Alla minnen är inte på riktigt.
text: Tomas Hemstad
illustration: Marcus Andersson
- Kommer du ihåg när du och jag låg vid strandkanten av en paradisö och hånglade i solnedgången samtidigt som vågor sköljde över våra nakna kroppar
- Nej!
Självklart minns han inte. Det är ju inte sant. Men jag hoppades och ville så innerligt att minnet har skapats i mitt huvud. Det brukar pratas om människor som ljuger så de tror sig själv, jag är en sådan människa som tar så mycket intryck att jag kan omvandla en film, serietidning eller en historia som en kompis berättat till min egen. Som när jag och min kompis Andreas satt och pratade mönstringsminnen (Det är ett substitut för lumparminnen för oss i utbildningsreserven) och jag började berätta att jag minsann träffade Nisse och Kalle och att de båda fick urdåligt på IQ-testet. Han såg förvånad ut och sa “Jag vet, jag mönstrade Nisse och Kalle”. Jag tänkte efter och kom på att han berättat det för mig för länge sedan och att jag omvandlat det till ett minne, för att jag inte gillar Nisse och Kalle och gärna hade velat varit med om deras besvikelse när de körde testet.
Jag är inte ensam om det här, en annan kompis, Sandra, berättar om sitt bryska uppvaknande: “Jag har alltid kommit ihåg mina barndoms midsommaraftnar som fantastiska, genuina tillställningar med höga midsommarstänger och glada människor med blommor i håret. Tills jag såg “Barnen i Bullerbyn” på tv och insåg att jag fabricerat minnet därifrån för att glömma gummistövlarna, den blaskiga blandsaften och de elaka släktingarna. Jag kommer till och med ihåg att lilla Kärstin var med men det var hon inte, bara på tv”.
Vad beror det här på då? Om jag får leka hobbypsykolog (och det får jag för det är min text) så tror jag att det är för att vi (minnesfabricerarna) känner sån press på oss. Press att ha varit med om saker, press att känna fantastiska människor och press att alltid ha en rolig anekdot i bakfickan. Då känns det liksom bättre, undermedvetet, att minnas alla trevliga eftermiddagar med sina snygga vänner på Central Perk, än som det egentligen var: En kaffe med tio påtårer på ett sunkigt kafé med vänner som inte pratar om något annat än hur trist allting är.
Och det är betydligt intressantare att berätta om hur man som barn blev kvarglömd hemma och var tvungen att försvara huset mot tjuvar när päronen åkte på semester än att säga som det egentligen var: Att man blev glömd i bollhavet på Ikea, fick stryk av en stor unge och blev hämtad igen efter en halvtimme.
Och när man är ledsen är det betydligt skönare
att tänka sig att det finns ett ställe “Where everybody
knows your name and are always glad you came” än kvartersalkostället
Restaurang Skorpionen. Nej nu måste jag sluta, klockan är snart
19:30 och jag ska till Springfield och leka med Bart och Milhouse...
