Vem och varför vissa gillar att gå med rumpan bar. av Therese Svensson

Vissa äter snor eller smör direkt från paketet. Andra går ner på stan iklädd guldkedjor och skriker ”Eyhh LÄÄN; JAG ÄR GALEN!”. Och så finns det de som moonar. Själv har jag aldrig varit en moonare eller känt en dragning till att flasha arschlet. Däremot är jag förmodligen av den jobbigare typen som gärna moonar andra. Jag är en andra-hands moonare.
Min första andra-hands mooning hände när jag och en kompis var på semester på västkusten tillsammans med min familj. Kompisen och jag knallade omkring på stan i flip-flops och shorts när vi helt plötsligt befann oss i värsta ösregnet. Men eftersom det bara är vatten och vi ändå inte hann ta skydd någonstans innan vi blev genomvåta, slutade det med att vi bara ryckte på axlarna och fortsatte knalla omkring i våra flip-flops.

En halvtimme senare när familjen kom och hämtade upp oss i vanen, fick vi stå som ett par hundar längst bak för att inte kladda ner sätena. Vi stannade till vid ett rödljus och hade ett helt koppel av bilar bakom oss som såg in på oss där vi stod och droppade i bakluckan. Så fick jag tråkigt och drog ner shortsen på min kompis varpå det blev grönt och bilarna bakom blev helt tafatta och började tuta. Det var kul. Och väldigt oskyldigt. Därefter har mitt mooningbeteende dämpat sig något. Främst kanske för att jag inte är 16 år längre. Jag vet inte varför jag var tvungen att moona folk. Det bara kändes kul att göra det ibland. Det var väl inte så schysst heller men det var bara så svårt att låta bli...

Arkitekten Neil Yameson, 24 år, förklarade för mig varför han tycker om att moona:
– Det är inte som att det finns ett särskilt skäl, något jag vill åstadkomma med min mooning. Snarare brukar tillfället göra moonaren, så att säga... Du vet alla situationer när du vill ge folk fingret eller försöker göra roliga gester till någon du känner - det är alltid mycket mer effektfullt att bara köra ändan i vädret.
– Jag längtar alltid till nästa gång jag får flasha ändalykten för turisterna på Mälaröbåtarna; jag brukar hänga under Västerbron på somrarna och från några av bropelarna är man snett ovanför och inte mer än tjugo meter ifrån de intet ont anande turisterna.

Men, kan man ju undra, vad är det då som driver folk att visa arschlet hela tiden? Och är det bara pubertala förortskids, lumpenkillar och studenter i overaller som gör det?
Ordföranden i KTH:s festkommité, Marc Gottlieb, förklarar att fördomarna om mooning inte alls stämmer:
– Allmänheten tror ju att vi studenter bara är såna där som går omkring i orangea overaller och moonar när vi är fulla. Men det stämmer absolut inte. Vi håller inte på och fånar oss så där mer än vanliga människor.

Okej, men om ni inte moonar vad gör ni då?
– Vi arrangerar till exempel konserter, bland annat Fu-Manchu. Men så har vi ju lite större happenings som till exempel karnevalen, som de flesta studenter går på. Och då är det klart att det blir lite livligare stämning. Och eftersom det bara är karnevalen och nollningen allmänheten ser av oss studenter, blir det ganska lätt att vi får den här stämpeln.
– Men det är säkert inte mer än 5% av alla studenter som moonar och håller på med sånt där när det kommer till kritan.

Har du själv moonat någon gång?
– Ja, en gång i USA. Det var när vi skulle ta ett kort och där är det inte alls samma grej som det är i Sverige. Det är mer accepterat där i ungdomskulturen i och med alla collegefilmer. Men det är ändå inte stämplat som en pubertal studentgrej som det är här i Sverige.

Okej, Marc Gottlieb har nog rätt i att det inte finns en viss mooningstereotyp, och att det blir mer uppmärksamhet om man gör det i Sverige. Men eftersom det är just från ovan nämnda collegefilmer vi har tagit det ifrån så kanske det finns en liten, liten sanning i påståendet ändå: att det mest är sönderpluggade unga människor som gör det.
Jag vet att jag själv gjorde det för att det var mitt lilla sätt på den tiden att säga ”oj, jag bryr mig inte”. Och jag vet även att jag och mina vänner inte ens skulle ha tänkt på att moona om det inte hade varit för vår besatthet av collegefilmer.
Jag tror att mooning bara är ett uttryck för sund vardagsriotism, och det är väl fan bättre att flasha arschlet (eller någon annans) än att gå på stan och krossa rutor eller börja lyssna på emo-rock?
Show me the ass!