Jag börjar tröttna rätt mycket på min tillvaro. Det händer verkligen aldrig någonting, det mest spännande vi gör är att vi går och handlar något Filippa K plagg och hur kul är det egentligen? Men samtidigt är jag så otroligt trött på människor som klagar på att det aldrig händer någonting, det säger de trots att de vet att de alltid sitter hemma framför teven eller leker med datorn och tycker att det är ett projekt att gå och handla mat (vilket jag också tycker, men det beror mest på att jag aldrig vet vad jag ska handla och för att jag inte kan laga mat). Det är så otroligt ointressant att behöva lyssna på såna människors gnäll. Jag tycker att man skapar sin egen tillvaro och om man tröttnat på den så får man väl skapa en ny tillvaro. Och nu får jag ångest, för jag har en tillvaro som är rätt behaglig trots allt (jag menar, jag fikar, går ut och äter, dricker sprit och hånglar om jag har tur), så vad är det jag ska ändra på. Ska jag börja sporta? Nej, jag tror inte det, det är alldeles för ansträngande. Ska jag börja sitta hemma ett tag? Det är alldeles för tråkigt, ska jag skaffa mig ett liv? Vad är det för liv jag vill ha?

Jag börjar tro att jag har det alldeles för bra för att det ska vara riktigt hälsosamt, jag borde börja anstränga mig mer, tänka lite, kanske jobba mer och mer effektivt, får man ett liv då? Ska jag börja bry mig mer om min familj? Träffa lilla Anton då och då? Ska jag gå med i Greenpeace och Amnesty och köpa regnskog?

Jag kanske borde gå mer i terapi, jag har ju ändå råkat ut för så otroligt mycket konstiga saker på den senaste tiden och jag har aldrig stannat upp för att tänka igenom det, bara rusat vidare, inte orkat bry mig, blivit cynisk.

Jag kanske borde försöka ringa mitt X igen (jag vill ju fortfarande prata med honom) , men jag vet ju att jag bara kommer att bli ännu mer förnedrad när han fortfarande inte vill prata med mig och det blir man ju knappast gladare av. Han är dum i huvudet. Han är en så otroligt stor idiot. Jag undrar exakt när han blev det.