Statistik som talar för sig själv (siffrorna är från
1997):
• Ensamstående mammor 17%
• Ensamstående pappor 3%
• Barn som bor med båda sina föräldrar 75%
• Barn som bor med mamma och plastpappa 4%
• Barn som bor med pappa och plastmamma 1%
(Källa: Statistiska Centralbyrån)
Inte så många ensamma pappor i barnböckerna, va?
• Farbror Melker i Saltkråkan
• Alfons Åbergs pappa
• Pettson (Findus är väl egentligen ett barn)
• (Men ensamstående rödhåriga mammor med små busiga
killar finns det gott om.)
Sara.
Saras pappa.
|
Det var jag och min ensamma
pappa, men vad är det som gör att jag är hans flicka?
|
 |
Det är strax före jul
och jag sitter på fyrans buss. Mittemot står en man i trettioårsåldern
med sina två barn, en pojke och en flicka i fyra- och sexårsåldern.
Bussen stannar och en annan liten familj stiger på, en till pappa och hans
två små pojkar. De två fäderna hälsar på varandra
så som bara föräldrar med barn på samma dagis gör.
De börjar prata om julen.
- Ungarna firar hos henne,
säger den första pappan olyckligt, hur ska ni göra?
- Vi firar allihopa tillsammans
med hennes föräldrar.
Den första pappan lyser
upp.
- Då kanske det finns
en chans. Att hon tar tillbaka dig. Om ni ska fira jul ihop.
En gnista av hopp har tänts.
Om den andres äktenskap går att laga kanske hans också har en
chans.
- Nej, svarar den andra pappan
kort. Nej, det är bara för barnens skull.
Jag tittar på småkillarna.
De bråkar med varandra och verkar inte ha hört något. Någonting
som inte rör sig drar till sig min uppmärksamhet. Den lilla tjejen.
Hennes ögon, fulla av allvar och oro möter mina. Jag försöker
tankeöverföra ”Det kommer att gå bra”. När jag
går av bussen tittar jag på de två handfallna papporna och börjar
nästan att gråta. ”Det kommer att gå bra”. Det gjorde
det ju för oss.
På kylskåpet satt en lapp.
Där stod textat: ”korv med mos, korv med pommes frites, makaroner”
och ”fiskpinnar med ris”. Lyckligtvis sammanföll de fyra maträtter
jag åt med de fyra maträtter min pappa kunde laga. Jag var sex år
när jag och pappa fick hela huset för oss själva. Min storasyster
och mamma flyttade. Nu var det helt och hållet pappas ansvar att se till
att jag var trygg, varm, glad och mätt. Något som han nästan,
men inte alltid lyckades med:
Annika, pappas tjej kommer för att hämta mig hos dagmamman Kerstin.
Jag och Kerstin möter henne i dörren. Jag har på mig en marinblå
vårjacka. Kerstin ser argt på mig, vänder sig sedan till Annika
och säger: ”Vore det inte på tiden att köpa en overall till
flickan. Det är ju ändå december.”
Pappa hade inte tänkt på
att han aktivt måste förnya min garderob allt eftersom årstiderna
växlade. Under hans uppväxt och under hans tioåriga äktenskap
hade sånt som skor och nystrukna skjortor reproducerat sig själva.
I princip trodde pappa att barn uppfostrade sig själva. Att känslan
för vad som är rätt och fel är inbyggd i människans psyke.
Trots det uppfostrade han mig lite då och då. Oftast rörde det
sig om någon av följande fyra punkter:
- Språket. Grammatiska
felsägningar av typen ”äldre än mig”. ”Äldre
än jag” heter det. Och det heter inte tröjarm utan tröjärm.
- Man torkar inte av händerna
på byxorna, ej heller munnen på tröjärmen.
- Vikten av att hälsa
och presentera sig ordentligt.
- Vad det var som var så
roligt med Monty Pythons papegojsketch.
En annan grej var att när
jag bad om något svarade han alltid med låtsad sträng röst:
”Tycker du verkligen att du förtjänar det?”. Det tyckte jag
aldrig och om jag inte hade haft vett att ljuga ibland så hade min barndom
varit extremt fattig på nöjen. Mestadels bestod alltså min garderob
av urväxta kläder och mina leksaker av de toapappersrullar som jag och
pappa av någon outgrundlig anledning alltid slängde bakom tvättkorgen.
Såna saker blev bättre
när pappa gifte om sig några år senare. Hans nya fru var en empatisk
kvinna som hade vett att förse mig med nya trätollor varje vår.
Dessutom såg hon snabbt till att jag lärde mig allt det där pappa
trodde jag hade lärt mig automatiskt: att tvätta mig regelbundet, borsta
håret, ha gaffeln i vänster och kniven i höger, smaka tre tuggor
av alla nya maträtter etc.
Så OK, han var tankspridd.
Men även om kylskåpet var tomt när man skulle på skolutflykt
och jag fick bre mina mackor själv så är jag djävligt nöjd
med min ensamma pappa. För jag fick något annat än Yoggi och färdigbredda
mackor. Tid. Qua-li-ty time. Pappa var till exempel tvungen att gå ner i
arbetstid för att komma hem i tid och koka makaroner till mig. Det var pappa
som väckte mig på morgonen genom att lyfta upp mig ur sängen och
sätta mig framför en tallrik kalaspuffar. Vi åt alltid frukost
under tystnad. Då och då kunde man höra dunset av en kaviarmacka
som kastades mot bordsskivan. Det var pappas sätt att se till att kaviaren
verkligen satt fast (try this at home!).
En gång satt en tjej
där när jag kom ut i köket. Hon drack snabbt upp sitt thé
och slank ut genom dörren. Jag såg upp från min thékopp
och yttrade släpigt de bevingade orden: ”Vad konstigt att komma och
hälsa på så här tidigt.”.
När jag var sjuk fick
jag hälsa på pappa på jobbet. Han lade en madrass i ena hörnet
och där fick jag sitta, i min redan då så otidsenliga mjukisoverall
(lila plysch) och läsa seriealbum. Jag njöt. Pappa hade alltid godis
i ena skrivbordslådan och blev det tråkigt kunde man alltid gå
till kopieringsrummet och lägga huvet i kopiatorn.
Jag var caddie på golfbanan,
dansade runt i bakgrunden på orkesterövningarna och satt under bordet
när socialdemokraterna hade möte. När mötet var över
kröp jag fram. Det var roligt att stå i ring och sjunga ”Internationalen”.
Vi sjöng hemma också: ”Titanic”. Och ”Älska mig
Bill”, en annan sorglig sång av Mikael Wiehe. Naturligtvis gjorde vi
en del pappa+son-grejer också. Spelade fotboll i parken och sånt.
Så - är det sånt som
definierar en pappas flicka? Att han lärde mig fotarbetet i både bugg
och boxning? Att jag tycker att han är snäll? Att jag vet att han älskar
mig fast han bara säger det när jag ringer hem och lipar för att
hela världen är emot mig? Att vi bodde tillsammans i fyra år (ett
år till och jag hade fått skörbjugg)? Jag vet inte.
I början av 1900-talet när en pappa blev ensamstående med barn
(änkling) var det knappast ett alternativ att uppfostra dem på egen
hand. Man gifte om sig. Snabbt. Man tog någon gammal ungmö och ingick
ett ”resonemangsäktenskap”, något som båda parter tjänade
på: hon slapp ”glasberget” och han fick någon som kunde
uppfostra hans barn.
När min mamma ville bli
emanciperad och skilde sig från pappa fanns det redan flera ensamstående
pappor i bekantskapskretsen: Nisse E med Tomas och Pär, Kaj med sina tre
och Tommy med Jens och Mattis. Män som redan hade tejpat upp lappar på
kylskåpet. Annars kanske det inte hade varit så självklart att
jag skulle bo kvar hos pappa. Tack gode gud för 70-talet! Eller, nej, vänta.
Sen kom ju alla konstiga storfamiljer och barn förväntades vara så
himla toleranta och efter det skulle man plötsligt frigöra sig. Jag
ångrar mig. Tacka vet jag 90-talet och ”the extended family”*.
Amen.