Darling - Kärnfamiljen

Visste man inte bättre kunde man tro att leka mamma-pappa-barn är den enda sanna vägen. Kärnfamiljen har blivit vår största religion. Varför?

av Liv-Marit Bergman

Jag vet inte hur många i din grundskoleklass som växte upp med skilda föräldrar. I min var det ganska många. Jag vet inte hur många du känner som lever i fasta parförhållanden och som har barn. Jag känner ganska få. Många i min generation hittar, eller drömmer om att hitta, sin trygghet på andra sätt än i den klassiska familjelyckan. Vi spelar i band, vi har nära vänskapsrelationer, vi har vår posse. Vissa av oss har barn utan att bo med pappan eller mamman. Vissa av oss har barn som vi har skaffat tillsammans med andra homosexuella par. Någon gifte sig vid 20 års ålder och skilde sig vid 22. (Jo då, hon mår bra idag och planerar att gifta sig igen snart, hon vet bara inte med vem). Vissa av oss är gifta men har inga planer på att skaffa barn. Och ytterliga några är både gifta och gravida med den tredje ungen.
Det här är vår värld och det är väl inget konstigt med det. Men efter en kväll med kabel-tv och tillhörande reklampauser kan man tro att det är vi som är konstiga och någon annan som är normal. Idén om ett Pleasantville-liknande samhälle med mamma-pappa-barn som den enda giltiga livsstilen verkar finnas kvar. Reklamen, filmen och medierna gör gemensam sak med traditionalisterna och vill få oss att antingen drömma om eller identifiera oss med villa-vovve-volvo-konceptet. Det handlar om något vi alla vill ha: trygghet.

Magnus Berntsson är förbundsordförande i Kristdemokraternas ungdomsförbund. Kristdemokraterna har utmärkt sig för att vilja värna om familjen.
Varför är det här med familjen en så viktig fråga för er?
– Familjen är den viktigaste beståndsdelen i samhället, det är på familjen allting annat vilar. Familjen är en trygg punkt och den har det yttersta ansvaret för att uppfostra barnen.

En grupp människor som det ekonomiskt sett har gått ganska dåligt för under 1990-talet är de ensamstående föräldrarna. Jag frågar Magnus om Kristdemokraterna har någon plan för hur man ska hjälpa dem, det om något borde ju vara viktigt för att få barn att känna trygghet. Det måste om något vara otryggt för barn att växa upp med en förälder som har en väldigt dålig och osäker ekonomi.
Magnus svarar att han måste läsa på när det gäller den frågan.
Hur är det med homosexuellas rätt att adoptera? Hur ställer sig ungdomsförbundet i den frågan?
– Vi är emot det. Vi vill se till barnets bästa, och vi tror att en könsblandad miljö är det bästa för barnet. Det finns vissa saker som är typiskt kvinnliga och vissa saker som är typiskt manliga, och vi tror att barnet mår bäst av att växa upp med en av varje kön. Därmed inte sagt att ensamstående eller homosexuella är dåliga föräldrar, men vi tror som sagt att en tvåkönad miljö ger barnet de bästa förutsättningarna. När det gäller adoption är det ju statens ansvar att se till att barnet får det så bra som möjligt.

Hur ställer ni er till konstgjord befruktning då?
– Det måste jag också läsa på om. Vi har ju ett etiskt program där vi tar upp de här sakerna

Det är här det motsägelsefulla med ”family values” ligger. Man tänker på familjen som mamma-pappa-barn trots att det finns många som idag lever på annorlunda vis. Man klamrar sig fast vid tanken på det heterosexuella parförhållandet som får sin fullbordan när första barnet kommer. Man säger sig arbeta för att barn ska ha en trygg uppväxt men det verkar snarare vara fråga om att försöka bevara traditioner. Det är med andra ord en ganska otidsenlig politik. Men är den skadlig? Många människor hamnar ju i kläm när idén om kärnfamiljen som det ultimata livsvalet blir tongivande.
– En kärnfamilj skulle ju kunna vara något en annan just mamma-pappa-barn, säger Camilla Haglund som är aktiv inom RFSL.
– Ordet kärnfamilj tyder ju på att det handlar om en kärna, en väldefinierad grupp människor. Det kan ju egentligen lika gärna vara mamma-barn eller mamma-mamma barn eller varför inte pappa-pappa-mamma-mamma barn.

Jessica Halvarsdotter kallar sig anarkistisk radikalfeminist (”eller nåt i den stilen”). Hon menar att om kärnfamilj är norm fungerar den förtryckande på dem som inte passar in mallen.
– Kärnfamiljen fungerar förtryckande mot kvinnor även på andra plan. Om man ser det traditionellt är ju kärnfamiljen en väldigt patriarkal instutition. Själva ordet familj kommer från grekiskans ”famulus” som betyder ”stab av tjänare”. Traditionellt sett är en gift kvinna ägd av sin man. Innan vi kvinnor fick rösträtt var gifta kvinnor omyndiga, hon fick inte äga något och det var mannen som var hennes förmyndare.
Men det här är ju historia- vad har det för betydelse idag?
– Dels tror jag att idén om att kvinnan ska vara till sexuellt förfogande fortfarande lever kvar. Det var inte länge sedan våldtäkt inom äktenskapet inte ens existerade som term. Sen är det också så att kärnfamiljen inte alltid är det bästa alternativet för kvinnor. Kvinnor tenderar att offra mer i parrelationen, hon servar mannen, det är också hon som ska se till att relationen fungerar. Gör den inte det är hon ”misslyckad”. Det finns många undersökningar som visar att kvinnor ofta mår bättre och män ofta sämre efter skilsmässa och det kan ha sin grund däri.
Jessica vill också avfärda myten om den ”trygga familjen”.
– Den västerländska kärnfamiljen är som en isolerad cell där ingen utomstående har insyn. Om man ser till all kvinnomisshandel som sker inom förhållandet och hur vanligt det är med incest kan man ju börja fundera på om kärnfamiljen är så väldigt trygg.

Man kan också fundera på om barn garanterat mår bäst av att växa upp med en mamma och en pappa. I Sverige har det ännu inte gjorts någon riktigt noggrann forskning på området, kristdemokraternas ståndpunkt (som de för övrigt delar med Sverigedemokraterna) handlar mer om antaganden än fakta.
Camilla igen:
– Tänk dig en familj med till exempel ett lesbiskt par, ett bögpar och deras barn. Det lär ju underlätta enormt att kunna avlasta varandra. Alla föräldarna kan ge ”qualitytime” till barnet, ingen behöver bli utarbetad.
Det får mig att tänka på Friends-avsnittet där Ross före detta fru Susan ska föda Ross barn, som det är tänkt att Susans nuvarande flickvän Carol också ska agera förälder åt. Carol och Ross bråkar om vem som är mest värdig förälder till det kommande barnet. De vill båda bevisa att de kan bli en bättre förälder än den andra. Kompisen Phoebe utbrister nånting i stil med: ”Åh, det här kommer att bli det lyckligaste barnet på jorden. När jag var bebis var det ingen som ville ta hand om mig, och det här barnet är inte ens fött än men ändå slåss en massa människor om vem som ska få vara mest förälder.”

Att det finns många alternativ till just mamma-pappa.-barn betyder förstås inte att den traditionella kärnfamiljen av naturen är en helt ond företeelse. Däremot kan man fundera på varför så många inte vågar vara med sin samtid utan fortfarande tror att världen alltid kommer att se ut som den gjorde på 50-talet (och att den dessutom var lycklig då). Nu tänker jag inte bara på politiker utan även på reklammakare och andra. Men visst finns det välkomna undan tag även inom reklamen. Bland andra IKEA har gjort sig kända för att ha reklam som riktar sig till ensamstående föräldrar, singlar, ungdomar, kollektivboende och homosexuella.
Marcus Engman är marknadsansvarig på IKEA i Sverige. Han säger att IKEA vill visa upp hur verkligheten ser ut. Att vara ”unga och moderna” är en viktig bit för dem och därför vill de ”självklart också visa upp hur det moderna samhället ser ut”.

Det är snårigt det här med hur man ska leva sitt liv tillsammans med andra människor. Det jag tycker är hemskt med kärnfamiljen är a) att man mer eller mindre blir tvingad in i det. Att man alltså blir betraktad som underlig om man inte har man/fru och barn när man är över 35. b)Att så många avskärmar sig från omgivningen när de träffar någon. Dels tror jag inte att det är bra för något förhållande att stänga in sig och försöka vara precis allt för varandra. Som Jessica säger: ”1 plus 1 är ju 2 och inte 1 som vissa vill ha det till.”
Sen är alternativen till parförhållandet inte alltid så enkla att få till heller. Ta till exempel så kallade fria förhållanden. Det är en fin tanke att man inte ska äga varandra och att man ska vara fri att göra vara vill med sin kropp. Men min erfarenhet är att det i praktiken slutar med att det bara är en massa killar som knullar runt hämningslöst in the name of frihet medan tjejerna blir ledsna och sotis men håller masken eftersom de inte vill att killarna ska känna sig låsta. Observera att det här inte gäller alla fria förhållanden.

Min version av den fria kärleken är att man struntar i det där med att ha sex med en massa olika människor, men att man försöker vara mentalt öppen. Alltså att om man nu råkar ha hittat mannen i sitt liv bör man se till att uppmuntra varandra att ha nära vänskapsrelationer till andra människor och även att släppa in andra människor i sin själsliga gemenskap.
Det är också viktigt att inse att vi lever i en värld där många familjer inte är just mamma-pappa-barn. Att kvinnor tjänar mer pengar och är mer självständiga nu än för hundra år sedan är en av orsakerna till detta. Att acceptansen för homosexuella i viss mån har ökat är en annan. Det finns många skäl.
Vissa drömmer sig gärna tillbaka till en tid då Sverige bestod av lyckligt gifta heterosexuella par som hade i genomsnitt 2,1 barn. Men det är just också bara en dröm och den har aldrig varit särskilt sann. Det som gäller nu är att försöka klura ut hur man ska få alla nya sortens familjer att känna sig hemma i samhället.

Eller vad säger du?