”Vad skulle man göra om man upptäckte att man aldrig skulle klara den deadline presidenten satt upp? Ställa sig i skamvrån och se ryssarna göra om sina rymdbravader? Eller fråga Stanley Kubrick om inte han kunde hjälpa NASA simulera en månlanding?”


Har NASA gjort sig en alldeles egen måne?

av Marie Birde

Vad betyder månen? Rent språkmässigt hälsar svenska språknämnden att man inte har en aning, förutom att det är ett germanskt ord, och att man i de nordiska länderna kallade himlakroppen för "tungel" för väldigt länge sedan. För scififanatiker har det alltid varit en dröm (både att få åka dit och att se den bebodd). För USA och Sovjetunionen blev det ett krig om vem som kunde komma dit först. I krig och kärlek är allt tillåtet. Även om det handlar om att lura en hel värld i flera generationer framåt. (Om det nu har hänt vill säga.)

Det var i slutet av 50-talet och under hela 60-talet som den stora rymdkapplöpningen mellan de två stormakterna pågick som bäst. Det byggdes raketer på löpande band, Sovjet skickade ut hundar i rymdfarkoster och den första människan och den första kvinnan också! I USA gnisslade man tänder: Hur kunde en stat med förtryckta människor och minimalt med pengar lyckas med något det rika väst inte kunde göra? Båda stormakterna satsade enorma summor av skattebetalarnas pengar för att fortsätta rymdkapplöpningen. Prestige stod ju på spel! Den nation som ledde rymdutvecklingen ansågs av hela världen vara den mest utvecklade. Det är ingen position man lättvindligt skänker iväg till fienden hursomhelst.
John F. Kennedy kunde inte hejda sin entusiasm och tro på sitt land. På en rymdkongress 1961, strax efter att amerikanerna skickat ut John Glenn på en flygtur, utlovade han mer än han visste att man kunde hålla: ”USA ska ha minst en man på månen innan 60-talets slut.” Rymdteknikerna fick hjärtat i halsgropen, i planeringskalendern stod det att man hoppades att den tekniska utvecklingen skulle ha kommit så pass långt att man skulle kunna ta sig till månen i mitten av 70-talet.

Och det är väl ungefär här frågorna börjar hopa sig: Vad skulle man göra om man upptäckte att man aldrig skulle klara den deadline presidenten satt upp, det mål man i princip lovat hela den amerikanska befolkningen (eller världen) att man skulle klara. Ställa sig i skamvrån och se ryssarna göra om sina rymdbravader? Eller fråga Stanley Kubrick som som bäst höll på att spela in ”2001” om inte han kunde hjälpa NASA simulera en månlanding eller två? Om han vägrade hade man en backup-plan som gick ut på att man skulle erbjuda Kubrick fri tillgång till obduktionsrapporterna på utomjordingarna och annat material från Roswell.

Det är många som har ifrågasatt den där månlandningen 20 Juli, 1969. Jag menar - bara den tillgängliga tekniken (datorer, byggmaterial och så vidare) kan ju få en att undra. Till och med NASA tyckte att hela projektet verkade aningens otroligt. Enligt Bill Kaysing, månlandningens (och de ytterligare sex resorna till månen) största kritiker och författare till boken: ”We Never Went to the Moon” skulle NASA ha räknat ut att sannolikheten för en lyckad månlandning var 0,0017% och med de sifforna i bakhuvudet fått kalla fötter.

Enligt Bill Kaysing finns alla bevis på att månlandningen är fejkad på de officiella bilder av astronauterna. Han pratar om skuggor som är ”fel” och orimliga. Eftersom månen bara har en ljuskälla - solen - borde till exempel alla skuggor vara lika långa menar han. Bill har rätt, om månen hade varit slät som en biljardboll, men med en yta som är gropig och har kullar och berg är ”orimliga” skuggor inte orimliga längre.
Några andra bevis:
• En bild från Apollo 14 visar skarpa fotspår i sanden under månlandaren. Sanden under Apollo 14 borde ha blåst bort när månlandaren tog mark med en raketmotor riktad neråt.
• På samma bild syns också skuggsidan av Apollo 14 där det är möjligt att bland annat läsa texten "United States". Skuggsidan av saker på månen blir kolsvarta eftersom det inte finns någon atmosfär där och inget reflekterande ljus existerar.
• Inte på någon bild syns det skarpa stjärnljus som borde finnas.
• Neil och grabbarna har vägrat prata med dem som tror att månlandningen är en fejk.
• Månbilen är för stor för att få plats i den yta som avsedd för den i månlandaren.
• Månlandarens luckor är för små för att fullt påklädda astronauter ska kunna ta sig in och ut genom dem.
• Det togs inga bilder på jorden från månen. I alla fall inte under den första månlandningen.
• Stanley Kubrick är död.

Många av bevisen är lätta att motbevisa. Stjärnljus är till exempel svårt att få med på bild när solen skiner på en. Neil, Buzz och de andra var på månen under tidig dag. Det går visst att ta sig in i månlandaren med rymddräkt, men astronauterna måste krypa ut, en och en, baklänges, för att inte riva sönder månlandarväggarna som är extremt tunna. Stanley Kubrick levde länge nog...

Hoppet är det sista som lämnar människan, men när det kommer fram att Bill Kaysing även tror att USA:s regering och britterna mutade japanerna att bomba Pearl Harbour, bara för att dra in även USA i Andra Världskriget, vet jag inte hur trovärdig han verkar längre. Trots att jag vill att han ska ha rätt. På ett sätt är det ju en ännu större bravad att lura så många, under så lång tid, att man varit på månen när man aldrig varit där. Det känns också lite konstigt att alla som hittat bevis på att vi inte varit däruppe säljer skiten på videor eller i bokform. Det känns som om någon vill tjäna pengar på att andra är godtrogna och liksom Mulder ”vill tro”.


Ridgecrest.

Hursomhelst ska man inte lämna saker halvgjorda så jag sätter mig i en bil och åker i tre timmar från Los Angeles, ut i öknen, alldeles i närheten av en liten stad som heter Ridgecrest - en stad som existerar på grund av det behövdes en militärbas där. Enligt rykten är det här som månlandningen spelades in. Att det faktiskt var så grundar man på två punkter:
1) Vägen ut till själva stället i öknen där Neil och Buzz hoppade runt hade ingen riktig väg förrän vid tiden vid månlandningen. Enligt folket är det alla turer med prylar till filminpelningen som skapat den dammiga någorlunda skapliga väg som idag existerar.
2) Gamle Mr Preston säger att Buzz handlade i hans butik någon vecka innan han skulle ha varit på månen.
- He came in here, and asked for a sandwich and some gum.

När jag tittar mig omkring kan jag bara konstatera att om man filmade månlandningen någonstans så är det här - det är så månlikt att det nästan är läskigt. Det finns inga växter någonstans - bara en och annan enstaka torr buske som blåser omkring kanske, vart man än tittar ser man konstiga bergarter i märkliga former, det finns berg och dalar, på en del ställen är det helt svart på marken. Det känns magiskt när man är där. Och varmt. Jag konstaterar att jag inte skulle vilja ha en stor tung astrosuit på mig där. Jag hittar inga direkta spår av någon gammal filminpelning. Och inte Neils första fotspår på månen heller. Förutom Mr Preston är Ridgecrests befolkning dock skeptisk.

Kanske är det dags att skicka upp en raket för att en gång för alla bringa riktig klarhet i det här. Människan har ju trots allt inte varit däruppe sen 1972. Eller så kan man lita på att de där reflektorerna som man kan se om man tittar noga på månen genom en stjärnkikare faktiskt har installerats av människor som varit där.


Eller vad säger du?
Namn:

Email:

Kommentar: