Bruce Campbell
i
Evil Dead 2
Dawn
of the dead
Night
of the living dead
Funkig zombie
i
Dawn of the dead
Någonstans där ligger själva kärnan i splatterfilmens attraktionskraft. Det är en antikultur. Att man överhuvudtaget vill se filmer om kroppar som exploderar i kaskader av blod och tarmar är för att man vill göra något som är lite förbjudet och lite farligt. Därför är det knappast förvånande att splatterpubliken oftast är i tonåren, den period i livet då man är som mest obstinat och sugen på att irritera den vuxna världen. Att ha filmer med namn som ”Blood Feast” är ett suveränt sätt att göra lagom mycket uppror mot föräldrarna.
En annan anledning till att splatter lockar den pubertala publiken verkar ha att göra med kroppsuppfattning. Splatterfilm handlar om Den Äckliga Kroppen, fullproppad med geggiga inälvor och tjockt blod och hjärnsubstans som närsomhelst kan börja spruta ut ur sår och kroppsöppningar. Offren i splatterfilmerna har ingen kontroll över sina egna kroppar, de styckas eller exploderar utan att de kan göra något åt det. Är man själv i puberteten känner man igen det, eftersom kroppen muterar snabbt och våldsamt. Helt plötsligt får man mens (oregelbunden), gulaktiga flytningar, nattliga sädesuttömningar, acnebölder, problem med finmotoriken och en röst som inte riktigt lyder. Att vara äcklad av sin egen kropp i den fasen är bara naturligt, och samtidigt är det fascinerande. Det händer att man står i timtal framför spegeln och klämmer finnar. Skvirt! säger det och varet stänker upp på spegeln. Ändå fortsätter man som i trans, tills hela ansiktet är demolerat och det rinner blod från vidöppna och infekterade porer.
Samma slags äckelfascination hittar man ofta i splatterfilm, fast taget till det extrema. Lamberto Bavas klassiska ”Demons” från 1985 är ett bra exempel på kopplingen mellan snabbt muterande kroppar och äckelkänslor. I filmen smittas några människor av en bisarr sjukdom som förvandlar dem till demoner. På köpet får de bölder i ansiktet, som exploderar i kaskader av var och slem. Det är en meditation i kroppsliga vidrigheter och man kan inte förmå sig att sluta titta trots att det vänder sig i magen. Kopplingen mellan varbölderna i filmen och acnen som skvätter ner badrumsspegeln där hemma är inte särskilt långsökt. Det är samma äckelfascination över vad som faktiskt döljs där innanför huden.