|
 |
Varför är världen
fortfarande besatt av hjältar? I vår tid krävs det mer av en hjälte
än bara muskler, magiska svärd och grymma första-servar. |
Det är svårt att definiera
begreppet hjälte. Det är ett tillmäle som man använder lite
grann på känn, till exempel när man ska beskriva en person som
har gjort något stort. Det kan ofta bli rubrik-slentrian av det hela, som
när det ska skrivas dödsrunor över stora män och kvinnor.
Så vad är en
hjälte egentligen?
Kort och allmänt sagt
är hjälten en person som gör rätt saker i stor skala. Gärna
med en liten uppoffring av sig själv för det allmäna goda. En person
att se upp till och beundra. Och kanske ta efter, även om hjälten bara
är ett fantasifoster. Vem man väljer att kalla hjälte är subjektivt.
Det kan vara revolutionären Rosa Luxemburg, Kurt Cobain, Stålmannen,
Commendante Marcos, Elvis, Wonder Woman, Ingemar Stenmark, Xena. Till och
med folk som inte gör det som allmänt ses som bra vinner ibland hjältestatus.
I förbudstidens USA var det Al Capone och inte poliskonstaplarna som
sågs som folkets hjältar. Anledningen var enkel: Capone och hans medgangstrar
representerade stora grupper av det amerikanska samhället som aldrig kände
att de hade något att säga till om, som arbetslösa och invandrare
i ghetton. Att Capone såg till att vanligt folk kunde köpa smuggelsprit
trots alkoholförbudet hjälpte också till för att bygga upp
hjältebilden.
Den amerikanske mytforskaren Joseph
Campbell är förmodligen den största auktoriteten när
det kommer till hjältar. Om det ringer en liten klocka när ni hör
Campbells namn, kan det bero på att Campbells bok ”The hero with a
thousand faces” var George Lucas inspirationskälla när han
började skissa på "Star Wars"-sagan - som ju är ett
destillat på all världens hjältemyter, snyggt förpackat för
den moderna människan.
 Enligt
Joseph Campbell är hjälten en mytisk bild av den resa människor
behöver göra för att finna sig själva.
Hjälten visar vägen när man ska ta sig till ett nytt stadium i
livet. Det är inte så flummigt som det låter. I de flesta kulturer
finns så kallade initiationsriter, som markerar övergången
från barndom till vuxenvärld. I berättelserna som hör till
dessa riter hittar man en hjälte som fungerar som vägledare. Ta den
kyrkliga konfirmationen, en ceremoni för tonåringar som precis ska
ta steget in i det vuxna livet: Hjälten är Kristus, som med sina
ord och handlingar visar hur en god människa bör leva. Även om
konfirmanderna bryr sig mer om presenterna de får efter ceremonin och inte
kallar sig troende, har de fått vägledning av myterna runt Jesus för
att göra sina egna resor. Hjälten finns där, planterad i huvudet,
vare sig de vill eller inte.
För att vara mer popkulturell
och up-to-date kan man se på ”Star Wars” i samma perspektiv: Luke
Skywalker börjar som en vanlig pojkspoling som tvingas att ta upp kampen
mot ondskan och därmed finna sig själv. För Luke är Obi-Wan
Kenobi hjälten som inviger honom i jediriddarnas hemligheter, men för
oss som ser på filmerna är Luke helt klart hjälten som man kan
identifiera sig med. När Luke lär sig bemästra Kraften och sin
mörka sida gör han (den inre) resan som Campbell talar om. Det är
inget annat än en metafor för växa upp och bli vuxen. I Rollo
Mays bok ”Ropet efter myten” talas det till och med om hjälten
som något varje samhälle behöver för att kunna fungera –
en bild som lär ut ideal och de rätta värderingarna till medborgarna.
Charles Lindbergh var på sin tid en hjälte för alla, även
de bildade. För amerikanarna representerade han den Stora Amerikanska Hjälten,
han som ensam med sitt mod tagit sig över Atlanten i sitt plan som blev kallat
”Spirit of St. Louis”. ”Vi sökte efterlikna hjälten”,
skriver May, ”och en mängd lika blyga män och kvinnor, unga och
gamla, styrktes i sin självkänsla genom att identifiera sig med Lindbergh”.
Hjältarna inkarnerar alltså samhällets själ.
>>
vidare >>
|
