Foto: Camilla Sjödin
- Jag är kort. Har rött hår och säkert en tofs mitt på huvudet. Vi hittar nog varandra ska du se...

Rösten i telefonen är välbekant, en mörk altröst med klangbotten. Jag har hört den tusen gånger. Minst. Men att koppla ett ansikte till den är svårt.
Därför får Nana Hedin, 28 år, beskriva sitt utseende när vi ska träffas för en intervju. Nana Hedin tar inte illa upp. När hon räknar upp de låtar hon sjunger på kunde hon lika gärna läsa högt ur de senaste årens svenska topplistor, men få känner igen henne.

Hon är den starka kvinnorösten på Stakka Bo´s "Here we go again", "Living it up", Down the drain" liksom på E-types "Set the world on fire", "Callling your name" och "Free like a flying demon". Det är hon som sjunger på Herbies "I believe", och refrängerna på så gott som varenda senare hit Dr Alban släppt ifrån sig. I videorna dansar Dee och olika fotomodeller, mimande till hennes röst. Nana Hedin är inte med. Varför?
- Jag har ingenting emot att synas, det har bara fallit sig så att jag inte är med så mycket utåt, säger hon när vi träffas på fiket Lasse i Parken i Hornstull. - Men egentligen intresserar det mig inte så mycket att vara med i en video när det handlar om musik som inte är min egen.
1992 hoppade Nana in för Gladys del Pilar som blev sjuk under en turné med Dr Alban. Hon fick följa med resten av turnén, även sedan Gladys frisknat till. Sedan dess har det blivit en hel del eurotechno och dansmusik. Genrer som Nana inte lyssnar mycket på när hon inte arbetar:
- Även om en låt inte faller mej hundra procent i smaken så glömmer jag det när jag sjunger. Då är det sången som är det viktiga, och då njuter jag för fullt, säger hon. I höstas turnerade Nana Hedin med Jonas Gardells föreställning"I mellanmjölkens land". Troligen blir det en turné i sommar också:
- Med Jonas Gardell har jag verkligen fått lära mej att ha distans till mig själv. Vi är tre stora tjejer som springer omkring på scenen och skakar med brösten. Det är otroligt kul.

I höstas satte hon ihop en demokassett tillsammans med musikern Johan Nilsson som skickades ut till flera skivbolag. I två månader jobbade de, skrev egna låtar, spelade in.
- Det blev en ganska suggestiv musik, åt world music-hållet. Vi fick väldigt mycket beröm för låtarna. Men alla sa samma sak: att det inte är tillräckligt kommersiellt.
- Fast vi ska fortsätta. Det är någonting jag verkligen vill göra.

/Stina


Tillbaka till första sidan
Hej * Brev * 24 h Finland * Guide till Finland * Ha kul utan sprit * Shoppingångest * Sindy Kills Me * Månadens Darling * Platta saker * Netchix * Nana Hedin * Fina ringar * Marimba * Svante sez * Mode * Novell * Kära Dagbok * Fråga Darling * Bli en darling *