Många tycker att grönsaksätare som jag är provocerande. Undrar varför.

av: Sara Lövestam Bara för att varna dig; SÄPO är efter mig. Aftonbladet har skrivit rubriker om mig, och det är inga snälla grejer minsann. Folk vågar inte anställa mig, och i tidningsartiklar och insändare har jag förknippats med huliganer, nazister och vandaler. När jag sommarjobbade på dagis fick jag inte yppa min samhällshotande hemlighet till de oskyldiga barnen, utan skamset äta min medhavda lunch i personalrummet. Jag är en samhällsfara. Ett hot mot demokratin. Det är nämligen så att jag inte äter kött. Och vad värre är - jag dricker inte mjölk eller äter ägg heller! Det är nästan så jag är lite rädd för mig själv. Jag är ju en sån där... vegan. Jo, jag förstår ju att det är väldigt samhällsfientligt att inte vilja förtära andras rumpor, lår, barn eller bröstmjölk. Men det kan inte hjälpas; jag är ju hjärntvättad. Vadå? Trodde du att veganer hade tänkt själva, vägt etiska aspekter mot varandra för att sedan ta det svåra steget att bli vegan? Näääh. Om vi vore självtänkande varelser skulle vi väl inte frivilligt avstå från kexchokladen, eller hur? Och Svensk Edamer, Magnum Ego och vaniljvisp. Nä, riktigt hjärntvättade är vi allt. Av någon morotsodlare som har räknat ut hur rik han skulle bli om folk åt lite mer grönsaker. Och så köpte han en hjärntvättmaskin av Ulf Ekman och satte igång den ytterst militanta och beväpnade till tänderna armé som nu så brutalt och bryskt undviker alla animalier. Nej, gott folk, vi har inte ens skinnskor! Dessutom är vi fula drägg. En rolig sak med att vara vegan: man kan leka spågumma och förutsäga folks reaktioner. Om jag till exempel träffar någon för första gången och säger att jag är vegan, så vet jag spiksäkert att reaktionen antingen kommer att vara: ”jag låter ju er äta era grönsaker ifred, varför låter ni inte mig äta mitt kött?” (utan att jag låtit en enda liten förebråelse komma över mina läppar alltså), ”Men tänk dig en blodig biff på grillen va!” (vet inte riktigt vart de vill komma med det) eller ”va, är du militant?. Ascoolt." Man blir inte alls trött på att le vänligt och försöka leda in samtalet i andra banor. Eller förklara att inte ens en promille av alla veganer bränner bilar och hotar veterinärer. Jag undrar förresten hur det skulle se ut om de alltid talade om folks matvanor i tidningarna. ”glutenallergiker våldtog tioåring på toalett”, ”Köttätande medlemmar i jättefarliga motorcykelklubbar har förklarat krig” eller ”Nio av tio bankrånare 1993-1998 undvek broccoli”... Men nu ska jag faktiskt hålla mig till saken, nämligen min våldsamma attityd och mina svårigheter att lösa konflikter på ett fredligt sätt. Här kommer alltså bevisen på att jag är en militant vegan: - Ibland när datorn hänger sig så dunkar jag liksom till den med handflatan, som en följd av min desperation i kombination med min aggressivitet. - Om en pojke blir för närgången så kan det hända att jag knuffar honom ifrån mig. En gång gjorde jag det faktiskt ganska bryskt. - En gång hittade jag en tia och behöll den. Det värsta är väl inte att det jag gjorde var fruktansvärt odemokratiskt, utan att jag än idag inte skäms över vad jag gjorde. - När jag tänker på hur djuren i slaktfabrikerna har det, blir jag på något sätt upprörd, och adrenalinet strömmar till. Det liksom darrar i armvecken, och då kan jag ju råka stöta till något. Dessutom vägrar jag rebelliskt att gynna vår fina djurindustri. Inte undra på att SÄPO är efter mig. Fast egentligen är det inte så farligt att vara antidemokratisk, samhällsfarlig och intolerant. Inte jämfört med det värsta - att grönsaker gör en så hemskt ironisk...

Och hur vegan är du? Namn: Email: Kommentar: