Vad är det som döljer sig på månens mörka sida? Kosmisk symfonirock som ger oss meningen med livet eller bara en fånig anledning till solofylla? av Peter Timan

I den internationella haschkulturen är Pink Floyds konceptalbum ”Dark Side of the Moon” ett centralt verk. Seriösa hemmaflummare kommer alltid till en punkt i sin rökarkarriär när de släcker lampan, tänder på holken och låter hjärtslagen från ”Speak to me” flyta ut i vardagsrummet.
”Dark Side of the Moon” är ingen dålig skiva, men den kräver en hel del av lyssnaren. I sina bästa stunder påminner den om Radiohead eller något som man skulle kunna kalla ambient power ballads, i sina sämsta stunder är den bara irriterande långsam arenarock från tiden då pretentiösa konceptalbum var det tuffaste man kunde göra i en skivstudio. Förresten, det är nog i sina sämsta stunder som ”Dark Side of the Moon” påminner om Radiohead. Men med ett par proffsiga hörlurar, softad belysning och gott om tid är den en helt ok timewarp till 1973. Lägger man sedan till någon form av berusningsmedel i ekvationen börjar det hända saker. Det låter fånigt, men ”Dark Side of the Moon” avnjuts bäst när man inte är vid sina sinnens fulla bruk. ”Du måste nog röka på för att förstå” sade gubben bakom disken när jag köpte mitt exemplar av skivan för 60 kronor på en skivbörs i Stockholm. Jag tackade för informationen och gick hem med en bit bespottad rockmytologi i handen. Här ska testas.

Det är inte svårt att förstå varför ”Dark Side of the Moon” har blivit ett sådant viktigt attribut för flummare i hela världen. Visserligen har skivan ingenting med Indien eller Flower Power att göra, men eftersom den är fylld till brädden med spejsad gitarronani, svirrande synthesizers och lågt mixade röster som mumlar ”I never said I was frightened of dying”, måste den klassas som ”sinnesutvidgande” eller psykedelisk. Skivomslaget - ett prisma som bryter ned en vit ljusstråle till ett spektrum av regnbågens alla färger - är ett stycke klassisk rymd- och regnbågskitsch av det slag man kan hitta i så kallade head shops. Omslagsbilden från ”Dark Side of the Moon” har med tiden blivit en symbol för 70-talets flumkultur, vi ser den till exempel hemma hos langaren ”Stoner” i Richard Linklaters ”Dazed and Confused”, i tv-serien ”That 70’s show” och, om jag inte minns helt fel, i Kevin Spaceys garage i ”American Beauty”.
Pink Floyds status som flummarband bygger till stor del på de mystiska skivomslag som blivit bandets speciella kännetecken. Om det inte är ett prisma i yttre rymden kan det vara en brinnande kille som skakar hand med en vanlig kille i kostym (”Wish you were here”) eller en gris som svävar ovanför ett enormt kolkraftverk (”Animals”), eller varför inte en helt vanlig bild på en kossa (”Atom heart mother”). Förmodligen är det menat som något att fästa ögonen på och meditera till när man gör en inre resa. Modernare flummarband, som The Orb, har försökt göra liknande saker och till och med parodierat Pink Floyds omslag vid några tillfällen. Jämför bara ”The Orb’s adventures beyond the Ultraworld” med ”Animals”.

Sedan har vi det här med titeln. Skivor med rymdreferenser är alltid en hit i knarkarkretsar, och ”Dark Side of the Moon” är inget undantag. Nu handlar egentligen inte Pink Floyds skiva om månen, utan om hur vardagsliv och pengar driver folk till vansinne. Men ändå: ”Månens mörka sida” är inget namn man ger en skiva med glada treminuterslåtar. Det är ett namn som innebär mystik och djupsinnigheter av det slag som man ägnar sig åt när man är berusad. Det finns också en tydlig koppling mellan månen och allsköns flumkultur som man blir påmind om när man håller ”Dark Side of the Moon” i handen: konspirationsteoretiker talar om utomjordiska (eller är det amerikanska) baser på månens baksida, new age-folket påstår sig bli lite galna vid fullmåne, och på Koh Pha-Ngan i Thailand samlas tusentals fraktalrejvare varje fullmåne för att känna på de magiska vibbarna och dansa till gryningen. Vare sig ”Dark Side of the Moon” var menad som en flummig rymdskiva eller inte, har den blivit en hörnsten i den här subkulturen.

Det kanske mest kända exemplet på hur ”Dark Side of the Moon” har blivit en favoritskiva för flummare med för mycket fritid är nog ändå kopplingen till musikalfilmen ”Trollkarlen från Oz”. Det sägs - och det finns en mängd websiter som avhandlar ämnet - att ”Dark Side of the Moon” och ”Wizard of Oz” synkar med varandra. Tanken är att man ska köra igång skivan samtidigt som MGM-lejonet ryter för tredje gången, och att skivan därefter ska ackompanjera filmen på ett kusligt bra sätt. Tyvärr funkade det inte för mig. Den svartvita delen av filmen är visserligen exakt lika lång som som skivans förstasida (vi pratar om vinyl nu), men i övrigt klaffar inte skivan och filmen särskilt bra, såvida inte min kopia av filmen var grovt omredigerad. Tror ni mig inte, så testa för all del själva. (http://www.ingsoc.com/waters/info/oz.html). ”Trollkarlen från Oz” är alltid en upplevelse, vare sig det är med eller utan Pink Floyd i högtaleriet.

Darling testar Dark Side of the Moon >>