Blev förvirrad när jag vaknade och inte var hemma. Fick ångest när jag kom ihåg att jag hade varit med Jens, begravde huvudet i en kudde och hoppades på att det inte skulle vara sant, Jens klappade mig över håret och undrade om jag mådde bra. Jag sa: Du, rör mig inte är du snäll, jag är dum i huvudet, jag fattar inte att jag kan vara så dum i huvudet. Började nästan grina, Jens fattade ingenting, vad har jag gjort undrade han, jag sa: Du finns, det räcker. Kände att jag var tvungen att kräkas och gick till toaletten och gjorde det. Fan, jag ska alltid göra bort mig så otroligt mycket, jag förstår inte.

När jag var färdigkräkt, gick jag ut igen och såg att Jens hade fått en sån där konstig, hård blick. Jag blev lite rädd och sa att jag nog skulle gå nu. Han sa att jag skulle gå fort som fan, han gav mig mina kläder, slog mig över ansiktet och sa att jag var en hora.

Jag antar att jag får skylla mig själv,jag har ju själv försatt mig i den situationen och det var dumt, jag vet, det var dumt att förlåta Jens överhuvudtaget, han hade ju inte behövt slå mig tycker jag.

Åkte hem och grät hela dagen, svarade aldrig i telefonen, jag orkar inte, ingen tycker om mig, jag kommer aldrig hitta någon som tycker om mig, jag har en sån otrolig ångest och jag vill ringa Kristofer och be om ursäkt för att jag var otrevlig, men jag ska inte göra det, jag ska inte prata med några span överhuvudtaget, de är bara dumma och elaka.

Dessutom börjar det bli vår, solen skiner ibland, och jag börjar få min årliga vårdepression. Vad ska jag göra åt den då? Ska nog testa att shoppa bort den, shoppa bort ångest är bland det bästa som finns.

Men just nu har jag ingen lust att shoppa, just nu har jag ingen lust att göra någonting, just nu skulle jag bara vilja dö men det är ett alldeles för stort projekt, men alla hatar ju mig ändå, varför ska jag leva då?