor lång och växer hela tiden. Och håret, nå...
jag hade ett skägg också till att börja med men det fick jag sluta
med rätt snabbt.
Han ser ut som en Magnus Uggla
som bor i ett spökhus på landet och jag försöker dölja
min besvikenhet. Skulle den här mannen vara min sexsymbol? För två
år sedan var han en charmör. Nu börjar han bli medelålders.
Så vad händer med filmen
då?
– Just nu beror alltså
allt på hur mycket tålamod de goda människorna på filmbolaget
egentligen har. Jag ska skriva den, och jag också skrivit kontrakt på
att regissera den.
– Jag vill inte vara
regissör, inte som de här skribenterna som är, du vet, ”Faktiskt,
duuhlin, jag har alltid velat regisseeera.” Man vill ju regissera för
att man har en tro på att man vet bäst själv. Känner sin
berättelse bättre.
– Terry Pratchett
brukar säga: ”Det kommer inte att hända” när vi pratar
om vad som ska filmas. Och man säger, jamen Terry, den här gången
verkar de så seriösa, pengarna finns där, manuset... Statistiskt
ligger det ju nånting i det. Vi blev brända då vi skulle skriva
en filmversion av ”Good Omens”. För att nu inte tala om ”Sandman”–filmen,
som jag vägrar involvera mig med över huvud taget.
Ska det bli en Sandman-film?
– De har ju investerat tungt i rättigheterna! Jag har läst olika
manus, som för övrigt säkert alla flyter omkring online nånstans.
Den versionen de verkligen ville filma var katastrofal. Första repliken var
”Skaka, ni dumdristiga dödliga, era obetydliga vapen kan inte skada
mig, Sandman, drömmarnas konung!” Sedan blev det bara värre, som
en riktigt dålig Hulk-film.
– Jag hoppades på
att skribenten aldrig hade läst ”Sandman”, att det var det som
var orsaken. Men tydligen hade jag fel. De ringde mig och frågade vad jag
tyckte och jag sa att det var hemskt. De frågade saker som ”Jamen tycker
du inte att det är häftigt hur vi har utvidgad ”The Endless”
och lagt in en massa nya, typ ”Hate” och ”Avarice” och...”
Och jag sade ”Nej.” Så det vill jag inte beblanda mig med.
– Men ”Good Omens”
ska bli film nu, med Terry Gilliam som medskribent och regissör. Jag
och Terry [Pratchett] har lovat samarbeta så mycket att vi låter dem
flyga oss till premiären och bjuda mig på chokladrussin och Terry på
popcorn.
Onekligen har dina filmprojekt haft
otur. Vad hände med Princess Mononoke?
– Mononoke Hime var
en överraskning... Harvey Weinstein ringde mig och sa att han hade
bett Quentin Tarantino göra den engelska dialogen, men att Quentin
hade rekommenderat mig som nån slags samtida sagoauktoritet. Då ville
jag ju inte säga nej rakt av. De flög ner mig till LA – jag fick
inte se filmen på video, sa Harvey – och det var klart att jag älskade
den och måste ta mig an jobbet mot min vilja.
– Det är inte
särskilt svårt att lägga in den informationen en västerländsk
publik behöver för att filmen ska bli begriplig, men det är tragiskt
att vara tvungen att såga sina vackra repliker för att figurens mun
rör sig en gång för lite.
– Vad som egentligen
hände var att det inte är en barnfilm och man kan inte ta ut blodbadet
utan att det blir meningslöst. Så den releasades som konstfilm, och
den tävlade med typ Star Wars... Men den går att köpa på
DVD.
Du tycks ha en ganska utilitär inställning till ditt skrivande.
Har ditt arbetssätt förändrats sedan du blev författare?
– Som journalist lär
man sig vad en deadline betyder och det har inte förändrats, ekonomiskt
är man alltid lika beroende av att hålla sig inom de gränserna.
Jag upplever egentligen att jag hade mindre frihet som serieskribent, särskilt
i början med ”Sandman”, eftersom också en tecknare och en
färgläggare är beroende av att mitt manuskript kommer in i tid.
Vi hade ju alla barn och avbetalningar, då säger man inte ”sorry
killar, jag var inte inspirerad just de här månaden.”
Men upplever du att tempot ibland komprometterat kvaliteten?
– Nej, aldrig. Jag
var ju rädd ibland, 1988 var ett hemskt år, då jag övergått
till serier på heltid men ingen hade läst nånting jag skrivit
ännu... men jag oroade mig inte för att det skulle vara dåligt,
bara att ingen skulle förstå.
Utöver American Gods har du några andra böcker på slutrakan?
– Jag började
skriva på ”Coraline” någon gång kring 1990-91, på
min ”egen tid”. Sedan kom ju genombrottet och hela konceptet av fritid
försvann. Nu samlade jag ihop vad jag hade skrivit, kanske tio tusen tecken,
och kollade med min agent ifall hon kunde sälja det. De gillade det, och
jag skrev boken, en Ed Wood-aktig, liten historia.
– Coraline är
en liten flicka som bor i ett hus med sin mamma. En dag hittar hon en dörr
som hon aldrig sett förut och bakom den bor hennes andra mamma som har svarta
knappar som ögon och långa, vita fingrar... Hon vill naturligtvis att
Coraline skal stanna hos henne... Barn tycker i regel om boken och vuxna tycker
att den är för läskig för barn.
Det är väl ett vanligt problem?
– Vuxna minns tydligen
inte vad som skrämmer barn. Det är alldeles annorlunda saker. Man ska
lyssna på sina egna barn, vad de drömmer mardrömmar om på
natten. De är rädda för hunden i djuraffären som är alldeles
ensam... underliga saker. Men de är inte rädda för vampyrer!
Din bilderbok ”The Day I Swapped
my Dad for Two Goldfish ”uppskattades av båda grupperna.
– Absolut, och en stor
del av läsarna är ju vuxna. Jag har skrivit en till, ”The Wolves
In The Walls”, som handlar om en pojke vars familj inte tror honom när
han säger att det bor vargar i väggarna. Det gör det naturligtvis!
Den väntar bara på att Dave MacKean ska hinna illustrera den.
Det har den gjort några månader nu.
Du har gjort en hel del välgörenhet
för Comic Book Legal Defence Fund. Vad tror du om yttrandefriheten i USA
i dag?
– Jag blir djupt olycklig
när jag tänker på det, särskilt då man överväger
vilka valet står emellan nu i höst. Vi har George W. Bush, Texas-republikan
– yttrandefrihet kommer inte att stå högt på hans agenda.
Och så Al Gore, vars djävla fru Tipper ju var personen
som drev igenom varningsdekalerna på skivor med fula ord i sångerna.
Och han kandiderar med Lieberman, som redan har lovat arbeta för förhandscensur
av Hollywood...
– Det heter att det
vanligen är svårt att välja vem man ska rösta på, men
lätt att inse vem man vill rösta emot, men i det här fallet är
jag glad att jag fortfarande är brittisk medborgare och inte ens får
delta. Det är som att välja mellan Hitler och Mussolini,
man kommer att rösta på Mussolini i hopp om att han står ett
halvt steg till vänster om Hitler.
Hur påverkades du av mediasvallet
kring Columbine-massakern?
– De beskyller videospel
och serietidningar för Columbine! Ingen frågar sig vilken slags skola
eller vapenkultur som förorsakar fall som de där kidsen... Trenchcoat
mafia kallade de sig... Mitt råd är att bojkotta trenchcoat-tillverkarna,
hurdan är den kultur vi har där barn får köpa trenchcoats
utan licens eller åldersgränser?
Du låter ganska bitter.
– Washington Post,
journalistikens djävla högborg i USA, tidningen som tar äran för
att ha fällt president Nixon, beskrev senare vår Trenchcoatbrigade
som en ”uppenbar inspirationskälla”. Det är bara sådan
dålig research, den tidningen utkom samma vecka som massakern och de hade
ju kallat sig trenchcoat mafia i flera år. Jag gör ett skämt om
Charge of the Light Brigade i en serietidning där hjältarna är
iklädda en viss typ av rockar och utpekas i landets viktigaste dagstidning
som delansvarig till en sådan ohygglig tragedi, ett nationellt trauma...
Jag skulle inte kalla mig bitter, men det blev personligt för mig.
Stephen King har dragit tillbaka en
av sina böcker efter att den fungerat som inspiration till en skolmassaker.
Har du tvingats ta ställning till något sådant?
– Det finns ett enda
fall... och det här är en bisarr historia! Det var nån gång...
kring 1991 tror jag... som min agent ringde och sa att en kille har hängt
sig nånstans och lämnat ett avskedsbrev undertecknat ”Sandman”.
Att det var allt han visste än så länge. Det var naturligtvis
otroligt jobbigt och jag tillbringade ett veckoslut av självrannsakan utan
att kunna bestämma mig för vad jag skulle göra och ringde till
slut till Clive Barker, som nog om någon skulle ha vana av sådana
här händelser. Han berättade att en kille som sett ”Hellraiser”
vandrat iväg från biografen direkt efter filmen och kastat sig utför
ett stup. Då frågade han sig, och nu mig, huruvida jag var en ansvarsfull
skapare, huruvida jag kunde ansvara för min alster. Jag funderade på
det, och det hjälpte.
– Tre veckor senare
återkom min agent med mera information och det visade sig att det inte fanns
något självmord. Killen läste inte ens Sandman! Han var X-men-läsare
och hade blivit strypt av sin pojkvän, som också var X-Men-entusiast.
Sedan hade han ju insett att han måste dölja dådet och fejkat
ett ockult självmord genom att rusa ut och köpa första bästa
Sandman-tidning vid brevet. Och det var Sandman nummer nitton!
Sandman nummer nitton är
en i tidningen sällsynt harmonisk solskenshistoria, en liten idyllisk saga
om hur den unge Shakespeare egentligen själv upplevde ”En Midsommarnattsdröm”
hos älvorna. Jag måste garva lite åt det lustiga i den här
tragiska historien också. Gaiman, som vann ett skönlitteraturpris just
för det numret, skrattar sig fördärvad.
– Amerika! Om de skulle
inse att deras vardag är bättre än nånting jag nånsin
kan hitta på...
Tomtarna leder iväg honom
till ett auditorium där femhundra människor väntar på att
få höra honom prata om sig själv. Ibland frågar de för
mycket om hans häftiga vänner (Tori Amos, Alice Cooper och Alan
Moore) och för lite om hur det kommer sig att han skriver så väldigt
bra. Då tittar han ut från sin rockstjärne-look med minen av
killen som fortfarande drömmer mardrömmar om ensamma hundvalpar. Då
spelar det ingen roll att han har fult hår och en fru och två zombisar
i släptåg.
|
