Visst kan man bygga musik av glädje. Men är den alldeles för bra, ska den den gömmas under jorden. text: Tommie Jönsson ill: Nina von Rüdiger

Det finns alltid personer som vet mer och bättre än alla andra. Personer som vill glänsa och vara speciella. I subkulturer som har växt upp runt en viss musikgenre är dessa personer kända som musiksnobbar eller musikegoister. Man hittar dem bland indiekids, hårdrockare, hip-hopare och countryfans. De uppför sig alltid likadant. De kallar sig själva experter eller musikälskare, men under ytan är de i själva verket småsinta elitister som värnar om ”cred”, ”undergroundkänsla” och ”äkthet”. De förkastar band som tar sig upp ur källaren och ger sig in i mainstream-fåran. De vill vara först med att upptäcka ett band, de vill vara ensamma om att gilla och förstå dem. Placeringar på trackslistan och utsålda ishallar är tabu. Har det gått så långt, placerar musiksnobben deras skivor lite längre bak i skivbacken, medan musikegoisten illa kvickt springer ner till skivbörsen och dumpar sina vax. När kompisarna undrar varför han eller hon har vänt ryggen till sitt favoritband kommer den vanliga visan: ”Ja, alltså, Belle and Sebastian var ju bra på första skivan och så, men nu med den här ”Legal Man” är de så jävla tråkiga och kommersiella och de har helt klart tappat stinget.”

jag generaliserar förstås. Ganska grovt, till och med. De flesta som går omkring i t-shirts med mer eller mindre okända bandnamn på är varken snobbar eller egoister. De vrider upp stereon så högt de kan och spelar in blandband för att sprida sin favoritmusik till andra lyckliga människor. De blir bara glada när favoritartisten spelas i Morgonpasset på P3. Men jag vet att musiksnobbarna och musikegoisterna finns där ute i musikträsket. jag vet, eftersom jag är en av dem. jag ser det som något naturligt, för när det handlar om något som jag älskar blir jag defensiv.

Det var en reklamfilm på tv som fick mig att förstå att jag själv är en småsint djävul som inte vill dela min musik med kreti och pleti. En musikegoist av värsta sort. Häromveckan zappade jag in i reklamblocket på MTV och råkade se en färgglad reklamfilm för någon elektronisk ungdomsprodukt. Det var en ”cool” reklamfilm med högt klipptempo: skejtade kids med bakvända kepsar, animerade logotyper, en knaprig speakerröst som uppmanade till konsumtion. Så långt var allt OK. Men något i bakgrunden satte igång det våldsamma raseriutbrottet i min tv-soffa. Det var det ljudet av rundgång och skrapiga Moog-synthar, närmare bestämt det distade boogieriffet från ”Metal fingers in my body” av elektrotrashbandet Add N to (X). Min favoritlåt. jag trodde aldrig att någon skulle stjäla den ifrån mig på ett så oaptitligt sätt, men uppenbarligen finns det snitsiga reklamare i Pradakläder som gillar samma saker som jag. jag kan acceptera att de använder Komeda för att sälja Spendrups-öl, men Add N to (X) ska de låta vara ifred. Det är ju för f-n mitt band.

Det här sättet att reagera kan jämföras med attityden till mode eller svartsjuka. Det är ju roligare att gå omkring i kläder som ingen annan har, istället för att bära H&M från till topp och tå. Och är det för många som gillar samma artist som en själv kan man känna sig bedragen:
- jag skulle jämföra det med ett kärleksförhållande. Du känner att du har ett förhållande till en artist på ett sätt som liknar vad du känner för din flickvän eller pojkvän. Om du tänker att hon skulle skaffa sig flera älskare så är ju det ganska avtändande. På samma sätt kan man tycka att det är, ehm, oaptitligt att dela sin favoritsångare med tusentals andra, säger Andres Lokko, mannen som bland annat gav oss tidningarna Pop och Bibel. Andres borde veta en hel del om musiksnobbismen hur och varför, eftersom han blivit utpekad som elitist och snobb ett antal gånger.
- Ja, jag känner till det där. Ibland vågar jag inte ens titta in på tidningen Bennos website, av skräck för vad de kan säga om mig där. Men musiksnobb… jag säger hellre musikexpert. Ja, jag kan väldigt mycket om musik, så jag får väl säga det.

Musikegoisten och musiksnobben ryms för det mesta i en och samma individ, men det finns en liten gradskillnad mellan företeelserna. Om man är musiksnobb kan man leva med faktumet att en favoritartist är uppskattad av en större publik. Det är OK, så länge musiksnobben känner att han vet mer och bättre än de andra musikälskarna i sin genre. Det är inte ovanligt att musiksnobbar gillar folkkära artister som Ulf Lundell och Bruce Springsteen. Det viktiga är bara att han eller hon har varit med sedan dag noll och att alla får veta det. Musiksnobben behöver heller inte ha problem med att dela med sig av ”sin” musik. Ofta är det tvärtom, för musiksnobbar kan verkligen det här med blandband. Blir du god vän med en sådan, kan du vänta dig många intressanta historier och anekdoter om favoritartisterna (hämtade direkt från tidningen Mojo). Det är först när du droppar ”fel” saker i en konversation eller om du glömmer att gömma dina Toto-skivor som musiksnobben blir obehaglig. Då går det som för gubben som försöker köpa Stevie Wonders ”I just called to say I love you” i Nick Hornbys ”High Fidelity”:
- Ser det här ut som en affär som säljer sentimental dynga som ”I just called to say I love you? Stick iväg nu så jag slipper ödsla mer tid på dig!”

Musikegoisten är i grund och botten en vanlig musiksnobb - en som vet mer och bättre än alla andra - men han kan inte stå ut med att se ”sin” artist bli för berömd och förmögen på sitt musicerande. jag skriver ”han” och struntar i unisexsvenskan nu, eftersom musikegoister oftast är killar, hur biologistiskt det än kan verka. Musikegoisten tror på exklusivititet och att den stora massan aldrig kommer att förstå exakt hur genialiska The Silver Apples var på sin tid. Han vill känna sig som del av en utvald klick med insyn i en högre, finare värld. Han tror fortfarande på den gamla myten om den lidande konstnären, som brinner och svälter för sin sak. Han nöjer sig heller inte med att bara briljera med sin smak, utan måste hela tiden distansera sig från resten av mänskligheten genom att äga sällsyntare skivor av okändare band än alla andra. Visst kan man få ett blandband till skänks av en musikegoist, men var så säker på att de riktiga guldkornen inte finns inspelade, såvida du inte är en väldigt god vän. I sällsynt svåra fall är musikegoisten så rabiat att han skriver hatbrev till Popredaktionen för att de har publicerat en artikel med ett band som inte borde exponeras för en större publik. Så gjorde i alla fall jag själv när jag läste deras artikel om Klaus Dinger, trummisen i krautrockbandet Neu. Fast jag tänkte efter innan jag tryckte på sendknappen i mitt mailprogram - tänk om de publicerar mitt brev på insändarsidan, då finns risken att att ännu fler hör talas om Neu och köper skivorna. Så tänker bara en riktig musikegoist.Tumregeln för musikegoister och musiksnobbar är: ju mindre en genre, desto värre snobbism och exklusivitetskult. det säger ju sig själv. En person som lyssnar på Britney Spears är inte intresserad av att skilja sig från mängden, medan en person som gillar Slipknot eller Merzbow hatar att ha något gemensamt med resten av mänskligheten. Att ha konstig frisyr, trycka 30 fanzines i ett våffeljärn och lyssna på knasig musik är ett sätt att skapa sig en identitet utifrån sin egen förfinade smak. Man blir vad man gillar.
- Den här med att få ha en artist för sig själv har nog mest med ålder att göra. Det är någonting som man gör när man är ung, och man tycker kanske att den här artisten talar till just mig. Om man inte är den mest populära i klassen och om man hatar sina klasskompisar, så blir man outsidern, och man väljer en artist som också är en outsider. Man får ett slags förbund med artisten, säger Jan Gradvall, sedan många år folkkär musik- och lifestyleskribent och veteran i fanzinesammanhang.
- Men i samma stund som artisten blir superpoppis och alla man hatar börjar lyssna på honom, då blir det ett svek. Det är säkert många som inte erkänner det för sig själv, men det är så det fungerar.

Känner du igen dig själv i den här jakten på att hitta band som ingen annan lyssnar på?
- jag känner definitivt igen det. I alla fall det här med att vara först. Man vill ju vara den som ”upptäcker” ett band och man blir irriterad när andra börjar lyssna på Joy Division eller Smiths.

Var går gränsen för hur stort ett band får vara då? Finns det någon ekvation för det?
- Ekvationen kanske säger att när ett band börjar spela på ställen som tar mer än 1000 personer, då är de för poppis. Kent är väl ett ganska bra exempel på det. jag som är 37 år tycker att de bara blir bättre och bättre för varje platta, men 19-20-åringarna tycker att de har gjort sell-out och så.

Kan man säga att den här snobbismen och egoismen är mer utbredd nu än tidigare?
- Det är nog större nu, och det är beroende på fragmenteringen och att det går mycket fortare i musikvärlden. Det fanns bara en tio, tjugo band förut, nu är det några hundra eller till och med tusen. Förr kunde ett band ligga på mellannivå i kanske två år innan de slog igenom stort, idag kan det gå på ett par veckor bara. ”Smells like teen spirit” började spelas på MTV och blev en jättehit på ganska kort tid, tidigare skulle det tagit åratal av turnerande att nå dit.
- När det går så snabbt för ett band, förkastas de också snabbare av sina fans. Men är man ung kan jag tycka att det är ganska sunt, man förkastar sin favoritartist efter kanske två år. Jämför med att lyssna på Metallica från 16 år till 46, det är INTE sunt.

Metallica är paradexemplet på hur ett band tar sig upp ur underjorden och därmed får de ursprungliga fansen emot sig. Idag är det snudd på töntvarning att ha på sig en tröja med Metallica-tryck.
- Om jag skriver något om Metallica får jag ofta höra från folk att de inte har gjort något bra sedan 1980-talet, säger Bella Stenberg, som bevakar hårdrock i Göteborgsposten och Close-up.
- jag gillar fortfarande Metallica, men jag kan hålla med om att det inte är samma sak längre. Det är inte ”my Metallica” längre, och det säger ju till deras "nye" basist Jason Newsted. En sak som jag tänkte på när det gäller dem och andra band som har fått en stor publik , är den här grejen när de börjar göra PR-turnéer på små ställen för en utvald publik. REM har ju också gjort det. De verkar medvetna om att de kanske har blivit lite för stora. Exklusivitet är ju fint, medan kommersialitet inte är fint.

Gränsen för hur mycket lyssnarsuccé de riktiga fansen kan stå ut med är skiljer sig mellan olika genrer. Små genrer bygger mer på sitt utanförskap än andra, och är därför konstruerade för att så få som möjligt ska kunna lyssna på musiken. Kängpunk, hardcore, black metal och gabber är exempel på det.
- Punk har ju extremt låg tröskel. Det räcker med att ett punkband skriver på för ett halvstort bolag för att det ska bli sell-out. Hammerfall är ett annat exempel när det gäller hårdrock. jag träffade deras sångare för ett tag sedan, och han sade att han får massvis med brev från folk som älskade deras första platta, men som hatar dem nu. För att de blev så stora och kommersiella.

Det har blivit både lättare och svårare att ha en ”unik” musiksmak idag än för, låt oss säga, 10 år sedan. Med internet har det blivit enklare att sniffa upp totalt okända demoband från hela världen, men gränserna mellan mainstream och alternativt har samtidigt blivit suddiga. Många indiefans gick genom någon slags identitetskris i mitten av 90-talet när ”okända” band helt plötsligt började spelas på MTV. jag frågade Johan Jacobsson på fanzinet The Sound of Suburbia om han någon gång känt sig tvungen att omvärdera ett band på grund av att de helt plötsligt blev populära:
- När jag var yngre, sisådär 16-17, gjorde jag det hela tiden. Ett typexempel är Radioheads ”Creep”. Då var jag den enda jag kände som religiöst spelade in 120 Minutes och som överhuvudtaget hört ”Creep”. Då tyckte man att man satt på världens skatt. Sedan: USA. Och så var det kört. Skolans populäraste tjej och fotbollslaget gick omkring och nynnade ”I wish I was special/you´re so very special”. Nuförtiden - jag är 24 nu - vill jag gärna tro att något sådant aldrig kommer att hända igen. jag har lyckats undvika ovanstående beteende i flera år nu. Fast det kanske har något att göra med att många skivor jag köper numera inte har en snöbolls chans i helvetet att nå Radiohead-framgångar.

Då är ju frågan om musikegoisterna har rätt. Blir ett band verkligen sämre när det får sitt kommersiella genombrott? Det hade varit lätt att svara på om musik var en absolut kunskap, något som gick att mäta. Men så enkelt är det inte. Johan Jacobsson tar en desperat titt i sin skivsamling och kommer fram till att de enda banden som han personligen tycker har gjort bättre skivor efter sitt kommersiella genombrott är REM (”Automatic for the people”), Nirvana (”MTV unplugged”) och, möjligtvis Flaming Lips.
- Ibland stämmer det, ibland inte. Blir artisterna sämre för att de når framgångar har det kanske med att göra att de plötsligt finner sig i en ovan, obekväm och okänd situation. En situation där repa, gå och ta en öl, ligga och se på TV, skriva en låt inte längre är möjligt. Män i svarta kostymer som pratar om ”units” måste påverka kreativitet negativt. Det spelar ingen roll vilken musik man gör.
- Man kanske tycker att det blir tråkigt när musiken blir en handelsvara, föreslår också Bella Stenberg.
- När ett band signar för ett stort skivbolag börjar det handla om en massa andra saker än bara musiken. Det blir för mycket runtomkring. Och nuförtiden kan man bli less på att det är till exempel Manic Street Preachers på MTV lite för ofta. Man blir påtvingad det. Är man musikälskare vill man ju välja själv, och då gillar man inte om det är ens speciella favoriter radio eller tv hela tiden.

Det är ungefär här man hittar musiksnobbens och musikegoistens drivkraft. Man står inte ut med musikutbudet, man måste få välja själv och hitta något eget. Med dagens loopade mediamaskineri som bara pumpar ut europop och lättlyssnad r’n’b till massorna blir det svårt att vara en lycklig mainstreamkonsument. För även om man gillar den där Jennifer Lopez-låten som går dygnet runt på MTV, vet man att den kommer att spelas ända tills man kräks. Och därför letar man upp mindre och obskyrare former av musik, som ännu inte exploaterats så hårt. Det är det här som Jan Gradvall menar när han pratar om fragmentering, nämligen att samhället blir uppdelat i fler och mindre subkulturer som definieras av vad de gillar.
- Allt man gillar har ju med identifikation att göra. Om man till exempel är inne på franska nya vågen-filmer och en viss sorts kaffe, säger det mycket om just den personen. Man blir vad man gillar, och det blir något att hålla fast vid i ett samhälle som kan känna att man inte har så mycket gemensamt med.
- jag känner igen det här när jag läser i fanzines, och jag tycker faktiskt att det är sunt när de som skriver där blir arga på saker och förkastar band som blir för populära. Hellre att folk tycker något väldigt starkt än att det blir för utslätat. Ibland behövs det verkliga fundamentalister.
Det är kanske inte så tokigt att vara musiksnobb eller musikegoist när allt kommer omkring. Trots von oben-attityden mot andra musikälskare och det ständiga förkastandet av artister som säljer ut, finns det ljuspunkter. Man lär man sig mycket om musik. Man tränar sig själv i konsten att bli en tvättäkta individualist. Man får stå längst bak i konsertlokaler med en blå anorak och gnälla om att Gorky’s Zygotic Mynci minsann var bättre förr. Om du känner att du håller på att bli en dogamtisk dåre som ger andra ovett för att de gillar ”fel” artister - ta det lugnt. Det som tonårsacne; bara en fas, en ungdomsgrej som går över. Det är endast i undantagsfall som blir man lika hemsk som jag: nästan 30 och fast i ett loopat vredesutbrott som går ut över alla artister som säljer mer än 1000 exemplar av en skiva.

Jag skulle vilja veta om ni som känner igen er i detta tycker att det är en stor uppoffring att låta någon bränna/spela av en skiva som bara finns i väldigt få exemplar..? Har försökt...

Jag blir så lycklig. Äntligen någon som förstår hur det känns. Det har alltid varit så att man vill hitta sådana där band och låtar som ingen hört talas om. Sen är det helt okej att förmedla dem till andra och man vill ju åxå egentligen att de ska tycka om dem som man själv gör...men inte mer. Det är som om de själ från en. Som om man har gjort allt arbete själv vid ett grupparbete och sen tar alla andra äran för det. De får gärna gilla vad jag gillar, men inte mer! De får inte vet mer om bandet än jag och de får definitivt inte ha fler skivor eller låtar.

do you belive in life after leif?

Jag tycker att det e grymt löjligt att vara musiksnobb. Om man hittar en bra cd eller låt så vill man ju spela den för sina polare så att dom oxå får ta del av det underbara. Nu är det så att många av mina polare lyssnar inte på samma musik som jag. Detta tycker jag e lite ql..att inte vara som alla andra..detta gäller mitt klädval oxå (ej bohem därimot) Man blir ju lite sur när man i malmö hittar en Paul Frank tröja som inte finns hemma. Sen en månad efter finns flera upplagor i en butik! RETFULLT!! Fast sånt e livet och jag måste erkänna att jag är lite löjölig när det gäller den där tröjan! Ha det gött å om ni inte har hört Tomas Rusiaks låt Hiphopper så har ni missat nåt! Kram

Man hatar musiksnobbarna så innerligt och så plötsligt upptäcker man att man föraktar människor som lyssnar på mainstream-musik och då har man blivit en själv... *skäms lite*

hej hej... precis min åsikt. halleluja

Oj,oj, jag upptäcker saker om mig själv som jag inte visste...Jag som alltid sagt "det är så LÖJLIGT med folk som bara kan lyssna på nåt himla garageband från ingenstans som ingen känner till. Varför göra sig så jäkla speciell hela tiden genom att rapa upp bandnamn som ingen hört?.." Men åh, nu förstår jag att jag faktiskt SJÄLV är lite musiksnobb. För om nåt band jag avgudat plötsligt blir känt så är jag där hela tiden och plågar nyare fans med meningar som "När jag köpte deras första skiva för många ÅR sen...", "Men ÅHH, ni skulle hört deras TIDIGARE grejor" osv. Jag blir liksom grymt stressad vid tanken på att folk inte ska fatta att min musiksmak är mer förfinad än de flestas, och att jag kan söka upp egna favoriter innan media gör det åt mig....Men nu skämms jag för jag har liksom aldrig förstått att jag var sådan...

Jag heter hannah och jag är musikegoist. Jag känner totalt igen mig i den här artikeln och jag msåte tacvka journalisten som skrev den. Sånt här borde diskuteras mer. Jag är en av dem som lyssnade på belle and sebastian och även travis låååååååååååååååååååååååångt innan popoffren hittade dem och åhlens gjorde reklam för deras skivor. Och det känns förjävligt att man inte är ensam längre. Visst har allmänheten rätt att lyssna på vad de vill, men när britney speras dyrkare handlar belle skivor har det gått för långt. Någon som älskar britneys musik kan omöjligt förstå vad belle vill få ut med sin musik. Orsaken till att jag blir uppretad över detta, som kan ses som en småsak är att jag alltid velat vara annorlunda och skilja mig från massan. särskilt när det gäller musik har jag alltid varit väldigt noga med att alltid ha intressanta skivor i min skivsamling. Först nu har jag förstått vilken hemsk människa jag egentligen är och att jag inte är ensam. TACK!

åh gode gud...att läsa artikeln ovanför var precis lika kul som att se "HIGH FIDELITY" med min man med enda skillnaden att jag är en musiksnobb, inte han. på tal om okänd musik, är det nån som tror att det skulle finnas tillräckligt med folk att se THE MONKS - amerikansk 60-tals over beat/pre punk? i så fall maila mig. har ingen aning om hur sthlms scenen ser ut i dag och vore tacksam för lite info.

Jag tror att den här musiksnobbismen grundar sig i något sorts dålig självkänsla... Det känns som om det hela bottnar i ett försök att höja upp sig själv med något så futtigt som att lyssna på band som andra inte hört talas om... snacka om att ha missat poängen med musiken alltså. /Sebba - Allätare, kommersiellt eller ej.

det e inte så mycket å göra åt saken, man känner som man känner. jag är nog lite musiksnobb...

Snobbism eller inte...visst det kan bli urlöjligt, men jag tror att det handlar om att man lagt ned en massa energi på ett band eller en artist som man troget älskat och så kommer det plötsligt en massa människor och gör anspråk…utan att trofast varit med genom upp- och nedgångar, utan att ha en sportslig chans att veta lika mycket om bandet som jag. Kanske unnar man bandet så mycket kärlek det kan få, men man betvivlar kanske andra människors äkthet, att det är riktig kärlek och att de kan vara lika trofasta som jag. Det blir lite av en religion det hela, en sekt av fans som beundrar bandet och varandra, dvs. de som var med från starten. Man blir ju nästan som en del av bandet då, får lite stjärnglans, är lite bättre än andra helt enkelt. Eller bara väldigt, väldigt patetisk...

Jag har en kompis som är det största musik egot! Killen är DJ och spelar inte sina favorit plattor för att han vill inte att någon skall lyssna på dom. Det är liksom hans hemliga lilla grej. Hel skumt med tanke på att han skall spela musik för folk.

Precis! Om man lånar ut en skiva till någon får ju inte den personen börja gilla gruppen mer än en själv. De måste tycka att den är bra (tycker de den är dålig blir man irriterad). Och så ska de "beundra" en för att man har så bra musiksmak och vet så mycket och har så många bra skivor! Det är som en instinkt: "mitt revir...fräääääs!!!!"

höhö, sheet vilken sjyst artikel. Den stämmer verkligen på den punkten att man kan identifiera sig med den ;) Äntligen någon som vågar gå ut med detta öppet. Men får man ha en tshirt med band som folk ändå aldrig har hört talats om?? Är det snobberi... nää. Det tror jag inte iallfall.

Ajajaj-nu har man blivit genomskådad. Jag är en tvättäkta musiksnobb! Har fått höra i åratal att vissa band jag lyssnar på suger stenhårt-men nu...plötsligt börjar alla lyssna på dem. Titta bara på kent. Har ålskat dem sen de släppte "Kent". Har blivit trackad för det sen dess också. Men efter Hagnest Hill har hela bekantskapskretsen hakat på... Och gissa om det stör mig! Så enormt!!! Samma sak med hcss. Kände till dom innan hela fjortisSverige fick upp ögonen.Och nu kan man ju inte erkänna att man lyssnar på dem!

Ajajaj-nu har man blivit genomskådad. Jag är en tvättäkta musiksnobb! Har fått höra i åratal att vissa band jag lyssnar på suger stenhårt-men nu...plötsligt börjar alla lyssna på dem. Titta bara på kent. Har älskat dem sen de släppte "Kent". Har blivit trackad för det sen dess också. Men efter Hagnesta Hill har hela bekantskapskretsen hakat på... Och gissa om det stör mig! Så enormt!!! Samma sak med hcss. Kände till dom innan hela fjortisSverige fick upp ögonen.Och nu kan man ju inte erkänna att man lyssnar på dem!

ja fy fan va jag hatar mainstreem musik...

jag säger att det är sant. inte för att jag är musikegoist (än) så vet jag precis hur det känns. kan jag tänka. Ex; jag har gillatr björk jättelänge. om hon sen plötsligt fick en hit så att ALLa gillade henne (det är ju rätt många som inte gör det) då skulle jag lixom känna att de "nya" inkräktade på "mitt" område...

Jo, jag kan verkligen relatera till det här: jag tycker själv att mitt favvoband Aqua har blivit mycket sämre sen de fick de stora massorna med mig. Nya plattan är mycket mer mainstream äm den förra, Aqua har sålt sig. ÄÄÄH! Vad ingen vill säga är ju att i själva verket handlar det om att både musiksnobbar och musikegoister dras till de "svåra" musikerna, de där som man behöver ett lexikon för att begripa och en högskolekurs i atonal musikhistoria för att kunna uppskatta. Det är helt enkelt en ren styrkeuppvisning på dagisnivå : "kolla hur mycket mask jag kan äta!". Sen när allmänheten gör mo bedriften är det ju klart att man inte känner sig lika häftig längre.

Jag håller med till viss del, men det finns band som är undantag. Men så klart finns det band som jag inte skulle vilja se att de blir stora. Jag har nog lite dubbelmoral på det planet....

jag tycker att musikegon är fruktansvärda, död åt er allihop. Det är tråkigt att det finns såna som ni,ni förtar glädjen i musiken. Musik är något man delar med andra.

Doktor Kosmos och Starlight är ett lysande exempel. Jag började lyssna, skratta till och älska dem för lang tid sedan nu är de allmän vara trots att jag ville att de skulle vara mina och mina kompisars grejj. Det är bara att svälja och se det positivt att de kan sprida sina förträffliga budskap vidare till alla.

Ha, det verkar vara ganska många brudar som är musiksnobbar och musikegoister. Skönt att du hade fel Tommie! Jag står inte ut med att mina polare lyssnar och lånar mina skivor. Och aldrig att någon skulle få spela/bränna av en skiva som jag kämpat länge att få tag på, det säger sig självt!!!!

Uch, ja. Jag känner igen det där alltför väl eftersom jag lider av det alltför oftaa. Problemetär bara att man begränsar sig själv så oerhört genom att sluta lyssna på ett visst band bara för att all andra gör det. Det har jag aldrig gjort, kärlek dör nämligen inte så lätt. Ger man uppnågot handlar det om status. Däremot kan jag lida rent mental inför t. ex. en konsert. Exempelvis Roskilde nu i sommar. På en festival dyker det upp många "nya fans" och skriker och det skadar mig i hjärtat. Att dett dessutom antagligen blir den sista Curespelningen jag får s, med massor av folk, som jag helt enkelt inte anser vara trovärdiga gör ot. detta trots att jag såg dem nu i april tillsammans med gamla, hederliga fans betydligt äldre än mig! Där kasnke jag var dn underlägsna. Men det var utomlands och känns, på något vis mer lätthanterligt, alla som jag "vet något" om (t. ex. svenskar) reduceras till något falskt i jämförelse. Det här gör ont, och jag kan t.o. m gråta för att så få tycks se musiken som jag och inte bara som ytligt "mys". de skadar det vackraste som finn för mig. Det siom rör mig i hjärtat ska ingen annan dela, det är verkligen som kärlek. Men man kan också se det som en fördel: då få andra förstår blir du iallafall ensam om din tolkning. Kanske finn s där också några "riktiga" som förstår den och dessa kommer du därmed att uppskatta än mer den dag du möter dem.

Jag misslyckas med att bli en musiksnobb därför att jag är för slö för att orka ta reda på en massa undergroundband. Jag rider på mina lite coolare vänners vetande

det trista är t ex på konserter och spelningar; alla blickar mellan olika fans "jag är större fan än du"... borde man inte vara glad åt varandra? och tänka "jag har kanske gillat band x i två år längre än den där fjortisen där borta, men det är bra att musiken delas och att det finns fler än jag som förstår" nä.. istället tänker man onda tankar. jag också.

Jag vet, som det var när folk plötsligt började överhuvudtaget veta vilka Mobbade Barn Med Automatvapen var....

usch. jag stör mig enormt på musiksnobbar, fast samtidigt så kan jag bete mig precis likadant. och ännu värre är det när det gäller kläder. usch

Hmm... jag tycker verkligen inte om musikegoisterna, som kommer och frågar "har du hört dom?" om man då kanske har hört dom så säger dom "jaha, dom är väl sådär" men om man inte har hört dom så blir det en helt annan mening "men har du inte hört dom?? dom e ju apbra, jag har alla deras skivor å b-singlar å en skiva på vinyl" osv. ja e bara så j-vla trött på det.. det värsta är att man själv är sån och hela tiden söker band som ingen annan har hört bara för att vara speciell. tack å hej.

Ville bara säga att jag har oxå en jävla massa inspelade 120 minuter. Så jag är på din sida.

jag håller helt med!!! musik e inte lika kul när alla går runt och sjunger ens "egna" favvisar som man inte trodde någon ens visste namnet på... typ som Kent som faktist e jättebra men ändå inte e lika kul när dom ligger på top20 listan på mega. /Sofia

jag säger så här att den dagen alla får samma musiksmak som mig, då börjar himmelen på jorden. stolt musiksnobb.

Jag känner verkligen igen det här musiksnobberiet. Jag tycker personligen att det är skitlöjligt att sluta lyssna på ett band bara för att de har börjat att sälja. Men lik helvete så är jag ändå likadan! Jag tycker dock att ni glömde en personlighet i artikeln. Nämligen personen som spelar sin udda musik på fester, hemma hos kompisar och överallt. Men som ändå vägrar att låna ut skivan de spelar. Stoppa musiksnobberiet! Jag gör mitt bästa för att inte få vredesutbrotten så fort mina band blir kända. Gör det ni oxå!

Fan vad jag känner mig träffad....

Jättebra artikel. Men har nån sett att vi helt plötsligt har tappat tusen år?

Koolt. darling är en medeltidsblaska

Äntligen vet jag vad det är för fel på min pojkvän! Han är en så utpräglad musikegoist att han nuförtiden bara lyssnar på gamla Johnny Cash-skivor, just bara för att ingen annan gör det... Han har (till skillnad från mig) övergett Manics, Belle, Travis, och t.o.m. Doktor Kosmos. Stackars honom.

Varför kan inte världen bara gå under så vi slipper internet och hela skiten?

håller väl med.. jo. men jag tycker att man väljer själv. man är individualist när man väljer själv. spelar ingen större roll vilket band det är. tycker jag.

Jag erkänner, jag är ... en musiksnobb. Puss!

En sak som jag har upplevt är att mp3-vågen har gjort mig till en snobb och samtidigt gjort mig till en givmild musikälskare. Innan mp3:ornas tid var jag inte alls så inne på olika sorters musik och band. Jag hade aldrig hört amerikanska Reggie and the Full Effect (asbra powerpop), finska Panasonic (experimentell ambient, kan man nog säga, fast genre-snobbarna suckar säkert nu...) eller ens Kraftwerk (seriöst!!!). Nu kan jag lätt fixa vinyl sjuor från Songs:Ohia eller Enemy Soil (amerikansk grindcore). Spridningen på album och singlar på nätet har öppnat världen för mig. Och, Lundaspexaren, jag skulle släppa eller bränna av den sälsynta plattan på stubbinen, det gör ju alla ändå! Alla era häftiga skivor kan ändå tas hem grattis på nätet ;-) (Och, nej, mp3:orna har inte påverkat mina skivinköp negativt, snarare tvärtom!) Tycker mycket om artikeln, Tommie, men du borde få duktigt med stryck för att ha skrivit Slipknot och Merzbow i sammma mening.

Jag tror att jag fortfarande blir mer kär i än förbannad på folk som tycker om samma saker som jag. Jag blir förbannad på folk som tycker fel, folk som ägnar sig sig åt äventyrssport och har löjliga solglasögon på huvudet, folk som piercar tungan och säger att "Twin Peaks flippade ut efter åttonde avsnittet, så så slutade jag kolla på det", folk som säger att Neil Hannon är en bögig liten fjant och att de är rädda för schäfrar för att "de blev bitna av en sån som barn". De som tycker om dåliga saker är dåliga. De som tycker om BRA saker fast är lite "fel" i andra hänseenden (t ex folk som på allvar tränade aerobics på gymnasiet)har åtminstone ett rätt. Ni (vi) har dessutom ingen rätt att anta att människor på festivaler står och diggar "ditt" lilla favvosunkband AV FEL SKÄL (någon svamlade om "mys" istället för hjärta/smärta här nedan). Det är nämligen att ha huvudet uppkört lite för långt upp i rektum för att vara hälsosamt. Skaffa lite självdistans - vem fan är du att döma, etc.

om man verkligen gillar de obskyra banden kan man ju spela in mixband åt alla man känner utan att oroa sig för att britney spearsfansen ska göra miljardindustri av dem. det är ju underbart att dela musiken, vad skulle det annars vara för poäng med konserter? jag hoppas definitivt att jag slipper vara ensam framför queens of the stone age..

Känner igen precis!! Roligt att ni har tagit upp det.

Jag känner igen både migsjälv och min kompisar i det hela. Vi tävlar alltid om vem som hittat ett nytt band. Och om vi träffar någon ny person och min kompis berättar om ett band jag hittat blir jag galen! Löjlig, men sant...

hahaha! känner igen det där så jävla väl...de flesta symtom på min musiksnobbism har försvunnit, numera är jag ändå rätt soft. kommersiell framgång behöver inte nödvändigtvis betyda att ett band blir sämre...men det är inte lika kul att lyssna pårom då ju!

Jag har själv en släng av musiksnobbism, ett sunt stänk, men man får väl ändå förmoda att anledningen till att en artist pysslar med det han pysslar med är att vederbörande vill nå ut till så många människor som möjligt för att han har nått att säga.Uppenbar dynga som pojkband faller naturligtvis inte in under den här kategorin, men om ett band som Belle and Sebastian blir anklagde för sellout är det ett hån av de egna fansen? Vad fan vill ni att de skall göra, bli svårare? Sluta spela? Tacka er för att ni tjackade plattan först och gömde den för resten av den musikälskande världen? Släng skygglapparna töntar, bredda er och bli lite ödmjuka.

Musiksnobberi kan vara jävligt jobbigt att stå ut med i egenskap av musiksnobb. Om nån lyssnar på artister jag gillar utan att egentligen fatta vad det handlar om blir jag jävligt leds. som sommaren 94 när alla glin och moderatslynglar plötsligt gillade punk i fem månader. Det är i såna situationer vi musikegoister tröstar oss med att mumla "dom lär ju knappast ha första demon i alla fall...", det hjälper. lite. själv låter jag bli att spela mina favoriter för folk av ren vänlighet, dom brukar inte gilla dem ändå. däremot är det ju rätt schysst om man träffar nån som vet mer än man själv så att man kan lära sig lite. en skön anekdot eller nått litet trivsamt triviafakta sitter aldrig fel

hm rem är världens bästa band. så är det.

Musiksnobbar är vi allihopa, allihopa, allihopa, musiksnobbar är vi allihopa allihopa,och jag me och du me, jag me och du me...lr nåt...

Jag är en musikegoist. När jag började gilla Red Hot Chilli Peppers gick jag i fyran och när ingen visste vem dem var kunde jag bli lite sur för det. Men nu är det värre när alla mina polare vet vem dem är och till och med värsta popnördarna nynnar deras låtar. Red Hot är liksom inte mina längre.

musiksnobbar e jobbiga... men techno rular fett... d gör hip-hop oxå... /El Jojk Af Dator

okej! jag erkänner, visst kände jag mig lite våldtagen när AtariTeenageRiot plödsligt föll på allas läppar. Inte nog med det, när deras senaste platta släpptes fanns på vissa ex där även en liten förnedrande kliserlapp som informerade om att skivan minsann innehöll "hit singeln" revolution action. jag kan också erkänna lite skamset att när jag fick reda på att Filter la ner europa turneen så va bland dom första tankarna "-ja, kanske lika bra det.." för vem vet var det hade kunnat sluta. nä tacka vet jag band som fugazi, visst dom är stora men man vet vart man har dom. själva ska jag åka ner till hultsfred nästa vecka och lyssna på deftones gnälla över att "på min tid" back in the 90;s var det fan inte snack om nåt allsångsskrål i var och varannat tält till "my own summer", nä då fick man sitta ensam under en pressening med en "adrenaline" demo,det va bättre förr.

Jag är mer boksnobb än musiksnobb... och konstsnobb. jag menar lägg ett tallriksunderlägg med Skagenmålning-motiv framför mig och jag rynkar på näsan. Musik är väl kanske inte lika viktigt för mig som det har varit. Jag vet att det låter tråkigt. Men jag är nog till syvende og sisdt en snobb där också. Om t ex en sunkig folkhögskolemusiker med Toto konserttröja och svarta Hogo boss-brallor med neonbokstäver skulle säga att han gillade Television (mitt favoritband) så hade man ju känt att det namnet hade blivit "nedsmutsat". Det här låter ju helt fascistiskt, men jag förstår vad du menar Tommy när du pratar om att man vill ha saker i fred. Fast ibland har jag riktig pöbelsmak har jag fått höra. Jag gillar t ex "Owner of a lonely heart" med Yes och "C'est la vie" med Robyn Neville. Och det är inte "på skoj" utan för att jag verkligen tycker att det är bra låtar. Vissa musiksnobbar har en slags krystad "det här gillar jag på ironi"-sida av sitt musiklyssnande. Bland alla Yo la tengo-, The Pop Group och Captain Beefheart-skivor står t ex en Kylie-skiva för att hon är ju så "braaaa", fast de tycker inte hon är bra på riktigt, som jag och andra äkta Kylie-fans! Är jag självgodast i världen nu? Din artikel var svinigt bra, du skriver som Tom Verlaine spelar gitarr (musiksnobb-referens?) /Karin C

Jag vill ha Beatles för mig själv men det är så många gubbar som har börjat lyssna på dem.

Precis, Tommie! Och varför nämner Janne Gradvall Enhänta Bödlar i sin bob hundartikel i POP?! Vafan skulle han göra så för! Nuförtiden vet säkert ett tiotal personer vilka de är, trots att första kassetten (Experimentell Avrättning) helt klart var bäst. Snart får man väl inte ens ha Yttersta Tagghudingen eller Hjärntortür Med Slaktmaskin i fred heller.

Sluta lojla dig, Tommie Jonsson! Det maste finnas saker som ar viktigare i livet. Den kare Freud skulle ha beskrivit din personlighet som anal. Jag ar saker pa att om inte musik hade varit ditt intresse hade du varit lika petig med viner eller datorer eller vafan som helst. Jag blir sa trott.

kära terese tommie är INTE anal det är du som är en tagghuding. tommie är söt och intelligent. dessutom hänger hans ena ögonlock ner på ett gulligt sätt. vi är flera stycken brudar som VILL HA tommie!

visst, visst...men vad har biologism med saken att göra. Vad pratar du om egentligen. På mig verkar det YTTERST kulturbetingat. Om dusk vara petig kan jag också vara det.

Förlåt, du ska menar jag.

...det bara är så att alla vill vara annorlunda - sen tror inte jag att folk som är skitudda har hittat sig själva bättre än andra eller att de VERKLIGEN är så orginella som det kan verka - för, Tommie Jönsson, du menade väl inte att de individerna skulle vara mer självsäkra och äkta??? Jag kommer ihåg att man kunde låtsas gilla ett band BARA för att man lixom var själv om det - ingen annan visste ju vilka de var.MEN om man däremot helt ärligt, verkligen gillar ett underground-band så är det ju cool!Säger bara: FATTARU!!!

HAHAHA! Underbart! Skålade nyligen med två kompisar under en indie/postpunk-kväll för musikelitism. Har följt bennos diskussioner om samma ämne med stort intresse. Underbart! Du har slagit huvudet på spiken. Jag är musiksnobb, och stolt över det! Och Lundaspexaren - jaa, det är fan en stor uppoffring. Har gråtit blod och väntat i ett år på att få en skiva - och nu har jag fått den. Äntligen. Har inga som helst problem med dela med mig av den till några vänner som också letar efter exemplar - men när det kommer till andra blir jag snål. Man blir det när man betalar några hundra spänn för en skiva och ägnar en massa tid för att leta upp den. Varför ska någon ha det lättare än jag?

Tack för komplimangerna, popcorngänget. Jag rodnar.

tror inte alla darlingläsare att de är stora feta musiksnobbar, låtsas att de skäms för det fast de egentligen lyssnar på precis samma musik? mer eller mindre. japp.

SlipKnoT regerar fetast på denna gjort EFTER silverchair.

om ett band spelar exakt den musik de vill och detta blir kommersiell musik som säljer mycket är det väl okej. om man däremot ändrar på sin musik, på sin konst, för att sälja fler plattor har man förlorat sin stolthet, integritet och prostituerat sig.

lysande artikel. känner mig träffad. visst är det så att jag drar mig för att dela med mig av min favoritmusik... och visst får man ångest när man söker mp3or och får 50 hits med fidget. fidget ska ni ge fan i. mina! bort! ;)

... 50 träffar kanske man ska säga. fidget har väl inte direkt haft några kommersiella hits. jävla svengelska som rör till det

Det värsta är att jag nog är musiksnobb mot min vilja. jag skulle bli överlycklig om det spelades lite bra musik på radion nån jävla gång men icke det skulle inte röra mig i ryggen om mtv helt plötsligt skulle börja spela alla mina favoriter eftersom då skulle jag ju höra dem oftare och få se banden i videon. men chansen att trash, punk och döds slår ut eurotechno och blir mainstreem är nog tyvärr försumbar. så man blir nog en sån såsskalle som bara lyssnar på musik som ingen har hört ett bra tag till.

Tommie! Här är ett par frågor till dig. 1. är du händig? 2. har du någon skiva med Schampoo? 3. vilken är din favoritbok 4. blondiner eller brunetter? 5. vilken av följande personer är ondast: Sofia "Orups ex-fruga" Eriksson, Tom Cruise eller Andie McDowell? 6. har du sett "french connection" med gene hackman? 7. Är du bra på att rita? Vi gillar dig stenhårt! Och du skriver så bra!

jag vet inget om musik! jag har bara några få jazzskivor som jag fått i present plus en victoria tolstoy och några med ella fitzgerald. Jag kan inget om musik hjäääälp snälla Tommie Jönsson måste du o alla andra vara så himla INSATTA

jag har en tendens att först tvinga på mina vänner min musiksmak (i form utav blandband och hemmabränd sörja), men då de visar sin uppskattning bara lite, lite för mycket, blir jag vansinnigt svartsjuk, och inbillar mig att de har hemliga förhållande med MINA artister. *suck* kan de inte bara le och nicka i takt? måste de säga att det verkligen är bra också? är det detta som kallas musikegoism?

Snobbigast grupper att ha i sin skivsamling: Tuxedomoon Sonic Youths jobbigaste Laika Gang of Four Van Dyke Parks Cabaret Voltaire Neu! My Bloody valentines första EP Flamin' Groovies Big Star Gram parsons Nikki Sudden and the Jacobites Brian Enos svårtillgängligaste soloplattor Dion Walkabouts Hoodoo Gurus människor är LÖJLIGA i sin strävan efter att vara speciella.

vad alla fjäskar för tommy jönsson.

Jag blev så här skitsné när hellacopters blev poppis o alla skulle lyssna på skitig rick n roll o ha nitarmband!!!! O plötsligt lyssna den töntigaste syntkillen i gänget på MC5 lixom!!! Och smala indiepoptjejer ville va läckra foxy rockbrudar fast de inte har nåra bröst! Kan inte alla hålla sig til l sina egna musikstilar jävla NÖtter Eller vad tycker du Tommie? O ni andra?

Wow "Give me teenage head", du verkar ha hjärna... Jojomensan. Tur att jag har små bröst då för jag gillar Charlatans o Stone Roses...

hej popcorngänget. några svar: 1: nej jag är inte särskilt händig. 2: jag har ingen skiva med schampoo, däremot finns både blondie och blumchen i skivhögen. 3: favoritbok: krautrocksampler av julian cope 4: brunetter 5: Tom Crusie är ondast eftersom han är scientolog 6: ja 7:jag kan rita om jag måste. 8: tack igen!

Tommie tommie Vi är ju blonda. Vi har långt hår i mittbena. Vi är lite som Schampoo. Fast inte så punkiga. vi är mer pop och synt. Jag tror att vi har snygga kläder också. Jag har en fin tröja med ett bibelcitat på, ur Jobs bok. Du hade kanske tyckt om oss. Vi är väldigt söta. Gillar du det oskyldiga utseendet? Kombinerat med syntpop, korsstygn och hejarklack? Åh nu är vi kära på riktigt.

Jo klart att jag gillar pop+synth-stilen, men jag är gift! Bara så ni vet.

Jag tycker att Darling skriver för långa artiklar på nätet. Dela upp i flera i stället, eller ta fram största saxen. Man får ju fyrkantiga rinnande ögon av att läsa klart!

men hela den gregen e ju lite dubbelmoralisk. man vill känna sig orginell me sitt band men samtidigt vill man ju dela sin musik med nån...

ja visst är det så. inte fan vill man dela med sig. mittmittmittmitt. ni andra förstår inte hur mycket den musiken ger mig.....blandbandsstopp forever

det stämmer så jävla bra!!! att verkligen känna att något är ens eget och snart upptäcka att mainstream flicksen brevid en på tyskan sitter och nynnar på samma sak ger äckliga ensamrätts kväljningar- jag erkänner mig stolt som musiksnobb. och stilsnobb. det är egentligen samma sak, bara inom olika kategorier; kjol övre byxor var snyggt för 2 år sen, men nu nu? nä. jag tror att det handlar om underground individens (omåttliga) behov av att hela tiden få känna sig speciell, egen och udda. har man en gång fått stämpeln som annorlunda, ska fan ingen bimbo komma och knycka den från en.

Jag tycker det är så jäkla löjligt... Har en kompis som är så, hon kan inte tycka att nåt är bra om nån annan tycker det. Men det gäller inte bara musiken. Jag blir så irriterad ibland... Ok, vem vill vara som alla andra, men det behöver ju inte gå för långt! //Allätaren

"En person som lyssnar på Britney Spears är inte intresserad av att skilja sig från mängden, medan en person som gillar Slipknot eller Merzbow hatar att ha något gemensamt med resten av mänskligheten." det var ett bra citat. precis så tycker och tänker jag. Det pinsamma är bara att jag för var dag som går, börjar gilla Britney mer och mer. Ajaj.

Britney är en artist som jag hat-älskar. Jag vill inte erkänna att jag gillar henne, fast jag i själva verket, som spikee sa, gillar henne mer å mer för vaje dag.

Inte vill jag att alla mainstreammänniskor ska lyssna på "min" musik, man vill ju gärna känna sig lite speciell, och slippa höra favoritartisterna överallt, det kan ju annars göra en galen. men att det finns andra fans som också förstår musiken gör mig inget, så länge det är en "liten" grupp som på nåt sätt har likheter med mig, och inte de stora massorna. man fattar ju bara att det faktiskt finns andra som också förstår mig lite. ett delat utanförsskap med andra ord. sen att bara jag förstår musiken på mitt fantastiska sätt, är ju det som gör att det är mina artister, men andra förstår ju musiken på sitt sätt. och ibland kan det vara kul när artisterna får lite framgång bara det inte går för långt...

jag kan lugnt..?! påstå att jag känner igen mig i vad du skriver. jag kan typ bli lite pissed off över att folk som aldrig hört en skiva av en grupp påstår att de bara ääälskar dom, när de plötsligt fått en hit! De vet ju inget! det är som du skriver, det är ens "egna" band och när de "andra" vet deras existens "hatar" man nästan gruppen! Jag är nu lite små glad över att de finns andra som känner på detta viset och förstår! för om jag skulle berätta detta för ngn skulle de tro att jag va rätt cp(?!) lr ngt i den stilen iaf.. jahja.. så kan de va. Tack för artikeln! =)

Att vara musiksnobb/egoist är något av det fånigaste som finns, vad är det som får folk att tro att ett band är "deras"? Det är egoistiskt, dumt och bara helt barnsligt. Alla som håller på och snålar med musiken de lyssnar på är som barn i sandlådan som vägrar att låta de andra barnen leka med den gröna plastbilen. Bara att tänka på att människor har blivit så egoistiska att dom inte vill att andra ska lyssna till "deras" speciella underground musik gör att man förstår hur världen kan se ut som den gör. När folk inte ens vill låta andra ta del av samma låtar som man själv lyssnar på är det inte konstigt att världen ser ut som den gör. Förakt för andra och då också andras musiksmak är världens fiende! Fy skäms på er alla som bara tänker på sig själva.

Det lät äckligt det där med musiksnobbarna, men jag är en själv. Metallica har sålt sig och Kents låtar är tråkiga och komersiella nu. Jag tror att det värsta är att när en låt spelas mainstream tror sig alla som hört den kunna tycka till om bandet. Bland det hemskaste jag varit med om var när en "radiorixare" säger att kent är hyfsade. Han ska inte kunna säga något om kent. Kent var mina egna, låtarna var min poesi, nu är det allas dynga! Därför tror jag att man inte gillar när artisterna blir för kända. Och kent har faktist blivit uddlösa och tråkiga på senaste skivan. Jag vet inte om jag är en musikegosit. Jag vill nog bara upptäcka en ny dimension som kan betyda något för mig. Det kända vet man ju redan om, det är tråkigt. Man vill göra upptäkter.

I och för sig älskar jag när jag gillar saker andra tycker är dåliga. Det bästa jag vet är att säga typ, "I wan't it that way" är bra. Först var Backstreet bästa av alla, sen tyckte alla att dom sög. Jag hatade Backstreet i början, men sen när jag såg alla som förut "älskade" dom, som påstod att dom var så töntiga blev det ballt att gilla dom.

Jag håler helt med Eskil. Är det nån mer än jag som gillar Hanson? Tänkte väl inte det. Dom är helt enorma, musikalisa som tusan, fast ser rätt töntiga ut. Nu när deras "fans" har lämnat dom är jag ensam om deras storhet!!!

Jag måste vara en musikaltruist. Jag vill att alla ska upptäcka storheten med artister som Mojave 3, eldkvarn och Nuclear valdez. Så det så.

allt är relativt, för de flesta är vi musiksnobbar utan att ha gjort något för att bli det... jag blir arg!

Eeeeh, jaha. Jag började lyssna på såväl Manics (sedan -92) som Radiohead (-93) och Belle & Sebastian (-97, hittade "Sinister" + 3 ep:s i London)innan de fick sitt definitiva genombrott. So what. Många band blir bättre med åren i och med framgångar vilket ger större budget. Många band alltså, men inte alla. De som anser att band begår s.k. "sell-out" vet inte alltid vad de snackar om. Metallica har aldrit varit så bra som under 90-talet. 80-talet? Hm, nej tack! Jag har följt Oasis, Blur, Travis, Suede etc ända sedan debutsinglarna, men de låter helt underbart än (även om Travis lugnat ner sig betänkligt till senaste cd:n, dvs styrt kosan åt ett annat håll, mer kommersiellt, men so what?) Inte f#n är jag musiksnobb då jag fortfarande lyssnar på dessa band. De som överger "sina" band då de slagit igenom är väl inga riktiga fans? Snarare misslyckanden som inte kan unna bandet framgång + att andra lyssnar på "deras" band. Usch för er s.k. "fans".

Ni musiksnobbar får väl lyssna på sån skitdålig musik som ingen annan står ut med så får ni ha den ifred. Leve Belle & Sebbe!

där fick ni mig...

När jag gick gymnasiet i ett litet litet samhälle blev jag och min musikälskande pojkvän kallade knarkarjävlar för att vi inte klädde oss i adidasbyxor och keps och lyssnade på senaste E-typesinglarna. När man försökte med att spela något lättsmält i skolcafeterian (Radiohead) sa de åt en att sänka ljudet och att man var dum i huvudet. Konstant. Jag försökte att inte säga något om deras best of gyllene tider och Barbiegirl-Aqua eftersom jag trodde att de skulle låta mig spela min musik sedan. Men det fungerade naturligtvis inte. De kunde inte smälta annorlunda musik. Men en sak har jag kvar från den tiden...och det är respekten för andras musiksmak. För jag vet hur ont det gör att få den förkastad med nedlåtande blickar och kommentarer. Det är helt enkelt för energikrävande att urka sig åt mainstream. Den innehåller ingenting och den gör dig således ingenting. Den är lätt att stänga av. Både i hjärnan och på stereon. Hatar politisk korrekthet när man åker i någons bil och de ojar sig direkt man råkar komma åt Energy. Har man inget blandband så är bakgrundsljud fan så mkt bättre än nada. Och det går fortfarande att byta kanal om man plågas av Shania Twains stämma för fyrtioelfte gången. Älska musik - hata musikfascister.

Hmmmmmm. håller då fan inte med. Ni kan lyssna på eran jävla musik, men ni behöver inte göra en "tyck synd om mig för att ingen giller min musik"-sida. Min musik är inte så jävla uppskattad, men jag tycker inte synd om mig själv, och är glad för att den inte kommersialliseras. DET ÄR INTE SYND OM ER/DiG!

Tommie! Jag kom på ett band till! Blur!

Jag är nog en snobb. Fast jag försöker bättra mig. Man ska aldrig tro att man är ensam om någonting, då lurar man sig själv, och blir chockad då man träffar någon som kan mer... Ödmjukhet är nog viktigast.

Känner igen mig i artikeln allt för väl. Jag var på Radiohead på hovet för några år sedan. När de spelade låtar från Pablo Honey, hörde jag någon i publiken som frågade vad detta är för låt. Jag lackade ut och blev skitförbannad på detta nykomna Ok computer fans. Denna händelse störde mig i veckor, men nu känns det bara fånigt. Har bättrat mig nu, trots att jag lyssnar på ännu mer smal musik (typ electronica som bara finns på vinyl i 500 ex, och måste beställas från Tyskland)som kanske aldrig skulle kunna slå igenom. I sådant fall skulle det bara vara roligt, så att fler kunde dela glädjen. (www.ski-pp.com)

Tommie är gift. Vår arbetskamrat tipsar om att risifrutti är gott till mellanmål. På radion spelas "Senz una donna" med Zuccero. KUUUUUL!!!???

Titta på Sebastians kommentar ganska högt upp på sidan, den säger allt. Det jobbiga är att jag ändå känner igen mig lite i detta. Fast ändå inte eftersom jag alltid upptäcker band nr de släpper sitt fjärde album...

usch, det blir ju rent rasistiskt det här! "Någon som älskar britneys musik kan omöjligt förstå vad belle vill få ut med sin musik". blahablaha, säger jag. man ska inte underskatta folk, trots att det är frestande ibland...

haha, det här var bra. det var härligt för ngra dar sen, då jag fick skriva en riktig snobb på näsan. eftersom jag, faktiskt, visste mer än han. eller, ja, faktiskt och faktiskt, jag bryr mig inte om vad han vet eftersom jag inte gillar den musiken han vet saker om i alla fall. :)

jag klagar inte så länge ni låter MIN disco va ifred! och nu talar jag inte om bee gees! disco, när den är som bäst, är tragiskt bra, och det är riktigt kul att det bara är jag och nåra töntar på POP som upptäckt det!

Å, jag håller med så mycket!! en låt är int bra om man hör den för ofta eller om 'fint folk' går omkring och sjunger på den i plugget. En bra låt är känslor och ska man lyssna på favorit-låten så vill man bestämma själv. Så är det bara.

Haha! Jag kan inte säga att jag är i Tommies situation än, men jag är på väg åt det hållet det måste erkännas. jag vet inte heller om det är bra eller dåligt. nu tycker jag att det är roligast om det bara är jag och mina vänner som lyssnar på ett band, då kan vi skratta åt alla som inte fattat hur bra det bandet är. fast det är ju jättehimlaegoistiskt - man borde ju försöka sprida det till massorna istället. jag vill inte vara musiksnobb, fast när jag tänker efter så skulle jag inte tycka att bob log 3 var lika kul om de spelades 5 ggr/dag i radio. som exempel.

fan vad sorgligt, jag känner ju igen mig. fan, jag vill inte vara en musiksnobb. fan fan fan. men jag måste tillägga att Tommie skrivar bäst. puss

Musiken ar din narmaste van som du delar allt med. Den finns alltid dar nar alla vanner sviker och den finns dar du traffar tjejen (killen) i ditt liv. Musik ar religion. Musik ar det enda som finns.

Joo.. man känner ju igen det.... tyvärr, det känns som om manär ganska fånig, men jag kasnke är nån slags lightversion eftersom jag försöker undertrycka det.... Men Silverchair till exempel. jag köpte deras skiva... inte många hade hört dem... och 2 månader senare, de spelas överallt! illa, det är vad jag säger

Håller stenhårt med Lundaspexaren. Lade över min gamla Sisters of mercy bootleg från Sverigeturnen -85 på cd för att inte slita på vinylerna, och plötsligt var det ett gäng onda snyltare som ville ha kopior. AAARRGH! :)

Jag hatar the ark och stereo explosion. men jag ääälskar belle and seb!

Jag är så lycklig för jag har upptäckt en alldeles "egen" grupp som ingen av mina kompisar någonsin hört talas om. Denna grupp heter Incubus.

måste erkänna att jag käner igen mej... va konstigt det känns... (jag var INTE glad när Miranda spelades på Power typ hela tiden för ett år sen.)

OJ, vad jag känner igen mig, men det gör jag iofs i hela det här numret. Lever efter tanken på att alla är egoister...

Den som lyckas hitta radiostationen The End 107.7 i Seattle på nätet kan nog i alla fall för ett tag vara först med de amerikanska banden i Sverige. Då kan man ju lyssna in sig på "underground hits" så att man kan texten första gången den går på radio här hemma...

Jag bränner gärna av NÅGOT från en platta som är ovanlig, för en ovanlig platta är ju mer värdefull pga att den bara finns i få ex, och då är ju en CDR av den ändå helt meningslös. Däremot kan jag inte tänka mig att bränna av mina favvobands vanliga album till folk, utan de får snällt köpa albumen som jag har gjort. Dessutom gynnas bandet mer på det viset. De svåråtkomliga plattorna är ändå gjorda i så få ex att banden ändå knappast tjänar något på dem, ifall de ens är officiella utgåvor.

Bra krönika! När bra musik spelas om och om igen känns det lite som om man blev tvångsmatad med mums-mums. Det spelar ingen roll om man egentligen gillar mums-mums, efter första timmen vill man aldrig se en enda en någonsin mer. Fast jag är så gammal att om jag gillar något så håller jag fast. Vilket gör att man är det där patetot som gillar fjolårets grej.

det är verkligen såhär det är. jag blir arg när skolans poppuläraste tjej kommer fram o säger att hon tykker att nirvana eller sex pistols (eller anti cimex eller the exploited eller whatever) e så braaa. jag vill ha min musik för mig själv jag vill älska den o sitta o lyssna o lyssna o så kommer det någon o frågar vad det är så kan man säga -vet du inte det??? du e ju helt okunnig lyssnar du bara på britney spears eller? jag vill att ingen ska känna till vad banden jag gillar är för några... när jag spelar musiken för mina polare tykker dom att den är helt skitdålig så måste jag säga emot. om alla höll med mjg skulle jag byta musiksmak fort som fan (tror jag, men ingen håller ju med mej)

forstår precis. Lyssnat på dm så javla lange och forsokt få folk att forstå dem och nu nar de blivit lite poppis bland "vanligt" folk så blir jag lite sur for att ni "forstår ju inte varfor de e så bra andå". jag menar anr dave drar igång "Rush" så fattar nog de flesta inte vad det e han sjunger om. Dm e ju ett "realband". De ´sjunger om kanslor de upplevt och smartan de burit. Verkliga kanslor. Inte sånnadar Britney "I played with your heart" kanslor.

fatta att om man gillar obskyr instrumental reggae 68-74 så blir man bra ledsen när den spelas i cd blandaren i bakgrunden på varenda flashig reklam byrå.......

Jag tycker inte det värsta är att fler gillar ens "band". Det är när man pratar om en viss speciell skiva som man sparat till och sen råkar nämna det för någon mindre känslig person, och sen nästa dag får man veta att hon/han har köpt skivan...det är då man blir riktigt irriterad....!

Men kära barn, har ni inte fattat detta än ?....Att man tycker att just <b>jag</b> är den enda som har rätt att lyssna på denna musiken är ju otroligt trångsynt.....Men jag var själv lika dan ett tag.....Tills jag kom på att Vi är Alla Unika - precis som alla andra....*sug på den*.....Att tro att man kan vara ensam och speciell för att man klär sig annorluna (precis som så många andra gör) och för att man lyssnar på okänd musik (som så många andra Också gör)är ju att leva i en illusion. ...En egen värld där man tror att man är jävligt speciell och annorlunda - men du är inte mer annorlunda än alla andra som också är annorlunda........ALLA ÄR UNIKA - visst är det deprimerande...

Jag håller med om att det är tråkigt att en låt säljs till reklam och spelas sönder på det sättet, men annars gör det väl inget att de blir stora. Det är de artisterna väl unt, ni är väl inte missunsamma?

äntligen någon som har skrivit ner min syn på musik... kan inte beskriva vreden när goldfinger spelades på ZTV häromdagen, och så gör Tommie det. Känns trevligt.

Jattebra artikel men vad trist att du var tvungen att skriva i maskulinum - jag som hade borjat identifiera mig saker som du diskuterade...

Jamen. subkultur - motkultur; hur var det nu det var? MusikSNOBB?! MusikEGOIST?! Hur lär du dig dina begrepp?

Finnns det egentligen nått värre när man hittat ett band som man verkligen gillar. Spelar upp skivan för sina kompisar. Sen blir de också helt sålda. AAAhh.... De var ju MINA! Inte något för någon annan. Bäst är de när de säger: -Alltså, tycker du det här är bra!? Då känner man sig unik, som om man förstått något med just den här musiken som är döljt för alla andra. Som ett slags förbund mellan mig och bandet. Om sedan favoritlåten från plattan spelas i P3s ketchup kan man ju lika gärna hoppas från en bro...!

Sð jævla sant. det ær lart att man vill ha sina guldkorn för sig sjælv. det ær inte det minsta löjligt. Hur glad blir man nær hela staden gðr omkring i klæder som man kæmpat længe med att hitta eller sy sjælv? Lðt oss musik och klæd snobbar vara...och snoka inte reda pð vðraguldkorn!!! det blir sð jobbigt att vara alternativ dð. because...I´m so fucking ALTERNATIVE

...men de e i allfall bara jag som lyssnar på backstreet boys...sådesååå

Jag känner igen mig jättemycket och jag pendlar mellan att strunta i/ha ångest över min egen musikfascism. En sak som kan göra mig jättearg är när små indiekids tror att de är så jävla unika och har skapat hela indierörelsen och är de enda som lyssnar/lyssnat på ex. Spiritualized, My Bloody Valentine osv osv. Det fanns en indierörelse när ni gick i lågstadiet! Det finns faktiskt såna som lyssnade på dem när det var a k t u e l l t och n y t t, såna som jag (som är trött på att bli ifrågasatt och misstrodd av just såna småglin)

Jag orkade inte läsa klart... Texter på nätet ska vara korta.

Jag tycker nog att de pinsammaste på den här sidan är de som säger att "oj, är jag sån, vad jag skäms", när det inte är ett dugg sant. Klart att ni inte skäms för att känna er exklusiva, vilket bullshit. Ni säger bara att ni skäms för att framstå som snälla. Ni ÄR inte snälla, ok? Ni har huvudet i häcken allihop. Om någon pekar ut bra musik för mig så skaffar jag den. Vill ni behålla den för er själva (era jävla onanister) så SPELA DEN INTE FÖR MIG! Och framför allt, inse att jag skiter i när ni hörde skivan första gången. Typ, de spelade mycket "The Damned" när jag fortfarande låg i pappas pung, och jaa, jag blev ju influerad. Pfft!

Det här kan vara den intressantaste artikel jag läst på mycket länge. Den väcker nämligen en hel del frågor. Bland annat funderar jag över om man kan vara både elitist och kommersialist. Jag tror att jag är det faktiskt. Å ena sidan har jag inga problem med Max Martin produktioner, och dansar gärna omkring till Britney Spears. Å andra sidan föraktar jag alla som inte förstår att det inte är fint att lyssna på den typen av musik. Men eftersom jag själv är medveten om hur "fel" jag är, är jag ändå "rätt" på nåt vis. För jag lyssnar ju på de här små undergroundbanden oxå, läser fanzines som endast tryckts i 30 exemplar, hänger på obskyra rockklubbar och samlar på mig högar av demos inspelade av band ingen har hört talas om. Om något av dessa band mot förmodan skulle bli stora är jag inte sen att påpeka att jag upptäckte dem redan flera år tidigare, och imponerar på min omgivning med inspelningar av bandet som aldrig nådde affärerna. Och sedan går jag hem, nöjd och belåten, och diggar loss till E-type. Snacka om att vara en dubbelnatur!! Någon som har samma problem, eller som iallafall känner igen sig lite?

Jag är snarare tvärtom som vill att mer folk ska börja lyssna på den musik jag lyssnar på(hårdrock) inte för att jag säger att det är den musiken alla borde lyssna på utan att det inte är nått fel på det som vissa tror.Jag vill att det bara ska bli fler som vill bli intreserade av den här musiken. Tack för mig

Tummen upp för alla dem som verkligen kan sitt, men det finns ändå inget härligare än att trycka ner en jävla wannabe som tror att han/hon kan sin artist ut och in, och som inte gör annat än att läsa deras texter och eventuella biografier utantill men ändå inte fattar meningen med bandets/artistens existens. Såna stackare ska inte få tro att det är de som är de "äkta" och trognaste fansen! Det är inte annat än jävligt sorgligt.........bara så ni vet!

Jag får ofta höra att jag har konstig musiksmak och lysnar på lustiga band. Är jag lyckligt lottad?

Visst är det pinsamt när nån man tyckt om länge plötsligt har en låt med på "Mega Dance-Party'99"?

Vet ni varför alla hatar metallica idag? Nej det inte för att det är fler som lyssnar på de! Det är för att de har bytt musik till mera icke-hårdrock! Jag tror ni tar hårdrockare som ett praktexempel, men sannigen är att många hårdrockare vill att hårdrocken ska bli större och få fler lyssnare eftersom det är en musikstil som är överlägsen pop (som typ har den simplaste musikuppbyggnade som är möjligt=dålig musik) Kalla mig musiksnobb men detta är sant. Det går bara skit musik på radio och tv och banden som slår stort gör ofta inte lika bra ifrån sig som de gjorde innan. Synd /Hårdrockarn

Tack för alla fina komplimanger. Ps. Jag har just skillt mig.

Fan vad jag känner igen mig... jag är nog en värsta sortens musiksnobb, jag tycker synd om alla som har med mig att göra... Jag vågar fan inte låta andra lyssna på mina skivor av rädsla för att dom ska tycka att dom är bra eller så sätter jag på den kassaste låten och säger att det är den bästa och hoppas att dom inte ska vilja höra nåt mer och säga "den här skivan verkar ju suga fett..." men dom gör oftast inte det tyvärr...och när man har följt ett band från första skivan och så kommer alla andra och börja avguda dom när senaste skivan släppts vill jag bara döda, döda, döda!

jag kan inte hålla med Tommie i artikeln. Musik är något som sätter sig i hjärtat. En viss smak passar en viss person bättre och därför finns det nästan alltid ett band eller en låt för alla. Att då känna till sina favoritartister inom sin favoritgenre, tycker jag är lite upp till var och en. Eb sanning är dock att väldigt många personer känner till och kan ganska mycket om sina favoriter, om man frågar en person som växt upp med the Beatles eller Rolling stones, tror jag att den personen kan en jäkla massa om dessa artister, tyckte personen i fråga dock inte om den sortens musik, är det lika troligt att han eller hon inte kan så mycket. Allt detta hänger ihop med ens egen smak. Därför tycker jag det inte finns några ljudbögar, eller vad du ville kalla dem. Fans och fanatiker har alltid funnits och tycker man det är kul med musik och har ett favoritband, är det alltså naturligt att kunna lite om bandet eller sångaren/sångerskan. Min teori ! :)

Hörru, tommy.jonsson , du är en fake. Ledsen för skilsmässan.

Jag har en kompis som är musiksnobb. Han blir arg om man gillar ett band som han tycker är kisstoffs kafemysig. Han skryter öppet om att han kan mycket om musik och film. Det går knappt att lyssna på nåt som han inte har godkänt, det blir dålig stämmning då

Hannah>>> Jag tycker att det är värre när Belle-fans börjar köpa Britney Spears-plattor. Men iallafall: det tristaste av allt är att folk dissar artister oavsett kvalitet, och anger som skäl att artisten nu tappat sin själ, sin förmåga att beröra eller sin låtskrivarförmåga bara för att han/hon/de a) satt sin/a underskrift/er på ett majorbolags kontrakt, eller b) blivit större än B Fleischmann in terms of sales and public interest. Om man, enligt de kriterierna, därför kapar t.ex. Dilated Peoples, Flaming Lips eller Joey Negro tycker jag att man är ute efter helt fel saker. Då rör det sig enbart om snobberi och egoism, och en rädsla för att man kanske inte är ensam mot hela världen längre. Dissar man däremot Travis, Oasis eller Radiohead tycker jag på något sätt att det känns mer befogat, för de är verkligen skittrista. Ah, skit samma. Min poäng är iallafall är att indiecred är en varböld i vår generations mentalitet (ja, VÅR generation innefattar även Andres Lokko, även om han är 1000 år gammal) och att en bra låt är en bra låt är en bra låt, oavsett om det är N'Sync eller First Floor Power som gör den. Eller så kan man säga så här: Sug min Britney-platta, löjliga indiemänniska. Carrie, jag tror vi känner varandra, eller?

Jo, och en grej till: jag vill inte vara taskig på något sätt, men det känns fett pinsamt när folk skriver att "jag har minsann varit ner med Manics, Pulp, Oasis, Blur, Charlatans, Primal Scream LÅNGT innan alla andra hörde talas om dem, därför är jag på något sätt liiiite viktigare än dig". Det är samma sorts mentalitet som när medelålders till äldre män säger till sina kvinnliga medarbetare "nämen, liiilla gumman, jag tror nog att jag vet liiite mer än dig om bla bla bla". Musiksnobberi känns faktiskt lite kvinnofientligt på något sätt.

Åh Tommie, så du är lös och ledig nu! Då dröjer det inte länge förrän 2 snygga, lite gymnastikflickeaktiga blondiner kommer och ringer på hos dej, med famnen full av fikon, add n to x plattor obs vi har uppuffade rokokobröst också, fast inte så stora, men som vackra vita persikor!!! Å skilsmässor kan göra underverk elelr du kanske är helt deppig nu. vi ville inte vältraoss i din missär

För mig handlar det om en rädlsa för att mina känslor ska försvinna. Om jag älskar en artist, en skiva eller en låt otroligt mycket så vill jag ha kvar den känslan. Att älska musik är så skönt och betyder så mycket. Jag är rädd att låtarna ska spelas sönder så att jag inte får hysa de stora känslorna längre. Jag är rädd att när andra talar om min älskade musik påverkas mina känslor. Jag är rädd om det jag tycker mycket om och vill därför få ha mitt för mig själv. Jag hra inget emot att andra lyssnar på det jag gör, men tala inte om det, jag vill aldrig höra någon säga att de förstår hur bra en artist är om jag också tycker det. Vill inte ha den konkurrensen. Dessutom är det så underbart att i underläge få hylla musik man älskar.

HJÄLP! Det var fel tommY som skrev där uppe. Jag är sjukt upptagen, rokoko eller inte.

Jag vet inte om det är rätt ställe men, jag har tre guldfiskar som behöver ett hem. De är gratis.

jag erkänner mig till musikegoisterna.

tragiskt...

jag tycker att det är jätte bra med små lite okända band för dö är man kanske bara 50 pers som är på ett gig och då känner alla varandra på nå´t sett...när det är 1000 pers på en bob hund konsert så vet man att åtminstonne hälften av alla är där för att det är koolt....inte för att dom tycker att snart är det väl revolution på gång....

Nu för tiden är man ju glad om bara halva klassen äger samma Sex Pistols skiva. När man inte orkar leta efter nya band längre får man helt enkelt börja vara först med saker. T.ex som att se "The Filth and the Fury" eller tala om för sin anarkist kompis att hennes älskling Sid Vicious var nazist. Då blir det genast kul igen.

manics är inte på MTV för ofta. knappast. det är inte dem man stör sig på om man sitter en dag och ser konstant på MTV. inte för att det kasnke hade så mycket med själva artikeln att göra. men men. musiksnobbar är inge vidare, men kanske är man lite sån själv, utan att vilja vara det.

Silver Apples!

jag förstår inte hur men kan påstå att man kan tycka "creep" är sämre efter att fler går och nynna på den. det kanske är ett tecken på att man endast tyckte om låten från början för att den var okänd. "Creep" låter precis lika dant idag och den är fortfarande special. Kankse är det lite för många som vill vara speciella. Jag nöjer mig med den jag är, det är speciellt så det räcker för mig.

Well well... Iddes int skumma igenom alla inlägg det var nästan för många. Hm...Jag instämmer i vad en del säger. jag är en musiksnobb men jag är inte en fanatisk snobb. Jag lyssnar ju på musik som inte "mainstreamarna" lyssnar på. Jag vill inget annat. Så det så.

Jo, det är ju så. man vill ha sin musik försig själv, eller dela den med en skara utvalda som är som liknar mig själv. Tillsammans hör vi ihop, vi har sammanhörigheten via musiken, även om vi inte är så originella som vi kanske tror så känns det ändå irriterande när folk som föraktar oss och vår musik kommer och trallar på en låt som ligger oss om hjärtat, bara för att den spelats på MTV. Det blir som att en bit av kärleken till musiken dör, för nu försöker andra ta det speciella ifrån en. Men jag lyssnar vidare oavsett, för det är min musik, och känslan ska ingen få ta ifrån mig.

En gång i ett annat land upptäckte jag att allt som är alternativt och punk/rock etc i sverige, var totalt mainstream där! det var jätteläskigt! Alla gick omkring i skejtkläder, tuppkam, svarta kläder, rosa hår, etc, etc. alla var sådär som bara riktigt alternativa typer är i sverige. Jag kände mej helt identitetslös. De som såg ut som svenska kickers var de som stod ut ur mängden. Jag visste inte ens om jag trivdes eller inte. Fast det var iallafall trevligt att gå i skivaffärer, för expiditerna hade inte så mycket attityd som i sverige! Annars tycker jag det är ett väldigt intressant tema, för ingen verkar kunna bestämma sig ifall det är tufft eller töntigt att vara musiksnobb och ha en identitet fastknuten i en grupp! hmm... vi får väl se hur det går!

Jag funderar lite på om band som inte mainstreammassan känner till, men som är stora bland folk som är lite seriösare i sitt skivsamlare duger åt musikegoisterna. Typ Velvet Underground, Television eller Joy Division

he, jag jobbade stenhårt för att få min bror att tycka om primal scream, men när han började gilla dem blev jag förbannad. vad kallas det?

detta var det bästa jag läst på länge. tack. *sova gott*

Skön läsning. Kan inte hjälpa det, vill vara först! Det vet väl alla, varför ska ens kollega som inte har en enda kollnerv i sig får stå och berätta om "en ny, såååå himla bra skiva" utan att man får lust att sucka och vända på klacken? Va? VA?? Blir irri' bara jag börjar tänka på det. DE får ju berätta om sina matrecept och favoritresto' s och caféer och uteställen och inneställen och .. annat. Nä, lite hemlighetsmakeri, lite smusslande och undanhållande av riktigt bra musik tycker jag gott vi kan få pyssla med!

hur fan orkar någon skriva så mycket om något som är så självklart? elitismen måste finnas där. de som inte har det inom sig fattar inte musik.

Jag är en smygmusiksnobb men mp3 har gjort det jobbigt. Jag har varit så stolt över min belle-bootleg och nuförtiden kan varenda jävel få tag på den på intenet.Belle & Sebastian är döda. Leve Belle & Sebastian!!!!

Jag håller med Dee!!! Bara en sån sak som att min närmaste kompiss började lyssna på Silverchair efter att jag typ hade angudat dem i nått år eller så, då förstördes hela charmen. Att så många anrda lyssnade på dem, som lixom inte hade nån konakt med mig egentligen, det spelade ingen roll. Det spelar ingen roll! Men att min vännina sitter och nynnar/ halvsjunger nån helt fel-aktig text på rasterna!!! Freak var ju min ju°!!!!!! *snyft* *argh*!!!! Daniel Johns var ju min ju!!!!

känner mig träffad.......

Det är ingen skillnad på slipknot o britney spears, båda ligger på stora kommersiella skivbolag i usa som styr precis vad kidsen ska lyssna på. Allt som visas på MTV (o ZTV) är kommersiell musik som har ett stort multinationellt skivbolag i ryggen. Det som är tragiskt med det här är att väldigt många verkar svälja allt dessa så kallade musikkanaler sänder, o tro att det som visas där, det är den bästa musiken i världen, med argumentet; "Om det visas på TV så måste det vara bra". O nu när man hör att alla stora skivbolag ska köpa upp varann o slå sig ihop kommer det till slut bli någon slags musikdiktatur som styr allt de något naiva kidsen ska lyssna på. det är tragiskt... Hela kommersalismen som genomsyrar 90% av musikindustrin kommer nångång att kolapsa, det går inte att gå hur långt som helst i jakten på mera profit. Vakna alla ni som sover, o ni som är vakna; somna aldrig!

Varför är det idag så omöjligt att bedöma musik enbart efter själva musiken? Skit i all politik, strunta i det faktum att vissa artister endast gör musik för att tjäna kommersiella syften. Vad är det som säger att undergroundband tillverkar de bästa melodierna? Vad är det som säger att allt signerat Max Martin är dåligt? Jag själv ligger på gränsen till musiksnobb/egoist. Musik är hela mitt liv och jag ägnar största delen av min fritid åt att sitta i studion och komponera. Jag kan inte påstå att jag är särskilt sofistikerad när det gäller helt okända band, men det beror snarare på pengabrist och tidsbrist än på ointresse. Alltså är jag egentligen inte en musiksnobb. Jag lyssnar på kommersiell musik. Är Bowie allmänt älskad? Förmodligen. Han är oerhört berömd. Men vad fan spelar det för roll?? Lyssna på "Heroes" eller "Rebel Rebel" och inse att mannen skapade oerhört bra musik för 25 år sedan. Jag kan till och med hitta rysligt bra sekvenser i en Martin-produktion, även om jag till en början förkastar allting som har med den mannen att göra. Skit samma, jag hoppas ni förstår principen. Om jag själv fick möjlighet att göra någonting stort av min musik skulle jag definitivt ta chansen. Mitt mål skulle vara att nå ut till så många människor som möjligt, inte för att tjäna pengar, men för att låta dem få ta del av MIN musik. Men i så fall skulle jag väl riskera att musiksnobbarna skulle vända mig ryggen...

Det finns fall då man sörjer ett kommersiellt genombrott av andra orsaker än snobbism. T.ex. när Elliott Smith gick in i en lyxstudio med massa instrument: man saknar ju den nakna kraften i hans gitarrplockande. Sen är det så att en del människor har musiken som ett instrument för sin identitet, och bestämmer sig för en viss genre. Det handlar då inte om kärlek till musik, för bra musik behöver ingen etikett, utan om grupptillhörighet. Det är lätt att tro att en som har en genresprängd skivsamling är en omusikalisk radiolyssnare, men en riktig musikälskare kan hitta guldkorn i allt från hip-hop, lo-fi, singer/songwriter, rock, pop, klassiskt till elektroniskt och så vidare.

man ska akta sig så det inte går för långt. det är inte nyttigt att vara det minsta musikego! jag har just slutat efter säkert 5 år! akta er för att dras ner i skiten!!!

get a life. vi ÄR inte de där karegorierna, vi ÄR inte vad vi gillar, vi ÄR inte våra kläder, vårt kaffe, våra cigarretter - vi är en del av universum. släpp taget om alla förutfattade meningar och se på livet med ett litet barns öppna sinne.

Jag hatar alla som gilalr PJ Harvey,.fan ta er,,,, jag ska bara få gilla henne.... bara töntar som härmar andras musiksmak...död åt dom

alla vill ju vara speciella

Å, jäklar vad träffad jag känner mig. Det är ju riktigt läskigt, är jag verkligen en sådan snobb och egoist? JA, det är jag!!! FASEN Ett stort tack till dig som skrev detta, nu vet jag.

Jotack...på något sätt tycker jag att det är mycket tragiskt att det är så många här i världen som lever i en mini-värld som musik egoistens, (men jag känner såklart igen mig också, fast bara pytte lite), för det finns en massa saker som är så otroligt mycket viktigare än att rota i skivbackar på skivbörsen och hålla sin musik för sig själv osv...dessutom så är det väl bättre om massan gillar bra musik är dålig?Patetetiskt problem, men bra artikel...hoppas ni rycker upp er och skaffar ett liv allihopa (inkl mej).Puss!

det där me Slipknot stämmde inte, nu förtiden bär alla t-shirts med deras bandnamn på, fast dom inte lyssnat in sig nått

Fan Guran, du har helt rätt. Jag var nere på stan igår och jeezuz vad mycket slipknottröjor det var överallt. De är nog mer mainstream än britney just nu. Är jag rädd för.

det handlar ju egentligen bara om bra och dålig musik. det som hamnar på listorna hamnar väl sällan där för att det är bra musik... det handlar väl ändå om pengar. vad som säljer bäst. och det verkar som om vi konsumenter har fått vår egna rätt att välja bortopererad.

Inom hiphopen finns det måååånga musiksnobbar...för många.

Varför orkar ni bry er.. Jag lyssnar på den musik jag tycker är bra.. och skiter fullständigt ifall folk tycker att dom har sålt sig. mm. Måste säga att det tänkandet du har är ju fan skriven mer som en hylning till dig själv.. Fuck off till allt... lyssna för helvete på den musik ni gillar.

allt det där är så himla sant. det är läskigt när bandet man gillar plötsligt spelas jämt på MTV.

man vill lyssna på underliga band för att man ska kunna säga det till andra så att man kan få dem inse att man är häftig, sen om nån vet vilket bandet är så blir man glad för då är den lika häftig eller så tycker den att man själv är häftig. Man ska vara glad åt mainstreem-musiken för annars kan man ju inte vara häftigare än andra.

Hjälp!Jag, musik snobb????Jo!Men va fan , alla kan ju inte gilla Pink (sålde ut sig till bläckpennor i usa) eller Britney Spears( en annan som var med i Mickey Mouse club var hon som spelar Felicity på 3an och hennes IRL pojkvän) de ni! Just de, illa att ngn musli har använt Millencloin i deras reklam, med Ludmilla!

Det kan man ju inte göra.

När jag var tolv fnös jag föraktfullt åt Spice Girls och Backstreet Boys som alla mina klasskamrater lyssnade på. Sedan började alla mina jämnåriga lyssna på band med gitarrer i. Då började JAG lyssna på Spice Girls istället. Och nuförtiden lyssnar jag även på Britney Spears. Så jag håller inte med er om att Britney spearsfans inte försöker skilja sig från mängden. Annars har ni säkert rätt.

Den tönt som slutar lyssna på bra musik bara för att det råkat bli trendigt,och därmed blivit "tillgängligt" för kreti och pleti,har avslöjat sig själv som en identitetslös wannabe. Om man verkligen är en musikkännare-älskare,har man inget emot att andra lyssnar på samma musik,lika lite som det är såååå skiiitviktigt att man läser Bibel eller har Clarksdojjor.Är det ngt man kan garva åt är det alla artsy-fartsy bimbos som glider omkring på stan och spänner sig till det yttersta för att se coola och intellektuella ut.Om dom bara fattade hur j***a nollade dom VERKLIGEN ser ut. Nej skärp er för tusan.Ni är bara rädda för att se ut som/tycka om samma saker som svensson,därför att ni innerst inne är svenssons själva!Sic!

Tänk vad många "okända" band du lyckades nämna.

Jo visst, men var e alla grymma radiokanaler m riktig musik då??? Jag har hittat en m ok. musik men den sänder bara då och då. Nån som har bra tips, fast just det ingen som vill dela med sig... Får väl bli så att jag startar min egna kanal....men eftersom jag också e lite av en snobb kommer inte alla få veta om den....å jösses vad barnsligt det blev! *Suck*

Hei Men musikksnobben e jo bare begynnelsen, du finn dem i alle retninger, litteratur, film, kunst Eg vet, for eg e en åndssnobb.

Visst blir man förbannad på alla sextonåriga brudar som tokgillar Kent... Jesus Christ...!! när man såg dem live första gången hade dessa flickor knappt börjat läsa engelska i skolan...

nu gillar tillochmed sandra kent så nu har det gått för långt...

Borde inte ett bands större framgångar bero på att de har blivit duktigare musiker?

Jaha, jajamensan det är så jag är en musik facist detta går tack och lov går ej över vem vill bli en nynnande n'sync idiot?Jag har vett nog att vara stolt över att de flesta jag känner är lika kritiska och selektiva som jag...ja, vi bytlånas blandband men skänker bara vid högtidliga tillfällen till speciella människor som har förtjänat gåvan och som förstår att uppskatta gåvan.Elitism för evigt!Var inte ledsen vi dryga besserwissers är få men naggande goda. Vi kan konsten att snål hålla på de bästa banden så att de räcker länge. Och det ÄR sant det var bättre förr så det så.

håhåjaja.jag säger då det.jag kan ju känna igen mig litegrann men man måste ju acceptera att det går bättre för bandet och så.

åsså blir de arga för att man tycker att bandet å musiken är bra å kanske köper en skiva å avgudar dem lite. men det är för f-n inte deras band!!!!

knepigt läge. å ena sidan vill man ju dela nationalitet med en massa retards som sitter och klappar takten till tompa ledin och phil collins. å andra sidan känns det lite genant när luna, belle&sebastian och the roots och dom andra börjar leta sig upp på svenne-listorna. en lösning vore ju att arkebusera alla pissiga artister och alla med pissig musiksmak. men det ska visst va olagligt...

Woops. Glömde visst ett INTE i början.

Men please säger jag bara.... Varför denna fixering, själva musikglädjen försvinner ju för all denna svartsjuke liknande rädsla "mina saker"!!! Bah! Rena barnungefasonerna tycker jag personligen. Undra just vad artisten själv har att säga om denna egofixering? Oavsett om man gillar pop eller rock eller "radioskval"-mainstream, SPELAR DET NÅN ROLL? Finns det en lag som förbjuder en artist att ha mer än ett fan????? Snälla....

jag behöver egentligen inte skriva något här, bez sa det så bra innan!!

Angående musiksnobbens benägenhet att rabbla anekdoter; kompletterande fakta och anekdoter om artister är ofta berikande - det kan ge ytterligare en dimension till artisten och därmed göra den intressant(are). Om jag till exempel spelar en skiva med Glenn Branca (gitarrkompositör) för någon blir det mycket intressantare om jag vi tillfället nämner att musiken utgörs av 11 elgitarrer. Då blir ofta reaktionen "Ah... elva gitarrer.... oj..." typ. Detta gäller egentligen för alla konstyttringar. En tavla kan bli betydligt intressantare om man får reda på att konstnären hade typ en hand med endast två fingrar typ. Och så vidare. Så prata inte i negativ bemärkelse om musiksnobben (som jag själv är per definition) för det är han/hon som ger musiken en ytterligare dimension.

jag trodde jag var först med att lyssna på First Floor Power, men upptäckte snart att jag bara var en i mängden, som trodde detta.

Det har och kommer alltid att finnas - kommersiell musik. Har ni tänkt på att det kan vara de kommersiella som finansierar de mindre banden (ifall de nu råkar ha ett kontrakt på ett av de stora bolagen)... Det ena behöver inte utesluta det andra.

Det är typ jag och två till som gillar Britney Spears i min skola. Jag känner mig väldig speciell.

jag blir ledsen när mina kompisar snor mina favoritband, belle and sebastian, och ger dem till andra. ingentng blir då lika kul längre. yvonne var också mycket bättre när inga visste vem de var.

Jag tycker att det är härligt och kul när man upptäcker att nån annan lyssnar på samma musik som en själv. Då kan man njuta tillsammans.

Oj, jag börjar nog bli old. När jag var liten (typ 14-20) var jag ofta först med att hitta skumma band och jag var dessutom alltid minst ett halvår före klädmodet. Men titta på mig nu! Här sitter jag med värsta FETA mainstreamlooken och måste läsa DN för att hänga med i musiken! Det är ju TRAGISKT! Var tog alla dreadlocks och skumma kläder vägen? Var tog livet vägen? Alla jamsessions, småkonserter och klubbar? Fan också - var det Mojo man skulle läsa sa du? Finns den på Konsum? Misääääär!

Hm! Jag trodde att jag var ganska ensam om att gilla Clash. Men sen så skall min polare gilla dem också, bara för att jag gör det. Sånt ÄR störigt! =)) Men visst, det är löjligt. Men man kan inte hjälpa det.

Jag kan skina upp en aning när jag hör "min" musik (som i regel håller sig till smala områden) i något annat sammanhang än hemma hos mig eller i bästa fall hos en polare. Då kan jag bli så exalterad att jag slipper ur mig töntiga kommentarer som "ah, schysst musik" eller "ah," följt av artistens namn. Jag behöver inte gräva särskilt djupt i mig själv för att konstatera att musiken delvis faktist är ett attribut, en identitetsförstärkare. Mer eller mindre.

Bra artikel, fast jag själv är en eftersläpare (5-10 år i lä). Till Therese och ni andra som inte tycker om långa artiklar: håll er till mjölkpaket! ps.Försök att köpa Dippers album på Boxman.

Jag älskar musik. Men: man skall dela med sig. Har ett meddelande till världen: HATA PUB ANCHOR FÖR TONIC-INCIDENTEN!!! Tonic är f.ö ett gör-bra band, som säljer alldeles för lite skivor.

så sant som det är sagt...otroligt träffande.

Bra musik ska man dela med sig av. Fast en del musik vill man ha för sig själv. om bara jag lyssnar på, ingen ska få komma o förstöra genom att påpeka något eller sjunge med falskt och högt

jag hatar musiksnobbar fast ibland är jag nog en själv. man vet inte riktigt vad man tycker om en person. så frågar man vad lyssnar du mest på då? svarar de fel så föraktar man dem direkt. tyvärr. jag ska försöka sluta.

Det är väl inget problem att fler upptäcker "bra musik". Vore ju jättebra om smalare musik fick mer utrymme istället för mainstream. För mig är snarare problemet att jag är rädd för att andra inte uppskattar musiken av rätt orsaker. Sjysst låt, säger de bara och sen är det inget mer med det medans det för en själv betyder så mycket mer.

Tycker oftast inte att det är musiken som blir sämre när ett band blir mer kommersiellt. Det man stör sig på är de jävla nötterna som köper vad som helst bara det spelas på radion eller MTV dygnet runt.

just R.E.M.-syndromet känner jag igen, det känns trist att de har blivit "stora". När jag började lyssna på dem, när "Losing my religion" släpptes var jag ensam bland mina vänner att göra det. Fram till för två år sedan hade de flesta jag känner aldrig hört talas om dem , men nu!! Katastrof! Men jag tänker inte överge min favvomusik bara för att den har spridit sig till halva min bekantskapskrets, tvärtom, när de andra slutar lyssna på dem håller jag fast vid "mitt" band.

jaaaaa, fy fan vad rätt du har!!! jag är precis sån!! om jag träffar någon annan som gillar samma musik som jag är det direkt: har du alla deras skivor? nähe ja för det har jag! triumfen är oerhörd! eller: erkänn underground-grejen han gjorde innan första cdn va skitbra!! då vill man inte höra: ja visst, och har du lp:n med bandet han var med i -87? underbar!!! då vill man bara vara störst, bäst och mest äkta!

Jag har lyssnat på Oasis sen jag var 11-12 år. Tjejerna var alltid på mig och frågade hur jag kunde lyssna på sån skit. Sen för nåt år sa samma tjejer: Men du, den där låten med Oasis...(så trallade de på nån låt, det var säkert Wondewall...) den är ju rätt ok faktiskt! nu är det flera utav dem som vill bränna skivorna! Jag känner att "Nej! Det här är min musik nu! Det är bara jag som får lyssna på dem, ni får inte tycka att de är bra!" Så jag lånar inte ut mina Oasis skivor..Musikegoist helt enkelt. Ibland känns det som man är psykiskt störd eller nåt...Men det är väl nåt som har kedjat sig fast i huvudet. Och jag letar band som ingen utav mina kompisar nånsin har hört talas om. Snobb.Jag gillar nog känslan av att höra att jag är udda..eller har konstig smak..

Grym artikel Tommie! Jag har dock ett problem. Jag håller på att sluta vara musiksnobb/egoist, vilket jag varit i dom senaste 15-16 åren. Sitter och lyssnar på P3 hela dagarna och kommer på mej själv att jag genuint diggar säkert hälften som spelas där. Däremot när jag får höra små vinylsinglar och demos med "nya spännande band" sä är det jävligt sällan som jag går loss på det.

Fattar ni inte att artisterna/grupperna behöver tjäna lite stålar oxå om dom skall orka hålla på med musiken. Var glad för att din favvogrupp blir känd istället så att dom kan fortsätta göra musik. Världens största band är Depeche Mode, efter 20 år är dom större än någonsin, vilket band kan mäta sig med dom?

suck. vadå snobb? jag kan inte glömma vad jag vet.....min värld består av mig och mina vänner. Om 80% av dom tycker om min musik är det stort för mig. Jag skiter i andra människor. Leve "superstjärnan" Jeff Buckley.

min brännare går alltid sönder när någon jag inte tycker om vill låna mina Elliot Smith skivor. Alltid

jag tycker det att det ar bara och. roligt att gilla ett band som ar ens eget, men trakit pa samma gang for man har ingen att dela gladjen med. jag ar bade gladoch ledsen att jag inte kan se det basta bandet i varlden live. beatles var ju, och ar nastan fortfarande, mainstream. och tank att sitta bland flera tusen andra som tror att mina alsklingar ar deras??? lamna lennon i fred, sager jag bara. de gjorde ju den barsta musiken nansin, sa jag tanker inte slappa dom.

jag tycker det att det ar roligt att gilla ett band som ar ens eget, men trakit pa samma gang for man har ingen att dela gladjen med. jag ar bade gladoch ledsen att jag inte kan se det basta bandet i varlden live. beatles var ju, och ar nastan fortfarande, mainstream. och tank att sitta bland flera tusen andra som tror att mina alsklingar ar deras??? lamna lennon i fred, sager jag bara. de gjorde ju den basta musiken nansin, sa jag tanker fan inte slappa dom.

jag tycker det att det ar roligt att gilla ett band som ar ens eget, men trakit pa samma gang for man har ingen att dela gladjen med. jag ar bade gladoch ledsen att jag inte kan se det basta bandet i varlden live. beatles var ju, och ar nastan fortfarande, mainstream. och tank att sitta bland flera tusen andra som tror att mina alsklingar ar deras??? lamna lennon i fred, sager jag bara. de gjorde ju den basta musiken nansin, sa jag tanker fan inte slappa dom.

helt rätt. det är väl allt jag behöver säga. absolut det där med kent å metallica. visserligen är båda bra, speciellt metallica, men jag tror att många inte orkar bry sig om att lyssna ordentligt på dem, ftersom de är så kända. kända band är oftast inte de bästa.

kent har INTE gjort en sell-out!! fram för mer kent till folket!

nej, kent har inte gjort sell-out, men dom har varit dåliga och ointressanta från första början.

Måste tacka för en mycket bra artikel...häromdagen hände en sak som gjorde mig så fruktansvärt irriterad. jag hade bett min pojkvän lyssna på en av mina skivor som jag älskade. Det är bara det att efter det så gick han och köpte så många skivor han bara kunde hitta med gruppen ifråga.....och sedan hade han mage att säga till sina vänner att HAN hade hittat en grupp som är såååå bra....det var juh lixom min grupp...miiiin!

musikegoister är patetiska. hiphopen har klarat steget underground-mainstream relativt bra, men alla popoffer...usch

ps. köpte eskobar skivan nyss, förmodligen alldeles försent. känner mig så där härligt pop. ds

det där var nog det mest igenkännande av allt jag läst på länge. jag är nog största musikegoisten av alla.. dumma dumma dumma dom som "snor" min musik..

För kanske lite mindre än ett år sedan snackade en tjej i min klass om hur mycket hon dyrkade Belle and Sebastian. Efter det hörde jag dem spelas lite överallt i klädaffärer etc. Kändes som om jag fått en smäll på käften..eller värre: en minuts ohämmad misshandel från fem brutala gängmedlemmar från East LA

för å musiksnobba sej med Belle & Sebastian borde man nog äga Tiger milk på vinyl. En annan grej att fundera sig över är om det inte är lite rått att inse vad det är som är så bra med Britney,n'sync och alla dom där andra. Nått som jag inte greppat. (Nästan som grundskolan, poppis gänget går det åt skogen för nu) så Britney, som ambasadör för hittlistemusik manipuleras bort och sen kommer en ny obegriplig på hennes plats, huvudsaken att man vet vad man lyssnar på och INTE lyssnar på så man kan tala om det för dom som vill höra på. Jobbit, men jag är också en sån där snobbighet.Tur att vi är så många, att vi kan katigoriseras som en enhet.

Eeeh? Kallar ni er musiksnobbar/experter och det enda ni verkar ha "upptäckt först" (precis som alla andra) är Belle and Sebastian, Kent, Dr Kosmos, Travis m.m. Ni är inte ett dugg jävla speciella.

F-n va sur jag blir! Ni fattar juh inte ens att ni är plagiat allihopa. Och i helvete att jag tänker avslöja MINA band.

Och så ser man till sin fasa framför sig att man är en musiksnobb! "Jag var FÖRST med att lyssna på the beatles" (joo, säkert född på åttiotalet och allt...)

Länge leve musiksnobben!

Och hur blir det i framtiden? Hej! Tycker det roligaste är hur mycket hur man kan anstränga sig i sin musikegoism (i det att sla knut pa sig själv i sin strävan att gömma älsklingsmusiken, känner t ex igen mig i DJ:n som aldrig spelar sin egen smak för andra), och undrar hur langt det faktiskt skulle kunna ga. Jag menar, det finns ju liksom en gräns där det blir väldigt komplext och svart att a ena sidan vilja visa att att man är en individ med smak, och a andra sidan vilja gömma beviset pa sin smak för andra. Man skulle ju t ex inte ga sa langt att man bland sina kompisar latsades ha en helt annan stil med ett annat kläd-kit för att 'mörka' kring ett visst band/en viss musikstil.Eller? Kommer vi i framtiden enbart att fejklyssna pa annan musik/fejk-ha andra kläder än vi gillar bara för att inte exploatera det vi egentligen tycker bäst om? Sa att man inte kommmer att veta om det är en trashpunkare man möter eller bara ett väldigt slipat Doktor Kosmos-fan in disguise som värnar om sin art pa ett omvänt sätt? Byta stil, inte för att man är rädd för att visa vad man tycker om, utan för att man är rädd OM det man tycker om? Skräckmusiken pa....

Jag märker att jag börjar bli gammal - eller snarare vuxen - när jag läser det här och allt låter fånigt. Att det ens numer finns en TERM - "musiksnobb" - för såna som lyssnar på, och tycker om, musik, som inte alla andra lyssnar på, eller tycker om... Fånigt - allting! Ännu en nonsenssida man får upp på Altavista när man söker på "Komeda"... lägg ner! Allting!

det är ju helt åt helvete det här med att "visa mig din musiksamling så säger jag vem du är". Så hemskt med alla de där som måste skämmas över att de inte lyssnar på den tufffaste musiken, eller är det kanske mer synd om de som lyssnar på musik de egentligen inte gillar bara för att de tuffa idioterna lyssnar på det. det är ju bara yta och jag går omkring i jeans och ful vanlig tröja och kan inte sminka mig och då kommer det nå jävla uppsminkade horor med pådragen attityd och fnissar åt en och tror man tar åt sig. de är ju sååå speciella för de har sina förbannade blandband och är så udda och egna och bäst och det är inte en jävel förutom de själva som bryr sig. åtminstone inte jag. det enda som får mig illa till mods är att se hur folk medvetet försöker trycka ner folk i sin omgivning bara för de själva mår dåligt och kastar sig in i en härlig "subkultur" och "bara lever livet för musiken som är sååååå udda och speciell och som de lyssnat på sen 30-talet. ungefär.

jag umgås själv med "musikexperterna". jag avskyr att de hela tiden känner att de måste vara pålästa när det gäller musiken. Måste man förklara allt. jag gillar att njuta i det tysta.

Nääe! Det är ju coolt när ens favvo-låtar spelas i reklamfilmer! Då får man en glad överraskning liksom...

Jo visst, det stämmer det här med att det känns som ett svek om ens värsta hatobjekt börjar lyssna på det man vill ha för sig själv. Men samtidigt vill man dela det med någon. Man vill ju ha någon att prata med om hur fantastiskt ens favorit band är... Fast det är klart. Lagom är alltid bäst!

Ironiskt att "debatten" handlar om musiksnobbar och musikegoister när alla som gör inlägg här skulle kunna kallas åsiktssnobbar eller åsiktsegoister. Precis som en musikegoist navelskådar sin egen musik, hävdar åsiktsegoisten sina egna åsikter utan att, som det verkar, bry sig ett skit om de övriga inläggen. Många inlägg är delvis intressanta och provocerande och skulle kunna förväntas att få ett svar, men eftersom alla andra smom skriver inlägg här är så upptagna med att hävda sina egna åsikter blir det liksom bara enkelriktat. Och vad är det för debatt?

Erik, det visar väl på utmärkt sätt vad för målgrupp vi Darlingläsare tillhör.

Känner igen mig så mycket i vad Dee skriver, det gör ju ont på riktigt i hjärtat...

musik är en livsstil. jag anser att det bara är kul att sprida musiken vidare så länge personen ifråga(som får musiken) har kvar sina egna åsikter, det blir så tråkigt när folk bara apar efter en och tycker samma bara för att jag tycker så. BLÄ på dom .

Precis Erik, jag har väntat veckor för att nån ska kommentera mitt inlägg. Hihi Det är mycket Dr Kosmos-Belle snack här, lyssnar folk inte på genrar som grind, noise, svensk folkmusik, friformsjazz eller kängpunk? Fan, folk gnäller inte ens om när Monster eller Refused blev alltför hypade... Var är alla som diggade Guided By Voices innan de spelades på P3?

Jag ar kluven infor det dar med musiksnobberi. Har alltid gillat musik som musiksnobbar gillar, men aldrig orkat med tavlingen om vem som vet mest eller har storst skivamling med mest obskyra skivor. For mig ar musik nagot som fyller mitt liv, forbattrar det - och jag har svart att se hur musik man har tyckt om en manad tidigare helt plotsligt blir samre bara for att de yttre forutsattnignarna forandras genom att mer an tio personer har hort talas om gruppen i fraga. MEN jag mar daligt nar jag ser de hjarndoda handbollskillarna i min hemstad kopa skivor med mina gamla favoriter. Men det har mer att gora med att jag vet att de inte tanker eller kanner alls (och darfor inte forstar vad artisterna formedlar)utan bara koper vad alla andra tycker om. (sa nog visst ar jag en musiksnobb till viss del) Britney Spears, Five... Jag maste bara saga att en del av dagens dagispop ar gruvligt underskattad. Jag ar fullkomligt overtygad om att om tio-tjugo ar kommer vissa latar hyllas som totala popparlor. Glom bort all musiksnobberi och lyssna till vilken partymusik t.ex. Crazy eller If Ya Gettin' Down ar. fantastisk musik.

ok .. ska jag avslöja något för er.... Mano Chao

Jag känner igen mig som tusan. Jag hatar när folk dissar min favoritband. De skall faen inte komma å klaga. Get a life.

Jag finner den här sortens musikegon synnerligen frustrerande. Jag var tillsammans med en sådan en gång i tiden. Jag var 17, hade ingen speciell musiksmak mer än att jag hade några favoritgrupper. Naturligtvis förkastade pojkvännen dessa och sågade dem med komentaren: det är är inte "riktig" musik. Och då kan tilläggas att det jag lyssnade på ändå inte var särskilt mainstream. Visserligen hade pojkvännen mycket bra musik, och många av banden som jag lyssnar på i dag skulle jag aldrig lärt känna om jag inte träffat honom. Det här var dessutom på den gamla goda tiden då musikprogrammet "Bommen" spelades på P3 varje söndag klockan 20. Det tog flera år av mognad efter att vi hade gjort slut som jag vågade stå upp för min musik och tycka att "jag tycker det här är bra. Jag förväntar mig inte att abdra skall tycka att det är lika bra, men jag blir jätteglad varje gång som någon mer faktiskt gillar det här!"

tack tack vera. hatar också dessa jävla människor som så fort de tittar på en utgår ifrån att man inte vet ett skit om något. varför koketterar ni med er snobbism? vad vill ni bevisa med det? kanske att ni minsann också har anledning att snobba er med er musik. och hur kommer det sig att det enda som nämns i form av mainstream på den här sidan är britney och n'sync när det finns så mycket annan trevlig listpop (the corrs, ryys...)?

Mitt livs passioner är: * Sex... OCH.... MUSIK!!!

Precis för fan!!! Hur hade livet sett ut om man hade lyssnat på NRJ dagarna i ända och hör hur brittan spears (blääh) och Bon jovi ( usch) kväker ut sina utmalda låtar. Tacka vet jag Fatboy slims sköna låtar, jag kan inte så nog av dem!!!

it`s my life to ruin my own way

it´s my life to ruin my own way!

å den som har missat Teddybears STHML's orginal av hip hoper har VERKLIGEN missat nåt... 'cos I'm a punrocker yes I am...

hmmm...inte bra jag har upptäckt att jag inte bara är musik egoist utan även film ego...nu menar jag inte de som visas på bio utan gamla 70 tals rullar i clockwork anda....min mamma kolla på den och gillade den hårt, nu kan jag ju inte ens se min favorit rulle.

jag ä mer typen som vill spela in blandband till alla men om min pretto-syrra börjar sjunga fiiiiiiiiiint på MINA LÅTAR då jävlar ryker huvet

säger bara EN sak varför skulle det INTE vara sunt att lyssna på ett band så länge som ni nämde??????? har afn lyssnat på guns n' Roses sen jag va ungefär 4cm hög.....

jag hittar inte någon mode sida har ni något bra tips om en sida om mode på it?????

jag hittar inte någon mode sida har ni något bra tips om en sida om mode på it?????

jo. håkan hellström & the ark är hypade. alltså kan jag inte tycka om dem. däremot aerospace & queens of the stone age.

klart man inte slutar lyssna på något bara för attnågon annan gör det. men om man liknar britney spears vid sliskiga, alkoliserade fjollor, och "den "bra" musiken" vid en själv och man har en pojkvän som säger at than älskar en och att man öär det vackraste och finaste som finns. för att sedan koma hem och säga "de sliskiga alkoliserade fjollorna är jävligt läckra!" då är det ju bara tack och adjö. snacka om nersmutsad.... är de tnågon som fattar min liknelse?`antagligne inte, men man kan ju alltid hoppas..

Är det inte i själva verket så att folk som slagit igenom inser att det finns massor av pengar att tjäna på att forma sig efter massan, alltså gör de det och blir därigenom djävligt mycket sämre?

känner igen mig. vill ha lasse winnerbäck för mig själv. min,min,min,min,bara min... *ser sig misstänksamt omkring*

stämmer jävligt bra. förutom: slipsknot är ungefär så kommersiellt det kan bli. man måste vara en äcklig liten fjortis från USA eller något liknande för att gilla dem på allvar.

Mera Alice Cooper & Iron Maiden, dom rockar fett

Jag kan hålla med till viss del. Det är klart att man vill ha musiken för sig själv, men det är ju tråkigt om banden inte turnerar eller kommer till Sverige bara för att inte tillräkligt många gillar dem... Valet för mig blir hur känslan är, om musiken och bandet känns äkta, eller om det bara är gjort för att säljas. Men det är klart att även den bästa skivan kan spelas sönder av radio/TV. Då borde man kunna få pengarna tillbaka. De har ju förstört din skiva, när hör man på den igen? Så lagom är nog bäst även i detta fall. Dock glöm inte Ebba: "Musik som görs för att sälja, den ska tyna bort"

Så jädra rätt! förnämlig artikel, jag kan inte neka till att många igenkännande klockor klämtar. eller så kan det vara att de skivor jag köper aldrig spelas på radio. numera iaf. Fram med NWOBHM i radio så jag kan kontrollera om jag är en musikegoist som vänder genren ryggen, eller om jag kan bjuda på det... (: Och en annan grej; det borde vara ett större skrivfönster på sidan. Man ser inte vad man skrev först och får ett dåligt sammanhang i texten man skriver.

precis som jag kände igen mig totalt i High Fidelity. känner jag igen mig här. fast det känns ganska bra. jag e nog bara lite små-snobbig. så länge dom bara spelar den bra musiken på nätterna på MTV, så kan jag sova lugnt.

precis som jag kände igen mig totalt i High Fidelity. känner jag igen mig här. fast det känns ganska bra. jag e nog bara lite små-snobbig. så länge dom bara spelar den bra musiken på nätterna på MTV, så kan jag sova lugnt.

men vill ju ha alla ra band för mej själv.

haha en gryyymt bra artikel, ja känner såååå mkt igen mig, men.. ja nuff said, inte för mkt expose. haha men ja skäms iaf inte.

"Är man musikälskare vill man ju välja själv, och då gillar man inte om det är ens speciella favoriter radio eller tv hela tiden" Vad är det för jävla skitsnack? Jag är musikälskare och jag vill visst att den musik jag brinner för ska spelas. Det blir ju ett överraskningsmoment när man hör sin favvolåt på radio. Det överraskningsmomentet föder en glädje som man aldrig känner när man väl köpt plattan och spelar den hemma.

"Är man musikälskare vill man ju välja själv, och då gillar man inte om det är ens speciella favoriter i radio eller tv hela tiden" Vilket jävla skitsnack. Jag är musikälskare och jag gillar att höra mina favvoartister i radio och se dem på tv. När en grym låt spelas på radio så innebär det ju ett överraskningsmoment som föder en enorm glädje. Den glädjen infinner sig inte när man sätter på skivan själv. Jag tycker det är viktigare att vara ren älskare än snobb. Det finns på tok för många bajsnödiga typer som kallar sig för musikälskare. Vad hände med ödmjukheten kan man undra?

Jag är en musikegoist....jävligt barnsligt, jag vet men kan ej rå för det....

hmmm...r d nån som vet var jag hittar låten till Spendrups reklamen???

känner igen den där....äckligt starka viljan att vilja vara unik men "sin" musik. det är sant sant

Musikegoist & stolt!

jag hatar verkligen musikegoisten. har massa sådana kompisar o förstår mig inte på dem. ett band är ju lika bra som innan när det var indie. bara för att ett band blir kommersiellt sjunker ju i kvalitén. det är ju ändå låtarna man lyssnar på. puckon.

Jag hatar dom. Jag älskar att vara en! (sjuk dubbel moral)