(klotter) (drrling39/00)


> text & bild: Marcus Nyström


Det här är Jacob.


F A K T A

Graffititidningen Underground Productions (UP) drivs ideellt av Jacob Kimvall, Tobias Barenthin Lindblad och Malcolm Jacobson. De har inte fasta roller sinsemellan, utan turas om med det mesta. De senaste numren har Tobias fungerat som chefredaktör.

I slutet av förra året gav Malcolm Jacobson ut boken ”Dom kallar oss klottrare”, om den svenska graffitiscenen.

UP kommer ut så ofta man hinner. Det brukar bli två gånger per år. Varje nummer trycks i 6000 exemplar som distribueras av redaktionen. De säljs i Presstoppsbutikerna och några skiv- och hiphopaffärer i Sverige, samt via ett nätverk av andra graffititidningar runtom i världen.

www.underground-productions.se kan du läsa mer om UP och andra graffiti- och hiphoptidningar som man distribuerar.

UP:s logotyp är en spin-off på SL:s (Stockholms Lokaltrafik) dito.

Det första numret av UP kom ut våren 1992, var i svartvitt och trycktes i 320 exemplar. Sedan dess har det gjorts 15 nummer.

En annan svensk graffititidning som heter Kilroy är faktiskt äldre än UP, men har kommit ut med färre nummer.

UP:s skapare kämpar inte för att vara underground och alternativa. Om en finansiär ville satsa pengar i tidningen, så att de kunde försörja sig på att göra den, skulle det vara välkommet.

Nu för tiden köper de flesta målare sina färger. Men när Jacob själv var aktiv målare brukade man stjäla dem. I Stockholm handlar många sina burkar hos Homeboy, som håller på att öppna ännu en butik, där man ska koncentrera sig på att kränga färg. Det går också att handla burkar på Café 44.

Jacobs bästa svenska graffitisiter:
Endstation [www.graffiti.org/endstation/]
Eyegasm [www.graffiti.org/eyegasm]
Jacobs bästa internationella siter:
graffiti.org@149st [www.AT149ST.com]

Jacobs bästa graffititidningar:
- While You Where Sleeping
- Magic Moments
- Style File
- On the Run (de tre senaste black book-nummerna)
- Xplicit Graphics
- BUP (svenska Akay och Bacterias tidning)

 

 

Samhället har bestämt sig en gång för alla: graffiti är vandalism och ska utrotas. Om det gäller skisser i en bok, målningar på duk eller ett totalbombat tunnelbanetåg gör det samma. Men så finns de som kämpar emot, de som sitter under marken och hugger tillbaka.

Du har säkert hört om hur maskerade väktare har gripit, visiterat och fotograferat misstänkta ”klottrare”. Vaktbolag som Falck Security har utpekats och fått lov att se över sina metoder. Men det är inte bara hobbypoliserna som gärna vill visa musklerna i kampen mot graffiti. Också samhället tar gärna i lite extra. Skissböcker används som bevismaterial och betraktas till och med som brottsverktyg i rättegångar mot misstänkta graffitimålare. Det innebär att folk döms för skadegörelse, enbart på grund av att polisen kopplat ihop deras skisser med målningar på stan. Därtill har skissböcker (som innehållit mycket mer än de skisser som betraktats som bevis) förklarats vara brottsverktyg och förstörts.

Nu är det tal om en ny lag som skulle göra det lättare för polisen att visitera och göra husransakan hos misstänkta målare – som sedan ska kunna dömas för förberedelse till skadegörelse, om de skissat på målningar eller bär med sig färg.


Det här är Underground
Productions.

En av dem som står upp mot denna häxjakt på målare är Jacob Kimvall, ansvarig utgivare för graffititidningen Underground Productions (UP). Han fortsätter att ge ut UP, trots att redaktionen motarbetas av Kommunförbundet, SL och polisen. Men tro inte att det garanterar någon cred i graffitikretsar att jobba i lite motvind. Det finns de som tycker att Underground Productions inte lever upp till sitt namn. Jag frågar Jacob hur underground de egentligen är.

– Inte så värst, inte längre. Vi har rätt stor distribution och jobbar med Tower Records, världens största skivdistributör. Det är inte så djävla underground. Och inom graffitin är vi verkligen inte underjord, vi är så nära institution man kan komma.

UP vill inte heller vara ”indie”. De gör tidningen för en bredare konstpublik och vill att andra än hardcore-målarna ska läsa den.
Jämförd med andra tidningar lever UP hur som helst en bra bit under jorden. Den finns bara att få tag på i ett fåtal butiker och eftersom den är stöldbegärlig står den ofta inte framme på hyllorna. Det gör att ungarna tycker att det är spännande att köpa den. De som vet var man kan få tag på UP, är säkert de koolaste killarna i plugget. Men det är svårt att nå nya läsare när tidningen säljs bakom disk, som kondomer på 30-talet. Man tampas alltså med svårigheter att nå ut till vanligt folk, samtidigt som ortodoxa målare hojtar ”sell-out” för att man försöker.

– Graffarna har en extrem misstänksamhet mot auktoriteter, berättar Jacob. Alla är sin egen mästare. Vi fick vårt första sillhuvud i ett brev -92, året efter vi började. Redan då var folk arga för att de inte fick med sina pieces.

Att UP-redaktionen försöker göra graffiti mer tillgänglig för allmänheten förändrar inte att graffitins bildspråk är rätt svårtillgängligt, även för den som vill försöka förstå. Alla motiv föreställer bokstäver eller hiphopgubbar.

Varför är all graffiti så graffitig?
– Det är för att den är så effektiv och så är det ett spel, en disciplin, förklarar Jacob. Ofta får man höra att graffiti är så stereotyp, men det som skiljer hiphopgraffiti från annan graffiti är att den styrs av vissa regler som utvecklas och förändras. Målningarna är ett spel med de reglerna, och med samhällets regler emot dem.

Om du inte redan har gissat det så är tjejernas inflytande i graffitivärlden begränsat. Det är en grabbig kultur. Antagligen är det därför många unga är trötta på graffitin. Det kan kännas som att den samlar alla de löjliga sidorna av hiphop; allt ska vara så djävla ghetto, underground och äkta. Förmodligen skulle det behövas fler tjejer för att komma ifrån det.

– Det är djävligt ont om dem, tyvärr, erkänner Jacob. Det tror jag är ett av de största hoten mot graffiti i framtiden, att det finns så djävla få tjejer som målar. Vad det beror på vet jag inte säkert, men min personliga teori är att det är olagligheten. En ung tjej som gör något illegalt blir bemött på ett helt annat sätt än en kille. En tjej som begår brott anses ha betydligt mer problem än en kille som gör det. ”Jaja, han är ju ung kille och de ska ju hålla på lite så där”. Om en tjej åker fast, ser man bra mycket allvarligare på det...

Men om man ger blanka fan i rapmusik, breakdance och turntables då? Kan man måla graffiti utan att gilla hiphopscenen i övrigt?
– Jag tycker inte att det har någonting med saken att göra om man gillar hiphopmusik, men graffiti är ändå en del av hiphopkulturen. Hiphop är i mångt och mycket en kommersiell term. Från början fanns det målare, rappare, dansare och dj:s i ungefär samma områden i New York. Sedan var det ett gäng medelålders gubbar som ville göra film om de här grejerna, och det var först då man lanserade dem som delar av en kultur.




Eller vad säger du?
Namn:

Email:

Kommentar: