|
 |
Hur hittar man personen
som alltid kan finnas där och hjälpa en med prioriteringarna? |
En sak lär man sig med tiden
är att man inte klarar av att göra allt helt själv. Tänka,
äta, planera, utföra, bestämma att jag borde flytta till Kalifornien,
roa och oroa mig och ta det lugnt också – det finns inte en rimlig
chans att orka fixa allt det. Inte utan hjälp. För att inte bli galen
och freaka måste man ha någon som förstår vad man håller
på med på jobbet och också hur man tänker som privatperson.
Man får inse att man antagligen inte är den första som råkar
ut för saker som händer på jobbet eller spännade saker i
hemmet. Man är inte så unik som man tror. Allt blir lättare om
det finns en person man kan vibba och prata om allt med. Någon man respekterar
och någon som respekterar en tillbaka. Och som sätter en på rätt
spår helt enkelt.
I vanliga fall brukar denna någon
vara en kompis, men vänner ska man vara rädd om och inte tråka
ut med trista fakta om möten från helvetet och förvirrade frågor
om vad den trötte chefen egentligen menade när han uttryckte sig si
eller så.
En förälder, som
vet hur man mår utan att behöva fråga, vore en idealisk lösning,
men tyvärr är föräldrar oftast för gamla och kommer från
en annan tid eller har sysslar med en helt annan bransch. Deras råd är
utdaterade. Fan.
Det verkar som om man får
hitta en mentor på annat håll. Jag ville ha en så jag gjorde
en lista på vilka önskvärda egenskaper min utvalda skulle ha:
– rolig
– smart
– tycka om öl
– tålmodig
– kunna lyssna ordentligt, speciellt när det handlar om dåliga/tråkiga
grejer
– kreativ
– världsvan
– begåvad
- gärna äldre, så man luras tro att den är klok (som föräldrarna,
innan de avslöjade sig)
– vara en underbar människa
Oroväckande nog är
listan skrämmande lik listan jag har på blivande egenskaper hos min
framtida make, men...Det kanske är ungefär samma sak.
Och jakten kunde börja.
På den perfekta personen. Tyvärr lika svår att hitta som en livspartner.
Finns han därute på gatan,
går jag säkert förbi personen utan att ens ge honom eller henne
en blick. När jag läser morgontidningen brukar jag tänka att han
eller hon – den personen skulle säkert kunna lära mig ett eller
annat om livet – men när jag väl bestämt mig för att
ta kontakt gör de något helt fel, jag blir besviken och allting rasar.
Kända personer brukar överlag inte kunna leva upp till förväntningarna
ändå; Robert Gustafsson är inte rolig. Så det kanske är
lika bra att jag knappt hinner tänka tanken innan den rinner ut ur i sanden.
Ibland tänker jag att
en chef jag tycker om borde vara det perfekta valet, men när jag frågar
får jag höra att chefer har som policy att inte vara mentorer åt
anställda. Tråkigt. Men ett bra sätt att undvika skitsnack om
inte annat antar jag.
Det smidigaste verkar vara
att skaffa en mentor i smyg. Att liksom lura in en ytligt bekant man tycker är
klok i rollen. Att uttryckligen fråga: ”Hej, vill du bli min mentor”
känns så otroligt töntigt. Tro mig, när jag testade fastnade
orden på vägen och förvandlades till: ”Hej vill du ha kaffe”.
Att hoppas att min utvalda ska föreslå ett mentorskap själv är
om möjligt ännu töntigare. Neh, det är bäst att smyga:
att dra upp småsaker om mina drömmar och mitt jobb och våga be
om hjälp när jag träffar dem. Det går ganska bra, det verkar
som om folk gillar att förmedla kontakter och dela med sig av erfarenheter.
Det händer att jag kallar mina blivande mentorer ”guru”. Skämtsamt.
Det känns bäst att hålla det på den nivån. Jag tänker
att en dag ska jag inte behöva säga något: Jag kommer till henne
med mina problem, hon löser dem. Underbart.
|
