

 |
Har NASA gjort sig en alldeles
egen måne?
av Marie Birde |
Vad betyder månen?
Rent språkmässigt hälsar svenska språknämnden att man
inte har en aning, förutom att det är ett germanskt ord, och att man
i de nordiska länderna kallade himlakroppen för "tungel" för
väldigt länge sedan. För scififanatiker har det alltid varit en
dröm (både att få åka dit och att se den bebodd). För
USA och Sovjetunionen blev det ett krig om vem som kunde komma dit först.
I krig och kärlek är allt tillåtet. Även om det handlar om
att lura en hel värld i flera generationer framåt. (Om det nu har hänt
vill säga.)
Det var i slutet av 50-talet
och under hela 60-talet som den stora rymdkapplöpningen mellan de två
stormakterna pågick som bäst. Det byggdes raketer på löpande
band, Sovjet skickade ut hundar i rymdfarkoster och den första människan
och den första kvinnan också! I USA gnisslade man tänder: Hur
kunde en stat med förtryckta människor och minimalt med pengar lyckas
med något det rika väst inte kunde göra? Båda stormakterna
satsade enorma summor av skattebetalarnas pengar för att fortsätta rymdkapplöpningen.
Prestige stod ju på spel! Den nation som ledde rymdutvecklingen ansågs
av hela världen vara den mest utvecklade. Det är ingen position man
lättvindligt skänker iväg till fienden hursomhelst.
John F. Kennedy kunde inte hejda sin entusiasm och tro på sitt land.
På en rymdkongress 1961, strax efter att amerikanerna skickat ut John
Glenn på en flygtur, utlovade han mer än han visste att man kunde
hålla: USA ska ha minst en man på månen innan 60-talets
slut. Rymdteknikerna fick hjärtat i halsgropen, i planeringskalendern
stod det att man hoppades att den tekniska utvecklingen skulle ha kommit så
pass långt att man skulle kunna ta sig till månen i mitten av 70-talet.
Och det är väl ungefär
här frågorna börjar hopa sig: Vad skulle man göra
om man upptäckte att man aldrig skulle klara den deadline presidenten satt
upp, det mål man i princip lovat hela den amerikanska befolkningen (eller
världen) att man skulle klara. Ställa sig i skamvrån och se ryssarna
göra om sina rymdbravader? Eller fråga Stanley Kubrick som som
bäst höll på att spela in 2001 om inte han kunde hjälpa
NASA simulera en månlanding eller två? Om han vägrade hade man
en backup-plan som gick ut på att man skulle erbjuda Kubrick fri tillgång
till obduktionsrapporterna på utomjordingarna och annat material från
Roswell.
Det
är många som har ifrågasatt den där månlandningen
20 Juli, 1969. Jag menar - bara den tillgängliga tekniken (datorer, byggmaterial
och så vidare) kan ju få en att undra. Till och med NASA tyckte att
hela projektet verkade aningens otroligt. Enligt Bill Kaysing, månlandningens
(och de ytterligare sex resorna till månen) största kritiker och författare
till boken: We Never Went to the Moon skulle NASA ha räknat ut
att sannolikheten för en lyckad månlandning var 0,0017% och med de
sifforna i bakhuvudet fått kalla fötter.
Enligt Bill Kaysing finns
alla bevis på att månlandningen är fejkad på de officiella
bilder av astronauterna. Han pratar om skuggor som är fel och
orimliga. Eftersom månen bara har en ljuskälla - solen - borde till
exempel alla skuggor vara lika långa menar han. Bill har rätt, om månen
hade varit slät som en biljardboll, men med en yta som är gropig och
har kullar och berg är orimliga skuggor inte orimliga längre.
Några andra bevis:
En bild från
Apollo 14 visar skarpa fotspår i sanden under månlandaren. Sanden
under Apollo 14 borde ha blåst bort när månlandaren tog mark
med en raketmotor riktad neråt.
På samma bild
syns också skuggsidan av Apollo 14 där det är möjligt att
bland annat läsa texten "United States". Skuggsidan av saker på
månen blir kolsvarta eftersom det inte finns någon atmosfär där
och inget reflekterande ljus existerar.
Inte på någon
bild syns det skarpa stjärnljus som borde finnas.
Neil och grabbarna
har vägrat prata med dem som tror att månlandningen är en fejk.
Månbilen är
för stor för att få plats i den yta som avsedd för den i
månlandaren.
Månlandarens
luckor är för små för att fullt påklädda astronauter
ska kunna ta sig in och ut genom dem.
Det togs inga bilder
på jorden från månen. I alla fall inte under den första
månlandningen.
Stanley Kubrick är
död.
Många av bevisen är lätta
att motbevisa. Stjärnljus är till exempel svårt att få med
på bild när solen skiner på en. Neil, Buzz och de andra var på
månen under tidig dag. Det går visst att ta sig in i månlandaren
med rymddräkt, men astronauterna måste krypa ut, en och en, baklänges,
för att inte riva sönder månlandarväggarna som är extremt
tunna. Stanley Kubrick levde länge nog...
Hoppet är det sista
som lämnar människan, men när det kommer fram att Bill Kaysing
även tror att USA:s regering och britterna mutade japanerna att bomba Pearl
Harbour, bara för att dra in även USA i Andra Världskriget, vet
jag inte hur trovärdig han verkar längre. Trots att jag vill att han
ska ha rätt. På ett sätt är det ju en ännu större
bravad att lura så många, under så lång tid, att man varit
på månen när man aldrig varit där. Det känns också
lite konstigt att alla som hittat bevis på att vi inte varit däruppe
säljer skiten på videor eller i bokform. Det känns som om någon
vill tjäna pengar på att andra är godtrogna och liksom Mulder
vill tro.

Ridgecrest.
Hursomhelst ska man inte
lämna saker halvgjorda så jag sätter mig i en bil och åker
i tre timmar från Los Angeles, ut i öknen, alldeles i närheten
av en liten stad som heter Ridgecrest - en stad som existerar på grund av
det behövdes en militärbas där. Enligt rykten är det här
som månlandningen spelades in. Att det faktiskt var så grundar man
på två punkter:
1) Vägen ut till själva
stället i öknen där Neil och Buzz hoppade runt hade ingen riktig
väg förrän vid tiden vid månlandningen. Enligt folket är
det alla turer med prylar till filminpelningen som skapat den dammiga någorlunda
skapliga väg som idag existerar.
2) Gamle Mr Preston
säger att Buzz handlade i hans butik någon vecka innan han skulle ha
varit på månen.
- He came in here, and asked
for a sandwich and some gum.
När jag tittar mig omkring
kan jag bara konstatera att om man filmade månlandningen någonstans
så är det här - det är så månlikt att det nästan
är läskigt. Det finns inga växter någonstans - bara en och
annan enstaka torr buske som blåser omkring kanske, vart man än tittar
ser man konstiga bergarter i märkliga former, det finns berg och dalar, på
en del ställen är det helt svart på marken. Det känns magiskt
när man är där. Och varmt. Jag konstaterar att jag inte skulle
vilja ha en stor tung astrosuit på mig där. Jag hittar inga direkta
spår av någon gammal filminpelning. Och inte Neils första fotspår
på månen heller. Förutom Mr Preston är Ridgecrests befolkning
dock skeptisk.
Kanske är det dags att
skicka upp en raket för att en gång för alla bringa riktig klarhet
i det här. Människan har ju trots allt inte varit däruppe sen 1972.
Eller så kan man lita på att de där reflektorerna som man kan
se om man tittar noga på månen genom en stjärnkikare faktiskt
har installerats av människor som varit där.
|