Visst kan man bygga musik av glädje. Men är den alldeles för bra, ska den den gömmas under jorden. text: Tommie Jönsson ill: Nina von Rüdiger

Det finns alltid personer som vet mer och bättre än alla andra. Personer som vill glänsa och vara speciella. I subkulturer som har växt upp runt en viss musikgenre är dessa personer kända som musiksnobbar eller musikegoister. Man hittar dem bland indiekids, hårdrockare, hip-hopare och countryfans. De uppför sig alltid likadant. De kallar sig själva experter eller musikälskare, men under ytan är de i själva verket småsinta elitister som värnar om ”cred”, ”undergroundkänsla” och ”äkthet”. De förkastar band som tar sig upp ur källaren och ger sig in i mainstream-fåran. De vill vara först med att upptäcka ett band, de vill vara ensamma om att gilla och förstå dem. Placeringar på trackslistan och utsålda ishallar är tabu. Har det gått så långt, placerar musiksnobben deras skivor lite längre bak i skivbacken, medan musikegoisten illa kvickt springer ner till skivbörsen och dumpar sina vax. När kompisarna undrar varför han eller hon har vänt ryggen till sitt favoritband kommer den vanliga visan: ”Ja, alltså, Belle and Sebastian var ju bra på första skivan och så, men nu med den här ”Legal Man” är de så jävla tråkiga och kommersiella och de har helt klart tappat stinget.”

jag generaliserar förstås. Ganska grovt, till och med. De flesta som går omkring i t-shirts med mer eller mindre okända bandnamn på är varken snobbar eller egoister. De vrider upp stereon så högt de kan och spelar in blandband för att sprida sin favoritmusik till andra lyckliga människor. De blir bara glada när favoritartisten spelas i Morgonpasset på P3. Men jag vet att musiksnobbarna och musikegoisterna finns där ute i musikträsket. jag vet, eftersom jag är en av dem. jag ser det som något naturligt, för när det handlar om något som jag älskar blir jag defensiv.

Det var en reklamfilm på tv som fick mig att förstå att jag själv är en småsint djävul som inte vill dela min musik med kreti och pleti. En musikegoist av värsta sort. Häromveckan zappade jag in i reklamblocket på MTV och råkade se en färgglad reklamfilm för någon elektronisk ungdomsprodukt. Det var en ”cool” reklamfilm med högt klipptempo: skejtade kids med bakvända kepsar, animerade logotyper, en knaprig speakerröst som uppmanade till konsumtion. Så långt var allt OK. Men något i bakgrunden satte igång det våldsamma raseriutbrottet i min tv-soffa. Det var det ljudet av rundgång och skrapiga Moog-synthar, närmare bestämt det distade boogieriffet från ”Metal fingers in my body” av elektrotrashbandet Add N to (X). Min favoritlåt. jag trodde aldrig att någon skulle stjäla den ifrån mig på ett så oaptitligt sätt, men uppenbarligen finns det snitsiga reklamare i Pradakläder som gillar samma saker som jag. jag kan acceptera att de använder Komeda för att sälja Spendrups-öl, men Add N to (X) ska de låta vara ifred. Det är ju för f-n mitt band.

Det här sättet att reagera kan jämföras med attityden till mode eller svartsjuka. Det är ju roligare att gå omkring i kläder som ingen annan har, istället för att bära H&M från till topp och tå. Och är det för många som gillar samma artist som en själv kan man känna sig bedragen:
- jag skulle jämföra det med ett kärleksförhållande. Du känner att du har ett förhållande till en artist på ett sätt som liknar vad du känner för din flickvän eller pojkvän. Om du tänker att hon skulle skaffa sig flera älskare så är ju det ganska avtändande. På samma sätt kan man tycka att det är, ehm, oaptitligt att dela sin favoritsångare med tusentals andra, säger Andres Lokko, mannen som bland annat gav oss tidningarna Pop och Bibel. Andres borde veta en hel del om musiksnobbismen hur och varför, eftersom han blivit utpekad som elitist och snobb ett antal gånger.
- Ja, jag känner till det där. Ibland vågar jag inte ens titta in på tidningen Bennos website, av skräck för vad de kan säga om mig där. Men musiksnobb… jag säger hellre musikexpert. Ja, jag kan väldigt mycket om musik, så jag får väl säga det.

Musikegoisten och musiksnobben ryms för det mesta i en och samma individ, men det finns en liten gradskillnad mellan företeelserna. Om man är musiksnobb kan man leva med faktumet att en favoritartist är uppskattad av en större publik. Det är OK, så länge musiksnobben känner att han vet mer och bättre än de andra musikälskarna i sin genre. Det är inte ovanligt att musiksnobbar gillar folkkära artister som Ulf Lundell och Bruce Springsteen. Det viktiga är bara att han eller hon har varit med sedan dag noll och att alla får veta det. Musiksnobben behöver heller inte ha problem med att dela med sig av ”sin” musik. Ofta är det tvärtom, för musiksnobbar kan verkligen det här med blandband. Blir du god vän med en sådan, kan du vänta dig många intressanta historier och anekdoter om favoritartisterna (hämtade direkt från tidningen Mojo). Det är först när du droppar ”fel” saker i en konversation eller om du glömmer att gömma dina Toto-skivor som musiksnobben blir obehaglig. Då går det som för gubben som försöker köpa Stevie Wonders ”I just called to say I love you” i Nick Hornbys ”High Fidelity”:
- Ser det här ut som en affär som säljer sentimental dynga som ”I just called to say I love you? Stick iväg nu så jag slipper ödsla mer tid på dig!”

Musikegoisten är i grund och botten en vanlig musiksnobb - en som vet mer och bättre än alla andra - men han kan inte stå ut med att se ”sin” artist bli för berömd och förmögen på sitt musicerande. jag skriver ”han” och struntar i unisexsvenskan nu, eftersom musikegoister oftast är killar, hur biologistiskt det än kan verka. Musikegoisten tror på exklusivititet och att den stora massan aldrig kommer att förstå exakt hur genialiska The Silver Apples var på sin tid. Han vill känna sig som del av en utvald klick med insyn i en högre, finare värld. Han tror fortfarande på den gamla myten om den lidande konstnären, som brinner och svälter för sin sak. Han nöjer sig heller inte med att bara briljera med sin smak, utan måste hela tiden distansera sig från resten av mänskligheten genom att äga sällsyntare skivor av okändare band än alla andra. Visst kan man få ett blandband till skänks av en musikegoist, men var så säker på att de riktiga guldkornen inte finns inspelade, såvida du inte är en väldigt god vän. I sällsynt svåra fall är musikegoisten så rabiat att han skriver hatbrev till Popredaktionen för att de har publicerat en artikel med ett band som inte borde exponeras för en större publik. Så gjorde i alla fall jag själv när jag läste deras artikel om Klaus Dinger, trummisen i krautrockbandet Neu. Fast jag tänkte efter innan jag tryckte på sendknappen i mitt mailprogram - tänk om de publicerar mitt brev på insändarsidan, då finns risken att att ännu fler hör talas om Neu och köper skivorna. Så tänker bara en riktig musikegoist.Tumregeln för musikegoister och musiksnobbar är: ju mindre en genre, desto värre snobbism och exklusivitetskult. det säger ju sig själv. En person som lyssnar på Britney Spears är inte intresserad av att skilja sig från mängden, medan en person som gillar Slipknot eller Merzbow hatar att ha något gemensamt med resten av mänskligheten. Att ha konstig frisyr, trycka 30 fanzines i ett våffeljärn och lyssna på knasig musik är ett sätt att skapa sig en identitet utifrån sin egen förfinade smak. Man blir vad man gillar.
- Den här med att få ha en artist för sig själv har nog mest med ålder att göra. Det är någonting som man gör när man är ung, och man tycker kanske att den här artisten talar till just mig. Om man inte är den mest populära i klassen och om man hatar sina klasskompisar, så blir man outsidern, och man väljer en artist som också är en outsider. Man får ett slags förbund med artisten, säger Jan Gradvall, sedan många år folkkär musik- och lifestyleskribent och veteran i fanzinesammanhang.
- Men i samma stund som artisten blir superpoppis och alla man hatar börjar lyssna på honom, då blir det ett svek. Det är säkert många som inte erkänner det för sig själv, men det är så det fungerar.

Känner du igen dig själv i den här jakten på att hitta band som ingen annan lyssnar på?
- jag känner definitivt igen det. I alla fall det här med att vara först. Man vill ju vara den som ”upptäcker” ett band och man blir irriterad när andra börjar lyssna på Joy Division eller Smiths.

Var går gränsen för hur stort ett band får vara då? Finns det någon ekvation för det?
- Ekvationen kanske säger att när ett band börjar spela på ställen som tar mer än 1000 personer, då är de för poppis. Kent är väl ett ganska bra exempel på det. jag som är 37 år tycker att de bara blir bättre och bättre för varje platta, men 19-20-åringarna tycker att de har gjort sell-out och så.

Kan man säga att den här snobbismen och egoismen är mer utbredd nu än tidigare?
- Det är nog större nu, och det är beroende på fragmenteringen och att det går mycket fortare i musikvärlden. Det fanns bara en tio, tjugo band förut, nu är det några hundra eller till och med tusen. Förr kunde ett band ligga på mellannivå i kanske två år innan de slog igenom stort, idag kan det gå på ett par veckor bara. ”Smells like teen spirit” började spelas på MTV och blev en jättehit på ganska kort tid, tidigare skulle det tagit åratal av turnerande att nå dit.
- När det går så snabbt för ett band, förkastas de också snabbare av sina fans. Men är man ung kan jag tycka att det är ganska sunt, man förkastar sin favoritartist efter kanske två år. Jämför med att lyssna på Metallica från 16 år till 46, det är INTE sunt.

Metallica är paradexemplet på hur ett band tar sig upp ur underjorden och därmed får de ursprungliga fansen emot sig. Idag är det snudd på töntvarning att ha på sig en tröja med Metallica-tryck.
- Om jag skriver något om Metallica får jag ofta höra från folk att de inte har gjort något bra sedan 1980-talet, säger Bella Stenberg, som bevakar hårdrock i Göteborgsposten och Close-up.
- jag gillar fortfarande Metallica, men jag kan hålla med om att det inte är samma sak längre. Det är inte ”my Metallica” längre, och det säger ju till deras "nye" basist Jason Newsted. En sak som jag tänkte på när det gäller dem och andra band som har fått en stor publik , är den här grejen när de börjar göra PR-turnéer på små ställen för en utvald publik. REM har ju också gjort det. De verkar medvetna om att de kanske har blivit lite för stora. Exklusivitet är ju fint, medan kommersialitet inte är fint.

Gränsen för hur mycket lyssnarsuccé de riktiga fansen kan stå ut med är skiljer sig mellan olika genrer. Små genrer bygger mer på sitt utanförskap än andra, och är därför konstruerade för att så få som möjligt ska kunna lyssna på musiken. Kängpunk, hardcore, black metal och gabber är exempel på det.
- Punk har ju extremt låg tröskel. Det räcker med att ett punkband skriver på för ett halvstort bolag för att det ska bli sell-out. Hammerfall är ett annat exempel när det gäller hårdrock. jag träffade deras sångare för ett tag sedan, och han sade att han får massvis med brev från folk som älskade deras första platta, men som hatar dem nu. För att de blev så stora och kommersiella.

Det har blivit både lättare och svårare att ha en ”unik” musiksmak idag än för, låt oss säga, 10 år sedan. Med internet har det blivit enklare att sniffa upp totalt okända demoband från hela världen, men gränserna mellan mainstream och alternativt har samtidigt blivit suddiga. Många indiefans gick genom någon slags identitetskris i mitten av 90-talet när ”okända” band helt plötsligt började spelas på MTV. jag frågade Johan Jacobsson på fanzinet The Sound of Suburbia om han någon gång känt sig tvungen att omvärdera ett band på grund av att de helt plötsligt blev populära:
- När jag var yngre, sisådär 16-17, gjorde jag det hela tiden. Ett typexempel är Radioheads ”Creep”. Då var jag den enda jag kände som religiöst spelade in 120 Minutes och som överhuvudtaget hört ”Creep”. Då tyckte man att man satt på världens skatt. Sedan: USA. Och så var det kört. Skolans populäraste tjej och fotbollslaget gick omkring och nynnade ”I wish I was special/you´re so very special”. Nuförtiden - jag är 24 nu - vill jag gärna tro att något sådant aldrig kommer att hända igen. jag har lyckats undvika ovanstående beteende i flera år nu. Fast det kanske har något att göra med att många skivor jag köper numera inte har en snöbolls chans i helvetet att nå Radiohead-framgångar.

Då är ju frågan om musikegoisterna har rätt. Blir ett band verkligen sämre när det får sitt kommersiella genombrott? Det hade varit lätt att svara på om musik var en absolut kunskap, något som gick att mäta. Men så enkelt är det inte. Johan Jacobsson tar en desperat titt i sin skivsamling och kommer fram till att de enda banden som han personligen tycker har gjort bättre skivor efter sitt kommersiella genombrott är REM (”Automatic for the people”), Nirvana (”MTV unplugged”) och, möjligtvis Flaming Lips.
- Ibland stämmer det, ibland inte. Blir artisterna sämre för att de når framgångar har det kanske med att göra att de plötsligt finner sig i en ovan, obekväm och okänd situation. En situation där repa, gå och ta en öl, ligga och se på TV, skriva en låt inte längre är möjligt. Män i svarta kostymer som pratar om ”units” måste påverka kreativitet negativt. Det spelar ingen roll vilken musik man gör.
- Man kanske tycker att det blir tråkigt när musiken blir en handelsvara, föreslår också Bella Stenberg.
- När ett band signar för ett stort skivbolag börjar det handla om en massa andra saker än bara musiken. Det blir för mycket runtomkring. Och nuförtiden kan man bli less på att det är till exempel Manic Street Preachers på MTV lite för ofta. Man blir påtvingad det. Är man musikälskare vill man ju välja själv, och då gillar man inte om det är ens speciella favoriter radio eller tv hela tiden.

Det är ungefär här man hittar musiksnobbens och musikegoistens drivkraft. Man står inte ut med musikutbudet, man måste få välja själv och hitta något eget. Med dagens loopade mediamaskineri som bara pumpar ut europop och lättlyssnad r’n’b till massorna blir det svårt att vara en lycklig mainstreamkonsument. För även om man gillar den där Jennifer Lopez-låten som går dygnet runt på MTV, vet man att den kommer att spelas ända tills man kräks. Och därför letar man upp mindre och obskyrare former av musik, som ännu inte exploaterats så hårt. Det är det här som Jan Gradvall menar när han pratar om fragmentering, nämligen att samhället blir uppdelat i fler och mindre subkulturer som definieras av vad de gillar.
- Allt man gillar har ju med identifikation att göra. Om man till exempel är inne på franska nya vågen-filmer och en viss sorts kaffe, säger det mycket om just den personen. Man blir vad man gillar, och det blir något att hålla fast vid i ett samhälle som kan känna att man inte har så mycket gemensamt med.
- jag känner igen det här när jag läser i fanzines, och jag tycker faktiskt att det är sunt när de som skriver där blir arga på saker och förkastar band som blir för populära. Hellre att folk tycker något väldigt starkt än att det blir för utslätat. Ibland behövs det verkliga fundamentalister.
Det är kanske inte så tokigt att vara musiksnobb eller musikegoist när allt kommer omkring. Trots von oben-attityden mot andra musikälskare och det ständiga förkastandet av artister som säljer ut, finns det ljuspunkter. Man lär man sig mycket om musik. Man tränar sig själv i konsten att bli en tvättäkta individualist. Man får stå längst bak i konsertlokaler med en blå anorak och gnälla om att Gorky’s Zygotic Mynci minsann var bättre förr. Om du känner att du håller på att bli en dogamtisk dåre som ger andra ovett för att de gillar ”fel” artister - ta det lugnt. Det som tonårsacne; bara en fas, en ungdomsgrej som går över. Det är endast i undantagsfall som blir man lika hemsk som jag: nästan 30 och fast i ett loopat vredesutbrott som går ut över alla artister som säljer mer än 1000 exemplar av en skiva.