”Mamma
fattar inte att jag är en skön tjej utan undrar mest varför jag
inte har några gardiner i köket.”
|
Föräldrar - ett |
|
|
Hade man redan diskat tyckte jag att det är någon annans uppgift att plocka in disken i skåpen och hur kunde mamma ta för givet att jag inte hade dammat när det var därför jag tvingades sitta instängd i mitt rum hela dagen. Det är tur att man kan lyssna på bra musik samtidigt som man städar - annars hade man säkert exploderat av uttråkning.
När jag var yngre ville jag bara bli äldre så jag kunde få slippa allt. Jag blev galen av allt tjat och kände mig missförstådd och elak. Det var trist när det blev vardag att bråka med mamma - bara för att hon inte fattade någonting och inte gick att prata med. När hon tyckte att jag hade gjort något korkat tyckte jag att jag hade haft roligt...
Efteråt har jag förstått att jag var i puberteten, att det var helt normalt att lacka på föräldrarna, man SKA tycka att mamma och pappa är dumma i huvudet. Har man barn som inte revolterar ska man däremot nog bli orolig om man är förälder.
Det var ändå en jobbig tid- allt man gjorde togs som tecken på att man var en knarkare, ligist eller något annat hemskt. Bara för att man ville vara ute lite längre på kvällen och för att man ville åka till en annan stad och få lite perspektiv på saker och ting! Inte konstigt att man alltid surade i mammas närhet.
Jag blev äldre efter ett par år och började uppskatta föräldrarna igen - de var trots allt ganska bra att ha: De hjälpte till när man flyttade, kom med bra receptidéer när man skulle laga en god middag, gav en presenter när man träffade dem... Dessutom visste de en massa saker som jag inte hade en aning om; om försäkringar, vem man ska prata med om man vill stå i bostadskön och hur man handlar billigt och mycket på samma gång. Ett tag var det fantastiskt praktiskt att ha dem på bara ett telefonsamtals avstånd. Ofta ville jag att de skulle finnas ännu närmare, så att de skulle kunna bjuda på middag när jag inte hade några pengar och ta hand om mig när jag inte orkade göra det själv.
Idag säger man att jag är vuxen. Jag klarar mig själv: har en inkomst, egen lägenhet, lån, jag tar mina egna beslut, jag vet hur man lagar till flera slags maträtter och kan utan problem köpa vin på Systembolaget. Vuxen och självständig är vad jag är. Men i kontakten med föräldrarna är det återigen något som har hänt... Jag vet inte riktigt varför, men av någon anledning steppar jag av ilska varje gång jag är tvungen att prata med dem. Jag blir galen om de försöker ge mig något råd om något eller vill hjälpa mig med min lägenhet. Och jag tycker att de inte fattar någonting. Kanske beror det hela på att jag har kommit på att det är en bluff att vara vuxen - man tänker ju på samma sätt som när man var mindre, det är bara det att jag vet lite mer nu eftersom jag har varit med om fler saker. Men om jag tänker likadant nu som jag gjorde då, så tänker ju föräldrarna på samma sätt idag som de gjorde när de var i samma ålder som jag. Och det gör ju att jag vet precis lika bra som dem. Några råd är alltså helt onödiga...
Men vad är det mer som gör att jag blir galet irriterad på snälla frågor om hur jag har det på jobbet och om jag har sett någon bra film på senaste? Det är väl det där med Skilda Världar. Min mamma blir inte det minsta imponerad över att jag har en G3:a på arbetsplatsen och hon fattar inte poängen med "Matrix". Mamma fattar inte att jag är en skön tjej utan undrar mest varför jag inte har några gardiner i köket. Det är frustrerande. Att vara något som dem man tycker mest om inte fattar. Och den andra puberteten är här. Hoppas den också går över för det är jobbigt att vara sur på fåniga saker.