”Man drömmer mardrömmar om PLU-nummer, förvirrade scener, där man irrar i ändlösa, skeva korridorer och letar efter det där numret, kunderna väntar någonstans därborta, man hittar inte tillbaka, det hela blir som en drog.” Mitt liv med Konsumtrollet – en kassörs berättelser. text Ruben Engzell ill: Björn Ahlén Visst minns jag den som igår – examensdagen för inte fullt så länge sedan. Där stod vi, glada och bekransade, ivriga att se vart ut i det hägrande arbetslivet vår krassa utbildnings vingar kunde föra oss. I mitt fall förde de mig till Konsum. En märklig blandning av nyväckt arbetsglädje och en svårfångad pinsamhetskänsla tog mig i besittning. (Jag menar, hur kul är det att stå där som en grönrutig variant av clownen Mange när ens kompisar råkar komma förbi?) Så småningom lärde jag mig emellertid inte bara att acceptera, utan även omvärdera mitt yrke. Jag började fundera: vad är det egentligen som gör att folk vallfärdar till Nepal och Indien för att genom meditation och tålamodsövningar uppnå högre visdom och själslig status? Jag lovar, det finns hjälp att få på närmare håll. Två kvarter bort, mellan posten och pizzerian. Ta hand om tre timmars otålig middagskö och försök bara klara dig från djupgående trance. Kom inte och prata radband med mig. Hoppa över kvartsrasten och stappla hem på darrande ben och med beslöjade ögon, skimrande av den upplystes ljus. Ett år i kassan borde för övrigt vara praxis för alla psykologistuderande besserwissrar. Här om någonstans får man en inblick i det omedvetna psyke som ju lever i oss alla. För, ärligt talat, hur medvetna är vi egentligen när vi går in i matvarubutiken efter jobbet? Kan du bara som kassör hålla dig någolunda vaken och alert är detta det mest gyllene tillfälle att studera den mänskliga naturen, helt utan inverkan av till exempel sociala och samvetliga inverkningar. Men dagen i kassan består naturligtvis inte bara av slit och släp. För den nöjeslystne finns en rad aktiviteter att fördriva tiden med: ”Franska skruven” till exempel: öva dig i konsten att snärta till med handleden när du tar en Créme Fraiche-burk (de små) så att den kommer i självspinn och elegant dansar ner mot de övriga varorna (detta måste givetvis göras i rätt vinkel så att scannern kan uppfatta streckkoden). Man kan också spana efter fåniga namn på medlemskorten (Bozanna, Zargrith och Elmar Voldemar är några hotshots hittils). Men den verkliga geekfällan är naturligtvis PLU-numren. Ett PLU-nummer är det nummer man slår istället för streckkod på de varor som saknar sådan. Som grönsaker. Alla såna varor har ett eget PLU-nummer: 601 (ananas), 813 (rotselleri) eller 718 (shii-take svamp). Ni inser säkert faran. Efter ett par veckor är det näst intill omöjligt att inte referera till 685 när ens älskade ber en att köpa hem en zuchini till middagen. Man drömmer mardrömmar om PLU-nummer, förvirrade scener, där man irrar i ändlösa, skeva korridorer och letar efter det där numret, kunderna väntar någonstans därborta, man hittar inte tillbaka, det hela blir som en drog. Stoltheten att inte behöva bläddra i pärmen om det kommer ett knippe citrongräs (928) eller ett stim leetcheeplommon (644) på bandet. Den diskreta skammen då man upptäcker att man slagit in fel sorts potatis. Längst ner i butikens samhällsskikt finner vi EAN-missbrukaren. EAN är numret man finner under streckkoden. Om scannern av en eller annan anledning alltså inte vill svälja EAN-numret, går det bra att slå in det för hand, siffra för siffra. Behöver jag säga mer? Eftersom det alltid finns några varor i sortimentet som har lite taskig streckkod, tja, låt mig säga att man känner igen dem efter ett tag. Been there, seen it. 7 300 32 777 00 00 – kycklingfilé 250 gram, 33:90, har du medlemskort, trettifyra då, tacksåmycket, sextisex tillbaks, tack och hej, etc. Nej, som sagt. Livet bakom kassan behöver verkligen inte vara enahanda och meningslöst. Det hela blir till en lektion i att ta vara på livets goda – små, små detaljer som får tiden att rinna iväg och tankarna att hitta nya vägar. Aspekter ifrågasätts. Synsätt inverteras. En filosofi på andra sidan vardagen vi lever i. Allt under en tjock skyddande matta av artighetsfraser, myntrassel och trötta blickar. Kan det kallas bortkastat? Men ändå; måttlighet är en dygd. Det räcker nog med en ettårig utbildning för min del. Och man vet ju vad som händer om man inte slutar i tid. Efter trettio år i branchen kommer konsumtrollet och tvångsdöper en till Monica. Eller vad säger du? Namn: Email: Kommentar: