|
 |
Samhället har bestämt sig
en gång för alla: graffiti är vandalism och ska utrotas. Om det
gäller skisser i en bok, målningar på duk eller ett totalbombat
tunnelbanetåg gör det samma. Men så finns de som kämpar
emot, de som sitter under marken och hugger tillbaka. |
Du har säkert hört
om hur maskerade väktare har gripit, visiterat och fotograferat misstänkta
”klottrare”. Vaktbolag som Falck Security har utpekats och fått
lov att se över sina metoder. Men det är inte bara hobbypoliserna som
gärna vill visa musklerna i kampen mot graffiti. Också samhället
tar gärna i lite extra. Skissböcker används som bevismaterial och
betraktas till och med som brottsverktyg i rättegångar mot misstänkta
graffitimålare. Det innebär att folk döms för skadegörelse,
enbart på grund av att polisen kopplat ihop deras skisser med målningar
på stan. Därtill har skissböcker (som innehållit mycket
mer än de skisser som betraktats som bevis) förklarats vara brottsverktyg
och förstörts.
Nu är det tal om en ny lag
som skulle göra det lättare för polisen att visitera och göra
husransakan hos misstänkta målare – som sedan ska kunna dömas
för förberedelse till skadegörelse, om de skissat på målningar
eller bär med sig färg.
Det här är Underground
Productions. |
En av dem som står upp mot denna häxjakt
på målare är Jacob Kimvall, ansvarig utgivare för
graffititidningen Underground Productions (UP). Han fortsätter att
ge ut UP, trots att redaktionen motarbetas av Kommunförbundet, SL och polisen.
Men tro inte att det garanterar någon cred i graffitikretsar att jobba i
lite motvind. Det finns de som tycker att Underground Productions inte lever upp
till sitt namn. Jag frågar Jacob hur underground de egentligen är.
– Inte så värst, inte längre. Vi har rätt stor distribution
och jobbar med Tower Records, världens största skivdistributör.
Det är inte så djävla underground. Och inom graffitin är
vi verkligen inte underjord, vi är så nära institution man kan
komma.
UP vill inte heller vara ”indie”.
De gör tidningen för en bredare konstpublik och vill att andra än
hardcore-målarna ska läsa den.
Jämförd med andra tidningar lever UP hur som helst en bra bit under
jorden. Den finns bara att få tag på i ett fåtal butiker och
eftersom den är stöldbegärlig står den ofta inte framme på
hyllorna. Det gör att ungarna tycker att det är spännande att köpa
den. De som vet var man kan få tag på UP, är säkert de koolaste
killarna i plugget. Men det är svårt att nå nya läsare när
tidningen säljs bakom disk, som kondomer på 30-talet. Man tampas alltså
med svårigheter att nå ut till vanligt folk, samtidigt som ortodoxa
målare hojtar ”sell-out” för att man försöker.
– Graffarna har en extrem misstänksamhet mot auktoriteter, berättar
Jacob. Alla är sin egen mästare. Vi fick vårt första sillhuvud
i ett brev -92, året efter vi började. Redan då var folk arga
för att de inte fick med sina pieces.
Att UP-redaktionen försöker
göra graffiti mer tillgänglig för allmänheten förändrar
inte att graffitins bildspråk är rätt svårtillgängligt,
även för den som vill försöka förstå. Alla motiv
föreställer bokstäver eller hiphopgubbar.
Varför är all graffiti så
graffitig?
– Det är för att den är så effektiv och så är
det ett spel, en disciplin, förklarar Jacob. Ofta får man höra
att graffiti är så stereotyp, men det som skiljer hiphopgraffiti från
annan graffiti är att den styrs av vissa regler som utvecklas och förändras.
Målningarna är ett spel med de reglerna, och med samhällets regler
emot dem.
Om du inte redan har gissat det så är tjejernas inflytande i graffitivärlden
begränsat. Det är en grabbig kultur. Antagligen är det därför
många unga är trötta på graffitin. Det kan kännas som
att den samlar alla de löjliga sidorna av hiphop; allt ska vara så
djävla ghetto, underground och äkta. Förmodligen skulle det behövas
fler tjejer för att komma ifrån det.
– Det är djävligt ont om dem, tyvärr, erkänner Jacob.
Det tror jag är ett av de största hoten mot graffiti i framtiden, att
det finns så djävla få tjejer som målar. Vad det beror
på vet jag inte säkert, men min personliga teori är att det är
olagligheten. En ung tjej som gör något illegalt blir bemött på
ett helt annat sätt än en kille. En tjej som begår brott anses
ha betydligt mer problem än en kille som gör det. ”Jaja, han är
ju ung kille och de ska ju hålla på lite så där”.
Om en tjej åker fast, ser man bra mycket allvarligare på det...
Men om man ger blanka fan i rapmusik,
breakdance och turntables då? Kan man måla graffiti utan att gilla
hiphopscenen i övrigt?
– Jag tycker inte att det har någonting med saken att göra om
man gillar hiphopmusik, men graffiti är ändå en del av hiphopkulturen.
Hiphop är i mångt och mycket en kommersiell term. Från början
fanns det målare, rappare, dansare och dj:s i ungefär samma områden
i New York. Sedan var det ett gäng medelålders gubbar som ville göra
film om de här grejerna, och det var först då man lanserade dem
som delar av en kultur.
Eller vad säger du?
|
|
