Miljoner tv-tittare kan inte ha fel. Det är kul med folk som har psykiska problem. av Tommie Jönsson

”Tillhör man en folkgrupp som alltid har varit förföljd och nära utrotning, blir skämtandet ett sätt att tackla ångesten.”

Är judisk humor samma sak som neurotisk humor? Är alla judiska män nervvrak? Om man får tro Woody Allen, Billy Crystal och Jerry Seinfeld, alla komiker och tillika judiska män, verkar det så. Även om steget från det totala nervvraket Woody Allen till mysgubben Crystal och den detaljfixerade Jerry Seinfeld kan tyckas vara långt, har de en egen komedigenre ihop: den neurotiska komedin, eller om man så vill, livskriskomedin. Man kan diskutera om Billly Crystal och Woody Allen verkligen är roliga. Billy Crystal, som ligger bakom filmer som ”City Slickers” och den kommande psykologkomedin ”Analyze this”, har specialiserat sig på tama komedier om medelålders män som ”går genom en fas”. Filmerna är rena smörjan, men åtminstone i USA har han en trogen publik. Woody Allen är lite vassare. Han har proppat sina hispiga filmer så fulla med neuroser att många får ont i magen av att se dem, mestav ångest, men ibland av skratt. Jerry Seinfeld verkar däremot ha hittat exakt rätt tonläge för att bli en succé runt om i världen, trots att karaktärerna och replikerna är så New York-fixerade att det inte ens borde gå att lansera serien i New Jersey. Men det är klart att det finns en nisch för humor om instabila människor. Anledningen är samma som får medelålders kvinnor i Sverige att läsa Amelia och samla på de där lila peppningskorten som säger ”jag är värdefull”. Anledningen är helt enkelt att folk mår dåligt. Billy, Woody och Seinfelds gäng är antihjältar för en stressad och nojig värld. Woody Allen är mannen som mer eller mindre uppfann livskriskomedin. Hans karriär som komiker började på stå-uppklubbar i New York och han märkte snabbt att skämten om de egna nojorna var utmärkt självterapi samtidigt som publiken skrattade. Precis som skämten från ståupp-klubbarna, handlar Allens filmer om honom själv. Det är ingen hemlighet att han har stamgäst hos psykologen i större delen av sitt vuxna liv, att han alltid har haft problem med kvinnor och att nästan varenda situation i hans liv utvecklar sig till ett olösligt dilemma: ”A week ago I bought a rifle, I went to the store - I bought a rifle! I was gonna, you know, if they told me I had a tumor, I was gonna kill myself. The only thing that might've stopped me - MIGHT'VE - is that my parents would be devastated. I would have to shoot them also, first. And then I have an aunt and uncle - you know - it would've been a blood bath.” (från Hannah och hennes sytrar, 1986) Woody Allen är tråkig och svår att förstå sig på om man inte själv är lite instabil. Humorn är hela tiden självreflekterande och bygger på att man ska kunna identifiera sig med hans problem. Ibland funkar filmerna som psykiska reningsbad för tittaren; när eftertexterna rullar känner man ”skönt att det finns någon som har de värre än jag”. Woody Allen-filmer är totalskakiga upplevelser. De är oftast filmade med handhållen kamera som panorerar vilt mellan de pladdrande huvudpersonerna, vilket är en perfekt illustration av deras egen psykiska instabilitet. De Woody Allen-filmerna - Annie Hall, Manhattan, Interiors Stardust Memories - är den råa och osminkade urformen för livskriskomik. Tycker man att de är för jobbiga att se på, brukar de flesta ändå gilla hans småputtriga lärjungar Billy och Jerry. Billy Crystals filmer innehåller ofta scener som utspelar sig på psykologsoffan. Humorn får aldrig bli så där hysterisk som i Allens filmer och karaktärerna tappar sällan greppet om små skitsaker som i Seinfeld. Billy Crystals filmer är kontrollerade, och förmodligen är det därför som han aldrig lyckas bli riktigt rolig. Ta den tidigare nämnda ”City Slickers” som ett exempel: två män i medelåldern konstaterar att de har hamnat i en livskris, så de åker västerut, provar på lite cowboyliv och bearbetar sina problem. Det hade kunnat bli en hejdlös Nilecity (vuxna män som gör saker tillsammans) av filmen om huvudepersonerna inte hade kommit tillrätta med sina problem, utan låtit nojorna få ta överhanden. Det är synd att se ett bra upplägg för sjuk humor slösas bort på det viset. Men, men: mönstret finns där. Neuroser, livskriser, problem med kvinnor och självbilden och en odefinierbar känsla av hur storstaden äter upp en. Den koffeinspeedade hysterin som utbryter i varje avsnitt av Seinfeld är desto roligare. Jerry & Co kan inte hålla kontrollen över någonting alls. Seinfeld är en sit-com (situation comedy, komedigenre som utspelar sig i hemmiljö) som totalt bryter med genrens regler (det gör inte ens Simpsons eller Våra värsta år); problemen som huvudpersonerna ställs inför blir aldrig lösta, utan de bara accelereras till det absurdas gräns. När sista avsnittet av Seinfeld sändes i USA förra våren, konstaterade Jon Katz i nättidningen Hotwired att ”Seinfeld är det mest judiska programmet i tv:s historia”. Han har förstås helt rätt, men det krävs ett tränat öga för att se varför. Vid första anblicken är Seinfeld bara en briljant komediserie som fångar 90-talets tidsanda på ett smart sätt. Serien är självreflekterande, cynisk och neurotisk samtidigt som den har ett universellt tema som alla kan relatera till - det är en serie om ingenting. Men det finns massvis med judiskhet inbakat i seriens karaktärer, dialog och handling. Karaktärerna bygger på stereotyper som har funnits i både gammal judisk tradition och Woody Allen-filmer. Jerry Seinfeld spelar sig själv, en judisk ståuppkomiker från Brooklyn. Han är inte överdrivet nojig av sig, förutom att han har en förmåga att haka upp sig på oviktiga smådetaljer och en sjuklig bacillskräck. Adam J. Levitin, skribent på den judiska nättidningen Harvard Mosaic, konstaterar i sin analys av Seinfeld-fenomenet ”Not that there's anything wrong with that” att Jerry är ”en omedveten men öppet judisk person som - i enlighet med det sexuella vanemönstret för judiska män - alltid har ihop det med shiksas (icke-judiska flickor)”. Det är en hang-up som vi känner igen från Woody Allen, både filmkaraktären och den verkliga personen. Elaine Benes, Jerrys ex-flickvän, beskrivs av Levitin som en typisk ”självfixerad judisk-amerikansk prinsessa”, trots att hon i serien ska föreställa en ”vanlig” New York-tjej. På samma sätt förhåller det sig med George Costanza, som påstås vara italienare. Yeah, right. Även om det finns något som påminner om en gnällig Joe Pesci i George, verkar han vara närmare släkt med Woody Allen själv. George, som har klippkort hos psykiatern, är sexuellt frustrerad, gnällig, snål och ogin - seriens loser. I judisk tradition brukar den här typen av figur kallas för ”schlemiel”. Det finns faktiskt lite judisk substans bakom George, eftersom han i själva verket ÄR Larry David, Jerry Seinfelds (judiska) medförfattare. Georges besvärliga mamma är dessutom en klockren ”jewish mother” som bara tjatar och tjatar. Slutligen har vi den småparanoide Cosmo Kramer, som mest av allt påminner om en bröderna Marx-figur (jodå, de var också judar) när han hela tiden drattar på ändan. Låt gå för att Kramer inte är en uttalat judisk figur, men skulle han hamna utanför Seinfelds New York-judiska universum, skulle han ha ännu större problem att passa in. Om det är möjligt. Frågan som man ställer sig när man har sett Woody Allen, Billy Crystal eller Seinfeld-gänget virra omkring i New York är följande: Är judisk humor samma sak som neurotisk humor? Svaret är ja och nej. Givetvis är det inte bara judar som drabbas av neuroser, det får alla människor förr eller senare. Men tack vare Woody Allen finns det en inplanterad karikatyr av den nojige juden från New York som alla känner igen. Och faktumet kvarstår: livskriskomedin är dominerad av judiska författare, regissörer och skådespelare. En del av förklaringen kan man hitta i den traditionella judiska humorn, som av naturliga skäl är paranoid. Tillhör man en folkgrupp som alltid har varit förföljd och nära utrotning, blir skämtandet ett sätt att tackla ångesten. Idag, när risken för utrotningskrig i rasbiologins tecken är nästan obefintlig, fortsätter den nojiga humorn på ett inre plan. Man driver med sig själv och de personliga problemen. Det är också värt att nämna att judiska humorister får skämta om saker som annars är tabu - till exempel finns det ett helt Seinfeld-avsnitt som driver med Spielberg-filmen ”Schindler's List” och ett annat avsnitt innehöll en så kallad ”soup nazi”. Det hade inte varit lika roligt om Magnus Härenstam hade gjort det. En annan nyckel i förklaringen till kopplingen mellan judisk och neurotisk humor finns i miljön som alla de nämnda livskrishumoristerna rör sig i. New York - ibland kallat Jew York - är hem för den största koncentrationen av judar utanför Israel. Denna brusande och sönderstressade stad är platsen som formade Jerry, Billy och Woody. ”Don't you see the rest of the country looks upon New York like we're left-wing, communist, Jewish, homosexual pornographers? I think of us that way sometimes and I live here.” (Woody Allen i Annie Hall, 1977) Det är inte fel att påstå, som både Levitin och Katz gjorde i sina analyser av Seinfeld, att själva staden New York är en av huvudpersonerna i tv-serien. New York-känslan genomsyrar karaktärerna och dialogen. Det är helt naturligt att invånare i en monsterstad blir sönderstressade och neurotiska. För övrigt bemöttes pilotavsnittet för Seinfeld med intern kritik på tv-kanalen NBC - vissa kanalbossar ansåg att serien var ”för judisk, för New York” för att lyckas. Att psykologscener är så vanligt förekommande i den här typen av judisk-amerikansk humor kan förklaras med att amerikanska judar, som befolkningsgrupp, till stor del består av intellektuell medelklass. I dessa kretsar är psykologen en bekant figur. Antingen känner man folk som arbetar hjärnskrynklarbranschen, eller så går man själv i terapi. Besattheten vid detaljer, en grundsten i framförallt Seinfeld, men också i Woody Allens filmer, har faktiskt en parallel i den judiska kulturen. Genom tiderna har rabbiner med manisk energi diskuterat exakt hur man ska följa den judiska lagen. Översatt till tv-sammanhang motsvaras sådan detaljfixering med att basera ett helt avsnitt runt priset på en massagestol. Sånt får man bara se i Seinfeld. Det är fascinerande att se hur den neurotiska humorn har spritt sig från intellektuella finsmakare på Woody Allen-festivaler till en majoritet västvärldens tv-soffor. Fenomenet Seinfeld är särskilt intressant att analysera, för här har vi en komediserie om några smygjudiska pratkvarnar på Brooklyn som helt plötsligt blir världens mest populära tv-program. Seinfeld är inget annat än en förlängning av Woody Allens superneurotiska universum, en uppdatering av materialet till 90-talstappning, lagom fulsnyggt förpackat för att bli en världsangelägenhet. Neuroshumor blev helt plötsligt väldigt stort. På ett sätt är det positivt, det visar att tv-publiken har blivit tillräckligt mogen för att acceptera och omfamna en smal serie som är etniskt annorlunda från standardutbudet. På ett annat sätt är det lite oroande. Om så många människor kan engagera sig i serie som i bara handlar om små skitsaker och ingenting, vad säger det om oss tv-tittare?