Blå zombie från Dawn of the Dead (1978) Night of the living dead (1990) Demons (1985) Bad Taste (Peter Jackson, 1987) Inälvor från Dawn of the Dead

Blodet sprutar. Kidsen kanske blir påverkade. Är det någon som fortfarande bryr sig? av: Tommie Jönsson Det finns ett svenskt ord som jag både älskar och hatar: videovåld. Begreppet uppfanns i diskussionsprogrammet ”Studio S” för många herrans år sedan och sedan dess har det dykt upp lite då och då i samband med vågor av moralpanik som ständigt sköljer över landet. Resonemanget är enkelt och det låter likadant varje gång. Ungdomar gillar videovåld. Ju blodigare, desto bättre. När ungdomarna ser på videovåld, blir de avtrubbade. Och när de blir avtrubbade, då går de ner på stan och mördar varandra med knivar och yxor så blodet stänker. Det är möjligt att man blir känslomässigt avtrubbad av splatterfilmer. En brusig kopia av den ökända filmen ”New York Ripper” - som är en väldigt obehaglig film - hittades hemma hos en av de åtalade i styckmordsrättegången häromåret. I allmänhetens ögon var det tillräckligt bevis för att man blir sjuk i huvudet av att se på splatter. Men varje gång någon försöker att vetenskapligt bevisa att videovåld påverkar folk till att bli känslokalla våldsmän, kommer det också en motrapport som visar att bilden är mer komplex än så - de som verkligen går så långt att de mördar någon på ett utstuderat sätt har oftast visat tecken på sociala störningar redan innan. Man kan ju konstatera att splatterfilm och det så kallade videovåldet är en tacksam syndabock för saker som har gått fel i samhället. Så vad är splatterfilm? Många pratar om det, men själva definitionen av genren är långt ifrån solklar. Enkelt förklarat är att splatter är en form av skräckfilm, där det absolut viktigaste är skildringar av hur blodet stänker och kroppsdelar huggs av. En splatterfilm kan lika gärna vara en monsterfilm som en gängfilm, bara det är tillräckligt mycket blod som skvätter och tillräckligt mycket inälvor ramlar ut ur kropparna. Det är äckeleffekten som är central, inte känslan av spänning. Alltså: ”Scream” är inte splatter, men ”Bad Taste” är det, trots att den mest av allt känns som en komedi med mycket grisblod. Frågan är om det egentligen någon idé att bli upprörd över splatterfilmerna när en vanlig biosuccé innehåller lika mycket koreograferat våld som den värsta Dario Argento-rulle. ”Vanliga” actionfilmer lindar in sina våldsorgasmer i de-goda-mot-de-onda-tänkande, hjältedyrkan och moralism, medan splatter&gore bara frossar i våld och äckel för sakens skull. Sensmoralen av en helt vanlig Bruce Willis-film brukar vara att det är helt ok att ta sitt maskingevär och meja ner 100 personer om de har muckat med fel snubbe. I en typisk splatterfilm finns det däremot inte något ”rätt” eller ”fel”. Debatten om splatterfilmens vara eller icke vara blir också lite fånig när man tänker på att genren egentligen bara är ett stort fuck-finger i ansiktet på Den Goda Smaken. Om filmerna inte retade upp någon, skulle de förmodligen inte spelas in. Och man blir ju inte mindre sugen att se ”Braindead” efter att Sievert Öholm har hetsat mot den i något av tv:s debattprogram. De läsare som egentligen är för gamla för den här tidningen minns säkert ”Studio S” och den hysteriska debatt om videovåld som svepte över landet i början av 80-talet. ”Studio S” var startskottet för en modern häxprocess som inte bara riktade in sig på videovåldet, utan också mot själva teknologin. Det gick så långt att polisen gjorde razzior mot videobutiker och att motioner skrevs i riksdagden för att få videobandspelare förbjudna. Effekten blev förstås den motsatta - när debatten var som hetast började videobandspelare helt plötsligt säljas i stora mängder. vidare ->