Men det är svårt att prata på med en raggsocka intryckt i munnen.

text: Karin Christensen
ill: Björn Ahlén

Ibland får jag för mig att jag> borde hålla käften. Fast sedan tänker jag på att det inte var så skojigt att vara kutryggig och förtryckt på högstadiet: 1991. Åsa i djungelmönstrad baddräkt och brun hy:
”Karin, har du verkligen simmat 2000 meter?”
Bleka Karin i mörkblå baddräkt: ”Ja det har jag.”
Åsa: ”Nej, det har du inte. Ljug inte.”
Karin (som är jättebra på att simma): ”Jo...”
Åsa: ”Nej, du ljuger.”
Karin: ”Okej då... jag har femhundra meter kvar.”

Att alltid ha en fet raggsocka intryckt i munnen, och jämt och ständigt applicera ett trevande "eller jag vet inte" på allt man någonsin yttrade; något sa mig att någonting var fel. På engelskalektionerna satte vår lärarinna bänkarna i en stor ring i klassrummet och deklarerade beskäftigt: ”Let's talk now!” Det var alltid Åsa eller Maria som pladdrade på ohämmad ”hej-jag-har-varit-i-Brighton-med-EF-språkresor”-engelska, alla andra satt tysta och plågades. I synnerhet jag eftersom jag blev röd i ansiktet och undrade om jag kanske skulle dö. Lärarinnan tog mig avsides och sa att jag var tvungen att sluta vara så blyg, annars skulle det inte gå bra för mig här i livet. Hon sade aldrig de magiska orden "stå på dej", nej, det som var viktigast var att kunna tala om vad som helst på engelskalektionen inför hela klassen. Hon gjorde klart för mig att det inte räckte med att kunna böja hjälpverb eller att ha läst ”Wuthering Heights” - det var kört för mig om jag inte tog tillfället i akt på engelskatimmen tala om vädret, mitt sommarlov eller hur man bakar brownies.

Senare tog meddelsamhetens nemesis mig i besittning, och inte bara det, självförtroendet växte. Det är inte det att jag måste yttra mig hela tiden. Men jag älskar att diskutera. Sedan är det ju v a d man säger som är viktigt, en liten men naggande god truism som engelskalärarinnan tydligen hade missat.

Så hamnade jag för några veckor sedan i oblid ordväxling med min kompis. Han är rätt dominant och hetlevrad, och jag är inte precis flegmatisk heller. Först håller han en monolog, sedan håller jag en monolog. Detta utvecklas till en diskussion som förutom att den handlar ganska mycket om att överösta varandra, även kryddas med diverse mer eller mindre subtila invektiv, diskussionen blir tendentiös: "Du är en sån misantrop!" och "Men du då, du älskar ju att lyssna på din egen röst!". Samtidigt ringer det en liten envis klocka i mitt huvud: "Det är bara för att jag är tjej som han blir så provocerad, han är inte van vid att diskutera med tjejer", och jag är nästan säker på att han hör något motsvarande "Hon är så djävla kategorisk". Våra diskussioner är inga engångsföreteelser. Samma mönster: jag har gråten i halsen, han kallar mig för "lilla gumman", jag orkar inte lyssna på vad han egentligen har att säga, han avfärdar mig med att jag är en bortskämd övre medelklassunge utan någon koll på verkligheten. Så lägger sig slutligen en isig dimma över oss, och ingen säger något på fem minuter. Skål, gesundheit och håll käften. I mitt huvud pulserar en irriterande skuldmedvetenhet. Från försagd femtonåring till barnslig och gapig
artonåring till misantropisk tjugoåring till en tämligen väluppfostrad, vältalig men fortfrande rejält lynnig 24-åring - var ska det sluta, och varför blir det inte bättre än så här? Sa jag något som var obefogat, är jag rabiat?

En liten klarsynt och rationell ängel knackar på min axel och säger: "ingen har rätt i den här diskussionen, men du har argumenterat föredömligt, oaktat att du brusar upp lite för mycket". Och både jag och min kamrat har varsin liten vän som knackar oss på axeln i stunder som dessa, och vi sitter i varsitt hörn av soffan och trummar med fingrarna mot låren. Och eftersom jag är sårad och dessutom inte känner mig speciellt sugen på att efter stridens hetta ägna mig åt diplomati eller åsiktsrelativism (jag HAR simmat tvåtusen meter, och hör sen!), så går jag. Någon vecka senare träffas vi och har skitkul, men jag vet, och han också, att våra bråk har dikterat råmärkena för framtida diskussioner: musik (där "får" man ha olika smak, inte ens vi orkar bråka om Wire är ett bra band
eller inte), anekdoter om excentriska släktingar, matlagning. För husfridens skull.

Det är väldigt lätt att resignera och bittert konstatera att "det är lika bra att hålla käften", fast vad tjänar det till? jag vet ju att det trots allt känns bättre med en rejäl åskknall än bara röra sig en ljummen gråzon bland ofarliga samtalsämnen. Och varför ska man tycka synd om sig själv?
"Ack och ve, här har jag gått hela mitt liv och varit generad och handfallen och stum, och nu, när man väl säjer nåt, vad händer..." Det är väl bara att köra på antar jag. Fast fan vad det gör ont ibland.