På väg in i kvartersbutiken. Snart står jag framför grönsaksdisken och våndas över om jag ska välja en grönsak som jag känner på mig är helt omotiverat dyr, mot ett bröd, eller köra med två grönsaker och strunta i brödet. Jag kommer inte att ha råd med både frukostmat och kvällsmat. Jag får köpa kvällsmat och nöja mig med gröt och mjölk till frukost. Och frukt, frukt som jag vet att min kropp behöver denna årstid. Jäklar också. Frukt är viktigare än mjölk. Men då kan jag ju inte äta gröt och mjölk till frukost.

Jag går några steg längs varuhyllan och min blick faller på gurkor och paprikor. Det är precis såna här vitaminkryllande läckerheter min kropp behöver. Jag såg på TV att nästan alla gurkor och paprikor, eller var det tomater.., som ska till Sverige, fraktas med långtradare genom hela, jäkla Europa. Från Spanien upp till oss. Jag hatar långtradare. De är för stora, för snabba och för många. Jag kan bara inte köpa grönsaker som åker långtradare som körs av uttröttade chaufförer genom halva världen. Varför kan inte paprikajävlarna åka tåg eller båt. Jag fattar det bara inte. Jag tänker inte äta en paprika som åkt långtradare från Spanien. Det verkar inte klokt. Nej, jag går vidare.

På nästa hylla står flaskor med sötsura såser, ostronsåser, chilisåser, chiliketchup. Tänk vad mycket man kan hälla på riset och spagettin nuförtiden. Så var det inte för fem år sedan. Där är min gamla pojkväns specialsås. Det är en sötsur sås med jordnötter i. Den har en varm orange nyans. Hans gamla favorit. Som han till och med hade på smörgåsar. En gång köpte han en flaska till mig i present fast han nästan var lika pank som jag nu är. Jaha, nu börjar jag grina också, inne i affären. Det är för sorgligt. Jag kan ju inte sitta ensam och hälla hans speciella jordnötssås på mitt ris. Det skulle inte kännas riktigt. Nej, jag går vidare.

Tomaterna förresten, har det varit release på de genmanipulerade ännu? Jag måste tänka på det sedan, om jag skulle få för mig att bjuda någon på mat. Om jag bjuder på tomat måste jag komma ihåg att fråga den jag bjuder på om han eller hon tål jordnötter. Det kanske är bäst att låta bli det helt. Japp, jag går vidare. Titta där ligger mat av gris. Det vore billigt och bra att kunna äta leverpastej, falukorv doch fläskkotlett. Men, nej. Jag följer min hudläkares råd och låter bli. Exem som mina kan tydligen helt spåra ur om jag äter tillväxthormonbehandlat griskött. Fast man vet ju inte. Läkaren som sa det är muslim. Men exemen blev bättre när jag slutade med gris. Så slut med gris får det vara även i fortsättningen. Usch, där är sådan där dyr ost min ex-ex-ex kille gärna brukade vräkta i sig. Gud så typiskt för den bortskämde tönten som fick pengar av sin familj varje månad, (vuxne karln), att hålla sig med sådana ostvanor. Utan att behöva reflektera om priset på saker och ting här i världen satt han där, finnig och blek, om mornarna och vräkte i sig dessertost. Smackade gjorde han också. Men kyssteknik det struntade han helt i. Nej, här kan jag inte stå, jag blir illamående. Åhå; baguetter med skagenröra, alternativt salami och brieost för trettio spänn. Jaha, det ska tydligen flirtas med kvarterets nyinflyttade nu också. Det kunde man ju räkna ut att den här kvartersbutiken skulle slå mynt av dem. Lyxbaguetter, ja så blir utbudet när man anpassar det efter de här "härliga", "konstnärliga" fast i själva verket smygyuppifierade kvarterens alltstörre andel nyrika popstjärnor och kända skådespelare och hippa reklamare. Det skulle ju också förklara Jolt Colan och den chicka säcken med lösvikts pinjenötter och de soltorkade tomaterna och chevren i kyldisken. Jag säger bara, den dagen burkraviolin försvinner och ersätts med asiatiska räkchips slutar jag handla här. Det verkar helt sjukt.

Nej men titta där. Dom har faktiskt kvar risgrynsgröt, ärtsoppa, pölsan och spaghetti-ringar i sådana där plastkorvar som pensionärer älskar. Bra. Respekt för kvarterens mindre bemedlade ursprungliga befolkning.

Jag köper fil. Fil är okomplicerat, kallt, vitt och nyttigt. Inget tjafs. Mot hemmet!!

Jaha, ska det här vara kassakön. Tänk att något så enkelt som en kassakö ska behöva se ut hur som helst just i den här kvartersbutiken. Vad är det för kromosom som gör att utövare av de fria yrkena inte fattar att om man köar snyggt och prydligt, en efter en, får vi alla ut maximal tidsvinst?

Nej, här ska vi leka kontinenten och högljutt fast jätteavslappnat ifrågasätta priser, älta chevrens mognad och en färsk kokosboll "kan du vara gullig och lägga den i påse tack", måste införskaffas lite tokspontant i sista stund, antagligen för förhöjd känsla av pittoresk hemkvarterskänsla, som man tydligen får när man köper nostalgiska sötsaker över disk, lite som i urmysiga Paris. Och tokelitok, nu räckte visst inte pengarna till för det där spontaninköpet , men det skrattar vi bort och så skrivs det upp till nästa gång. Jadå, för här är man kvarterets egen lilla förvirrade konstnärinna, eller författare, eller skådespelerska utan problemmed självförtroendet som låter livet ha sin gång i sin egen lilla härliga takt.

Nu är det äntligen min tur. Var är nu mina pengar? Dom skulle ju ligga här i jackfickan där jag alltid lägger dem. Har jag glömt dem hemma? Det går bara inte... Det verkar inte riktigt klokt.

/Maria Lindén