som om det såg seriöst ut att sitta på seven eleven med en notebook inlindad i silvertejp. eh.
jag har varit hos brorsan hela kvällen och käkat och snackat och pillat lite med hans nya dator. min gamla dator - den jag hade med mig till usa. nu har jag en ny, den här lilla som är intejpad och vadderad med vettexduk (gibson skulle gråta) som jag skriver på just nu. den är skön som fan.
det var lite för mycket trafik på den här 7elvan. folk springer ut och in. och ändå är det vid korsningen linnégatan sibyllegatan, det borde vara lugnare här. tror man. en totalloser som jag stötte på i ett jobb står bredvid ett par meter bort men några puckade amerikaner eller kanske serber med amerikansk look. dom är puckade som fan iallafall och snackar så mycket skit. hon speciellt. jävla tomas di leva lockar har hon också, det ser så puckat ut så jag blir galen. och nu berättar hon för dom andra vem jag är. i andra ändan butiken alltså, ungefär vid smågodiset. haha, dom skrattar. jag måste vara en levande jävla klyscha - jobbar på spray, sitter på 7-11 mitt i natten med en dator inslagen i tejp och skriver. yeahyeah. skiter jag fan i. jag tror jag ska dra upp mobilen och kolla mailen bara för att retas.
det är verkligen lättare att skriva på 7-11 än hemma eller på jobbet. här är det min uppgift att skriva, mitt ansvar. ingen annan gör det ingen annan skulle göra det jag måste sitta här och jag måste koncentrera mig och skriva om vad jag gör. hemma blir jag bara trängd, tankarna bara studsar. här försvinner dom iväg in bland frukten ett tag, snurrar kring en liten taxichaffis som handlar en porrtidning eller en östermalmskalv som snackar skit med sin kompis som också har timberlands. alla snackar så mycket skit - det mesta får mig att tänka på mig själv ännu mer. som försvar. men ibland kan man fastna för någon eller en situation och det är också stimulerande. huvudsaken är att jag är levande när jag skriver, jag är ...interaktiv. ja, just det. skitbra. nån kan påverka mig och styra mitt verk.
på mcdonalds vid slussen var det bara kids under 18. så små och så många, dom hängde i stora gäng utanför och inuti satt dom överallt och skjöt pappersbitar med sugrör. och skrek och höll på. jag kände mig gammal. när jag gick innanför dörrarna för slussens t-bana så stod det två gäng där och skrek. dom var invandrare nästan uteslutna. förutom tjejerna, små små blondiner uppklädda enligt östermalmsmodet -96: stora vita sneakers, tajta svarta byxor, täckjacka och en dum halsduk virad kring huvet. ser så dumt ut.
dom hänger verkligen, it-losern och serbamerikanen bredvid mig. dom snackar teve och filmstjärnor och äter glass och snackar järnet.
idag kände jag hur min hjärna torkade ut. den blev alldeles het och jag kände hela hjärnan. eftersom jag sover rätt dåligt och lever rätt hårt just nu blev jag lite skraj. jag trodde jag höll på att få hjärnhinneinflammation igen. helt sjukt, men det gjorde verkligen ont på samma sätt. en smygande smärta som hettar nerifrån axlarna och bränner över nacken och när man kommer upp till hjärnan känns det bara torrt, ungefär som när man glömmer en kastrull med vatten på plattan, först kokar det bort och sen är det som att det fortfarande kokar fastän kastrullen är tom, det börjar inte glöda och man kanske inte ser hur hett det är men
jävla slackertugg träffar mig från höger: varför har dom lås på 7-11? dom har öppet 24h, 365 dagar. det ska inte behövas något lås. amerikanen är sannerligen amerikansk.
ok fortsätter, hjärnan var alldeles torr och jobbig och väldigt... påtaglig. nu har det gått över. men det var rejält obehagligt när det kändes som hjärnhinneinflammationen. det är som om min kropp har fått ett större minnesbibliotek att slå upp känslor i. för om jag inte haft hjärnhinneinflammationen hade jag inte kunnat referera till den, då kanske jag hade tänkt på en svår baksmälla istället.
det är likadant med det mesta. vissa känslor går liksom inte att förklara och dom går inte att simulera. som känslan av hjärnhinneinflammation. eller kanske känslan av att slå i knät. eller kanske känslan när tandläkaren tar upp den borren och trycker den mot tanden. det är känslor man inte riktigt kan förklara men man kan känna igen dom. det är ju samma känsla varje gång på något sätt - det känns alltid likadant att få en spruta.
nu läser han dikter ur en bok. högt. "this guy is so cool". om snusk eller nåt. väldigt dekadenta men samtidigt amerikanskt slagkraftiga. jävla pratkvarn är han dessutom. bla blaa blaa. vad gör han här? han snackade massa om unix nyss. han måste ha fått kicken från nåt tekniker-jobb för att han snackade för mycket. så är det nog. om det inte är nån sunkig utbytesstudent från kth. eh.
ja så kroppen är en maskin som lär sig saker. om man aldrig sett solen vet man inte hur den känns. det spelar ingen roll om man läst om solen tvåtusen gånger. jag tror det är så. man kan lära sig saker men man kan inte lära sig upplevelser. det går inte att veta hur det känns att bli tagen i the a-hole förrän man blitt de. eller hur det känns att bli riktigt kär. ah, och sen känner man samma sak resten av sitt liv. det är därför man hela tiden ska söka nya kickar. åka glidflyg, hoppa från saker och vandra över nordpolen i kalsonger osv osv. jag skämtar.
det spelar nog inte så stor roll vad man gör. det kanske är så att det beror på hur man gör det. eller nåt. klart är att bäst är att hitta en nivå där man mår bra utan att känna sig tillfredsställd. ett visst mått av icke-lycka är bra. tror jag. det håller en i FIGHT-läge.
nu ska jag gå, det börjar bli för mycket folk här. mina tankar återvänder inte. jag sticker till jobbet, hörs.