Mah-na Mah-na
Om man ska plocka ut den muppigaste av alla muppmelodier som var med i något
Jim Henson-program, får det nog bli den svängiga cocktailjazzduetten
Mah-na Mah-na. Om musik ska byggas utav glädje blir det nog inte bättre
än så.
Det roliga med melodin, som
även Benny Hill använde som bakgrundsmusik i sin show, är att den
inte alls är skriven för ett barnprogram som Sesame Street. Den är
nämligen ledmotiv till en italiensk sensationsfilm om det syndiga livet i
Sverige! I Luigi Scattinis ”Svezia, inferno e paradiso” från 1968,
ackompanjerar Mah-na Mah-na dokumentärt material om typiskt svenska företeelser
som lesbiska nattklubbar, porrfilm, sexualundervisning för tonåringar,
alkoholproblem och självmord. Låten är komponerad av Piero Umiliani,
som
har en hel radda soundtracks till mjukporrfilmer och b-thrillers på sin
meritlista. Filmen blev inte helt otippat totalförbjuden i det ”liberala”
Sverige och i USA fick den genast en fet porrstämpel
(X-rated).
Länkar till filmen: här
eller här.
Lyssna!
Sesam kan
du se på SVT1 torsdagar 18.30.
Mupparnas betydelse för generationerna som växte upp med dem kan diskuteras: lärde de oss något viktigt om samhället och matematik eller var det ”kaka” och hetsätningen vi blev påverkade av.
av Tommie Jönsson
Om man tittar mycket på tv
kan man snabbt konstatera en sak: mupparna har tagit över. De är faktiskt
överallt: Flat Eric diggar techno i jeansreklamen (och du dansar säkert
som honom när du går på fest), Supergrass pumpar på din
stereo som ett gäng galna gummidockor, färgglada jättenallar med
Aphex Twins groteska ansikte på hoppar omkring på MTV. Miss Piggy
förolämpar livs levande filmstjärnor på Oscarsgalan. Kermit
är med i Roseanne Barrs talkshow. Den halvkontroversielle regissören
Spike Lee dyker upp i baseballkepa på The Muppets Tonight. Star Wars-filmerna
gav oss Chewbacca, Yoda, Ewokerna och rastamuppen Jar-Jar Binks. Den onda dockan
Chucky kidnappar Jennifer Tilly. Furbys. Kåldockor. Bingoberra. Pysseltjejen
i TV4:s Äntligen Hemma. Kalaspuffsmonstret. Teletubbies. Gremlins. Rockbandet
Mogwai. Furbies. Skurt möter Silvia.
Nu är ju inte alla varelserna
som jag räknar upp RIKTIGA muppar, för det får man bara kalla
de varelser som Jim Henson och hans familjeföretag har skapat. Men ni förstår
säkert vad jag menar - pratande dockor i fleece-tyg har invaderat varenda
litet skrymsle av mediasamhället. Det är inte så konstigt när
man tänker efter, för hela den tv-tittande delen av planeten har lärt
sig räkna till 10 med Sesame Street och fått grunderna i showbiz förklarade
för sig på The Muppet Show.
Kort mupphistorik: 1954 tog
Jim Henson sina första pälsklädda dockor till barnprogrammet ”The
Junior Good Morning Show” som sändes på en lokal tv-station i
Washington, D.C. Givetvis älskade publiken vad de såg och året
därpå fick Jim göra sin första egna tv-serie, Sam and Friends,
som sändes till och med 1960. Sam and Friends innehöll de ingredienser
som skulle bli stommen i alla mupp-produktioner: musik, konstiga prylar som gärna
exploderar utan förvarning och våldsam slapstickhumor. Under hela 60-talet
brukade Jims muppar dyka upp i olika tv-shower och reklamfilmer. Hunden Rowlf
var till och med dataföretaget IBM:s maskot under en tid. 1969 släppte
Jim den stora bomben - den pedagogiska serien Sesame Street som gjorde Kermit,
Ernie och Bert till megastjärnor.
Efter bara 6 månader i tv-tablån tittade uppskattningsvis hälften
av alla amerikanska förskolebarn på programmet, som snabbt gick på
export till andra länder. Sesame Street var ett genialiskt program eftersom
de animerade omslagen (som varvades med docksketcher) var en form av reklamfilmer
för de jobbiga sakerna som man annars måste nöta in i småbarnens
hjärnor. Sesame Street förenklade frågor som ”vad är
en bokstav”, ”vad är en siffra” och ”hur löser man
ett problem” medan Grover och de andra mupparna fungerade som det beroendeframkallande
ämne som fick barnen att sitta klistrade vid tv:n varenda vecka. Utöver
detta var meningen med Sesame Street också att utjämna klasskillnaderna
i det amerikanska skolsystemet - fattiga barn i slumområdena hamnade ofta
på efterkälken i skolan eftersom de inte brukade ha möjligheten
att gå i kindergartens eller andra skolförberedande aktiviteter. Sesame
Street hade med andra ord en ganska tung uppgift för att vara ett barnprogram.
Det har faktiskt gjorts en
del vetenskapliga undersökningar om det pedagogiska värdet i Sesame
Street. I den faktaspäckade publikationen Muppetzine, utgivet av amerikanen
Danny J. Horn, kan man läsa om de skräckrapporter som forskare och mediakritiker
publicerade under 70-talet. Den vanligaste kritiken mot Sesame Street var att
de rätta svaren alltid kom från vuxna personer, att showen hade för
högt tempo eller att siffror ofta visades i bild utan att man hade chans
att se samma antal grejer i bild. Sesame Street kritiserades också eftersom
vissa hade fått för sig att programmet förmedlade ett auktoritärt
medelklassperspektiv på världen. Men hej - ungarna älskade det
och jag är ganska säker på att Sesame (precis som den svenska
motsvarigheten Fem myror är mer än fyra elefanter) faktiskt hjälpte
mig att förstå charmen med siffror, bokstäver och logik lite snabbare.
Efter Sesame Street gick Jim
Henson vidare till ren underhållning i bästa varietestil - nämligen
The Muppet Show. Och nu tittade hela planeten på redan från början.
Det fantastiska med The Muppet Show (som sändes första gången1976)
är inte bara de totalt utflippade karaktärerna och de storslagna sång-
och dansnumren, utan också att programmet var förvånansvärt
mediasmart för sin tid. I varje avsnitt av Mupparna fanns det lika mycket
knäpp slapstick för barnen som det fanns snygga referensskämt om
andra tv-serier som den äldre publiken kunde uppskatta. The Muppet Show förberedde
också dagens totala muppinvasion av mediavärlden genom att ta John
Cleese, Debbie Harry, Liberace eller vilken världsstjärna som helst
till mupparnas hemmabas. Vi vande oss att se muppar bland vanligt folk och nu
har vi som sagt mupparna mitt ibland oss.Nästa avknoppning på Hensons
stamträd var fragglarna, som vid första anblicken känns som en
ganska trist serie i jämförelse med de tidigare produktionerna. Men
precis som med Sesame Street, måste man placera in Fraggelberget i ett historiskt
sammanhang för att förstå den. I biografin ”Jim Henson: The
works”, minns producenten Duncan Kenworthy det första projektmötet
för serien som skulle bli Fraggle Rock:
”Jim var fast besluten
om målsättningen för Fraggle Rock. Det var för världens
bästa, för publiken i alla de olika länderna som hade förts
samman av The Muppet Show… Han samlade oss i mötesrummet och sade att
att vår uppgift var att göra en serie som skulle sätta punkt för
alla krig i världen.”
Återigen en storslagen vision
för att barnprogram att nå upp till. Som vi tyvärr vet ledde inte
Fraggelberget till en gyllene era av fred och välstånd. I en vansinnigt
utförlig analys som publicerades i San Francisco-fanzinet Bunnyhop, visar
muppexperten Danny Horn att Fragglarna ändå var en ovanlig serie för
sin tid. Till skillnad från Mupparna (som verkar leva i en skyddad verkstad
med statlig konstnärslön) är Fragglarna delar av ett kollektiv
där alla måste samarbeta för att kunna lösa sina problem
och överleva. Fraggelberget som en helhet är ett komplicerat ekosystem;
skulle Fragglarna, Doozarna eller Gorgerna försvinna, skulle också
hela Fraggelbergets civilisation så småningom gå under. På
det viset tar Fragglarna vid där Sesame Street slutade - barnen får
lära sig ekologi och tolerans för andra raser utan att märka det.
För att vara ett barnprogram från Reagan-erans USA är det väldigtt
proggigt!
Efter Fraggle Rock blev tyvärr
Jim Hensons produktioner mindre intressanta. Men istället för att racka
ner på The Muppets Tonight (den nya versionen av Mupparna som visades på
svensk tv nyligen) eller Dinosaurs, är det roligare att spekulera i varför
vi har fått en sådan explosion av mupperier de senaste åren.
Den enkla förklaringen är förstås att vi har en hel generation
som har växt upp tillsammans med muppar. Man lär sig titta på
tv med Sesame Street, man garvar åt folk som spränger varandra i Muppet
Show och så lär man sig på ett omedvetet sätt att det är
fint om alla tycker om varandra i Fraggelberget. Sedan kommer Yoda och berättar
om hur hemskt det kan vara på den mörka sidan. Och så kan man
garva lite åt Alf som också är en rymdmupp. Sedan kan man bara
inte sluta, utan följer Teletubbies (med eller utan droger). Då är
det heller inte så långt till den uttjatade franske technomuppen Flat
Eric.
Det har nästan blivit
svårt att tänka sig ett liv utan muppar.
Förmodligen är just
det orsaken till att Furbies säljer så bra i konsumentgruppen ironiska
23-åringar. Flat Eric är ett annat exempel på hur man kan utnyttja
det kollektiva muppberoendet. Reklamfilmerna med den gula pälsvarelsen är
inget annat än en upprepning av Sesame Streets osynliga pedagogik: ta en
bisarr docka, skaka honom på ett hysteriskt sätt och tittarna är
i dina händer. I Sesame Street hade Eric förmodligen sjungit ABCDEFGHI
för oss, men i reklamfilmen får vi se lite permanentpressade Levi’s-kläder
istället.
Det kollektiva muppberoendet märks också i den underliga kreativitet
som Jim Hensons varelser inspirerar till. Parodisajterna som bevisar att både
Ernie och Bert är onda blev klassiska surftips redan när webben var
ung och den hejdlösa filmen ”Meet the Feebles” (Peter Jackson,
1989) innehåller precis så mycket sex, droger och rock’n’roll
som man vill ha när man känner att man är på väg att
växa ifrån grodan Kermit. Det sjuka är bara att man aldrig lyckas
växa ifrån mupparna - de verkar ha bitit sig fast i hjärnbarken.
Att de inte går att skaka av sig beror delvis på att de är så
enkla att identifiera sig med: Ernie - den naive lillbrorsan som tar allt med
en klackspark, Bert - hämmad och tråkförståndig surgubbe,
Miss Piggy representerar den koketta divan som då och då bubblar upp
i oss och DAMP-barnet Animal är den totalt ohämmade grottmänniskan
som man gör allt för att hålla i kors (om man inte är berusad).
En annan anledning att älska muppar av alla de slag har med deras energi
och hyperaktivitet att göra. Det ör fullt ös hela tiden. Signaturmelodin
från Fragglarna sammanfattar stämningen i Jim Hensons värld ganska
bra: ”Fart och fläkt och färg! I vårt Fraggelberg! I vårt
Fraggelberg!” När man ser på mupp-tv vet man att det närsomhelst
kan dyka upp ett galet kakmonster med ätstörningar, ett dansnummer eller
bara någon mojäng som exploderar utan anledning. Jämfört
med hur svenska barnprogram brukar vara är det en välkommen kontrast.
Det förhållandevis höga tempot ledde till att Sesame Street fick
en del kritik på 70-talet och man kan ju tänka sig att dagens larmrapporter
om ungdomar med koncentrationssvårigheter och allmän informationstress
har blivit negativt påverkade av Grover och Animal. De är inte världens
mest fokuserade figurer.
Men Informationstress eller inte,
Jim Hensons utvecklingstörda dockor av fleece-tyg påverkar oss mer
än vad vi fattar. Jag kommer på mig själv ganska ofta med att
nynna på det enerverande synthriffet från Mr. Oizos reklamlåt
Flat Eric’s Beat. Och när jag gör det, nickar mitt huvud i takt
fast jag inte tänker på det. När jag gnäller på något
skäms jag efteråt och känner mig som surgubben Bert. Och av någon
anledning har jag börjat tycka att fleecetröjor är sköna,
även om jag känner mig som en stor - just det - mupp när jag har
den på. Fast om jag har börjat förvandlas till en mupp är
det nog inget problem. Världen blir en aning muppigare för varje dag
som går - Flat Eric toppar englandslistan, Skurt träffar Silvia och
en liten grön groda lärde dig räkna till 10.
Tur att mupparna inte är
onda.