Med blod kan man göra mycket, man kan bli blodsbror eller rädda någons liv och så kan man svimma. Vad är man rädd för egentligen? text: Caroline Hema illustration: Maria Häggkvist

”Fan vad det är coolt att kunna blöda tolv gånger om året utan att dö”

- Jag mår dåligt av tanken på blod. Ett blodprov till exempel. Sköterskan hittar en ven och bankar in en tjock nål. Det börjar spruta och hela rummet täcks av blod, som i “The Shining”. Så svimmar jag och ramlar ner på golvet och kvävs av allt det där röda. Fast så är det ju inte på riktigt. Men för min vän Elina, som har blodfobi, eller hemafobi som det också kallas kan det vara så. I hennes huvud i alla fall. Den vanligaste reaktionen för en fobiker är att få ångestkänslor, svettningar, illamående och rädsla för att svimma. Är man rädd för blod är det lite speciellt: Då svimmar man. Varför det är så finns det olika teorier om, Britt-Marie Strid, psykolog på Spånga Psykiatriska mottagning, förklarar. - Det kan vara en genetisk funktion från stenåldern. Låt oss säga att man blev anfallen och sårad av en björn, började blöda och svimmade till följd av att se blodet. Förmodligen skulle man då klarat sig, för björnar anfaller inte någon som ligger stilla. - Det är också så att om man ligger ner och är skadad har man större chans att inte förblöda. Man kan fråga sig vad som är så farligt med röda och vita blodkroppar, blodplasma och blodplättar - blod är en vävnad där cellerna flyter fritt i vätskeformig blodplasma. Det låter inte som något farligt utan mest vackert och livsnödvändigt. Psykologerna har ingen förklaring. En del har upplevt hemska olyckor och har därefter blivit känsliga. Andra har haft föräldrar som varit rädda för blod och på så sett miljöärvt fobin. Eller så har de varit med om dåliga provtagningar där man var tvungen att sticka flera gånger vilket inte är så skönt. Den största gruppen blodfobiker har ingen aning om varför de är rädda. Vad man vet är att det är många som är rädda för blod. Marianne som jobbar på en provtagning berättar att det kommer in ett par om dagen. Ganska ofta har sjukhusen brist på blod och uppmanar invånare mellan 18 och 60 år att rädda liv genom att donera lite. - Blod är en färskvara som håller i ungefär sex veckor. Efter den tiden går de röda blödkropparna så att säga sönder och blodet blir obrukbart, säger Fredrik Boström, läkare på Karolinska Sjukhuset i Stockholm. Oftast tar lagret slut innan det, men om det blir något över lämnar man blodet till forskning. Man kan frysa ner det också, men det är en väldigt dyr metod som inte används speciellt ofta. - En del av dem som kommer till våra blodbussar är jätterädda. Det verkar som om de försöker bevisa något för sig själva, säger Anders som är sjukvårdare. - Många är oroliga för att de blir av med för mycket blod. En vuxen människokropp rymmer omkring 4-5 liter blod. En blodgivare tappas ungefär på 4,5 deciliter. Kroppen ersätter blodvolymen inom ett dygn. Så det är alltså inget att oroa sig för. Blod har alltid varit något skrämmande för många tvångsneurotiker. Innan HIV och AIDS blev känt var man rädd för gulsot och syfilis. En person med “vanlig” fobi kan må dåligt av att se någon blöda, eller till och med genom att se Cityakuten. Någon med tvångsyndrom är oftast inte rädd på det sättet. Det kan istället vara så att man har skräck för det osynliga blodet. Man har mycket fantasi och kan hitta på långa paranoida tankar om att personen med HIV eller AIDS (och ett sår på handen) som eventuellt kan ha vidrört samma dörrhandtag som en själv. Och vad händer då om jag nu får det blodet på min hand och äter en kebab och råkar slicka mig på fingret. Blir jag smittad då? Och varför tvättade jag inte händerna innan maten? Och om jag är smittad vem kan jag då ha gett HIV? Är det någon som har lånat mitt läppstift? Det spelar ingen roll att tankegången varken är rationell eller ens verklighetsförankrad. Det spelar heller ingen roll att jag inte fått en enda blodtransfusion och gjort en massa HIV-test med negativa svar. Man kan aldrig veta. I filmen “Angel Baby” har huvudpersonen tvångssyndrom. I en scen blir hon påkörd av en kille som får hennes blod på sig och åker iväg. Hon blir hysterisk och skriker förtvivlat att han måste komma tillbaka med blodet. Hela den sekvensen känns som en av de mest exakta scener någonsin, det var precis på riktigt ur en tvångsneurotikers perspektiv. Man kan tro att det är fler män än kvinnor som är rädda för blod. Det verkar ju lite trist att behöva svimma varje gång man ska byra tampong. Enligt provtagningsavdelningarna är det där jämnt fördelat över könen, men det finns faktiskt kvinnor som får yrsel och liknande när de ser sitt mensblod. Då kan man tänka att “fan vad det är coolt att kunna blöda tolv gånger om året utan att dö”.

Eller vad säger du? Namn: Email: Kommentar: