
|
 |


Visste man inte bättre kunde
man tro att leka mamma-pappa-barn är den enda sanna vägen. Kärnfamiljen
har blivit vår största religion. Varför?
av Liv-Marit Bergman
Jag vet inte hur många
i din grundskoleklass som växte upp med skilda föräldrar. I min
var det ganska många. Jag vet inte hur många du känner som lever
i fasta parförhållanden och som har barn. Jag känner ganska få.
Många i min generation hittar, eller drömmer om att hitta, sin trygghet
på andra sätt än i den klassiska familjelyckan. Vi spelar i band,
vi har nära vänskapsrelationer, vi har vår posse. Vissa av oss
har barn utan att bo med pappan eller mamman. Vissa av oss har barn som vi har
skaffat tillsammans med andra homosexuella par. Någon gifte sig vid 20 års
ålder och skilde sig vid 22. (Jo då, hon mår bra idag och planerar
att gifta sig igen snart, hon vet bara inte med vem). Vissa av oss är gifta
men har inga planer på att skaffa barn. Och ytterliga några är
både gifta och gravida med den tredje ungen.
Det här är vår
värld och det är väl inget konstigt med det. Men efter en kväll
med kabel-tv och tillhörande reklampauser kan man tro att det är vi
som är konstiga och någon annan som är normal. Idén om
ett Pleasantville-liknande samhälle med mamma-pappa-barn som den enda giltiga
livsstilen verkar finnas kvar. Reklamen, filmen och medierna gör gemensam
sak med traditionalisterna och vill få oss att antingen drömma om eller
identifiera oss med villa-vovve-volvo-konceptet. Det handlar om något vi
alla vill ha: trygghet.
Magnus Berntsson är förbundsordförande
i Kristdemokraternas ungdomsförbund. Kristdemokraterna har utmärkt sig
för att vilja värna om familjen.
Varför är det här med
familjen en så viktig fråga för er?
Familjen är den viktigaste beståndsdelen i samhället, det är
på familjen allting annat vilar. Familjen är en trygg punkt och den
har det yttersta ansvaret för att uppfostra barnen.
En grupp människor som det ekonomiskt sett har gått ganska dåligt
för under 1990-talet är de ensamstående föräldrarna.
Jag frågar Magnus om Kristdemokraterna har någon plan för hur
man ska hjälpa dem, det om något borde ju vara viktigt för att
få barn att känna trygghet. Det måste om något vara otryggt
för barn att växa upp med en förälder som har en väldigt
dålig och osäker ekonomi.
Magnus
svarar att han måste läsa på när det gäller den frågan.
Hur är det med homosexuellas rätt
att adoptera? Hur ställer sig ungdomsförbundet i den frågan?
Vi är emot det. Vi vill se till barnets bästa, och vi tror att en könsblandad
miljö är det bästa för barnet. Det finns vissa saker som är
typiskt kvinnliga och vissa saker som är typiskt manliga, och vi tror att
barnet mår bäst av att växa upp med en av varje kön. Därmed
inte sagt att ensamstående eller homosexuella är dåliga föräldrar,
men vi tror som sagt att en tvåkönad miljö ger barnet de bästa
förutsättningarna. När det gäller adoption är det ju
statens ansvar att se till att barnet får det så bra som möjligt.
Hur ställer ni er till konstgjord
befruktning då?
Det måste jag också läsa på om. Vi har ju ett etiskt program
där vi tar upp de här sakerna
Det är här det motsägelsefulla
med family values ligger. Man tänker på familjen som mamma-pappa-barn
trots att det finns många som idag lever på annorlunda vis. Man klamrar
sig fast vid tanken på det heterosexuella parförhållandet som
får sin fullbordan när första barnet kommer. Man säger sig
arbeta för att barn ska ha en trygg uppväxt men det verkar snarare vara
fråga om att försöka bevara traditioner. Det är med andra
ord en ganska otidsenlig politik. Men är den skadlig? Många människor
hamnar ju i kläm när idén om kärnfamiljen som det ultimata
livsvalet blir tongivande.
En kärnfamilj skulle ju kunna vara något en annan just mamma-pappa-barn,
säger Camilla Haglund som är aktiv inom RFSL.
Ordet kärnfamilj tyder ju på att det handlar om en kärna, en väldefinierad
grupp människor. Det kan ju egentligen lika gärna vara mamma-barn eller
mamma-mamma barn eller varför inte pappa-pappa-mamma-mamma barn.
Jessica Halvarsdotter kallar
sig anarkistisk radikalfeminist (eller nåt i den stilen). Hon
menar att om kärnfamilj är norm fungerar den förtryckande på
dem som inte passar in mallen.
Kärnfamiljen fungerar förtryckande mot kvinnor även på andra
plan. Om man ser det traditionellt är ju kärnfamiljen en väldigt
patriarkal instutition. Själva ordet familj kommer från grekiskans
famulus som betyder stab av tjänare. Traditionellt
sett är en gift kvinna ägd av sin man. Innan vi kvinnor fick rösträtt
var gifta kvinnor omyndiga, hon fick inte äga något och det var mannen
som var hennes förmyndare.
Men det här är ju historia-
vad har det för betydelse idag?
Dels tror jag att idén om att kvinnan ska vara till sexuellt förfogande
fortfarande lever kvar. Det var inte länge sedan våldtäkt inom
äktenskapet inte ens existerade som term. Sen är det också så
att kärnfamiljen inte alltid är det bästa alternativet för
kvinnor. Kvinnor tenderar att offra mer i parrelationen, hon servar mannen, det
är också hon som ska se till att relationen fungerar. Gör den
inte det är hon misslyckad. Det finns många undersökningar
som visar att kvinnor ofta mår bättre och män ofta sämre
efter skilsmässa och det kan ha sin grund däri.
Jessica
vill också avfärda myten om den trygga familjen.
Den västerländska kärnfamiljen är som en isolerad cell där
ingen utomstående har insyn. Om man ser till all kvinnomisshandel som sker
inom förhållandet och hur vanligt det är med incest kan man ju
börja fundera på om kärnfamiljen är så väldigt
trygg.
Man kan också fundera på
om barn garanterat mår bäst av att växa upp med en mamma och en
pappa. I Sverige har det ännu inte gjorts någon riktigt noggrann forskning
på området, kristdemokraternas ståndpunkt (som de för övrigt
delar med Sverigedemokraterna) handlar mer om antaganden än fakta.
Camilla
igen:
Tänk dig en familj med till exempel ett lesbiskt par, ett bögpar och
deras barn. Det lär ju underlätta enormt att kunna avlasta varandra.
Alla föräldarna kan ge qualitytime till barnet, ingen behöver
bli utarbetad.
Det
får mig att tänka på Friends-avsnittet där Ross före
detta fru Susan ska föda Ross barn, som det är tänkt att Susans
nuvarande flickvän Carol också ska agera förälder åt.
Carol och Ross bråkar om vem som är mest värdig förälder
till det kommande barnet. De vill båda bevisa att de kan bli en bättre
förälder än den andra. Kompisen Phoebe utbrister nånting
i stil med: Åh, det här kommer att bli det lyckligaste barnet
på jorden. När jag var bebis var det ingen som ville ta hand om mig,
och det här barnet är inte ens fött än men ändå
slåss en massa människor om vem som ska få vara mest förälder.
Att det finns många alternativ
till just mamma-pappa.-barn betyder förstås inte att den traditionella
kärnfamiljen av naturen är en helt ond företeelse. Däremot
kan man fundera på varför så många inte vågar vara
med sin samtid utan fortfarande tror att världen alltid kommer att se ut
som den gjorde på 50-talet (och att den dessutom var lycklig då).
Nu tänker jag inte bara på politiker utan även på reklammakare
och andra. Men visst finns det välkomna undan tag även inom reklamen.
Bland andra IKEA har gjort sig kända för att ha reklam som riktar sig
till ensamstående föräldrar, singlar, ungdomar, kollektivboende
och homosexuella.
Marcus
Engman är marknadsansvarig
på IKEA i Sverige. Han säger att IKEA vill visa upp hur verkligheten
ser ut. Att vara unga och moderna är en viktig bit för dem
och därför vill de självklart också visa upp hur det
moderna samhället ser ut.
Det är snårigt det här
med hur man ska leva sitt liv tillsammans med andra människor.
Det jag tycker är hemskt med kärnfamiljen är a) att man mer eller
mindre blir tvingad in i det. Att man alltså blir betraktad som underlig
om man inte har man/fru och barn när man är över 35. b)Att så
många avskärmar sig från omgivningen när de träffar
någon. Dels tror jag inte att det är bra för något förhållande
att stänga in sig och försöka vara precis allt för varandra.
Som Jessica säger: 1 plus 1 är ju 2 och inte 1 som vissa vill
ha det till.
Sen
är alternativen till parförhållandet inte alltid så enkla
att få till heller. Ta till exempel så kallade fria förhållanden.
Det är en fin tanke att man inte ska äga varandra och att man ska vara
fri att göra vara vill med sin kropp. Men min erfarenhet är att det
i praktiken slutar med att det bara är en massa killar som knullar runt hämningslöst
in the name of frihet medan tjejerna blir ledsna och sotis men håller masken
eftersom de inte vill att killarna ska känna sig låsta. Observera att
det här inte gäller alla fria förhållanden.
Min version av den fria kärleken
är att man struntar i det där med att ha sex med en massa olika människor,
men att man försöker vara mentalt öppen. Alltså att om man
nu råkar ha hittat mannen i sitt liv bör man se till att uppmuntra
varandra att ha nära vänskapsrelationer till andra människor och
även att släppa in andra människor i sin själsliga gemenskap.
Det
är också viktigt att inse att vi lever i en värld där många
familjer inte är just mamma-pappa-barn. Att kvinnor tjänar mer pengar
och är mer självständiga nu än för hundra år sedan
är en av orsakerna till detta. Att acceptansen för homosexuella i viss
mån har ökat är en annan. Det finns många skäl.
Vissa
drömmer sig gärna tillbaka till en tid då Sverige bestod av lyckligt
gifta heterosexuella par som hade i genomsnitt 2,1 barn. Men det är just
också bara en dröm och den har aldrig varit särskilt sann. Det
som gäller nu är att försöka klura ut hur man ska få
alla nya sortens familjer att känna sig hemma i samhället. |