Det var en gång en tjej som hette Usagi. Sen träffade hon en katt. Och sen blev hon världens superhjältinna. av Therese Svensson

Första gången jag hörde talas om Sailor Moon var via en kompis som pratade om det på samma sätt som jag ibland pratar om Hello Kitty: Med ett upprymt ansiktuttryck, utspärrade fingrar och snabb röst berättade hon om allt som var så fantastiskt med Sailor Moon. Och jag blev hookad direkt.
Jag menar, lyssna på det här: Sailor Moon handlar om en krigare som tillsammans med sin intergalaktiska fighterpatrull kämpar mot ondskan. Och det riktigt genialiska i det hela är att alla krigare är 14 åriga skoltjejer.

Sailor Moons skapare, Takeuchi Naoko.

Sailor Moon är en av de mest populära animerade filmerna på jorden. Beundrarskaran består av cirka 90 miljoner människor. Anledningen till dess populäritet är ganska uppenbar: Äntligen får man se tjejer slåss, och äntligen får man se en serie som kretsar helt kring en mycket ung tonårstjejs liv.
Sailor Moon är den första tv-serie som riktar sig direkt till småtjejer på ett naturligt sätt, utan inblandning av vinstintressen eller andra corporatefilosofier. Sailor Moon är exakt som den seriefigur som grundaren Takeuchi Naoko skapade henne som 1992. Egentligen var inte det den första intergalaktiska Sailor-krigare som Naoko skapat. Hon hade tidigare gjort en liknande historia med en annan blond tjejkrigare, Sailor V, i huvudrollen. Men efter att Sailor V-mangan fick sjukt mycket uppmärksamhet på extremt kort tid, ville Naoko vidareutveckla konceptet och skapade fenomenet Bishoujo Senshi Sailor Moon. Sailor V återkom lite senare i Sailor Moon serien, men den här gången som krigaren Sailor Venus.

I den nya Sailor-mangan var det återigen en 14-årig blond tjej som var frontfiguren, men den här gången bar hon namnet Usagi (Serena eller Bunny på engelska). I början av serien hattar Usagi mest omkring och är precis som vilken 14-årig tjej som helst - hon älskar tv-spel, att sova, äta och hatar skolan. När hon sen stöter på katten Luna som är en magisk talande katt får hon också en bästa vän och en guide i livet. Via Luna får Usagi reda på sina supermånkrafter och sitt uppdrag; att leta reda på de andra intergalaktiska krigarna och rädda jorden från ondska. Därefter är serien en bergochdalbana innehållandes Moon-kicks, rosa hårspännen, tjejsnack, glitter och demoner som åker på spö.

Det speciella med Sailor Moon är att det är en tjejvärld precis så som den ser ut när man är mellan 10 och 17 år. Usagi och hennes Sailor-krigare är privat precis som man själv var i den åldern. Man oroade sig för om man var annorlunda, om man skulle våga prata med den där snygge killen i parallellklassen eller hur man skulle klara sig från att visa föräldrarna sitt dåliga provresultat.
Dessutom är alla Sailorkrigarna helt olika, så hur man själv än var kan man alltid hitta en Sailor att identifiera sig med. För min besatta kompis var det Sailor Mars som gällde, den mörka skygga spirituella krigaren. Och jag föll genast för Sailor Venus som bråkade på lektionerna, var klumpig och ville mest sova hela dagarna...

Succén lät inte vänta på sig, efter att ha getts ut som serietidning ett tag gjorde man snart en tv-serie av det.
Takeuchi Naoko sa en gång om skillnaden mellan Sailor Moon-mangan och -animen:
– Animen har lite mer manligt perspektiv än mangan eftersom många i staben var män. Men mangan, som ju är originalversionen, var gjord av en tjej, mig, för tjejer. Men det är ändå ingen större skillnad eftersom det är jag som bestämmer i slutändan!

Animen blev även den en enorm hit och tog Sailor Moon till en ny höjd av populäritet och började visas i nästan alla länder. Däribland Sverige. Det är först på senare tid som serien fått uppskattning här, främst av små barn som sett serien på TV4, men också av folk som börjat intressera sig för Sailor Moon i original mangaform.

Staffars Serier i Stockholm har tagit in Sailor Moon i 3-4 år, och jag pratade med ena halvan av personalen - Staffan - om när Sailor Moon först kom till Sverige.
– När den började visas på tv för 2-3 år sen blev det ett himla rabalder kring det. Serien blev helt missförstådd av svenska mammor som tyckte att serien var omoralisk och våldsam. De skickade anmälningar och protesterade och hade sig. Främsta skälet till att de blev så upprörda var för att i ett avsnitt behandlades ämnet bulimi. Men grejen var att hela attityden i avsnittet var MOT bulimi, men det fattade inte folk utan började tyvärr protestera istället.

Men nu på senare tid har Sailor Moon blivit mer populärt här i Sverige, tror du det har ridit lite på vågen av Hello Kitty och Pokémon?
– Japanerna mjölkar ju merchendise tills det knappt finns nåt kvar. Sailor Moon har nog fått en liten knuff av både Hello Kitty och Pokémons popularitet. Men det kommer nog aldrig nå Pokémons status. Dels så rör sig Sailor Moon endast kring tio figurer, medan Pokémon kretsar kring 250 gulliga figurer. Och dels så har ju Sailor Moon endast med flickor i huvudrollerna. I Pokémon är det både killar och tjejer som är frontfigurer.

Sailor Moon är helt enkelt ett fenomen främst bland unga tjejer, som just är de som Naoko skapat serien för. Och på samma sätt som andra populära fenomen skapade de här magiska krigartjejerna en helt ny mangastil i och med temat ”Magical Girl”. Annan manga såsom Cardcaptor Sakura, Sorcerer Hunters och Magic Knight Rayearth som tjejkollektivet CLAMP står bakom, har alla blivit stora succér i sitt hemland och i vissa delar av västvärlden. Och gemensan faktor för dem alla är att deras föregångare varit en viss Sailor.

Sailor Moon är lite på samma sätt för dagens småtjejer vad ”Charlies änglar” var för småtjejerna på 70-talet. Både serierna var banbrytande och skapade en ny genre och båda handlar om sköna kvinnliga hjältar som gör saker på sitt sätt för att lösa kniviga situationer. Men där ”Charlies änglar” har en manlig chef (Charlie) och en manlig guide (Bosley), har de intergalaktiska krigarna ett demokratisk kompiskollektiv och tre katter som guider.
Men en till sak de bägge serierna har gemensamt är de extremt korta kjolarna, de stora ögonen och de långa lockarna. Men då det berodde på PR i ”Charlies änglar”-fallet, finns det en kulturell bakgrund till varför alla Sailor-krigare har korta kjolar, förklarar serie-experten Staffan.
– Eftersom Sailor Moon rör sig kring japanskt vardagsliv, främst i skolmiljö, blir det naturligt att alla i serien har de kläderna på sig. Det handlar alltså inte om någon sexism eller kvinnoförnedring eftersom alla faktiskt har uniformer i Japans verkliga liv. Sen kan man förstås inte förneka att det finns många fetischister därute som gillar serien enbart för att det är långbenta tjejer med skoluniformer.

Sailor Moon-fetischist.

Det enda negativa med Sailor-sagan är att det inte visas mer på tv och att det i mangaform inte säljs på så många ställen. För är det något man behöver som ung tjej så är det någon som förstår en och som man kan identifiera sig med. Visserligen kanske det här är förståelse på en ganska flyktig nivå, men det räcker längre än man tror. Och bestämmer man sig för att läsa mangan och inte bara se animen märker man snabbt hur skickligt uppbyggt det är med riktigt gedigna karaktärer. Och det är en glad överraskning, även om du är långt över 17 år och har slutat oroa dig över mattebetyget för länge sen...

>> Läs vidare om vem som är vem i Sailor Moon-världen! >>