28 februari 1995.

 



Ingen kan älska som vi. Eller funkar bara äktenskap på film?

av Marie Birde

Jag visste precis hur det skulle bli och hur det skulle kännas. Jag hade tittat för mycket på tv och läst för många romaner för att inte ha en aning. Man skulle vakna upp med ett leende på läpparna varje dag i resten av livet och tycka att livssituatuonen var underbar. Hurra!
Kanske var det därför jag var så sugen på att gifta mig från början. Jag trodde att det skulle lösa alla slags problem. Är man gift fixar sig allt förr eller senare. Trodde jag. Det var ju vad som hände i tv-serierna. Man kunde vara arg på varandra och till och med hata sin partner, men ingenting rubbade äktenskapet. I det Hollywood vi upplever blir man gammal tillsammans. Man har alltid ett minne och ett skratt att ta fram ur bakfickan om något känns jobbigt. Roliga saker man upplevt tillsammans är bättre än alla terapeuter i världen. I Hollywood.

I Hollywood älskar man bröllop för det förmedlar trygghet och en positiv känsla. Jag älskar filmerna av samma anledning. ”Min bästa väns bröllop”,”Fyra bröllop och en begravning”, ”Runawaybride”, ”Muriels bröllop”, ”The Wedding Singer”, jag har sett dem alla. Jag gråter när de säger ”I do” i ”Notting Hill” och i ”Gudfadern”. Hollywoodbröllop passar så bra in... kanske inte i vardagen, men i vardagen man drömmer om. De vet precis hur jag föreställer mig min egen vigsel (minus de löjliga klänningarna de envisas med att sätta på brudarna).

När jag verkligen gifte mig kändes det faktiskt annorlunda nästa dag. Det hade hänt något. Men jag vaknade knappast upp med ett leende på läpparna. Snarare med andan i halsgropen. Nej, det var inte för att jag var bakfull, det var något annat. Jag vet inte vad som gick fel. Det var som om jag plötsligt var tyngd av någon slags press av att allt jag, han, vi gjorde skulle vara perfekt. Det fick inte ta slut mellan oss, vi skulle inte vara oense om någonting, vi skulle vara tillsammans och lyckliga varje minut ihop. Kanske var det alla tv-serierna som gjorde sig påminda. Eller så blev polarnas alla leenden och ”ni passar ju så bra ihop” något undermedvetet ont. ”Tänk om vi inte alls var som gjorda för varandra”, undrade jag. ”Tänk om allt skulle gå åt helvete. Helt utan anledning. Kan kärlek verkligen överbrygga allt?”
Det finns horrorfilmer om äkta makar som blir till monster så fort prästen sagt ”nu kan du kyssa bruden”. Jag skulle nog ha passat rätt bra som ett av de där missfostren. Jag trodde att jag testade hur mycket han tyckte om mig genom att bete mig som ett as. Jag förstod inte att man inte kan testa människor hur länge som helst. Dessutom visade det sig att Hollywoodidén om att par som älskar varandra inte ska kunna slita sig från varandra inte håller i riktiga livet. Man tröttnar rätt fort om man har någon i bakhasorna både dag och natt. Man tröttnar rätt fort om det är skitlätt att få som man vill utan att någonsin behöva kompromissa också. Gräl löser man inte alls som på film. Jag var lurad.

Jag blev ett ännu större svin när jag blev rädd för att mitt giftermål var det enda vettiga jag åstadkommit i mitt liv. Jag ville ju göra massa roliga saker, inte bara vara någons fru. Jag tyckte att jag hade all rätt i världen att lasta över mina problem på min man, utan att för den skull berätta vad som var fel. Någon borde ha berättat för mig att jag var korkad.
När min man till slut förklarade att ”det här funkar inte längre, jag flyttar nu”, blev jag som förstummad. Så här går det inte alls till när man är gift. Först går man i terapi, sen ska man separera, men aldrig, aldrig i någon film jag sett har en skilsmässa pang, bom kommit så plötsligt. Jag var grundlurad. Jag sa, eller kanske var det bara en tanke: ”Det här är inte som på film direkt”.
Skilsmässan, ett halvår senare, var inte heller som på film. Vi hade inte träffats sen han kom och hämtade sina prylar, men en dag kom det hem ett papper i brevlådan som jag skulle skriva under och skicka vidare. Inga advokater behövdes kopplas in. Det var bara det där pappret som gjorde skillnaden mellan gift och skild. Det var enkelt, och bisarrt. Jag kom ihåg att jag mumlade något om att det var lika bra det som hände. Om man ska vara krass, så vet jag idag att det som hände skulle ha hänt förr eller senare ändå.

En rätt obehaglig och oväntad sidoeffekt är att jag blivit besatt av bröllop. Jag vill gifta mig hela tiden och försöker hela tiden övertala andra att göra det, eftersom jag själv inte kan. Jag vill göra det i Las Vegas, på en söderhavsö, i kyrkan, på Skansen och på världens vackraste plats. Varje gång jag går förbi affärer med bröllopsklänningar i fönstret blir jag som galen och vill så gärna gå in och bara känna in lite. Jag drömmer om hur mitt nästa bröllop ska bli. Mitt första var oerhört vackert och bra, men nästa gång, då är det på riktigt. Och då vill jag återigen tro att det trots allt ändå kan vara precis som på film. Hoppas bara att jag har lärt mig något sen förra gången.