The Cure är ett av få band som förstår sig på vad 16-åriga tonåringar med spretigt hår menar egentligen. Här är en berättelse om dem. av Per Hagman

1978 debuterade the Cure med singeln ”Killing an Arab” (med en text rakt av inspirerad av Camus roman ”Främlingen”). 1979 kom albumet Three Imaginary boys och The Cure lät fortfarande som ett popband, om än som ett popband i new wave- och postpunktider. Under det tidiga åttiotalet blev deras musik allt mörkare och svårmodigare och tillsammans med band som Bahaus, Siouxsie and the Banshees och Killing Joke blev de ledande inom något som först bara kallades för postpunk, men snart fick namnet goth, gothrock eller, i Sverige, depprock. Albumen Seventeen seconds och Pornography har sedan dess varit essentiella för alla gothrockare. Kring 82-83 utvecklade Robert Smith också sin svarta spretiga frisyr och sitt kletigt applicerade läppstift till att bli stilideal för generationer av gothbarn. Men det som framförallt gjorde att The Cure sedan blev megastora och ohotade kungar i gothgenren, var Robert Smiths förmåga att till varje album skriva ett par riktigt traditionella, söta och naivistiska låtar (som Caterpillar, Close to me, Friday I’m in love m fl). Med skivan The Head on the Door (som är som en provkarta på allt The Cure dittills pysslat med) blev de ett av de där få stadiumstora banden som lyckas bibehålla det som på ett fånigt sätt kallas för ”trovärdighet” och extremt hängivna fans. Som Depeche Mode eller Roxy Music eller Suede. Och i slutet av åttiotalet började de även bli riktigt riktigt stora i USA. Vilket skulle visa sig inte minst genom den märkliga amerikanska nittiotals-gothen, med band från Smashing Pumpkins till Marilyn Manson. Många unga nittiotalsgoter menar att The Cures Disintegration från 89 är deras mästerverk, medan de gamla åttiotalsgoterna så klart föredrar Pornography och tycker att Disintegration bara är ett sorgligt bevis på hur även deras generations stora hjältar till slut blev ett trött och svulstigt elefantband. Och nog är det bara ett riktigt elefantband som kan med att släppa två dubbel-live-album på ett år, som The Cure gjorde 93. I Europa har The Cures popularitet långsamt dalat sedan albumet ”Wish” 92, medan de i USA bara blivit större och större. 96 kom senaste skivan, Wild Mood Swings, förra året samlingen Galore och i september 99 ska deras nya album ges ut. Om man är lite småsugen på The Cure känns det kanske lite väl riskfyllt att springa till skivaffären, langa fram bortåt 5.000 spänn och säga ”jag vill ha The Cures nitton album, tack”. Så här följer en liten lätt guide: Den gotiskt och svårmodigt lagde börjar förslagsvis med: -Seventeen Seconds (1980) -Faith (1981) -Pornograpghy (1982) -Disintegration (1989). Den som mer är sugen på det charmigt söta och lättsamma The Cure tjackar lämpligen: -Standing on a Beach (singelsamling 78-86) -Galore (singelsamling 86-98) -Boys don’t cry (1979) och kanske Japanese Whispers (a- och b-sidessamling 1983) samt Kiss me Kiss me Kiss me (1987). Utöver nämnda skivor finns också de utmärkta: -The Top (1984) -The Head on the Door och Three Imaginary Boys (som senare stuvades om och kallades för Boys don’t cry). -Concert (live, 1984) -Entreat (live, 1989) -Show (livedubbel, 1993) -Paris (livedubbel 1993) -Mixed up (riktigt hemskt remixalbum, 1990) -Wish (1992) -Wild Mood Swings (1996). Vill man nu ändå inte köpa grisar i säckar så kan man gå in på The Cures mycket sympatiska hemsida, där man på på diskografin får små smakprov från alla skivor. http://www.thecure.com/

Envist har det duggregnat hela dagen i Turkuu och lika envist har tusentals finska oi-punkare druckit det som man tänker sig att finska oi-punkare på rockfestival dricker: hembräntdunkar, vodkaflaskor och ölburksglitter översållar fuktigt rockfestivalgräs. Som snart ska bli lerigt. För envist ska det duggregna hela kvällen, lika envist ska oi-punkarna fortsätta att supa och slåss och lika envist ska några hundra svenska och finska gothrockare vänta på att The Cure ska gå upp på scen och göra en av sina allra sista spelningar som någorlunda ”alternativt” band. Några hundra skandinaviska små goter som samtliga håller på att sticka ut ögonen på varandra när de med uppfällda paraplyer försöker skydda spretiga frisyrer och kajal och puder och läppstift från regn. Det är augusti 1985 och vi ser ut som allt ifrån misslyckade transvestiter i svartvitt till perfekta vaxdockor just utstigna från något romantiskt skräckkabinett. Och vi har väntat. Gud som vi har väntat. Gud som jag har väntat. För jag är sexton år och som Skövdes enda gothrockare har jag tagit alla mina ihopsparade pengar och ensam åkt till Stockholm för att där ta båten till Åbo och sedan fortsätta med buss till festivalområdet. Resan har tagit mig tolv timmar bort från raggarna och hårdrockarna som vill misshandla mig varje helg, för att jag ser ut som nånting mittemellan misslyckad transvestit i svartvitt till perfekt vaxdocka just utstigen från något romantiskt skräckkabinett. Jag har ingenstans att ta vägen och jag har inga pengar men tänker att jag redan på båten ska träffa en massa sympatiska goter att prata texter, b-sidor eller vad det nu kan vara med. Men hela natten på båten får jag ägna åt att undvika Krixhjälters och deras stockholmska punkgäng som går omkring och letar efter goter att spöa upp eller kasta av. Och hela nästa duggregniga dag går åt till att hålla sig borta från de finska oi-punkarna som vill misshandla alla som är svenskar eller goter. Eller allra helst svenska goter. Men inget av det där spelar någon som helst roll. Inte när jag plötsligt har min tonårsjesus framför mig. För där står han, på kanske tjugo meters avstånd och ger mig en två timmar lång rysning längs med, i och inuti ryggraden. Och ut genom hela hjärnan hjärtat kroppen. Tovor av mitt uppblötta gelatinimpregnerade svarta spretiga hår klibbar sig ner över ansiktet, men han står ju där. Robert Smith. Med sitt svarta trollburr till hår och sin röst som så vackert plågat och sorgset skaver fram textraderna jag hängt upp hela mitt unga liv på. Halvvägs in i spelningen börjar jag och två jämnåriga pojkar från Stockholm, som jag trots allt blivit bekant med, att ropa efter Strange day (som kanske är den Curelåt jag dyrkat allra mest och vars text jag vänt och vridit på under oräkneliga sömnlösa pojkrumsnätter) och det är självklart att vi ropar förgäves, eftersom de inte spelat den live på minst ett par år. Men vi måste liksom ändå ropa efter den. Inte minst när vår tonårsjesus mixtrar med sin gitarr mellan två låtar. Och då. När han lyfter blicken och tittar ut i publiken, så spanar han lika nyfiket som förvånat åt vårt håll. För han har hört oss. Och vi fortsätter gapa Strange day och han får syn på oss och säger next song is called Strange day. Robert Smith tittar på mig. För ett så kort men sjukt ögonblick att jag inte ens hinner känna känslan. Men mer still än så kan tiden inte stå. Inte för en pojke som projicerat sitt unga hjärtas alla onda och olyckliga slag på och identifierat sig med mannen som står där och ägnar honom en hastig blick en envist duggregnig sommarkväll i Finland 1985, då alla oi-punkare druckit sig så redlösa att de ramlat ihop i nedspydda högar runt om på festvialen. Utom några få, som gång på gång försöker storma den i stort sett obevakade och till synes skrangliga scenen. Och nästan är på väg att lyckas skapa en om möjligt ännu större martyrgloria kring Robert Smith när en av dem faktiskt tar sig upp vid sidan av scenen, springer halvvägs över den och höjer sitt saftiga järnrör halvannan meter från en lyckligt ovetande och sjungande Robert Smith, innan en vakt bokstavligen kastar sig på honom. ´ Ungefär så minns jag den där Cure-konserten. Men är det en beskrivning som den där sextonårige gothrockaren skulle godkänna? Eller skulle han tycka att det fanns något farbroderligt överseende och överlägset i tonen? Skulle han säga att jag inte fattat nånting? Och minns Robert Smith när han var tjugosex och The Cure höll på att inte bli insläppta på en rockfestival i Finland därför att de inte kunde bevisa att de skulle uppträda? Den där spelningen som han höll på att bli ihjälslagen på och senare på hösten beskrev som en av de värsta han varit med om? Skulle han skratta och säga ja just det, det var precis innan vi släppte ”The Head on the Door” och blev riktigt mega och sen slapp allt sånt där? Och vad skulle sextonåringen tycka om en fyrtioårig man som i allt tunnare trollburr till hår sjungit samma svårmodiga sånger i mer än tjugo år? Skulle han på sitt unga vis avfärda en sådan medelålders man som patetisk och inte ägna honom en sekunds uppmärksamhet? Och skulle den där behagligt lyxalkoholiserade och småfete medelålders mångmiljonären vilja bli en tjugosexårig dyrkad myt igen, eller känner han sig fortfarande som en sådan? Eller har han aldrig tagit in i vilken utsträckning hundratusentals unga människor skänkt honom hela sina liv och hjärtan och har han tack vare att han aldrig gjort det nu blivit en tämligen nöjd och harmonisk man? Eller har han på ett lite torftigt och osunt vis likt en förvuxen pojke blivit kvar i det tonårsland - i samma frisyr och i samma pojkgäng och med samma flicka - som han bodde i för tjugo år sedan? Och den där sextonåringen, har han någon som helst uppfattning om vad som rör sig i ett fyrtioårigt hjärta? Kan han skilja på fyrtioåriga lyckliga hjärtan och fyrtioåriga olyckliga? Kan den här trettioåringen det? Eller så här. Tänk dig att du kallas för Lol. Tänk dig att du heter Laurence Tolhurst men kallas för Lol och är barndomskamrat med Robert Smith. Tillsammans bildar ni redan i tioårsåldern ett band som heter The Easy Cure och bortsett från Roberts veckor som brevbärare en sommar i mitten av sjuttiotalet så är bandet er enda sysselsättning utöver skolan. Ni spelar och ni spelar och när ni är arton börjar ni nå vissa framgångar. Och det går bara bättre och bättre. Ni växer upp, ni växer ihop, ni delar allt; vänner, pengar, erfarenheter. Du är visserligen ett par år äldre, men redan efter några år står det klart att Robert är klart mer begåvad än vad du är. Men vad gör det? Det kan du ju leva med och er vänskap är minst lika viktig för bandet som hans förmåga att skriva och sjunga de låtar som allt fler olyckligt hjärtade tonåringar över hela världen dyrkar. Massor med pengar tjänar ni och hela er värld utgår från The Cure: bekantskapskretsen består snart helt och hållet av bandmedlemmar och deras flickvänner och fruar, av tekniker och musiker, producenter och videoregissörer. Ni blir miljonärer i pund vid 25. Visst kan det vara så att man på vissa sätt inte tvingas utvecklas som människa, ibland har en dyr men ganska torftig tillvaro och att ens perspektiv blir lite begränsade och inskränkta i en bekvämt isolerad Cure-familj. Men har man det så bra i övrigt så är ju det i så fall något man kan leva med. Du blir trettio. Du accpeterar att Robert är stjärnan och geniet och även om du inte längre är lika engagerad i bandet och även om du börjat dricka alldeles för mycket så är ju det här ditt allt, på ett sätt som gör det omöjligt att lägga av. Sluta? En sådan ohyggligt hypotetisk tanke är ju bara dum. Fånigt fåfäng. Ska du ha nånting överhuvudtaget, i fråga om vänner, pengar, identitet, så får du ju hacka i dig att du står i skuggan av din gamla barndomskompis, liksom att du blivit den som hela gänget alltid ska utsätta för skämt och göra sig lustiga över. Så du fortsätter. Du dricker mer och mer och du märker hur alla i din Cure-familj uppfattar dig som en allt besvärligare människa. Så du dricker ännu mer. Du frågar dig själv om det är så här livet ska se ut? Du närmar dig fyrtio. Du svarar hur skulle det annars se ut? Och så pang så får du sparken. Hela ditt liv tas ifrån dig. Alla bandmedlemmar och bandmedlemmars fruar och vänner och musiker och tekniker och videoregissörer; alla som haft en plats i ditt liv sen du var arton är emot dig och alla säger: du ska bort. Allt och alla emot dig och du famlar efter strån och det enda du tycker dig finna leder till att du stämmer hela din gamla familj. På pengar du anser dig ha rätt till. Inte för att du på något sätt har det dåligt ställt eller fått för lite av det ni tjänat på era vid det här laget drygt tjugo miljoner sålda album, men det är det absolut enda du kan göra i din spritmarinerade förvirring och förnedring. Det blir en flera veckor lång rättegång. Du berättar saker som inte är så roliga att skänka offentlighet. Men inför en rättssal fylld av journalister, svartklädda Cure-fanatiker och före detta vänner redogör du noggrant för hur du alltid varit bandets hackkyckling och driftkucku, hur du fått utstå ett halvdussin förvuxna pojkars mobbing sedan början av åttiotalet men alltid försökt härda ut för att du inte haft något val. Sedan berättar och bevisar alla som någonsin spelat någon roll i ditt liv i sin tur hur du varit full i stort sett oavbrutet sedan mitten av åttiotalet, hur du inte bidragit till några låtar på evigheter, varit omöjlig att ha att göra med och inte ens fick ha dina keyboards inkopplade en enda gång under den senaste artonmånaders-turnén. Du förlorar rättegången och får betala den. Och hela din familj och de hundratusentals människor som dyrkat denna familj föraktar dig, eller tycker i bästa fall synd om dig för att du är en så tragisk och bitter och misslyckad figur. Så du är fyrtio år gammal och har absolut ingenting. Förutom en omgivning som stämplat dig som en av rockvärldens sorgligaste figurer. Så du börjar från noll. Inom det enda område du har en aning om och trots att det till och med finns domstolsbeslut på att du är en ”icke-kreativ” person. Du kallar ditt nya band för Presence och ni släpper ett par singlar som ingen vill ha och inte ens popjournalister har hjärta att håna. Det går några år och det blir 1997 och till skillnad från i Europa så är The Cure större än någonsin i USA. Så stora att en första ”Annual Cure Convention” ska gå av stapeln i Kalifornien. Skivrariteter, memorabilia, fotografier och allt möjligt ska säljas och bytas och det ska anordnas Robert Smith-lookalike-contest. Och mest för sakens skull så bjuder man in alla nuvarande och före detta bandmedlemmar, även om ingen lär komma. Utom du. Du åker dit och uppträder med ditt nya band inför ett tusental amerikaner som alla försöker se ut som han som en gång var din bästa vän. Efteråt går du runt och skriver autografer. I en djungel av Robert Smith-frisyrer och Robert Smith-posters och Robert Smith-vad-som-helst. Roberts lapp med texten till Wrong number auktioneras bort för 1605 dollar, en överlycklig kalifornisk Robert Smith-lookalike-vinnare utses, kvällens Cure-disco drar igång. Men då har du redan gått tillbaka till ditt hotellrum. Där du satt dig vid datorn för att gå in på The Cures hemsida. Bara där och ingen annanstans kan du se alla de människor som varit och är ditt liv. Nya bilder - tagna i och kring studion där de jobbar med kommande skivan - har just lagts ut. Där är Porl i soffan i fikrummet. Han har visserligen officiellt slutat i bandet, men är fortfarande med på ett hörn och han och hans brorsa ska väl i vanlig ordning vara inblandade i omslaget. Dessutom är han ju gift med Roberts syster så det är inte så konstigt om de åkt ner över en helg eller så. Till det renoverade gamla slottet som gjorts om till studio. Och där är Simon, på en av alla sina älskade japanska cyklar och han har fortfarande inte klippt av sig sitt långa hår. Och där sitter Perry och Chris och dricker öl. Och där står Robert bredvid sin porsche på parkeringen och gör sitt vanliga Robert Smith-grin in i kameran. Och där sitter Robert och tittar på fotboll på tvn. Ensam. Du minns hur du och Robert satt tillsammans i just den där soffan och såg oräkneliga matcher tillsammans. Du minns turnéerna i slutet av åttiotalet, när ni fick alla arrangörer och produktionsbolag att anpassa spelningarna efter viktiga matcher, eller VM 86, när ni skulle uppträda på Roskilde samma kväll som England spelade och ni lurade i Bob Dylan att det just på Roskilde var mer status att spela tidigt på kvällen, bara för att ni skulle kunna se hela matchen på storbildstvn ni krävt till logen. 1986. Vilken skillnad mot sommaren 85 när ni höll på att inte ens bli insläppta på festivalerna ni skulle spela på. Som den där gången i Finland när ni fick sitta i timmar i en minibuss och vänta på att bli identifierade. Och så sommaren därpå när ni verkligen blivit superstjärnor och det dessutom var en VM-sommar och ni krävde tv-apparater och reservtv-apparater och reservreservtv-apparater överallt. Var det ytterligare en sommar senare som både Mary och Simons fru var med? Det måste det varit. Robert och Mary skulle ju precis gifta sig. Det är otroligt. De har varit gifta i tio år nu. Tillsammans sedan 75. Tjugotvå år. Och ändå. Även om de varit ihop sedan de var sexton så måste du och Robert tillbringat mer tid tillsammans än vad de har gjort. Än en gång tittar du på bilden där han står vid porschen och grinar. Han ser ut precis som sist du såg honom, på rättegången för fem år sedan. Innan du stänger av kastar du ett öga på chatten, läser några repliker. Det är det gamla vanliga. Kärleksförklaringar, b-sidesdiskussioner, textanalyser och unga ångestfyllda människors tankar. En sextonårig gothrockare skriver: ”Ingen förstår nog så mycket om livets mörka sidor som Robert, ingen kan uttrycka smärta, utanförskap och ensamhet som han gör. Ingen talar till mig som han. Hans texter, hans röst, hans själ, ingen förstår mig som Robert gör.”

Eller vadå? Namn: Email: Kommentar: Anna (990603 09:34:09): Jag var också där! I Turkuu 1985 alltså. Per du är bäst!!!! viggo (990603 10:18:57): I´m sure about cure. kaspar (990603 11:05:37): Usch...jag mår lite illa någon (990603 12:37:49): boys don´t cry. sara sugfisk (990603 13:24:23): Vi spelar snart Boys don't cry med bandet, som heter Kittens in March. Men jag flyttar ifrån mina gulleapor Camilla, Annica och Ewa så de får hitta någon annan att spela trummor istället. Håll god uppsikt efter dem när de är med på Look nästa år då de blivit kända som ett harcore band från Trollhättan och får vara med i Luuk och sjunga "vem är det som står kvar - kittens står när de andra faller!" och vara angry as fukk!! Oj oj, de kommer att rulla fett alltså! Jag är en av de Cure-älskare som föredrar Wild Mood Swings och Boys Don't Cry framför de andra skivorna, vilken typ är jag nu igen? *hmmm* Mixed up låter skit, det är så mycket synthesizer i att man inte märker själva kuren i det hela. Den tycker jag inte om. *kramar till paddington-gänget på huvudnäs here in vbg och sonny och alla de andra coola minihopparna som sminkar sig och har sina cure-tröjor på sig till döden* *och en puss på munnen åt min son christoffer pornostar* / sara sugkur AnnaLora (990603 15:19:46): Per Du får min skrivarlust att växa! pelle (990603 16:36:39): APART är äckligt sann fredrik (990603 23:17:09): man vill bara gråta. Mattias (990604 09:28:31): Är inte Lovesong den vackraste kärlekslåt som skrivits? Så enkel text, som verkligen säger ALLT! Och störtskön basgång, som alltid i Cures låtar, och....och....Cure är ju bara bäst!!!!! Helena (990604 11:32:20): Nu blev jag ju alldeles deppig Karin (990604 11:34:39): Turku skrivs med ett u. Minna (990604 11:44:56): Fy, fan va vackert! Salamander (990604 11:47:38): Jag känner också, tros att hålet mitt i min kropp växer sig allt större. Per hagman är en hjälte och Robert Smith är en ännu större hjälte, fortfarande. Helen (990604 12:09:47): Jag måste säga att jag ÄLSKAR The Cure! Jag har växt upp med detta band.. Och man ler vid varje tillfälle man hör den! Robert Smith är så jävla söt.. keep on doing it! Puss/Helen Anita (990604 14:19:57): Min cykel har fått punka och det tar ungefär två timmar att gå hem, är det någon som vet om det finns en cykelaffär nära Universitetet? Så här går det när man försöker spara in på månadskortet men inte heller har råd att köpa nya däck. milla (990604 15:39:03): The Cure är otroligt bra...vad finns det mer att säga? åsa (990604 16:15:00): i don't care if monday's bloom, tuesday's grey and wednesday too. thursday i don't care about you. it's friday i'm in love... åsa (990604 16:19:27): i don't care if monday's blue, tuesday's grey and wednesday too. thursday i don't care about you. it's friday i'm in love... Maria (990604 16:47:33): Suverän och lite sorglig artikel. man saknar nästan sig själv som sextonåring, totalt hängiven till Musiken och Utanförskapet. Nu tycker jag bara att Cure har gjort världens bästa låtar, sen får Robert vara precis hur han vill privat. Haba (990604 18:07:26): Man kan inte göra något annat än att stilla sitta inne på sitt rum och gråta flicka (990604 18:40:49): någonting måste man skriva. det verkar inte som det går att bara klicka sig vidare. att sitta här och det är alldeles tyst och läsa om de man älskar allra mest. av den per hagman, vars texter berör så mycket. precis som med cure; att man faller långt bakom, neråt, samtidigt som en paradoxal lyckokänsla fyller en. Anonym (990605 10:02:26): Ingenting, ingenting spelar någon roll. hon (990605 11:11:14): It's just the way it feels that matters moa (990605 12:21:07): fan vad vackert och sorgligt.. Pär (990605 12:51:26): ja. lite tagen blir man. hmmmm (990605 18:16:18): det i början va precis som mig..å henrik.. men det har ju intenhänt ännu, men snart..snart.. Andreas (990605 20:30:35): Jag förstår vart du vill komma och det var jävligt bra skrivet. Det finns mycket att säga om Lol, även om jag inte tror att han är så bitter. Historien har många sidor, The Cure har haft många med- och motgångar -- som band och som individer. Men Robert Smith är fortfarande en väldigt bra låtskrivare, dessutom är det roligt att försöka förstå vad han sjunger om ibland. Strangedays tål att analyseras, men försök er på "adonais". Jessica (990606 19:37:25): sånt där svider i själen... aj, aj... Cured (990606 20:54:31): jag säger bara LOVESONG hur kan så få ord säga så mycket?Hur kan så enkel melodi vara så komlicerad..Hur kan känslan säga allt om vad kärlek är? Cure Rule Anonym (990606 20:58:22): Why can´t I be you? ifurita (990606 22:41:59): jag tykker mykket om cure men har aldrig sett dom live..*snyft* elMaco (990607 01:12:02): spar på snyftet...wish konseren var rätt stel. nae, vänta. superstel. jaja... ¤L¤ (990607 13:15:58): CURE ME Anonym (990607 13:40:29): YOU, lost and lonley! Lina (990607 14:44:55): Per...du ÄR. Starshaped (990607 16:36:06): bra Aisatsana (990607 18:19:14): oh... love me, love me, love me... kristin (990607 21:27:44): oj....stackars man. honom skulle jag vilja träffa. Lena (990607 22:19:23): Galore, det e allt jag har att säga... GALORE... sä damn bra!! em (990607 23:40:33): hmmm.. per hagman... den där killen som inte skriver bra böcker, men som hela tiden envisas med att skriva om mig och musiken jag älskar... och som faktiskt för en gångs skull skriver en halv artikel som är bra. och en otäckt spekulativ, men ändå ganska sentimental och fin historia om lol. ojojoj... vad ska man säga?? men nu ska jag beundra min tröja med ett hjärta på. linnea (990608 03:10:55): eh den svenska motsvarigheten till turku (ja, det stavas med ett u) är alltså åbo. tänkte bara upplysa er om det. Freddy (990608 11:19:08): Hej Per! Skön läsning! emelie (990608 11:20:34): ...gåshud... sugargirl (990608 19:40:40): intressant att skriva den ur lol's synvinkel... Malin (990608 19:43:18): Jag har sett pojkar gråta. Det är en vacker syn! PerSimon (990608 20:50:20): sanning. okej, the cure är världens bästa band och robert smith är (en av) världens bästa textförfattare. MEN; tror man att han menar vad han sjunger kan man skatta sig LURAD. robert smith är en tjock gammal miljonär. texterna är ju förbannat vackra, och bra som poesi betraktat. men sanna..nej. ja ja, det är min mening. och den rubbar som sagt inte det faktum att the cure är världens bästa band! och förresten..j.ligt bra artikel måste jag säga! tack. //persimon kolla lolla--min curesida: <a href="http://come.to/wailingwall/" target="_blank">come.to/wailingwall</a> annah justine jacobs (990608 21:17:10): detta är verkligen hemskt. fan vad hemskt. jag blir helt rörd här ju. simon (990609 12:10:57): schysst med lite grym läsning om ett bra band som betyder något Rastim (990609 12:20:56): Vad vore livet utan Botemedel. Anonym (990609 13:24:26): Varför envisas med att Robert Smith är tjock och mångmiljonär? Jag kan inte förstå hur detta har med The Cure att göra-huruvida R.Smith skriver äkta texter eller ej.Att överhuvudtaget nämna hur han nu ser ut tycker jag är ofattbart. Att R.Smith är mångmiljonär är väl inte så konstigt, eller hur? Varför drar det ner hans sannolikhet som bra låtskrivare? Man kan hitta fel, men dessa två faktorer tycker jag är helt irrelevanta. heartbraker (990609 13:56:47): I never thought tonoight you'd ever be this close to me.... I found myself alone alone alone above a raging sea that stole the only girl I loved and drowned her deep inside of me ingen (990609 15:57:37): robert smith e deppviktig anna (990609 21:56:30): '& it's so cold it's like the cold if you were dead' & then you smiled for a second sometimes you make me feel like i'm living at the edge of the world like i'm living at the edge of the world 'it's just the way i smile' you said youwerejustlikeheavenpierrepierrepierrepierrepierre Finne (990611 09:12:19): om inte ni "skribenter" ens kan stava ett kort enkelt finskt ortsnamn rätt efter att ha varit på stället och sett skyltarna förstår inte jag hur ni kan få för er att ni ska skriva över huvudtaget. Turku för faan! Annars kan ni säga Åbo och slippa förnedra er offentligt. Var du ens där? Du kanske har tagit ortsnamnet från någon hemsida? petter (990611 11:33:28): hej, jag tycker att the cure är lite deppiga, jag kan nästan inte lyssna på dem utan att få självmordstankar. Har jag problem eller finns det fler som jag? sanna (990611 19:34:33): helvete vad bra... Stefan (990611 19:53:46): Bra skrivet Per...jäkligt bra... sparven (990611 23:11:10): Det är lustigare att läsa läsarnas kommentarer än Pers "är-jag-30-år-och-farbror-nu-?":s blaskiga historia om Cure. Och vänta lite...har jag inte läst den nånstans förut...Per, är du verkligen så lat och fantasilös att du halvtaskigt skriver om en redan befintlig text om Cure. Alla ni som orkar ödsla lite tid på att söka på Per på nätet kommer att hitta denna text...som är pinsamt lik. Att man aldrig tröttnar på att skriva om deppade tonåringar...när man själv är 30 år. Kan du inte överraska dina läsare nån enda gång eller har du fastnat i folkets bild av Per Hagman. Har det blivit en roll som du tror att du måste spela. Sötnosen, du är sopig på många sätt men det finns ett jag tycker om dig på.... sparven (990611 23:15:53): Förresten såg jag Cure på hultsfred för ett par år sedan och måste säga att konserten var alldeles för lång och de spelade alldeles för mycket nya låtar man inte kunde så kanske vore det bättre om de hade slutat där i Turku... Johan (990612 12:15:51): Jaha? Och varför skrevs den här artikeln? ballen (990612 15:16:44): du suger ,och det med basta! kuken Elise (990612 16:07:39): Den här artikeln träffade mig rakt i hjärtat. Jag var tvungen att gå och sätta på min gamla disintegration LP med en gång. Robban! du är bäst Ingrid (990612 20:25:38): Asså...så jävla bra...man tänker ju faktiskt på Lol ur en lite annan synvinkel nu än innan.... Tack för att du skrev den här artikeln om världens bästa band!!!! Jag och min kompis Johanna hade Cure-andakt i mitt rum förut, och jag säger bara: Prayers for rain på Entreat...när Robert håller ut en ton i jag-vet-inte-hur-många takter...då känner man bara att man vill stå där i publikhavet och skrika!! fast det har jag aldrig fått göra...*längtar* Matilda (990613 22:52:24): det ät lite synd att Robert inte ger konserter så ofta..nu när jag är så indragen i Cure-musiken, men jag överlever med min LP-spelare. Pär, otroligt bra skrivet..jag tror faktist att jag skall gå upp på sidan, och läsa hela artikeln en gång till. Kramar/ Matilda Sofie (990614 13:49:12): The Cure är mina gudar!!!!!!!! agneta (990614 15:26:32): joo, morrisey! snyft! felix (990614 21:39:07): emm... morrisey suger, lol suger otroligt jättefetost med kräm, jag suger. cure e helt okej. Oscar 19 (990614 22:30:13): The Cure är ett band som kommer att hålla i evighet, när ALLA ANDRA; som bara spelar "lättlyssnad bubbelgumsmusik" är bortglömda kommer Roberts underbara röst fortsätta strömma ur högtalarna... Emma (990616 00:46:32): Per Hagman... en dekadent kvasiförfattare. Punkt slut. Jag har läst denna rtikel tidigare på nätet (SVD)¨och jag suckar än. R. S har aldrig sagt att han ska ta livet av sig (iallfall inte till mediafolket) därför är det inte annat än patetiskt att klaga över att han sjöng "Strange day" livs levande en gång i Fibnland på 80 - talet ocg gör så än idag. Livet går upp och ner. Det är så sorgligt att folk betraktar Hagman som en bra författare grundat på det simpla faktumet (förneka det om ni vill, jag vet ändå att det alltför ofta är så) att han nämner Cure, Soft Cell och några till då och då i sina böcker. Visst Volt är ok, men det är ingen stor roman. Angående Lol: snacka om överdrivna spekulationer från en utomstående som egentligen inte alls kan veta särskilt mycket bortsett från vad (suck) massmedia skrivit om incidenten. sparven (990616 12:00:03): Emma! Gött att höra att du liksom jag läst artikeln förut. Tycker du att Per borde få betalt av Darling för en artikel som redan ligger på nätet? Honey (990616 12:17:41): När jag sårade min fd pojkvän ville han att jag skulle lyssna på "In between days". Jag älskar låten, älskar fortfarande honom trots att det tog slut för 7 år sedan. Vissa saker får man aldrig tillbaka. Stoffer (990616 14:09:22): Ack, Robert och co har verkligen präglat min tonår. "Pictures of you", det finns väl inget att tillägga. Hur många obesvarade kärlekar minns man inte till den låten! Undrande (990616 14:26:53): Var det inte med en svart kille i bandet från början? Martina (990616 22:15:35): jag vet egentligen inte hur jag ska uttrycka det här i ord.. jätte bra, cure kan man inte vara utan.. henrikwilholm@hotmail.com (990618 18:23:49): Get me on the court and I´m trouble, Last week, fucked around and got a tripple-double And everything is allright, got a beep from Kim and she can fuck all night! My dick runs so deep, so deep so deep, put the girl to sleep med andra ord fler hiphop-recensioner (alltså inte Petter) Checka vad som hände med Latin Kings! Spray (990618 18:48:06): man kan fråga sig varför jag upptäckte dem så sent... lysande delar av mig - nu nicklo (990619 01:10:15): de var bara bra när basisten som senare dog i en bilolycka var med. Nelly (990619 01:13:14): Efter att ha läst detta får jag lust att lyssna på mina cureplattor men jag tror att de får vänta lite eftersom att jag känner starkare för att lyssna på Kristofer Åström (ensam, utan fireside) just nu. Mira (990619 08:23:18): Det här är nu: Det är efter bara kanske tre timmars sömn och jag går upp, tidigt. Jag har alltid svårt att sova av saker som händer och den sömn jag ändå får vill jag inte ha; den gör ont. Så jag föredrar de många timmarnas vakenhet, röda ögon och konstant trötthet. Jag tar tidningen som är min arbetsplats från dörren och en cigarett och går ut på balkongen med tankar som att det bara var fem timmar sen han gick. Jättekort sen han var här och vi var på väg att också i verkligheten göra saker vi inte får. Alldeles nyss hans hand hamnade på min, blicken i min. Ord försvann. Han nästan stannade kvar. Jag vill inte känna det jag tror jag känner och jag mår illa när jag går in igen och för förträngelsens skull trycker i en skiva från tiden då det som kanske är han och jag inte fanns. Den heter ”Disintegration”. Mira (990619 08:28:54): Och tack Per H. Allt du gör gör mig kär. I ord. lisa (990619 16:34:06): den enda bra skiva cure gjort är boys don't cry ****** (990620 15:02:24): fy vad vackert beskrivet jag bara gråter och gråter och gråter och ler. gud vad du är underbar Sofie (990620 16:21:10): jag vet inte om jag tycker speciellt synd om lol.....jag menar, om han nu mådde så dåligt så kunde han väl dra och hitta på nåt roligare? och sluta tycka synd om sig själv och göra nåt han är bra på? eller helt enkelt vara nykter och snäll mot sina kompisar så att de tyckte bättre om honom! jag tycker "lols berättelse" var en lite väl smörig snyfthistoria. och robert var snyggast i världen en gång i tiden. "...i walked away alone...with nothing left but faith...." Elin (990620 21:15:37): Rätta mig om jag har fel MEN heter inte singelsamlingen 78-86 "Staring at the sea"? robert smiht (990621 01:32:28): är det ditritat eller håller personen uppe till högur en röd rockring framför personen uppe till vänstur? Turku stavas faktiskt Turkuu. nicklo (990621 01:35:08): Robert SMITH! cavewoman (990621 11:34:15): Per, du är en ståtlig människa! ¤ ChaRlottE SoMeTiMeS ¤ (990621 19:18:08): väldigt bra skrivet ...mycket bra och det får mig att tänka efter lite om jag verkligen gillar The Cure så himmla mycket som jag gjör och gjort..men behöver inte tänka särskilt länge för att komma på att The Cure är ett utav det mest betydelsefulla band jag lyssnt på .... AIINA (990622 14:13:48): Jag tror helt enkelt så här. Alla har vi varit inne i en Cureperiod. Men eftersom Robert Smith är så ful, så tröttnar man. I alla fall gjorde jag det. Mr. Alphabet says (990622 17:24:25): tror jag har läst i princip samma sak förut. i expressen kanske det var. Annapanna (990622 21:53:47): Nostalgi kan vara vacker. Men den kan också vara patetisk. Vi som byggt vår identitet under vandringar genom Cures laddade textriken och mörklagda musiklandskap berörs väl alla av en sådan här artikel på ett eller annat sätt. Som artikel betraktad är den här ganska intetsägande och banal, men som nostalgitripp och känsloväckare duger den tydligen åt många. Hagmans böcker är beundransvärda på helt andra grunder. Clara (990622 22:08:25): min cureperiod är över...hm...ja...men jag tycker fortfarande att de är bra...bara lite trött på allt runt omkring...alla jobbiga människor...de där med attityd problem. heroine (990623 00:58:22): kanske är det den svarta färgen som gör mig deprimerad? eller så beror det på mitt liv kanske. hu, nu blev jag påmind om att jag kommer att bli precis lika småfet och lite tragisk som robert smith. mAdgirl (990623 12:18:39): Det var en gång, för inte alls så länge sedan som en vän kom fram till mig med en sång. Den glänste så vackrt och gjorde mina ögon tåröggda. Det hela kändes som ett avsked, men det var bara början. Min älskade försvan , men kom tillbaks i mina tankar..... holger (990623 16:31:37): avguda hagman klara (990623 17:25:27): DYRK DYRK DYRK DYRK DYRK DYRK!!! SNACKA OM DYRK! karin (990623 17:25:39): alltså jag föddes en månad senare i sep 1985. karin NINA (990623 18:36:29): hm.jag gillar "get gone". vad gäller per hagman som skribent: först läste jag bara artikeln, och då tyckte jag väl att den var OK, för att vara skriven av nåt vanligt gammalt curefan, eller allra högst nån musikresencentsjournalist. men så läser jag att den är skriven av per hagman. då blir jag rädd. svensk litteratur idag. hu. vad gör han där? inget språk med ord i blodet. dra dig till lokalpressen gosse. Nelly Skugga (990623 23:20:04): När du Pär pratar om le Bandoush i novellen "I förtjusning i förnedring" menar du då den i Paris? Karin Malmsten (990624 10:10:36): P. Å om du så bara visste...jag lovar lovar du skulle komma att sluta dina ögon så fruktansvärt hårt och koncentrera dig på alls ingenting annat, tills dess att du faktiskt slutar att andas ordentligt. Och jag lovar mer än jag någonsin lovat; du skulle aldrig komma att ångra dig. /K. Karin (990625 22:45:14): The Cure har bara gjort en bra låt! Friday I´m in love. Resten suger... Per (990626 18:13:49): Det är helt sant det där om cure-perioder, åtminståne för mig. Min varade från det att jag gick i fyran, femman till ettan på gymnasiet, eller från 91 till 96. Jag tycker fortfarande att the cure är grymt bra och dom har betytt så oerhört mycket för mig men jag kan aldrig förmå mig att sätta på en av deras skivor. jag vet inte riktigt varför men antagligen är det för att jag vill lämna den perioden bakom mig, musiken får mig att känna som jag gjorde då och det vill jag inte. Om Per verkligen var i där i finland och robert verkligen spelade låten pga honom och hans kompisar måste han vara en av världens lyckligaste människor. Skimmra (990626 20:14:03): Nä nu blev jag deppig...... stackars Lol. Men Robert är ändå så snygg.... /Skimmra oda (990628 21:50:48): Per du är helt enkelt bäst!! Kan inte få ur så mycket mer... Bäst, bäst BÄST. De bästa konserter är de man aldrig såg... så sant, så sant... Prinsessan (990630 11:20:06): Disintegration suger, de skulle aldrig gjort sig av med Dempsey. inca http://listen.to/inca (990630 19:04:48): hej. ja. så bra och ja , så fint. och man kan aldrig lyssna för mycket på the cure. det går nog inte. jag kan inte det i alla fall. Claës (990701 13:02:16): I´ll be Cured again! Just hope that I´ll feel the same for Cure as I did a couple of years ago. Siamese twins One hundred years Breathe orvar! Sofia (990701 22:37:07): Tja, riktigt i de banorna har man kanske inte betraktat Lol tidigare. Men vad var det signaturen "hmmm" skrivit om "Henrik"? Jag förstår inte riktigt... Vill du dra någon sorts parallell mellan Robert och Henrik Berggren? Om det var detta som åsyftades vill jag bara klargöra; Robert Smith är om inte Gud, så i alla fall hans profet. Henrik Berggren är en söt pojke med stjärnor i anskiktet som inte kan sjunga och skriver texter på mellanstadieengelska. Häda inte i denna spalt. Dessutom är "The Top" en av världshistoriens mest underskattade skivor. Buddy Lackey (990702 09:17:54): Ehh... smashing Pumpkins 90 - tals goth???? Nja.. not quite... Varken imagemässigt, stämningsmässigt eller textmässigt. Att dom är bra är en annan sak. solrosan (1000214 19:09:43): har nya cd skivan !! wee *king* per du e underbar, när oskulder kysser e den bästa boken jag har läst!! puzz på din boktalang =) //sorlosan my manuela (1000225 19:33:08): love the cure, specially a forest, hanging garden, catch Roskilde vi längtar Linnéa (1000225 23:34:30): I wish I could just stop I know another moment will break my heart too many tears too many times too many years i`ve cried for you it`s always the same wake up in the rain head in pain hung in shame a different name same old game love in vain and miles and miles and miles and miles and miles away from home again... Mary (1000305 19:35:49): Ville bara säga att jag inte skulle kunna leva utan The Cure. Kanske är det för att jag aldrig älskat något lika mycket som jag älskat dem. Förresten finns det någon där ute i typ 17års åldern gärna kille som avgudar The Cure och har lust och maila mig lite ibland så hör av dig! frank ist krank (1000307 09:04:38): känner mig smått kräkfärdig... Dala (1000410 23:14:39): Nu sitter jag i Prag. Om tva dar spelar Cure har. Gott ar det. Dolores (1000421 00:52:32): Cure är mitt liv! Men Trust, från skivan Wish, är klart underskattad! Den är ju underbar! Robert också... det är ju inte utan att man blir lite avundsjuk på hans wife Mary... A Strange Day är härlig, Per! Eller härlig är väl helt fel ord, egentligen, bara sådär skönt bittert melankoliskt... men Trust har inspirerat mig rätt mycket when it comes to my writing... Robert is the king of angst. Cristopher (1000427 22:43:32): Är det ingen som ska till roskilde och kolla in det bästa bandet i världen...........the Cure???? Det ska jag, oj vad kul det ska bli. Jag kommer nog att gråta hela spelningen så att jag får åka in till sjukhuset för för lite salt i kroppen... krille (1000503 22:50:05): Tveksam om Roskilde blir bättre än Dream Tour i Oberhausen, Tyskland 28/4. Underbart deppig :-) Robert när han sjunger 'The loudest sound', oj,oj,oj. Sanna (1000510 13:14:33): Jag vet ingenting om the Cure. Men stackars Lol. Om jag var han skulle jag gråta. Buu. dr. död (1000515 19:03:11): de sista raderna var jävligt naivt skrivna.....men fäen va äkkligt jävla bra dom e, har lyssnat på dom i mer än tre år och jag har inte tröttnat än, religiös är jag inte, men robert är fäen gud.... Anonym (1000519 20:52:18): The Cure är bra så bäst!!!!!!! Thomas (1000519 20:53:42): Som jag sa innan The Cure är bara så as bra!! mats (1000604 21:49:09): cure är mitt liv, mitt levende, mig, cure är allt även min död, mitt stora steg, här idag ska jag kliva ut i det oändliga, så adjö ni alla cure lyssnare. Josefin (1000605 09:23:38): Ååh...föll för the Cure häromdagen när de spelades en hel timme på Z-tv....hade knappt hört talas om dem tidigare...JAG ÄR KÄR!!! Jag hatar när man blir kär i musik...det blir oftast för dyrt...*suck* Shima (1000606 19:11:17): Nää...varför blev det så sorgligt för??? Det här är ju deppigare än the Cure låtarna...:) Tommy (1000701 14:31:43): Jag såg på MTV New att Cure ska splittras och att denna turne kommer att bli deras sista. Det känns för jävligt... Non Cured (1000719 21:45:54): Oerhört bra artikel! Em (1000720 16:48:59): Robert Smith- Världens vackraste människa, både på utsidan och insidan... marisol (1000731 23:09:34): Fan... kommer ihåg när Cure spelade i Argentina ´86 och folk började kasta flaskor på scen. Jag satt hemma den kvällen då jag var 11 år och grät. Simon (1000818 12:16:28): jag ville bara säga att fast jag bara är en 16-årig yngling i det moderna 2000-tals samhället så älskar jag the Cure mer än nånting annat Schysst artikel, visste ej så mycket om Lol innan men nu... Och till slut "lullaby" live på "Show",, publikens jubel ojojoj det ryser inom mig Nån 16-årig kvinnlig Cure-fanatiker där ute? maila gärna då. "this girl has got a smile that can make cry" morbid kiddie (1000820 17:38:06): synd att de ställde in Roskilde-giget... nån som är missförstådd och älskar The Cure får gärna mejla mig... "daylight licked me into shape - i must have been asleep for days - and moving lips to breathe her name i opened up my eyes - and found myself alone alone above a raging sea that stole the only girl i loved - and drowned her deep inside of me" Killer in me (1000828 14:27:54): Robert kan få känslor beskrivna i ord... den förmågan har varken jag eller många andra...det e få som klarar det och han e en av dom!! Och han gör det bäst!! Per Hagman.. fan va bra du e!!! Läser nu pool för 3:je gången!! Ucha så bra!!= ) *kjama om* peace och kamp! Linnéa (1000914 12:10:50): Det går inte att komma ifrån, Lol är faktiskt en fjant. Kiljan (1001005 13:25:00): R.Smith är NÄSTAN lika bra som Thåström misabel (1001006 21:16:21): när natten blir svår lyssnar jag på the cure. hahha. Anonym (1001008 23:18:58): Jag blev ärligt talat rörd av att läsa den här texten. Tack. matilda (1001114 09:24:41): dem knäcker Andreas Danielsson (1001120 12:56:01): soon I'll come and swing the world around, I'll swing you around faster then the speed of sound, your my victim I'll bury you underground, I'll swing the world around... rosita (1001206 13:45:47): så vackert så sannt så ont så... aurora borealis (1001216 13:55:02): I'm shaking like milk! proxy (1001217 05:23:20): roligt att Per Hagman gör unga goter till åtlöje & de unga goterna reagerar genom att dyrka Per. så här stavas Bauhaus. Anonym (1010315 15:12:50): The Cure - Just like heaven pumpas just nu i öronen så alla vet. nikk (1010329 09:13:08): hallo komme aus zürich bin traurig über das ende von cure! war eine tolle band! na ja en schöne peter (1010423 08:06:01): dina böcker gestaltar kärleken på ett sådant bitterljuvt sätt att det har inspirerat mig så ofantligt mycket,´tack per Kalle (1010517 02:37:48): Per, när jag läste den här texten första gången för nästan två år sen så gjorde den ett enormt intryck på mig. Jag var precis på väg ur ett års-långt missbruk av The Cure. Du om någon borde veta; jag läste din text om hur du växte upp i ett litet, litet samhälle och hur du fann ett medel att behandla ditt utanförskap i The Cure. Allt det där kunde appliceras på mig, hela scenariot. Trodde jag i alla fall, jag trodde verkligen att räddning fanns i de där sångerna, och gud, ofta kändes det som om den gjorde det. Någon sade att ingeting vara för evig, jag trodde att min förtjusning vid The Cure och Robert Smith skulle göra det. Jag hade fel. Idag betyder The Cure absolut ingenting för mig, förutom "picutures of me" och "just like heaven" kanske, de är fortfarande världens bästa poplåtar. Och din text? Well, den handlar just om det som jag höll på att göra vid den tiden: demaskera mystiken kring The Cure. jenniemariadehlen (1010610 12:21:06): år 1985 var jag ett år... jag var också dääär... Pontus (1010808 19:57:05): Vi som lyssnar på The Cure är lite bättre än alla andra! t. (1010907 10:54:05): trevligt. ds (1010923 15:15:10): cure-faith-älska. Jag (1010924 17:17:07): Vilken är den bästa cure skivan? Vilken är den bästa smashing pumpkins skivan?(dvs.gothiast,rockiast) Rockmåne (1010924 18:20:07): Bästa Cure skiva är nog.. Pornography(kan bero på att jag nyss köpt den) Och bästa smashing pumpkins är helt klart siamese dream-90tals gothrock?Mja.Skulle nog bara skön rock...med kanske lite gothinslag. Bra musik iallafall. Hon som är hatad i Falun (1011101 21:18:34): Jag har blivit Cure-beroende och jag har bara 5 skivor med dessa pojkar.Med andra ord:jag har 14 kvar att upptäcka.....Jag kommer att dö på kuppen.Illa. Anonym (1011207 01:37:53): Ush. Sen när har Cure varit gothrock? Bra har det varit, väldigt bra, och är velan ennu, men gothrock... nej, inte ens under deras enligt artikelt gothaste tid. Martin (1020129 14:27:25): fan, man blev helt tom i kroppen. Robert Smith är och kommer att vara en av den bästa textförfattaren med sina texter som känns skrivna precis till mig, när man sitter ensam i lägenheten så finns det bara en som förstår mig och vet hur man känner sig ung och förvirrad, och det är Robert Smith. Martin (1020129 14:28:15): fan, man blev helt tom i kroppen. Robert Smith är och kommer att vara en av den bästa textförfattaren med sina texter som känns skrivna precis till mig. När man sitter ensam i lägenheten så finns det bara en som förstår mig och vet hur man känner sig när man är ung och förvirrad, och det är Robert Smith. Anonym (1020218 17:32:53): ich libe. Anonym (1020311 00:18:02): saknar dig Oi Skinhead (1020407 01:36:22): Hejsan alla jag är traditional skinhead alltså itne nazist eller rasist... jag har ingenting imot er Gothare ett av mina favorit band är HIM från finland.. hehe så tro inte att varenda oi punkare eller skinhead där ute hatar er =)... men jag hatar därimot hippie kulturen inte personerna men kulturen... fredrik (1020412 15:08:18): min hundrade reva i själen. kom helt oväntat när jag var ensam. jag satt och hatade kärlek och skrev ned något.då allt rasade ihop. det kändes på fullt allvar som att någon skärde upp mig. mitt hjärta bankade hårt och jag fick en döds ångest som var större än all kärlek jag fått, när robert försvann helt i "a strange day" ser jag som min höjdpunkt i livet. så där känns allting. fan vilken kille hur vågar han säga det? elin (1020429 15:04:56): Cure till Arviak underbart. starcry (1020518 14:17:27): fy fan vad sorgligt... The Cure Älskare !! (1020602 16:36:54): Jag vill ju bara säga att alla som klagar på The Cure kan ju ta sej nånsstan. Jag tror att dom bara är avundsjuka. Robert Smith är världen bästa på att beskriva med ord vad äkta känsla är !! Jag älskar THE CURE . Nu i sommar gör de sin avskedsturné och jag får inte se dom !!! Fatta hur arg och LEDSEN jag är .... Jag skulle vilja vart född 1959 så jag kunde växt upp med The Cure från deras början !!!!!!!!!!!!!!! KOMMER ALLTID ATT ÄLSKAR THE CURE MEST . Dom är banne mej Gudar !!!!! Å just ja .... Den där Lol .. det är ju inte så synd om honom . I den där artikeln eller vad det var om hur Lol kände sej var ju bara ifrån hans perspektiv INTE från Robert, som kanske är det viktigaste . Eller hur ? Desssutom är Robert en av de vackraste personer som finns på denna JORD ! Tack och hej . mrs . smith (1020628 16:58:15): japp . det dära var verkligen lols version ! ida (1020715 18:25:06): c u r e. jag är hemma nu. från arvika. stod längst fram. i mitten. hela tiden. började gråta fem gånger. efteråt kändes det som att nu kan jag dö, nu kan mitt liv vara slut, det gör inget. så djävla obeskrivligt underbart bra var det. Tobias (1020719 22:51:09): Har du läst och kopierat mitt specialarbete eller:) akiko (1020726 10:10:16): uuh, jag tror jag är ker i per.