Vi var lite nyfikna på om det egentligen betyder något att vara judisk i Sverige idag. Så vi träffade några judiska prinsessor som fick berätta hur det ligger till, på riktigt. av Liv Marit Bergman MEDVERKANDE: Nina Solomin, 26. Kulturjournalist. Startade Judisk krönikas ungdomsbilaga Mish Mash. Alexandra Rappaport, 27. Skådespelerska, aktuell med filmen "Tzatziki" och pjäsen "Ur funktion" på Uppsala Stadsteater. Jonna Stenberg, 27. Jobbar med att utveckla judiska ungdomsaktiviteter. Jessica Hirschfeld-Bab, 25. Jobbar på Judiska teatern, som från och med den 9:e oktober visar dramat "Aska" av Harold Printer. DARLING: Tänker ni mycket på det judiska? JESSICA: Ja…det går inte att separera från min identitet. ALEX: Jag är inte riktigt uppvuxen med det judiska arvet på det sättet och det är en sorg i mig. Min mamma är inte jude, så det är lite som att jag inte får vara riktigt judisk… JONNA: Men det beror ju på om man tror på de judiska lagarna…vissa anser att man inte alls behöver ha en judisk mor för att räknas som jude. (Judar tillämpar vanligen matriarkal arvslängd, det vill säga är din mamma jude så räknas du också som jude.) ALEX: Du ser… det där visste jag inte ens… så lite vet jag. När jag var liten så umgicks vår familj mycket med andra judiska familjer. Men jag har inte direkt någon kontakt med barnen i de familjerna idag. Som jag ser dem så är de så intellektuella, bildade, medvetna, de vet var de står och jag kan känna mig lite utanför i det. DARLING: Blir det ibland så att ni känner att ni representerar andra judar, alltså ”nu får jag inte göra bort mig för då är jag en skam för mitt folk” ? JESSICA: Inte när det gäller ens person, men däremot om man hamnar i en diskussion om judendomen, om politik och sådant. Då kan jag känna att det gäller att vakta sina ord, att jag representerar något. Det slår tillbaka mot en själv annars. När jag diskuterar med mina vänner kan jag vara kritisk och skärskådande till något som jag själv är en del av. Men offentligt så skulle jag aldrig göra så. ALEX: Det finns ju de som gör det…men de blir ganska utstötta. JESSICA: Men det finns ju en anledning till det… om jag diskuterar med mina vänner så finns det tid till att nyansera. I tidningen blir det bara svart eller vitt. Då kanske man spär på fördomar snarare än att upplysa. DARLING: Jag undrar lite om det där med analytikersoffan, är det som i Woody Allen-filmerna, går alla i terapi? JONNA: Jag tror inte att judar går i terapi mer än andra. Däremot finns det många judar som är psykologer och psykoanalytiker. Och det har mycket att göra med att det finns en tradition bland judar att studera mycket. NINA: Det svårt att generalisera, det finns så många olika grupper, vissa familjer har varit här i mer än hundra år, andra har kommit senare. Det finns subkulturer i kulturen, det är egentligen rätt splittrat. DARLING: Så det där med en judisk konspiration kan man glömma? NINA: Ja, ha ha. JESSICA: Det är snarare tvärtom… NINA: Om det är så att det finns många judar som är välutbildade och har framskjutna positioner i samhället så har det med kravet på studier att göra. Historiskt sett har judar inte fått äga jord, de har bara varit tillåtna att utöva vissa slag av yrken…ett sätt att klara sig har varit att studera. JONNA: Har du en gång pluggat in något så kan ingen ta ifrån dig det. NINA: Det finns ju en bildningstradition i själva religionen… förr i tiden när de flesta judar var mer religiösa så var det väldigt viktigt att man skulle studera och diskutera skrifterna, Bibeln och kommentarerna. DARLING: Finns det där kvar även i vår generation? Att det är viktigt att plugga vidare och så? JESSICA: Det finns många skiftningar, men visst existerar det fortfarande. Det är inbankat, vill du överleva så måste du ha utbildning. NINA: I USA till exempel säger många att de är de asiatiska immigranterna som tagit judarnas tidigare roll av att studera stenhårt på universiteten, det är de som är på gång nu. DARLING: Vilka judiska traditioner håller ni på? Firar ni Chanukka och sådant? JONNA: Jag är uppväxt ganska blandat.. Min pappa är jude, och min mamma har konverterat. Julafton hos mormor och chanukka hos farmor. Det var lite gott och blandat. JESSICA: Min mamma är omgift, de skildes när jag var jätteliten, min mamma gifte om sig när jag var fyra och min styvpappa är inte judisk. Jag har gått i judisk skola, temat har alltid varit judiskt så att säga. Men det har alltid funnits ett inslag av något annat. Min styvpappa är dessutom uppväxt i Etiopien…så ibland känns det som ett enda kulturellt sammelsurium där hemma. Och nu lever jag med en kille som inte är jude. ALEX: Hur är det då? JESSICA: Nu är det okej. Vi har varit tillsammans i fem år men det har varit ibland jättejobbigt. ALEX: Om jag får barn med en protestantisk kille så tror jag att jag inte vill att barnet ska döpas i en kyrka. Det skulle kännas som ett svek. Det är konstigt, jag kan inte riktigt förklara varför det är så. JESSICA: Jag lever efter helgerna, firar allting, jag är uppväxt så. JONNA: Är du uppvuxen ortodoxt? JESSICA: Nej, men traditionellt. JONNA: Äter du kosher? JESSICA: Som de flesta andra lever jag efter lite påhittade kosher-regler, jag äter inte fläsk och jag blandar inte kött och mjölk. Mjölken är inte så svår att undvika eftersom jag är laktosintolerant precis som hälften av alla andra judar…ha ha. ALEX: Är det så? Är det många som är laktosintoleranta? JONNA: Det är väldigt vanligt. NINA: Jag växte upp i ett hem som inte var särskilt traditionellt religiöst. Men ju äldre jag blir desto viktigare blir det att hålla på traditionerna… jag har börjat äta mer kosher till exempel. Får jag barn någon gång så vill jag att de ska ha kvar de judiska traditionerna. JONNA: Man vill föra vidare något på sina barn. Jag kan inte traditionerna så bra. Men jag vill att historien inte glöms. Min farmor har suttit i Auschwitz. NINA: Man kan naturligtvis fråga sig varför det är så viktigt att särskilja sig. Egentligen borde idealet kanske vara att assimilera sig så att alla blir som bröder och systrar. I Toran står det att judarna är ett utvalt folk, men om man inte ens säkert tror på Gud, vad är då meningen med att hålla på traditionerna? Ändå är det så starkt det här att man vill bevara judendomen. NINA: Vi är nog ändå inte så representativa, vi som sitter här, det finns många inte bryr sig alls. ALEX: Det här klingar kanske lite illa men för mig har det där bevarandet mest att göra med förintelsen. Man känner ”sätt er fan inte på oss”. Och egentligen kanske det är lite synd att jag känner så, det judiska är så mycket mer än bara det. DARLING: Har ni blivit utsatta för rasism? JESSICA: Ja… när jag var yngre… mina föräldrar satte igång en väldig apparat efter det och det skulle komma folk till skolan och prata och så där. DARLING: Pratade man mycket om förintelsen hemma hos er när ni var små? JONNA: Min farmor pratar inte om något annat. Auschwitz-historier till godnattsaga ungefär. Vilket kanske har gjort mig lite immun också…det blir svårt att ta till sig. ALEX: Min pappa säger inte ett knyst. NINA: Det är också en vanlig reaktion. JONNA: Satt din pappa i läger? ALEX: Ja, jag är sladdbarn och min pappa kom hit när han var tjugo. Då kom han från ett arbetsläger…tror jag…jag har inte vågat fråga. Vi tjatar på honom att han ska skriva något som han kan lämna efter sig. Jag skulle vilja läsa det medan han fortfarande är i livet…jag skulle aldrig klara att läsa om vad han har varit med om och sedan inte kunna krama honom. JESSICA: Det där att man inte säger något…det kan bero på skam. Man skäms på något sätt för att man har blivit så förnedrad. DARLING: Ungefär som att våldtäktsoffer skäms, trots att de inte har gjort något och det borde vara tvärtom. JESSICA: Precis. NINA: Och det kan väl också vara så att man helt irrationellt känner skuld över att ha överlevt. JONNA: De fick ju inte direkt terapi när de kom hit från kriget. De fick matpaket och sedan skulle allt tystas ner. NINA: Det var ju 40-50 tal med allt vad det innebar av sudda-sudda-bort-din-sura-min-mentalitet. JESSICA: Om det skulle stämma det här med att vi ofta går i terapi… då har det ju i alla fall sina orsaker, haha. DARLING: Finns det judisk humor? ALEX: Ja, galghumor. Svart humor. JONNA: Och det finns något …neurotiskt…som är ganska typiskt. NINA: Det här med den svarta humorn har nog sin grund i förföljelsen av judar. JESSICA: Det har blivit ett sätt att överleva, en försvarsmekanism. NINA: Om det bygger på just det här med förföljelsen, då kan man ju fråga sig om det här med judisk humor kommer att försvinna med vår generation… DARLING: Jag har en judisk kompis som tycker att judeskämt är världens roligaste grej. Hur kan hon tycka att det är kul, egentligen? JESSICA: Man vill vara den som säger det själv så att ingen annan ska hinna före, kanske. Jag känner igen beteendet…det är ett slags självförsvar. Själv uppskattar jag inte alls sådana skämt. JONNA: Jag blir asförbannad när jag hör dem. DARLING: Hur är det med religion, är det många av era judiska vänner som är troende? JESSICA: Det beror på vilken dag du frågar dem, tror jag. JONNA: Jag tror inte att judar tror mer på Gud än andra gör. NINA: Judar är ju ett folk. Ett folk är ett land, ett språk och en religion. Så religionen är bara en del av helheten.