|
Något
som är slående när man läser Campbell, Rollo May
och andra mytforskare är hur universella hjältemyterna är. Vilken
kultur de än kommer från, innehåller de ungefär samma handling
och struktur. Grekiska gudasagor, Star Wars eller Nintendospelet Zelda
är uppbyggda på samma sätt. I början av berättelsen
är hjälten en vanlig person, som drar omkring hemma och gör inget
särskilt. Men något i världen utanför har hänt, den
kosmiska jämnvikten är rubbad och hjältens hem/by/land eller hela
universum hotas av onda makter och kaos. En budbärare av något slag
kommer med meddelandet om att något måste göras, att någon
måste ut och bekämpa det onda. I Star Wars sker det till synes slumpmässigt,
när Luke Skywalker köper en skruttig robot som bär på prinsessan
Leias rop på hjälp. Sedan bär det iväg; Luke söker
upp Obi-Wan Kenobi som tolkar meddelandet och blir därmed inblandad i uppdraget
att rädda universum.
 I hjältesagorna brukar
hjälten (eller personen som ska bli hjälte) få ett magiskt föremål
för att klara sitt uppdrag, och där har vi lasersvärdet som Luke
får av Obi-Wan. Sedan följer den långa och farliga resan genom
okänt territorium, prinsessan som räddas och den stora slutstriden,
när hjälten visar vad han går för och krossar ondskan –
i form av en drake eller dödsstjärna. Intressant att notera är
att hjälten, som framställs som handlingskraftig, egentligen styrs av
krafter som han eller hon inte har kontroll över. Det är ödet som
har valt ut att just Luke Skywalker, som först inte vet att han är son
till Darth Vader, måste dra ut i krig för att rädda galaxen.
Han är utvald och har inget val. Därför kan man tolka hjältemyterna
som ett sätt för samhället att banka in rätt värderingar
och pliktmoral i medborgarna. Do what you have to do.
 Om
samhället i sig förändras, förändras också
bilden av hjälten med det. Sir Francis Bacon var en brittisk upptäcktsresare
på 1700-talet som for runt i världen, erövrade länder och
slaktade infödningar för det brittiska imperiets bästa. Han sågs
som en stor hjälte av sin samtid och sade någon gång att ”Moder
Jord skalll hållas på sträckbänken och torteras tills hon
avslöjar sin hemligheter”. Idag skulle ingen vettig människa ens
våga säga något liknande, men på sin tid var Bacons syn
på världen helt normal.
Skådespelaren John
Wayne är ett annat exempel. På vita duken spelade John Wayne nästan
alltid rollen av en fåordig och hårdhudad man som sköt indianer
på löpande band. Han var den arketypiska western-mannen, som skipade
”rättvisa” med sin revolver och dödade varenda djävel
som stod ivägen. Den vita publiken älskade honom och hade ofta svårt
att skilja på personen John Wayne och rollerna han spelade på duken.
När det amerikanska samhället sedan började förändras
på 60- och 70-talet föll hjälten John Wayne. Var inte hans västernfilmer
rent av rasistiska? Är det verkligen rätt att en man tar lagen i egna
händer och avrättar skurkar utan rättsprövning? Var inte filmen
”Gröna Baskrarna” (1968) bara en oaptitlig orgie i militarism och
nationalism just när USA vräkte napalm och miljögifter över
den fattiga vietnamesiska befolkningen? Hjältemyten som John Wayne byggde
sin karriär på passerade helt enkelt sitt bäst före-datum
och började lukta surt.
Det har funnits en väldigt lång
tradition av hårda machohjältar som precis nyligen, i slutet av 1900-talet,
gått i graven. Eftersom den traditionella mansrollen har uppluckrats, känns
inte machofigurerna som bara erövrar och blint fightas för sitt land
relevanta längre. Actionfilmernas hjältar brottas alltmer med personliga
och moraliska problem. Ibland är till och med filmernas good guys i själva
verket antihjältar. Serietidningarnas superhjältar blir utstötta
freaks som ”X-men” istället för att vara som ”Stålmannen”.
Generaler i krig, som tidigare
kunnat vara säkra på att uppnå nationell hjältestatus bara
genom att bomba, tvingas bli bra på att prata i tv och påstå
att de tar ansvar för att inte oskyldiga drabbas (därav det märkliga
begreppet ”smarta bomber”).
Det går helt enkelt
inte längre att låta bilden av den ideala mannen vara som John Wayne
eller ur-machon Herkules. Herkules var en dråpare som gick in för
att klubba ned, strypa, tillintetgöra och hugga huvet av folk. Speciellt
gick han in för att fånga och slå ihjäl djur. Han var dessutom
hämndgirig och sökte upp sina fiender för att likvidera dem. Han
hade inte många relationer till kvinnor och han övgav sin familj då
han utförde sina 12 stordåd. Han till och med brände upp sina
egna barn under ett anfall av galenskap. Hans fåfänga var så
stor att han till och med, när han mötte en avbild av sig själv
gjord av Daedalus, trodde att det var en rival och slog den till marken.
Till slut fanns det inget kvar för Herkules att besegra, och ganska typiskt
för hjältar av denna typ (som är så mäktiga att de till
slut förintar sig själva eller måste bindas) dör han till
slut genom att bränna sig själv på bål. Hercules var helt
ok på sin tid, men skulle han dyka upp idag, skulle vi se honom som ett
monster.
Det är kanske därför
man hittar dagens hjältar inom sporten. Om inte den traditionella synen på
hjälten passar in i resten av samhället, kan man i alla fall dyrka atleterna
som springer snabbast, tacklar hårdast och stöter kula längst.
De är harmlösa nog för vår tid – de skadar inga andra
än sig själva – och de står för både moderna ideal
som kroppsdyrkan och ”live life to the max”, liksom gamla hederliga
ideal som att offra sig och vinna är för det egna landet. Dessutom kan
vi åskådare låna självkänsla av dem (när de vinner)
och höja oss över de andra, precis som med Francis Bacon och Charles
Lindbergh.
Även om man ser en verklig person
som en hjälte, är det mer myten kring personen än den riktiga människan
som är hjälten. Därför är det viktigt att inte komma
för nära sin hjälte, för det blir onekligen svårt att
fortsätta dyrka Björn Borg när han åker dit för
kokainmissbruk, startar ett fånigt kalsongmärke och spelar in dåliga
skivor med Dr. Alban och Tomas Brolin. Föreställningen
av vad hjälten står för konstruerar man själv i huvudet (själva
myten) och den kan lätt krossas av verkligheten. Det kan vara små,
fåniga saker som gör att man tar avstånd från sina hjältar.
När jag fick höra
att electropopgruppen Kraftwerk efter sin konsert på Solnahallen
1991 hängde vid Uno-X och åt varm korv med bröd fick jag problem:
var inte de här killarna renlevnadsrobotar som bara drack espresso och åt
groddar medan de letade efter det perfekta soundet? Hur bra passade sunkig snabbmat
in i deras maskinella image? De borde inte vara så… vanliga.
>>
vidare >>
|
