|
För nyfiken
är det lätt att hamna i träsket av egon som trippar.
av Emi Gunér |
  |

kommer inte ihåg
vilken min första självbiografi var. Det är konstigt, annars brukar
man nog komma ihåg just de första av allting. Första ciggen (bakom
musiksalen,hostade skitmycket och det blev nästan inga fler). Första
fyllan (champagne på Jennys mammas 40-års fest). Första kyssen
(jag bet P i tungan). Men inkörsboken till självbiografifrossan har
jag glömt.vet bara att
jag plötsligt var fast mitt i beroendet utan att förstå hur
hamnat där, dreglande vid biografihyllorna på bibliotek och bokhandel.
Jag känner igen en bra
självbiografi på ungefär en minut. Titeln får gärna
bestå enbart av ett berömt förnamn. Sedan ska den ha ett idolfoto
på omslaget och om man vänder boken med kortändan emot sig själv
ser man minst tre glansiga millimetertjocka rander. Det är där fotona
finns. På baksidan ska det helst stå något i stil med Her
life read like a fairy-tale. Now, for the first time, she tells her own fantastic
story. Ungefär så är alla de gamla filmstjärnornas
självbiografier. Katherine Hepburn, Lauren Bacall och Ava
Gardner.har läst dem allihop.trorvet hur det luktade på
MGM och Universal på 30- och 40-talet.vet hur logerna såg ut
och vem som slogs med vem om vilka roller.
Ofta tycker man bättre om
författaren efter att ha läst hans eller hennes självbiografi.
Man förstår mer och får veta mer om någon man beundrat
än innan. Det borde väl vara det man är ute efter som författare
av sin egen livshistoria, att ge en mer utförlig historia om vem man är
och hur man blev just sådan och hur vägen till berömmelsen var.
Men ibland är det tvärtom. Ibland läser man böcker av folk
man sett upp till och inser besviket att de är arslen överdragna i bladguld.
Om du gillar Ginger Rogers
ska du inte läsa My Story. Där framkommer det att Ginger
var en kall, beräknande, mammig galning som var stolt över att ha svartlistat
vänner och kollegor i Hollywood. Det har hänt flera gånger att
en hemsk person har hoppat upp mellan sidornaläst, så att
sedan fått tillämpa löjliga enmansbojkotter av filmer i videoaffären.
Men det är vanligare att
man får ett nytt förhållningssätt till en stor stjärna
sedan man fått reda på att han eller hon hette något bonnigt
pre-stardom eller födde upp grisar eller limmade utan framgång på
någon som aldrig blev känd själv. Det känns lite som om man
får dela deras framgångar och när man sedan ser deras filmer
eller hör deras låtar eller läser deras böcker känns
det lite som om man har något gemensamt som inte resten av deras beundrarkrets
har. Och det är ljuvligt.
Det känns också skönare
att läsa någons egen berättelse än att snylta och snaska
i skandalsugna biografier skrivna av kändisens x-hångel eller nanny.
Om någon ska tjäna duktigt med stålars på historien om
ens liv borde det få vara en själv eller åtminstone någon
som är intresserad av att skildra en verklig historia.
När en självbiografi är som bäst är det som att vara
inbjuden att låsa någon annans dagbok. Så är det till exempel
att läsa Charles Mingus Beneath the underdog, ett mästerverk
i jag-var-med-när-det-hände-genren och en bra bok i vilket sammanhang
som helst. Känner du för något lättsammare än Mingus
svåra, rumliga väg mot slutet; köp då Dolly Partons
My life and other unfinished business. Eller plocka upp Esther Williams
The Million Dollar Mermaid för sommarläsning i min favoritkategori;
en filmstjärna ego-trippar i racerfart över mer än 400 sidor.
|