Lyssna på Wannadies (”String Song”) Pär Wiksten- sång, gitarr Christina Bergmark- keyboards, sång Fredrik Schönfeldt- bas Stefan Schönfeldt- gitarr Erik Dahlgren- trummor DISKOGRAFI: The Wannadies (1990) Aquanautic (1992) Be A Girl (1994) Bagsy Me (1997) Yeah (11 oktober 1999)

Elva år senare. Har det egentligen hänt något sen sist? Pär har i alla fall fortfarande kvar sin white man’s afro. av Marie Birde PÄR: Tjejer är mycket sötare och gulligare än killar. CHRISTINA: En snopp är ju rolig, skrattretande. Man kan ju inte låta bli att skratta när man ser en snopp. STEFAN: Skrattar man åt dem eller med dem? CHRISTINA: Tjejer är mycket finare och snyggare. Jag kan hitta hur många tjejer som helst som jag kan bli attraherad av, hela världen är full av vackra KVINNOR, men killar är generellt sätt mycket fulare. ERIK: Men vi kan vara väldigt snälla. PÄR: Generellt tycker jag att killar är väldigt endimensionella. Jag kan inte säga att jag är ett typexempel av "the kille", jag kan inte heller säga att jag inte är kille för det är jag ju, men jag kan ibland irritera mig på mitt eget kön. Att det kan bli så djävla grabbigt! Och så vill vi ju bara en sak och det är att knulla. Det är det enda som existerar och det tar 99% av ens tid. Vi skulle säkert kunna ha gjort 10 album till om det inte var den där sexgrejen. Det där låter väldigt klyschigt, är det verkligen så? PÄR: Visst låter det klyschigt! Men grejen är att jag försöker slå hål på myten genom att fråga killar och tjejer... Du har gjort en undersökning alltså? PÄR: Jag håller på med en undersökning och nästan alla tjejer säger "Jo det är sant att jag gillar sex men jag måste få prata med personen först för att bli tänd" medan killar säger "Visst jag ser en centimeter hud och jag får kuk". Så djävla simpla verkar vi vara. Därmed är det inte sagt att det är frid och fröjd och att killar har rätt att våldta för det är dumt i huvudet, men jag skulle inte ha något emot att tappa lite lust. Wannadies är lite som en skolklass. Pär Wiksten och Christina Bergmark är de lite stökigare barnen och Fredrik Schönfeldt, Stefan Schönfeldt och Erik Dahlgren sitter mer still på ett norrländskt sätt och väntar på sin tur att svara på frågor. Mest vill Pär prata, trots att han har lite huvudvärk och blir torr i munnen. Känner ni er som ett Londonband nu? Ni låter mycket mer som det tycker jag? PÄR: Jaså? Har jag fel? CHRISTINA:Nej, du har inte fel för om du vill ha det så, så har du rätt att tycka det. PÄR: Sen vore det väl ganska befängt att tro att man inte tar till sig någonting av det man omger sig med under ett par år. Något måste ju ha färgat av sig. Om inte annat så har vi blivit mindre engelska, för att vi har blivit anti CHRISTINA:Sen är det ju första skivan vi inte har spelat in i Sverige... Ja jag tänkte på det, kan det inte vara producentens "fel"? CHRISTINA: Vi spelade in den i Amerika. I New York. I Electric Lady Studios. Med Ric Ocasek. Jaha. Oj, vad fel det blev nu! CHRISTINA: Jag är mer svensk än någonsin sen jag flyttade till England. Man håller den svenska fanan ännu högre. Vi lämnar det och pratar om skellefteåsound istället... Förr i tiden nämnde man ju Wannadies i ett sånt sammanhang, finns det något sådant sound över huvud taget? PÄR: Utan att komma in i något superegoläge så tror jag att många blev omedvetet påverkade av att vi hade framgångar. Då började andra band omedvetet ha lite mer refränger... CHRISTINA: Jag tror vår del av det hela var att vi bevisade för oss sjävla och andra att det går att vara ett popband och inte flytta till Stockholm. Det går att komma från en liten håla och vara relativt framgångsrika. Ni blev norrland med hela svenska folket? CHRISTINA: Hahaha "Vi gav norrland ett ansikte". PÄR: Norrland... det är ett led av vår försvenskning, numera säger vi Västerbotten för vi vägrar generalisera. Vi har gått omkring i tio år och sagt norrland nu får det vara slut. vidare ->