(grottor) (drrling39/00)


> text: Christoffer Lernö

 

	I grottorna, där kultisterna bor, kan man höra berättelser från historiens vagga.

Det är allmänt känt att helvetet finns någonstans djupt ner i jordens innersta. Inte helt oväntat finns det grottor som har rykte om sig att leda hela vägen ner.
Men det finns andra grottor också, ”St. Patrick's Purgatory” på Irland sägs till exempel vara en öppning till skärselden där de dödas själar renas från sina synder innan de ska vidare till himlen. Till denna mystiska grotta vallfärdade pilgrimer för att under rituella former rena sina själar. Tyvärr förstördes grottan någon gång under 1500-talet, på den engelska regeringens order som inte tyckte om de gamla katolska sederna.

Det finns andra mytomspunna grottor också. Ska man stanna på Irland har vi ”Cruachans grotta” (omnämnd som ”Irlands port till helvetet”). I Mexico finns Chalchatongogrottan som ska leda till paradiset.
Exakt hur riterna gick till vid ”St. Patricks's Purgatory” före kristendomen kan vi inte veta säkert. Men man kan gissa. Grottor har nämligen sedan historiens början använts som religiösa kultplatser över hela världen. I grottans mörker skedde invigningen till de djupa religiösa mysterierna, där den troende symboliskt vandrar ned i underjorden bland de döda för att komma tillbaka återfödd med kunskap om både de levande och de dödas värld.

Som det viktigaste av de grekiska mysterierna, som skedde i grotthelgedomen vid Eleusis:
Den gamle greken Sofokles skrev om de Eleusiska mysterierna att: ”Trefalt lyckliga är de dödliga, som sett dessa riter och beger sig till Hades; ty endast till dem är det förlänat att ha sant liv där. För alla andra, är allt av ondo.”
Myten bakom riterna vid Eleusis var berättelsen om hur dödsguden Hades rövade bort Persefone som var dotter till växtlighetens gudinna - Demeter. Med hjälp av mångudinnan Hekate söker Demeter efter sin dotter och får till slut reda på vart hon är. Demeter förbannar jorden att inte bära frukt under ett år för att tvinga Zeus, som lovat bort Persefone till Hades, att återbörda Persefone från dödsriket. Till slut får Persefone återvända till sin moder, men måste återvända till underjorden under en tredjedel av året.

Den här myten är mycket äldre än de gudar som senare skulle komma in i den grekiska mytbilden: Zeus, Apollo och Herkules. Det handlar både om årstidens växlingar och livet efter döden. På många sätt var det samma sak: Grödan växte upp varje år för att vissna och förmultna och slutligen återuppstå genom att växa upp på nytt - årstiderna förklarade hur livet gick till.

De som invigdes i de Eleusiska mysterierna kunde vända sig till Demeter medan de levde, Persefone när de dött, och Hekate - som blev Persefones ledsagare ned till underjorden varje gång hon var tvungen att återvända - i övergångarna däremellan.
Samma tema återkommer i många andra myter. I grekisk mytologi finns även berättelsen om Afrodite som söker efter sin älskade Adonis, men den myten är importerad österifrån där vi har gudinnan Anat som söker sin Baal. Vi har också Isis som letade efter Osiris. Ishtar och Tammuz finns också.

Men historien - brukar man säga - börjar i Sumer, och om sumerernas gudinna Inanna finns berättelsen om hur Himmelsgudinnan själv nedstiger till underjorden där hennes syster Ereshkigal härskar. Hon möts av dödsgudinnans tjänare, Neti, som vid varje av underjordens sju portar kräver henne på en del av sina maktattribut. När hon slutligen nått till underjordens inre och står hon helt naken framför Ereshkigal som dödar henne på fläcken.
Efter mycket om och men (det är gudar vi pratar om) räddas Inanna, men på villkoret att hon hittar någon som kan stanna i dödsriket i hennes ställe.
Hon och underjordens demoner letar efter en lämplig ersättare, men Inanna vill inte så gärna lämna någon annan i demonernas våld. Inte förrän hon träffar sin make, herdekungen Dumuzi, som inte saknat henne alls utan roat sig med att pilla sig i naveln och bossat över folk. Han kommer inte ens sin hustru till mötes. Inanna blir såklart sur som fan och ropar till demonerna:
– Ta Dumuzi till underjorden.

Berättelsen slutar inte där för när Dumuzi är borta sörjer Inanna honom djupt. Till slut så erbjuder sig Dumuzis syster att ta hans plats, och han tillåts återvända till de levandes värld under ena halvan av året, men den andra tiden måste han vistas hos dödsgudinnan i hennes boning.
Det sumeriska dödsriket, Kur, tycks ha varit ett ganska trist ställe att vara på. Allt var helt utan ljus och de döda fick lera och damm att äta, men det var ingen skillnad på rika och fattiga i livet efter detta - alla var tjänare i dödsriket. Intressant är att det sägs om de döda att de är ”klädda som fåglar med vingar som klädnad”. Redan i Sumer, för fem årtusenden sedan, fick man alltså änglavingar när man dog.

Grekernas Hades liknar i mångt och mycket sumerernas. Här vandrar de skugglika själarna som inte längre har något riktigt medvetande i den mörka och dystra underjorden. Hades var från början ingen straffort, men utvecklades så småningom till det.
Det var bara de som gudarna straffat som fick fortsätta sin botgöring in i döden, men tanken utvecklades snabbt till att handla om en allmän bestraffning för de synder man begått under sitt liv.
Men innan grekerna fick sin allfader Zeus som kunde föda barn utan
kvinnans hjälp och innan Hades tog över som härskare i underjorden, tillbad folken i Europa en gudinna, hon som romarna skulle komma att kalla Magna Mater, den stora Modern.

Vid grekiska Delphi tillbads den stora Modern under namnet Delphyne, skapelsens sköte. Prästinnan, pythia, var hennes jordiska dotter som meddelade hennes gudomliga dekret. Senare skulle pythia bli solguden Apollos orakel, och om Apollo skrevs det att han besegrat ”den onda draken Delphyne”.
I Delphi stod också den koniska vita sten som ansågs markera jordens mittpunkt, Omfalos - Naveln, som egentligen var en av Modergudinnans symboler, för just naveln visade att man haft en moder.
Det finns en myt om den australiska modergudinnan Kalwadi, där det berättas om hur hon tyckte mycket om att sitta barnvakt, men de barn hon tog hand om försvann hela tiden mystiskt. Arga och förtvivlade letade föräldrarna till barnen upp Kalwadi som gömt sig i sitt hem som låg under vattnet. Och trots att barnens föräldrar älskade och respekterade sin moder Kalwadi tvingades de döda henne. De skar upp hennes kropp, men till deras förvåning fann de inte barnen i hennes mage, utan i hennes sköte i väntan på att återfödelse.

För dem som tillber Modergudinnan är de döda i underjorden inte för evigt dömda. De är själar som återvänt till den stora Modern i väntan på återfödelse. För de invigda, som besökt dödsriket och kommit tillbaka blir inte längre döden något att frukta utan endast ett välkommet återvändande till det gudomliga.
Grottorna symboliserade då passagen mellan liv och död och det var naturligt att man här skulle hålla sina riter, vid gränsen till Gudinnans heliga innersta, vid den tröskel över vilken själarna färdas efter döden. Endast på dessa platser kunde man finna den hemliga kunskapen om dödens mysterium och vad som väntar efter.

Men när sedan bilden av dödsriket förändrades till att bli en plågoort för syndare, förändrades naturligt nog också synen på underjorden till att vara en plats att frukta. Öppningarna till de dödas riken blev platser att undvika.
Fortfarande lever berättelser kvar om älvor och andra väsen som har sin hemvist i hålor under jorden och många grottor omges av legender om hur de är hem till ett eller annat sagoväsen. Och detta, är de sista spåren från de urgamla riter som en gång utförts där.
Nu kanske vi inte längre tror på tomtar och troll, men underjorden håller ändå mystik för de flesta. Det är fortfarande en annan sorts värld, även om vi är vana vid tunnelbanor och källare. Det finns något där i mörkret som kittlar vår fantasi. Något ursprungligt som ekar från djupet av vår mänskliga historia.