Word!!!

Jag säger att det är fint att man har föräldrar överhuvudtaget.

Underbart !!!! Rent ut sagt .....Min Pappa och jag trivs bra ihop, vi ska gå på liljevalls i helgen !!....Nu blev jag lycklig !!

Tjaa... nåt speciellt med att vara pappas flicka är det, även om jag inte kan peka på exakt vad. Pappa blev själv med mig när jag var 11, och en redan då lika envis och utrymmeskrävande unge som sin far blev ännu mer lik honom... Jag har fått många nackdelar från honom, och nu, 25 år, vet jag ju att jag fått en hel del fördelar oxå. Men oj vad bra det hade varit med en guide in i kvinnovärlden... Där är jag fortfarande en främmande fågel, jag passar på nåt sätt inte in. Vilket iofs inte bara är en nackdel. Sammanfattande tror jag att ensamstående män i allmänhet ger friare tyglar, uppfostrar sina barn till att klara sig själva ute i den hårda karga världen, till ett liv utan skyddsnät, men med kärlek i botten. /M

Jag bor med min ensamstående pappa och mina två bröder. Det kan kännas ganska jobbigt att vakta dörren så ingen kommer in när man byter om och man kan inte få nåt stöd i nåt "tjejämne" när man diskuterar eftersom ingen vet vad jag pratar om....men det är väl så livet är. MVH/Åsa

hej. jag bor just nu med min papppa som är snäll men kan inte riktigt visa det. jag bor även med hans sepiga subbkärring som är elak. men jag mår inte så dåligt för det.

Jag skulle inte kunna leva med bara en utav mina föräldrar... kombinationen är slående..

mina föräldrar är skilda, så jag pendlar mellan de. det funkar bra och allt sånt, men även om jag växte upp i mammas hem så är det mer hemma med pappa. han får mig att känna mig viktig, glad och älskad. jag är vad man skulle kunna kalla för en pappas flicka även om jag bor hos båda föräldrarna. pappa och jag har alltid haft det där lilla extra mellan varandra, inget konkret, inget uppenbart. vi har bara känt en samhörighet till varandra utan någon speciell anledning. jag älskar pappa.

varför kan inte jag åsså få vara pappas flicka? varför kan inte jag umgås med min pappa en längre period än en helg utan att vi bråkar om allting? varför säger jag aldrig att jag älskar honom? varför har jag så lätt att prata med min mamma medans min pappa känns som en främling?

Min mamma dog när jag var sexton, och sen dess har pappa liksom fått vara både pappa och mamma, vad nu det innebär. Men nu när jag har bott hemifrån i fem år, har jag svårt med att han aldrig ringer. Mammor ringer oftast bara för att höra hur man mår, det gör ALDRIG han, och nu menar jag verkligen aldrig! Folk runtomkring mig säger: Men det är för att han är man! Det är väl ingen djävla ursäkt! Ska det vara så förbannad svårt att plocka upp en telefonlur? Har tom fixat en mejladress till honom, och han svarar om jag skriver men inte mer. Jag har pratat med honom om det, under gråt och tandagnisslan, och han säger att han ska bättra sig, men inget händer. Det jobbigaste är egentligen att gå omkring och känna såhär. Men när man är ensam i världen, så vill man ju att det ska finnas nån som säger: Vad jobbigt du har det, stackars dig! Hej då!

Min pappa har aldrig funnits mer än som nåt som lovade och lovade men aldrig höll löftena.Idag har jag två egna barn,men han har aldrig träffat sina barnbarn,så mycket bryr han sig..Tack och lov har mina barn den underbara pappa jag aldrig hade!

blev glad av att läsa det här. konstigt.

har dina broder aldrig sett en naken tjej?

Min pappa och jag är bästa kompisar! Han känner mig bäst av alla och han ställer alltid upp. Men han är en jävla skithög ibland oxå och att jag har ärvt mitt heta humör av honom är solklart! Men han är ändå min allra bästa pappa och jag är ändå alltid hans lilla kråka!

jag är 14 år. Min pappa bor inte hemma. har han inte gjort sen jag var 7. han är period-alkis men annars går det bra artikeln var jävligt bra! mer sånt!!

jag tycker att det var en bra artikel och jag har det lite så, även om jag bor med båda mina föräldrar och en syster. jag är "pappas flicka" och vi hittar på en massa kul, så ochman kan bo hursomhelst bara man gillar varann,tror jag.

Hej! själv så växer jag upp i en 5 barns familj med både pappa och mamma. jag är 12 år men jag fattar precis vad du menar med att det var kul att växa upp med din pappa!!! jag har nämligen en kompis som har förlorat både sin mamma och pappa! det började med att hennes mamma dog när hon var 3 år i cancer och då pallade hennes pappa inte av livet längre så han lämmnade min kompis i en korg på hennes morföräldrars trappa! han stack alltså och glömde bort att han hade ett barn, han fick en ny familj och nu vill han fortfarande inte veta av henne!!! så nu bor hon hos sina morföräldrar och det är ganska svårt för henne för hon har ju blivit som hon blivit, hon har knappt nån uppfostran alls och lever rövare vart hon än går! jag tycker synd om henne vad ska jag göra??? maila mig. nina

Jag bara önskar att det hade varit sådär självklart. Jag tog istället avstånd från min pappa, och håller fortfarande på att försöka övervinna avståndet. Det är svårt.

Hey! Gud vad harmoniskt det låter! Det är lite svensk-härlig-barnfilm över det hela. Sälj the whole schebang till SVT och bli rik som ett troll! //Mimi was here!

Pippis pappa är också ensamstående!

jag blev glad av att läsa det här, för det är inte alls samma sak med min pappa. när mina föräldrar skilde sig hittade pappa snart en ny. tanten var rätt snäll, men efter ett år, då hon födde min lillasyster, blev hon sur och arg. dum hela tiden. jag och min hel-lillebror blev behandlade som gäster när vi kom till pappa, inte alls som familjemedlemmar. nä, vi var hans plikt som kom och hälsade på varannan vecka. de första åren stannade vi väl hos honom en vecka i taget, sedan reducerades tiden och snart var vi bara där från torsdag-måndag ungefär. inte vet jag, men jag vet att jag blev lycklig av att komma hem till mamma. för det var just vad det var, HEM. pappa och hans tant fick förresten en son också. då blev det ännu jobbigare, eftersom deras lilla familj bara växte sig större och starkare. nu har de två barnen en gemenskap med pappa som jag och min helbror aldrig kommer ha eller få. pappa och tanten flyttade isär, men deras barn känner ändå att de har en PAPPA. jag kan aldrig prata med pappa, och då menar jag inte "oj, jag kan aldrig prata med min pappa om killar" eller liknande, utan "jag kan knappt prata med pappa om jag inte blir tilltalad". det är för att jag inte känner mig hemma hos honom. om jag far till en kompis jag aldrig varit hos förut, börjar jag ju inte sitta och prata med hans/hennes mamma om vad som helst. man sitter istället tyst och säger inte så mycket om inte mamman börjar prata med en. så är det med pappa. man frågar om man kan få en macka på kvällen när man är hungrig, men ibland gör jag inte ens det. jag skulle aldrig fråga den där nya kompisens okända mamma om jag inte skulle kunna få en liten smörgås eller ett glas coca cola för att jag var hungrig/törstig. så är det med pappa ungefär. man måste nästan ta mod till sig för att kunna prata med honom om en macka!!! nu var det bara ett exempel, men bara en sån sak. nu har pappa en ny tant, hon är snäll. förhoppningsvis får de inga barn heller. men de flyttade till ett eget hus för ungefär två år sedan. där har mina halvsyskon ett rum, men jag och min bror får sova i gästrummet. vi har inga tillhörigheter där förutom de vi tar med i ryggsäckarna och väskorna från mamma. jag vet, jag blev glad av att läsa artikeln, men samtidigt blev jag väldigt ledsen. jag vill att pappa ska bry sig. jag vill känna att han tycker om mig lika mycket som de två yngsta barnen.

Jag hade gärna levt med en av mina föräldrar men jag vet inte vilken...min pappa kan bli livsfarlig när han är arg och min mamma försöker hela tiden få mig att känna mig skyldig för diverse saker...som tex att inte älska henne... Jag är ganska säker på att om jag varit med bara en av dem så hade det gått bättre...de blev helt konstiga av att vara gifta...fattar inte att de inte skiljt sig än... Om jag är olycklig? Inte nu längre...jag har flyttat hemifrån...

jag tyckte det här var kul att läsa för det påminner mig om den bekymmersfria barndomen när man levde i nuet och inte brydde sig ett skit om att byta strumpor till den dag mamma kom och sa att jag skulle göra det Jag tror nog du hade en skönare tillvaro än många andra med din pappa. För mig blev det så mycket bråk mellan mamma och pappa och då är det ju bättre att de hålls åtskilda än att 6-åringen ska gå mellan deras slagsmål. Mamma i veckorna och pappa varannan helg på landet. Det var perfekt! Jag kunde hälsa på han när jag ville annars oxå.Nu har jag dålig kontakt med min pappa . Det är han som får tjata på mig att jag aldrig ringer och jag får så dåligt samvete. "Det behöver inte va nåt speciellt det är bara att ringa" säger han? Fan jag är så dåligt på sånt, att hålla kontakten med folk. Men han är inte "folk" Han är ju min pappa. Nä nu ska jag ringa bara för det . Hejdå

tja fitta fitta fitta

jag har just brutit med min pappa för gott, för han har sårat mig så mycket. jag älskar honom. tror jag, men jag kan inte sätta vårat förhållande framför mitt välmående längre. han lider av en prykisk sjukdom kombinerat med pisskonservativ 40-talsuppfostran, vilket gör att han beter sig som en skitstövel. Den jävelns sötbrödsdagar är över. och jag har alltid velat använda det uttrycket. om det är ett uttryck d.v.s.

Har själv en typiskt förvirrad familj a la 90-tal, och tycker att det är så himla skönt. Ja, min syster är gentligen min kusin. Ja, min mamma och min pappas fru hittar på saker ihop. Ja, när familjen firar jul är vi där allihop, och det är en bunt. Hur bra som helst! Att bara växa upp med min pappa däremot hade gått åt helvete...

sant. har varit ensam med lilla far sen jag var tre år, bortsett från nåra tanter som trodde att de skulle bli min nya mamma men det har ändå alltid varit han och jag och så slapp man alla de där gulliga rosetterna i håret och volangklänningarna när man var liten det fick man, som sagt, betala med att inte ha färdigbredda mackor och yoggi med sig på utflykterna, men va faaan nån gång måste man lära sig att bre sina egna mackor både bildligt och bokstavligt tackåhej

Hmmm. Trodde storfamiljerna och the extended family var samma sak. Hur som helst en väldigt intressant och tänkvärd artikel. Alla som har erfarenheter inom detta område bör dela med sig av dem.

Hej alla ni pappas flickor, Fick rysningar av fiskpinnarna och leken bakom partiets flaggor. 70-talet - i ett nötskal. Både miljön och pappa-identiteten. Jag älskar min pappa. Ända sedan föräldrarna skildes när jag var två så har han kört i sin(a) skruttiga Renault 4:a till Malmö från Stockholm för att hämta varje lov och varje semester. Jag fick vara med överallt: På jobbet, på klubben för ensamma pappor och på sommarkollektivet Kråkan. Fick vara uppe till fyra på morgonen och spela kort med Sten, fick äta mig mätt på glasshalvor och leta godisskatter som papporna gömt. Men jag undrar varför jag känner sådan sorg ändå. För jag bär på något som liknar "stackars pappa". En rädsla för att inte vara hans stolthet, en rädsla för att såra. Är det för att det finns så mycket i allt det där som jag skulle kunna konfrontera honom med? Det är så öppet att man förmodligen led av skörbjugg varje gång skolan började, eller att han inte borde kört hem från festen i ilska med för hög promillehalt och mig i baksätet. Är det för att jag vet att han idag mår dåligt för allt det där som jag inte reder ut mina egna känslog av rädsla för att såra. Stackars pappa... Här ÄR bra. Och jag ÄR hans flicka. Men varför känner jag aldrig "stackars mamma" - för henne som fick ta allt ansvar och den grå vardagen? Kram från Pernilla

pappa sa en sak till min storasyster här om dagen, "det är konstigt att det tog tid för mig innan jag blev klok, och nu är jag dum igen anser hon" kanske kan "hon" respektera honom nu...

hej min pappa och mamma skildes för några år sen pga att pappa var otrogen i typ ett halv år, det gjorde att jag o pappa fick ett väldigt gap emellan oss, ja menar hur lätt är det att lita på någon som har svikit så grovt? för det var så jag såg det, att det aldrig skulle bli bra igen. men hur mycket jag än ville hata honom så gick det inte, han är ju faktiskt min pappa och jag älskar honom vad han än gör. men det tog ca ett ocketthalvt år för mig att komma på det, och det hann skapas ett väldigt hål som inte är så lätt att överbygga. saken blir ju inte precis bättre av att han är en fegling (och jag med) så vi har aldrig pratat igenom det här under kontrolerade former, bara skrikit en massa dumma saker åt varandra... men nu så har vi lagt undan det, han vet att jag älskar honom i alla fall, och jag vet att han älskar mig, och att hans "svek" inte var riktat mot mig. så även om vi inte har någon "djup" relation med varandra s åhar vi en djup kärlek till varann. fast sen vet ju jag med att vi bägge skulle må bättre av att snacka igenom allt som har hänt osv. men eftersom ingen av oss klarar av det så får vi göra s åhär, och det funkar faktiskt... och jag älskar MIN PAPPA MASSOR!!!

Vill inte säga att pappor är dåliga föräldrar, men blir ofta lite ledsen när jag hör fok prata om sina föräldrar. Som artikel författaren antyder så undviker papporna ofta de svåra och jobbiga delarna i barnens uppfostran, och satsar på att vara "roliga" istället. Mammorna upplevs som tjatiga och tråkiga, bara för att det som blir kvar att göra är grovjobbet. Kram till alla föräldrar som tar ett helgjutet ansvar för sina barn, i både tråkiga och roliga stunder.

det är jättesynd att kvinnofängelset är slut

Det du skrev fick mig att sakna min pappa så himla mycket, han bor i Spanien. *snyft*

Jag tycker som Sara... Det är helt OK att bli uppfostrad av sin pappa... Det går faktiskt lika bra som att bli uppfostrad av mamma...

ja, föräldrar är oftast de bästa som finns hur många man än har!

jag trivs mycket bättre med min pappa en min mamma, kanske just därför att han har mycket mindre krav på mig än min mamma, och det är skönt, det blir mycket ,mera avsplappnat så.....

Vilken underbar artikel! Förnämlig läsning!

Blev så himla glad när jag läste den.....tror att man kan vara en pappas flicka även om man växt upp med båda sina föräldrar....jag är nog det puss till mamma å pappa

Mitt ex har i varje fall noll koll. Han lämnar barnen hos sin morsa när det är hans tur att ta hand om våra döttrar! Tvi!

Visst det känns för jävligt när någon man älskar sårar en! Men försök att tycka synd om HONOM istället. Tänk vilken fin, härlig, nära relation till sitt "barn" som han går miste om!! Han vågar kanske inte bry sig om någon, det gör för ont när man mister dem - som med din mor. Orsakerna kan vara många men försök att i ditt sinne att förlåta honom för hans okunskap o som sagt det är HAN som går miste om dig, det är HAN som missar mest här i livet. Lev och ta hand om dig och var snäll mot dig själv. Försök att släppa bitterheten. Håll dig till folk som VISAR att de bryr sig om dig. Det ger mer. Vi hkan inte ändra på andra men vi kan lära oss att acceptera faktum och var istället glad för att han lever, för att ni har någon slags kontakt. DU är helt OK även om HAN inte kan visa det!!! Lycka till! Mo

Jag vill bara säga att alla ni som överhuvudtaget har en pappa ska sluta klaga. Tänk er in i hur det vore om han försvann en dag! så älska era föräldrar, och säg det till dom, annars kommer ni att ångra er!

Min pappa lämnade min mamma för en annan. Hatade den subban, tog min pappa ifrån mig. Nu har de flyttat isär och jag har fått mycket bättre kontakt med honom. Jag är pappas flicka igen. Det är ju bra, men samtidig blir jag ledsen när jag tänker på att pappa kommer att sitta och åldras helt själv, ensam i sin lägenhet (om han inte hittar en ny förståss). Så nu hatar jag subban ännu mer....

Är en ensamstående heltidspappa till två barn,11 o 15 år,och har varit ensam i ca. 5 år nu. Visst har de varit jobbigt stundtals,men jag älskar mina barn över allt annat,och jag har även offrat ytterligare ett förhållande för deras skull. Jag kanske inte e världens bästa pappa,men gudarna vet att jag försöker!!!

min pappa är den bästa ensamma pappan i helva världen, fast han är jättesjuk och nästan död. pusspåpappa

har min dotter varannan vecka saknar henne när hon inte är hos mig.för hade jag henne varje dag.det är tufft att inte få se henne varje dag.men stunderna med henne är underbara.jag älskar min lilla flicka. en pappa.

Jag är helgpappa åt mina tre älskade pojkar, jag gråter ofta över makorerna, ketchupen med vatten till när de inte är här. Jag har knappt med pengar. En hundring måste räcka till allt under en helg. Men när de är här då ska de inte behöva gå hungriga. Jag har fortfarande lite övervikt att ta av, men kilona försvinner så sakta. Jag drömmer om en annan tid, när jag inte kommer att behöva planera in när jag ska få råd med en ny glödlampa till hallen. Barnen lyser upp tillvaron i alla fall.

bara jag som har pixelepsi?

Hej! Min mamma och pappa ska skiljas, det känns iochförsig som om dom har varit skilda så att säga sen jag föddes. De passar inte ihop. Min mamma har ett starkt behov av att styra och ställa med allt. Hon kan (rättare sagt har kunnat) manipulera sin omgivning så att man gör som hon vill och känner sig elak om man inte gör så. Pappa blev liksom förblindad av hennes sätt, liksom jag. Min lillasyster har inte drabbats på samma vis av hennes sätt, (jag är 17 min syster är 13) Jag vet inte avrför men mamma har alltid varit avundsjuk på mig. Hon ogillar att se en yngre "kopia" av sig själv. Hon tycker att jag ser mkt bättre ut än vad hon gjorde i min ålder, och det tycker jag i hemlighet också. Min syster som bara är 13 ogillar hon inte som sagt på samma sätt. Och det där med kopia... jag liknar pappa mera (enbart positivt) vi har samma sorts grundutseende drag, (även om jag har såklart en femininare form av dem) vi har samma humor, sätt att gå och syn på allt. Pappa och jag betyder otroligt mycket för avrandra. När jag var yngre hade vi mkt roligt precis som idag. mamma har aldrig förstått sig på varken ungdommar eller små barn. Jag har blev ganska lillgammal pga av att ständigt se på vuxnas (deras) konflikter. mamma ogillar pappas föräldrar, varje utseende/sätt osv. sak hon känner igen från dem (och pappa) i mig gör att hon blir mer avundsjuk. Min syster och jag har en mkt bra kontakt, jag min syster och pappa har en gemenskap som hon pga av sitt sätt aldrig har kunnat/kan bli en del av. Fast ändå är jag mest pappas flicka och min syster är den enda i familjen som mamma accepterar, trol. pga av min systers än så länge rätt låga ålder. Trots alla mamams fel tycker jag mkt om henne. det gör att det blir så svårt allting. Jag och min syster ska bo kavr hos pappa och hälsa på mamma ibland. Någon som har liknande problem med sin mamma?

Ja, jag hade jättefin kontakt med min pappa, mycket bättre än med ,mamma, fast de var gifta och så. Men nu har min pappa gått bort och jag vet, pappor är det bästa som finns. Saknar dig!!

Håller med dig Ia. Vet hur det är, så att säga... Satan, vad jag saknar honom!!!

jag tycker att det kändes lite sorgligt att läsa alla kommentarer...alla har ju haft det svårt ppå sitt lilla sätt, själv har jag en pappa som bor i himlen sen ett år tebax...ibland e livet så orättvist.15år och utan pappa, min älskade pappa!

Jag och min pappa är lika som bär. Hur olika jag än vill vara honom så har vi samma gester, samma mimik och samma gång. Han har ingen taskig stil, men när jag ser mig i honom så känner jag mig gammal.Man kommer inte undan generna.

Um, min pappa är ett sepe. Han har gjort vidriga saker mot mig.Jag önskar att jag hade en såndär mys pappa. Men man kan inte få allt här i livet...som en mamma t.ex...

Jag är inte som min pappa. Annars hae jag inte älskat din artikel till den grad. Jag vill ha mer!

jag har aldrig varit en pappas flicka för min pappa va inte den bästa, så jag e väl mammas då. jag tror inte att det finns nåt ideal...alla sätt e bra utom de dåliga.

jag hatar min pappa. han är elak.

Jag håller med Ia, Johanna och Henrik att man ska vara glad att man har en pappa. Varför måste alla bäst-pappor dö?

jättefin artikell.

min pappa är båda mina föräldrar eftersom mamma omkom när jag var liten. han har varit min förebild hela livet, men under det senaste året så har jag insett att han inte heller gör allting rätt hela tiden. det är en ganska märklig upptäckt, men nödvändig för att släppa taget lite mera. han är ändå fortfarande min idol. han knäcker.

Farbror Melker kan inte räknas som ensamstående pappa... an hade ju storasystern som skötte allt, han gjorde inte mycket själv.

att vara pappas flicka är kanske lite speciellt. all tid man får. om han skulle gifta om sig så skulle det vara jättekonstigt för då måsta man ju d e l a tiden. och det är ju jobbigt. även om dom första åren när pappa var änkling mest bestod av tv dinners så han jag överlevt på nåt vis. puss på er!

min pappa är död så jag brukar leka att marlon brando i gudfadern är min pappa. och om man bortser från all trist realism är jag verkligen pappas flicka.

Bra skrivet. Min pappa tog alltid mer ansvar än min mamma, och det var han som skötte om allt! Nu har mamma skaffat ny familj o struntar i oss.

daarlig morgen ble bra dag med denne artikken.takk, darling!

jag bor inte med min pappa, men när jag är hos honom får jag massa pengar, fina restaurangbesök och så låter han mig gå på läskiga ställen i stor stad så att mamma blir arg när jag berättar det. Han tvättar lammull på 40 grader och lagar fettsnål mat...och så somnar han framför tv:n...men han är ganska snäll...och han uppfostrar mig.

jag bor inte med min pappa, men när jag är hos honom får jag massa pengar, fina restaurangbesök och så låter han mig gå på läskiga ställen i stor stad så att mamma blir arg när jag berättar det. Han tvättar lammull på 40 grader och lagar fettsnål mat...och så somnar han framför tv:n...men han är ganska snäll...och han uppfostrar mig.

Själv bor jag med Mamma och träffar pappa 4 dygn per månad om ens de... Fast det funkar bra eftersom att jag och pappa inte kommer så bra överens.. Till exempel när jag försökte tjata mej till att få sova över hos min dåvarande pojkvän, jag fick inte... Men gjorde det ändå... Och han kund ju knappast straffa mej med utegångs förbud, det skulle ju inte kännas så mycket...

Mina föräldrar skilde sig för.. fem år sedan ungefär. Det gjorde mig inget: alla andra hade ju skilda föräldrar och man hade ju läst i KP att det inte var barnens fel. Jag bor hos pappa varannan helg, det känns som om det är för sällan för att jag ska kunna bli pappas flicka. Det är synd för nu är jag min egen och det är inte så kul alla gånger. Dessutom så känns det jobbigt nu att de är skilda... Jag vill inte att de ska leva ensamma när de blir gamla, jag hoppas att båda hittar varsin ny att hänga ihop med. Men det måste vara snälla personer som absolut inte får såra mina föräldrar.

Jag tycker inte om min pappa...

Ja...det låter trevligt. Min far & jag har ingen vidare kontakt. Ny fru & nya barn...men sånt är livet antar jag. Skanade honom när jag var yngre men nu har jag lärt mig leva utan honom, har tom svårt att se den mannen som min "pappa". Har en styvpappa, en som bryr sig.

Jag säger bara att man blir som man är uppfostrad..

den bästa kommentaren jag fåt av min far är:"Du ser ut som en engelsk ligist. Blek och med svart hår." fan vad glad jag blev.

Flyttade till min pappa för lite drygt ett år sedan. Men man kan inte säga att det var riktigt frivilligt, utan det berodde på ett misstag som min mor gjorde. Jag hade flera gånger sagt att jag aldrig skulle flytta till min far och detta var ngt min mor visste och som jag tror hon utnyttjade. Idag kan jag vara glad att hon gjorde det här misstaget. För det har väckt mig och gjort att jag kan se på saker och ting inte bara ur min mors perspektiv utan även ur mitt och min fars.

Jag säger att jag skulle vilja känna min pappa som en pappa och inte som en snäll gubbe med pengar..

jag har en pappa som är deprimerad och jag vet att han bryr sej men han har så svårt att visa det. vi träffas inte så ofta.ibland känns det som jag inte har nån pappa. men jag älskar honom ändå.det gör man ju. och jag saknar honom fast det är svårt att erkänna.

jag tycker att min farsa kan bli lite jobbig ibland men han är oftast snäll min mamma därimot är lite deprimerad ganska ofta vad ska jag göra för att få henne på bätre humör? FRÅN Dido)

Tack för en SÅ sann artikel Sara, jag känner igen det mesta; en pappa utan en känsla för hur flickor är utan uppfostrade mej lite som han tyckte. Leka på hans jobb när man var sjuk, ha hemma disco till Bonnie-M, och inte få nån som hellst guidning i tjej världen när man så mycket behöver den. Pytt i panna och köttbullar med potatis -OFTA.Och massor med kärlek, kanske mer än vad de flesta fick. Jag har nog världens bästa pappa.

din pappa later underbar

Jag tror inte att pappor inte skulle klara av att vara ensamstående.De borde ju kunna klara det lika bra som ensamstående mammor. Alla kan lära sig. Visst döttrar behöver en kvinnlig förebild och någon som de kan disskutera med ex första mensen osv. Men då borde det vara samma sak me´d pojkar som bor med en mamma. 2 föräldrar är bra...men en förälder är nog inte speciellt mycket värre.

min pappa har inte frågat hur det har gått i skolan på ett år efter att de skildes, det suger. önskar jag hade haft din. jag vet att man inte ska göra det, och att man kanske inte gör det egentligen.

pappor är bäst. min blev ensamnstående när jag var några månader. visst fick jag en ny mamma senare. men pappa är pappa...

Min pappa var där i person men inte i anden, bara jobbet,tvn och tidningen var viktiga, inte jag. Så du hade tur du! Och så trodde jag att det skulle vara, tills jag upptäckte min bästa väns familj, den adopterade jag raskt! DET var min riktiga familj i flera år tills de flyttade 100 mil bort.....

Jag tycker inte om min mamma, tur att papps finns!

Jasså, lyckliga ni som tycker om era pappor, det gör inte jag. Min "pappa" är en sjuk jävel och om mina föräldrar skiljdes skulle jag och båda mina syskon flytta till mamma, direkt. Det enda man skulle sakna var hans bil.....

önskar att jag också hade haft bra kontakt med min pappa... istället... äcklas jag av honom... jag tycker inte om honom...

Min styvmor har förstört mitt å min fars förhållande. Hon tillåter inte honom att tala med mig. Jävla cp-käring. Jag tycker att han har svikit mig, som inte kan stå på sig. Jag är ju hans dotter, hans kött å blod, varför måste hon förstöra för oss?

min pappa var hemma när jag var liten, och mamma jobbade. jag är stolt över att pappa var hemmapappa. att det innebar att bara äta stekt mat till lunch, eftersom det är det enda min pappa kan laga, har inte gett mej några kända bristsjukdomar...

Jag är inte min pappas flicka, jag är inte någons flicka. Det är lite sorgligt tycker jag men egentligen så skiter jag i det. Vill inte va nåns flicka...vill bara ha deras pengar. Det är därför jag står ut med föräldrarna. Annars är de bara elaka mot mig och favoriserar alla mina andra syskon. Är det konstigt då att man inte vill ha något alls med vare sig föräldrar eller syskon att göra? Ne, precis. Önskar nästan att mina föräldrar vore skilda (de lär nästan vara de ända som fortfarande är gifta) eftersom alla mina kompisar (deras föräldrar är skilda) har jättefin kontakt med sina föräldrar. Eller så kanske det bara blir ännu värre. Skulle kanske vilja ha en fin kontakt med dem...men så länge de ignorerar mig så får de samma sak tillbaka. puckon...

riktigt bra skrivet! go sara!

Visst kan pappor vara bra, men ibland går de inte att prata med!

Jag älskar min pappa

Jag älskar min mamma över allt annat på hela jorden!!Hon är absolut bäst!

25 år gammal blev jag "tanten", hon som flyttade in hos pappa och skulle vara extraförälder. Fyraåringen frågade mig om jag var stor eller barn, varvid sexåringen världsvant upplyste henne om att jag så klart var barn för jag hade långt hår. Vad ville jag säga med detta? Spelar det egentligen någon roll vem man bor hos så länge man känner att man är älskad och sedd? Mina älsklingsbarn kommer till lika naturligt som till sina biologiska föräldrar när något har hänt och det är så vi alla vill ha det - jag är en viktig vuxen i deras liv och jag tror faktiskt att jag tillför en hel del. Livet är inte svårare än man gör det!

konstiga ja som aldrig haft nån vidare kontakt med min pappa, ja tycker mammor e bäst ja! Pappor försöker bara vara så jävla bestämmande tycker ja de verkar som..

Nu började jag nästan grina.. Det var så fint på nåt sätt? Jag önskar verkligen att jag också kunde ha nån sorts kontakt med mina föräldrar. Jag är ju också pappas flicka.

Jag är en mammas pojke, och det är bättre.

Mina föräldrar skilde sig för två år sedan och jag har tyckt att det jobbigaste har varit att pappa hamnade 15 mil bort, vi har alltid haft världsbäst kontakt och jag har alltid hellre diskuterat en sak med pappaän med mamma. men så helt plötsligt får man köra allt sånt på telefon och pappa är inte världens känsligaste och tänker typ inte för alls ibland och fattar inte att han sårar mig och min syster, men när det händer så ser vi till att han får veta det j-vligt snabbt även om det är jobbigt. Så trots allt har vi samma fina kontakt, man får bara anstränga sig lite mer och komma ihåg att han är grymt korkad ibland.Men jag vet att han älskar oss massor och det känns underbart! kram

Ja det låter ju fint men detta med "extended family" ja jag vet inte riktigt ,jag är 2o och ska bli pappa mot min vilja i maj hmmm tål att tänkas på detta föresten är det 2000 nu...

Jag växte upp med mor, men syster med far. Sorligt. De borde tänkt på att vi ville vara tillsammans. Lite sent nu ioförsig, men varför inte få vara lite bitter?!?!

Mina föräldrar är inte skilda, men jag har alltid varit pappas flicka. Men nu känner jag att jag inte har nånting alls gemensamt med honom längre p g a min lillasyster.Hon blev bokstavligt talat fan lik när hon bytte klass och skaffade sig nya kompisar.Nu för tiden känner jag mig så himla undanskuffad, eftersom det enda han pratar om när han är hemma är min syrra. Sen beter han sig som om jag ska hålla reda på henne hela tiden,vart hon är och när hon kommer hem o dl. Ibland så vill han att vi ska hitta på nåt ihop (t ex åka till travet), men när vi ska åka så tycker han att han måste stanna hemma för att syrran dummar sig eller också åker vi och han pratar om henne hela tiden.Alla hemma hos oss mår dåligt och det är bråk i stort sett varenda dag.Men det har även fört med sig att jag och mamma har kommit närmare varandra.

kan man kalla sig för pappas flicka fast man inte får någon slags ömhet eller omtanke tillbaka? *älskar dig pappa*

varför finns det personer som får en sån jävla tur med sina föräldrar?När jag kommer hem till mina kompisars hem, och familjen sitter vid bordet.Pappan skämtar,gosar och pratar med alla som är där.Hur många gånger har inte jag önskat att jag nån gång få en kram, ett leende,råd när alla är dumma eller fått höra de orden "älskar dig,min dotter" eller "jag är stolt över dig". Jag vet pappa att du älskar mig.Men är det så svårt att visa det? Istället så knäcker du mig med dina spydiga o kyliga kommentarer. Förminskar min existens. Tar ner mitt självförtroende till noll.Men jag har byggt upp den igen.Och jag hatar inte dig längre,utan jag försöker förstå dig.Det är lätt att få ett barn.Det svåra är att vara en förälder.Jag älskar dig pappa.

Jag bodde ensam med min pappa efter min mamma dog, och känner igen mig i mycket ur texten. Jag var alltid sist på fritids och fick gå runt i kläder som var omoderna. Det finns många nackdelar- men jag är jätteglad att vara pappas flicka! Det kommer alltid finnas ett speciellt band oss emellan.

Jo...alldrig har jag bott med bara pappa...men det är väll trevligt antar jag....

Jag är mammas pojke sedan min pappa dog för nio år sedan. Jag kan säga att om det är lika bra att vara pappas flicka som att vara mammas pojke så är det jätte bra. Men ingen förälder kan klara av båda rollerna ensam.

Hela mitt liv har jag varit en mammagris och nu när föräldrarna har skilt sej bor jag mest med henne. Men min pappa totalt avgudar mej. Klart att jag älskar honom också, men det känns konstigt att blir älskad så mycket trots att jag inte riktigt förtjänar det. Fast det är rätt schysst när jag kan linda honom runt lillfingret och få allt jag pekar på...

Jag flyttade hemifrån när jag var 19 (är nu 20) och mina föräldrar ringer ALDRIG till mig...kanske en gång på 3 veckor. det är lite ledsamt men när jag ringer är de hur glada som helst. Särskilt pappa för jag tror att han är mest orolig för att jag inte klarar mig själv. Mamma vet väl att jag gör det.

varför är det så svårt att få bra kontakt med en pappaenhet...om man vill prata om annat än väder och hur det går i skolan?

Mina föräldrar skilde sig för tio år sen, och jag har alltid bott hos båda. Det har gjort att jag fått väldigt bra kontakt med dem, som jag inte tror att jag haft om de bott ihop. Samtidigt är det jäkligt jobbigt att bo på två ställen och det ska bli så himla skönt att flytta hemifrån och ha allting på ett enda ställe. Jag tycker verkligen att skilsmässor är hemska, och även om jag inser att mina föräldrar är lyckligare isär så har det fortfarande lämnat sår hos mig. Jag har ganska svårt att lita på kärleken och tänker alltid "när" det tar slut inte "om"... Speciellt jobbigt är det att mina föräldrar knappt pratar med varann- kunde t.ex. inte ha studentmottagning där båda var med... Skaffar man barn ihop måste man inse att det är ett livslångt åtagande, och att man inte kan vara så jävla omogen så att man slutar prata med varann bara för att förhållandet spricker. Jag vet i alla fall att jag har två förädrar som älskar mig vad jag än gör, och det är jag väldigt glad för oavsett om dom har valt att leva isär.

Det som är mest specifikt i artikeln är att "klassikern", hemmet som alltid funkat förut plötsligt raseras bara för att kvinnan flyttar ut. Vi män tar alltid för givet vissa saker som sker i vår omgivning, läs hemmet med fungerande relation där kvinnan som vanligt är spindeln i nätet. Jag är en ensamstående pappa på 33 år med en dotter på 4 år. Jag får varje dag rycka upp mig, örfila igång mig och sparka min egen bakdel för att få mitt hem att flyta. Det funkar.....och det ska inte behöva ske på bekostnad av min dotter och hennes trygghet, säkerhet och uppfostran. Skärpning gubbar!!!!! Korpfotbollen kan vänta tills de är åtmonstone 18 år!!!!!!!

Ja,ni pappor som av olika anledningar inte träffar era barn,era nya flickvänner/fruar är svartsjuka,barnens mamma är motvillig eller vad det nu är...ge er inte!Barnen behöver er!En del pappor tycks tro att de inte behövs eller ger upp helt enkelt. Min pappa,som var 17 när jag föddes,försvann ur mitt liv när jag var 2.Han kom och gick i mitt liv i perioder på några år,men när vi äntligen fick en någorlunda regelbunden kontakt när jag var 15-16,då kom vi inte överens.Jag var bitter över att han alltid svek och försvann,han visste inte hur han skulle hantera det.Jag har alltid saknat honom:Det är inte bara pojkar som behöver sin pappa,det kan man ju tro ibland när debatten om frånvarande pappor tycks kretsa kring pojkars behov av manlig förebild.Även om jag skulle bli singel någon gång i framtiden kommer jag sannerligen se till att min pojkar har kontakt med sin pappa!Pappor behövs!

help! help! i can't speak swedish but i want to read this....

hmm

Jag bor tillsammans med min pappa,,jag älskar honom.

Ursäkta, men... "Pappas/ mammas flicka/ pojke" är uttryck som förstärker tillhörigheten. Det är bra, men inte mer - tänk på det. Ni är Er själva! Det är just den (nya & unika)personen föräldern älskar med dess fel & brister. Trist att jag är lite sen med mitt inlägg - många av Er axlar för mycket på era egna tunna axlar. Dom skall ha skrubbsår & halsband - inte bördor.

BASTARD CHILD Well, here I am, your biggest fear . . . The bastard child of yesteryear. Once set aside like olden news, I'm back again and you must choose To face the past or turn away But either way-I'm here to stay. I will not run as you once did, You hung your head, your face you hid. And acting like I was your shame You gave them leave to change my name. But change my heart you can not do, Erase the past and start anew. For here I am . . . your biggest fear. The bastard child of yesteryear. INGO the BINGO who never had a father.

BASTARD CHILD Well, here I am, your biggest fear . . . The bastard child of yesteryear. Once set aside like olden news, I'm back again and you must choose To face the past or turn away But either way-I'm here to stay. I will not run as you once did, You hung your head, your face you hid. And acting like I was your shame You gave them leave to change my name. But change my heart you can not do, Erase the past and start anew. For here I am . . . your biggest fear. The bastard child of yesteryear. INGO the BINGO who never had a father.

Jag måste bo med min pappa p.g.a att min mamma dog i lungcanser för 2 år sedan....men jag trivs med honom endå

Jag måste bo med min pappa p.g.a att min mamma dog i lungcanser för 2 år sedan....men jag trivs med honom endå

Lottan!! tänk till lite! det är inget du kan välja! min mamma dog nar jag var 14 och sedan dess har jag bott med min pappa. Man överlever!! Min pappa är en alldeles utomordentlig mamma också!

Mycket tänkvärda ord! Lever själv med en frånskild 4-barns pappa som nu är omgift med mig! Ingen okomplicerad situation men rätt intressant!! Känner igen en hel del av det du skriver. God Jul!! Ulrika

Min mamma dog när jag var 11 år och har sedan dess blivit uppfostrad av min ensamstående pappa. Nu ska jag själv bli mamma och min underbare pappa ser verkligen fram emot att bli både morfar och mormor!

Bra att pappor får lite kredit iaf och inte alltid blir anklagade för att vara sjuka pedofiliska människor! men nog är det svårt kan jag tänka mig, han verkar iaf ha lyckats bra med dig :)

när ska en 10 åring gå och lägga sig?

Jag blev glad över att läsa den här. Jag är ensampappa med dotter, det stämmer ganska bra. Vi gör udda grejer, åker inlines, seglar, tränar karate (hon är mycket bättre). Vi har kul men det känns ensamt och tungt ibland...

jag har btt med pappa å lillasyster sen 99 då mamma dog..det funkar jätte bra...pappa är världens absolut bästa..en av mina 50 bästa polare =)

Fint att folk röker bong innan dom skriver, då får man den höga kvalitét man förväntar sig av Darlings skribenter!