Finland ligger så nära och har varit en del av Sverige så länge. Men ingen säger längre "våra bröder i öster" utan snarare "alkisjävlarna på andra sidan sjön". Är vi så mycket bättre? De flesta svenskar sover i Finland, ombord på Silja Lines Marinella med en burk Koff i näven. Svante vägrade ta båten och flög till Helsingfors i 24 timmar för att kolla läget. Det känns finskt på Stockholms gator och det är inte det finska gänget med lapin kulta burkar som spridit känslan. Jag såg dom i veckan när jag var på väg till jobbet - kanske fem killar i lite illa passande jeans och svarta läderjackor. Dom gick i solen på förmiddagen och pratade högt och tittade snett. Jag såg inte var det var för några förrän jag hade passerat dom och vände mig och tittade, de talade finska och i hönderna hade dom tax-free kassar och lapin kulta-burkar. Samma dag lite senare och jag slår upp svenska dagbladets kultursidor som har en stor intervju med en finsk författare. Rubriken slår mig hårt: "En mycket finsk bok". Uttrycket "känna sig finsk" är vidare känt än jag trodde! Till Finland. En vän frågade när jag skulle åka, han tog för givet att jag skulle ta färjan över men jag sade bestämt nej. Finlandsfärjorna har inget med Finland att göra, i Finland kallas det för svenskfärjor och miljön ombord är av icke-typen. Den finns ingen annan stans och har inget urspung mer än någon annan modern kulturell avkomma. Känslan infinner sig även på centralstationer i större städer, det är något slags hål i känslorymden som öppnar möjligheter för det vissa kallar "släppa loss". Inget fel med det, man kan ha fruktansvärt kul på en Finlandsfärja. Men att påstå att silja lines symphony är Finland är att överdriva. Så för att inte bli blockerad av vacuumet på en färja tar jag flyget istället. Två timmar innan mitt plan går från arlanda småspringer jag till McDonald's för att käka och det är verkligen inte roligt i Sverige nu. Kallt som bara fan och inget ser bra ut. Marken är torr men inte ren och fok man träffar ser bleka och jävliga ut. Ciggen smakar äckligt och får mig att känna mig äcklig och hundbajset på marken är så hårt men ändå det mest organiska man ser - allt är fel. McDonald's är ganska fullt och bakom mig i kön står två norrlänningar och snackar: - Kolla dom har ju inga chicken macnuggets varma. - Nej fan dom är ju usla här nere. På Frasses tar dom tjugo beställningar bak i kön. - Ja, folk här nere här fan sega. Och egoistiska. Dom i kassan också. - Men tänk efter själv, skulle du vilja jobba i kassan här? - Nej. - Det är fan det jag menar, dom är dumma i huvet. - Ja. Och har så jävla bråttom, tänker bara på sig själva. det blir bara strul. - Som med livet. Man ser ju på dom att dom inte är lyckliga. Jag smälter och glömmer bort vad jag ska ha. Den diskussionen ger mig kalla kårar, jag vet inte om jag ska klippa till killarna eller krama dom men jag vänder mig om och tittar ordentligt och dom ser snälla ut. Lite fulla. Och fula. Men sympatiska. Finland. Det var segt att flyga och inte så glassigt som det brukar vara. Planet var ganska tomt också, dom som åkte såg inte så roliga ut liksom. Sist jag flög var från San Fransisco till Stockholm och då var Ian Wachtmeister med på planet. Det var glassigt. Helsinki står det när man kommer fram och plötsligt är man i Finland. Tjena. Flygbussen in till stan, inget är speciellt konstigt men det sitter ett par på bussen och talar om sex, han är finne och hon är svensk och dom talar svenska. Jag förstår inte om dom talar om det för att dom har ett problem eller för att dom vill reta varandra, det verkar som dom är tillsammans men jag vet inte. Finland ser ut som Sverige. Inte speciellt kul. Speciellt inte i dessa tider. Jag bannar mig själv för att jag åkte, det var nog illa i Sverige, ska det behöva bli värre? Jag kliver av flygbussen mitt inne i stan och jag vet inte vad jag ska göra. Jag längtar hem men biter ihop och går rakt fram utan att tänka efter. Ett kafé. Jag beställer på engelska, den tjocka tanten som ser mycket finsk ut förstår inte så jag försöker på svenska och hon ger mig motvilligt kaffet. Marken är dyr och kaffet också följdaktligen. Men det smakar bra, jag försöker se om det är av finskt fabrikat men vet inte riktigt vilka förpackningar jag ska leta efter. Folk pratar finska, jag vet inte men jag blir nästan förvirrad för att dom gör det. Det låter dumt. Det ser dumt ut i Helsingfors, finskan menar jag. Kukkokkalla eller så låter allting som. Man förstår verkligen ingenting. Ingenting. Resultatet är överlägsenhet. Det måste bli så och jag må få spöstraff för det men så måste det bli. Tolerans kommer efter självbevarelse och jag kan inte förneka mitt eget språk för att det inte gäller. Nejnej. Ensamheten tar ut sitt pris och jag tittar ledset in i en spegel och jag känner mig... finsk. Sex timmar senare är jag packad. Rejält packad. Hotellrummet är inte speciellt trevligt och lakanen är sträva. Jag ser inte längre finsk ut när jag ser mig själv i spegeln. Möjligtvis dum. Men framförallt full. Och ful. När jag blir riktigt packad kan jag stå framför en spegel och prata med mig själv. Jag kopplar inte att det är jag som står där, eller jag kan inte riktigt gå med på att det är jag och det är mitt fula leende och mina äckliga tänder och mitt flottiga hår. Men det händer bara när jag är full att jag får en så kompromisslös distans till mitt kött. Dagen efter, när man är bakfull, känns det mer än någonsin att köttet är en del av en själv. Det blir så jävla påtagligt att man inte är mer än ben och kött då. Och en söndrig hjärna förstås. Jag gick till en krog jag blivit tipsad om av en svensk bekant som varit mycket i Finland. "det är som på söder i Stockholm" sade han och jag vet inte om jag håller med men krogen är trevlig även om jag inte förstår menyerna. Jag äter biff och det gör mig gott efter kylan och promenaden i stan. Det är inte mycket folk där, jag sitter vid bardisken och via spegeln mittemot mig bakom baren har jag utsikt över lokalen. Människorna ser däremot ganska söder ut och det är skönt. Polisonger, halsdukar, rockar i svart, kring 30 eller kanske yngre, lite bleka och lite påsar under ögonen. Efter två öl kommer ett litet sällskap fram till baren och diskuterar vad dom ska beställa, dom pekar på barlistorna på väggen och en av tjejerna som faktiskt är ganska söt frågar mig något på finska. Jag svarar på engelska, "sorry, i don't speak finnish". "Ah, you're from sweden", säger hon på finskbruten engelska, det låter skönt i mina öron, klingar skarpt och vackert. "I can see you're from sweden", säger hon och ler. "How?" säger jag och undrar verkligen hur hon kan se att jag är från Sverige. "By looking at your book", säger hon och pekar på min bok som ligger bredvid mina cigaretter på bardisken och jag skrattar med henne och rycker uppgivet på axlarna. Hon bjuder mig till deras bord, jag förklarar vad jag gör i Finland och hela sällskapet, tre killar och två tjejer i 30 årsåldern, lyssnar och frågar om Darling och dom är verkligen trevliga. Dom är konststuderande på Helsinki Universitet eller nåt åt det hållet, jag berättar att jag nyligen hade en affär med en tjej som gick en konstskola i Kukkola, Finland och att hon tyckte det var hemskt där, bara massa raggare och idioter. Men att det var bra för kreativiteten, att man inte behövde bry sig om att ha en fritid utan kunde fokusera på utbildningen. Dom skrattar högt och berättar hur dumma i huvet folk är ute i skogarna. Dom är tydligen city-kids allihopa. Vi dricker mer öl och tjejen bredvid mig flörtar lite med mig. Jag kollar vad dom lyssnar på för musik, det är en av dom saker jag alltid undrat om finnarna - har dom samma musiksmak som svenskar, har dom samma relation till musik som svenskar? Det verkar så, Minna, som tjejen bredvid mig heter, säger att hon lyssnar mest på jazz och det gör mig nästan besviken. Fan, jazz är den universella musiken för folk som är eller tror sig vara intellektuella. Tråkigt. Jag gillar inte jazz. Sällskapet börjar också bli fulla men fortsätter prata engelska av artighet mot mig. Dom kan inte svenska tillräckligt bra eller också tycker dom det är fult att byta från finska till svenska för min skull. Deras engelska är inte så bra men dom kan uttrycka sig och det blir mycket "you know, like". Dom diskuterar länge om konstnärens ansvar, att man som avsändare av ett verk måste ta ansvar för hur mottagaren reagerar. Jag kommer hela tiden att tänka på Renny Harlin, finnen som regisserade Die Hard 2 och gifte sig med Geena Davis. Det blir en otroligt töntig diskussion när konststuderande ska visa hur mycket dom bryr sig om världen. Deras tavlor eller fotografier kommer kanske ses av hundra personer, om dom lägger in lite blod eller porr spelar ingen roll. Dom nötter som kommer kolla på mina bordsgrannars tavlor kommer vara så hämmade och tillbakatryckta av sitt eget stora världssamvete att dom inte kommer reagera mer än att dom kanske blir lite upphetsade och nyper sig extra i skägget. Nej, fan jag sågar konstnärer som tänker på mottagaren för mycket. Bort. Fakta: Finland har drygt fem miljoner invånare. Landets yta är 338 145 kvadratkilometer. Öh. Jag är legitimerad journalist nuförtiden så jag ringde Finlands ambassad och bad om lite fakta om landet. I posten fick jag två böcker om Finland, en med massa propaganda och bullshit och bilder på lyckliga människor som badar bastu eller spelar innebandy med prästen, typ. Så fint. Men det var rätt kul att läsa. Lite mer fakta: Finland är en republik med president istället för kung. Presidenten heter Martti Ahtisaari och ser ut som en alkis alternativt död fisk. Hans fru ser ut som en ugnsbakad korv. Finlands största kvaliteer, allt enligt boken Fakta om Finland; formgivning, arkitektur, teknik, universiteten, skogarna, ja det mesta. De flesta finnar har blå eller blågrå ögon och brunt eller ljust hår. Bland andra kvaliteer en finne har nämns i boken plikttrohet, härdad, tålig, resignation, laglydnad, ärlighet. Låter skitbra. Som en bra hund. Tillbaka till krogen där alla börjar bli rejält packade och jag med. Jag har slutat snacka, orkar inte lägga mig i och känner mig bara som någon som vill vara speciell. Aki, som sitter mittemot mig, är en jobbig fan som bara går på med sitt snack. Patetisk konstnärswannabee som tar sig själv på ungefär trehundra gånger för stort allvar. Men dom är trevliga ändå, kan ju inte hjälpa att dom är fel ute. Det slår mig plötsligt att diskussionen verkligen inte är finsk, tvärtom mycket icke-nationellt anknuten. Kulturarbetare världen över lider verkligen av samma problem - att dom ser sig själva som räddare och frälsare. Klockan är nästan ett och mitt sällskap ska gå hem. Jag undrar om det finns några bra nattklubbar i stan men dom säger att nattklubbarna är äckliga och jag vet att dom har fel. Så där säger alla fisiga kultursnubbar. Minna frågar om jag vill följa med henne en bit och vi går in mot centrum av stan, mot mitt hotell och hon frågar om hon får följa med mig upp på mitt rum och jag säger ja. Plötsligt längar jag hem så där otroligt mycket. Efter mina kamrater men mest mina skivor, jag börjar nynna på den låt jag helst av allt skulle vilja höra - Wilcos andra spår från senaste plattan. "Watch me here I come again And I'm bringing my friends." Jag hittar inte melodin och blir bara mer irriterad, nu vill jag verkligen höra låten, höra hur den egentligen går. Minna undrar vad jag håller på med när jag sparkar till en lyktstolpe av frustration över min fylla och musiklängtan. Jag säger inget utan tänder en till cigarett och berättar en historia för henne, om en gammal kompis som alltid däckade under bordet på krogen han var på och en gång var tvungen att slå sönder ett fönster dagen efter för att komma ut ur krogen som var helt stängd och släckt. Han kom hem till mig på morgonen med en back öl och en limpa cigg som han stulit innan han bokstavligen slog sig ut ur den låsta krogen. Hon skrattar och är ganska gullig. Vi kommer upp på mitt rum, den bleka killen i receptionen log snett åt mig när jag plockade ut nyckeln, han syftade väl på mitt sällskap. "Have a good night" säger han och jag sånt gör mig förbannad. Väl på mitt rum dricker vi whisky ur barskåpet och Minna vill hångla och det gör vi. När jag lägger mig i sängen märker jag att jag är jättefull och att jag inte alls mår så bra. Dagen efter vaknar jag jättesent, kanske vid ett och Minna har stuckit och skrivit "Tack" på ett brevpapper med hotellets logotyp på. Jag viker ihop papperet och sticker från hotellet efter att ha tagit en dusch. Tittar på klockan och längtar till klockan 17 när jag ska åka till flygplatsen. Jag går en promenad i Helsingfors och lyckas äntligen definiera den finska känslan: det är lite blekare än i Sverige. Jag menar inte bara till färgerna utan överhuvudtaget. Lite tommare. Det är fint i Helsingfors. Stadens centrum ser lite ut som Gävle, sen finns det massa vatten överallt, precis som i Stockholm. Det slår mig att det i varje större stad i världen finns ett område som ser likadant ut - kalla det ett internationellt område med den där hopplösheten som präglar till exempel Sergels Torg i Stockholm. Tyvärr är det i dessa områden man hamnar som ny i en stad, det är som att alla vägar bär till dessa stadsdelar fyllda med inget. Det är därför man alltid ser finnar som planlöst går längs Drottinggatan i Stockholm med ölburkar i nävarna. Eller en bakfull Darling-utsänd på ett sunkigt fik vid ett schabbigt torg i Helsingfors. Nu sitter jag på ett kafe och skriver det här, klockan har redan hunnit bli halv fyra och jag ska snart sticka hem. Jag bläddrar i broschyrerna från Finlands ambassad och det står "Jämfört med länderna i mellersta Europa är Finland rent och lugnt". Finland tog emot tvåhundra invandrare 1994, det minns jag från någon taskig svensk dokumentär som bevisade hur jävla goda vi är i Sverige. Kontentan av programmet var att svenskar är vänliga och finnar är trångsynta och halvnassar allihopa. Det beror tydligen på trycket från Ryssland - det har skapat en slags protektionistisk nationalanda. Jag vet inte. Jag tror Sverige och Finland är likadant. Lika tomt. Jag vill ändå åka hem. /svante