1978 debuterade the Cure med singeln
”Killing an Arab” (med en text rakt av inspirerad av Camus roman ”Främlingen”).
1979 kom albumet Three Imaginary boys och The Cure lät fortfarande
som ett popband, om än som ett popband i new wave- och postpunktider. Under
det tidiga åttiotalet blev deras musik allt mörkare och svårmodigare
och tillsammans med band som Bahaus, Siouxsie and the Banshees och
Killing Joke blev de ledande inom något som först bara kallades
för postpunk, men snart fick namnet goth, gothrock eller, i Sverige, depprock.
Albumen Seventeen seconds och Pornography har sedan dess varit essentiella
för alla gothrockare. Kring 82-83 utvecklade Robert Smith också sin
svarta spretiga frisyr och sitt kletigt applicerade läppstift till att bli
stilideal för generationer av gothbarn. Men det som framförallt gjorde
att The Cure sedan blev megastora och ohotade kungar i gothgenren, var Robert
Smiths förmåga att till varje album skriva ett par riktigt traditionella,
söta och naivistiska låtar (som Caterpillar, Close to me,
Friday I’m in love m fl). Med skivan The Head on the Door (som
är som en provkarta på allt The Cure dittills pysslat med) blev de
ett av de där få stadiumstora banden som lyckas bibehålla det
som på ett fånigt sätt kallas för ”trovärdighet”
och extremt hängivna fans. Som Depeche Mode eller Roxy Music
eller Suede.
Och i slutet av åttiotalet började de även bli riktigt riktigt
stora i USA. Vilket skulle visa sig inte minst genom den märkliga amerikanska
nittiotals-gothen, med band från Smashing Pumpkins till Marilyn
Manson. Många unga nittiotalsgoter menar att The Cures Disintegration
från 89 är deras mästerverk, medan de gamla åttiotalsgoterna
så klart föredrar Pornography och tycker att Disintegration
bara är ett sorgligt bevis på hur även deras generations stora
hjältar till slut blev ett trött och svulstigt elefantband. Och nog
är det bara ett riktigt elefantband som kan med att släppa två
dubbel-live-album på ett år, som The Cure gjorde 93.
I Europa har The Cures popularitet långsamt dalat sedan albumet ”Wish”
92, medan de i USA bara blivit större och större. 96 kom senaste skivan,
Wild Mood Swings, förra året samlingen Galore och i september
99 ska deras nya album ges ut.
Om man är lite småsugen på The Cure känns det kanske lite
väl riskfyllt att springa till skivaffären, langa fram bortåt
5.000 spänn och säga ”jag vill ha The Cures nitton album, tack”.
Så här följer en liten lätt guide:
Den gotiskt och svårmodigt lagde börjar förslagsvis med:
-Seventeen Seconds (1980)
-Faith (1981)
-Pornograpghy (1982)
-Disintegration (1989).
Den som mer är sugen på det charmigt söta och lättsamma The
Cure tjackar lämpligen:
-Standing on a Beach (singelsamling 78-86)
-Galore (singelsamling 86-98)
-Boys don’t cry (1979)
och kanske Japanese Whispers (a- och b-sidessamling 1983)
samt Kiss me Kiss me Kiss me (1987).
Utöver nämnda skivor finns också de utmärkta:
-The Top (1984)
-The Head on the Door och Three Imaginary Boys (som senare stuvades
om och kallades för Boys don’t cry).
-Concert (live, 1984)
-Entreat (live, 1989)
-Show (livedubbel, 1993)
-Paris (livedubbel 1993)
-Mixed up (riktigt hemskt remixalbum, 1990)
-Wish (1992)
-Wild Mood Swings (1996).
Vill man nu ändå inte köpa grisar i säckar så kan man
gå in på The Cures mycket sympatiska hemsida, där man på
på diskografin får små smakprov från alla skivor. http://www.thecure.com/ |
|
Envist har det duggregnat
hela dagen i Turkuu och lika envist har tusentals finska oi-punkare druckit det
som man tänker sig att finska oi-punkare på rockfestival dricker: hembräntdunkar,
vodkaflaskor och ölburksglitter översållar fuktigt rockfestivalgräs.
Som snart ska bli lerigt.
För envist ska det duggregna
hela kvällen, lika envist ska oi-punkarna fortsätta att supa och slåss
och lika envist ska några hundra svenska och finska gothrockare vänta
på att The Cure ska gå upp på scen och göra en av sina
allra sista spelningar som någorlunda ”alternativt” band. Några
hundra skandinaviska små goter som samtliga håller på att sticka
ut ögonen på varandra när de med uppfällda paraplyer försöker
skydda spretiga frisyrer och kajal och puder och läppstift från regn.
Det är augusti 1985 och
vi ser ut som allt ifrån misslyckade transvestiter i svartvitt till perfekta
vaxdockor just utstigna från något romantiskt skräckkabinett.
Och vi har väntat. Gud
som vi har väntat. Gud som jag har väntat.
För jag är sexton
år och som Skövdes enda gothrockare har jag tagit alla mina ihopsparade
pengar och ensam åkt till Stockholm för att där ta båten
till Åbo och sedan fortsätta med buss till festivalområdet. Resan
har tagit mig tolv timmar bort från raggarna och hårdrockarna som
vill misshandla mig varje helg, för att jag ser ut som nånting mittemellan
misslyckad transvestit i svartvitt till perfekt vaxdocka just utstigen från
något romantiskt skräckkabinett. Jag har ingenstans att ta vägen
och jag har inga pengar men tänker att jag redan på båten ska
träffa en massa sympatiska goter att prata texter, b-sidor eller vad det
nu kan vara med. Men hela natten på båten får jag ägna
åt att undvika Krixhjälters och deras stockholmska punkgäng som
går omkring och letar efter goter att spöa upp eller kasta av. Och
hela nästa duggregniga dag går åt till att hålla sig borta
från de finska oi-punkarna som vill misshandla alla som är svenskar
eller goter. Eller allra helst svenska goter.
Men inget av det där spelar
någon som helst roll.
Inte när jag plötsligt har min tonårsjesus framför mig. För
där står han, på kanske tjugo meters avstånd och ger mig
en två timmar lång rysning längs med, i och inuti ryggraden.
Och ut genom hela hjärnan hjärtat kroppen. Tovor av mitt uppblötta
gelatinimpregnerade svarta spretiga hår klibbar sig ner över ansiktet,
men han står ju där. Robert Smith. Med sitt svarta trollburr till hår
och sin röst som så vackert plågat och sorgset skaver fram textraderna
jag hängt upp hela mitt unga liv på.
Halvvägs in i spelningen
börjar jag och två jämnåriga pojkar från Stockholm,
som jag trots allt blivit bekant med, att ropa efter Strange day (som kanske är
den Curelåt jag dyrkat allra mest och vars text jag vänt och vridit
på under oräkneliga sömnlösa pojkrumsnätter) och det
är självklart att vi ropar förgäves, eftersom de inte spelat
den live på minst ett par år. Men vi måste liksom ändå
ropa efter den. Inte minst när vår tonårsjesus mixtrar med sin
gitarr mellan två låtar.
Och då. När han
lyfter blicken och tittar ut i publiken, så spanar han lika nyfiket som
förvånat åt vårt håll. För han har hört
oss. Och vi fortsätter gapa Strange day och han får syn på oss
och säger next song is called Strange day.
Robert Smith tittar på mig. För ett så kort men sjukt ögonblick
att jag inte ens hinner känna känslan.
Men mer still än så
kan tiden inte stå. Inte för en pojke som projicerat sitt unga hjärtas
alla onda och olyckliga slag på och identifierat sig med mannen som står
där och ägnar honom en hastig blick en envist duggregnig sommarkväll
i Finland 1985, då alla oi-punkare druckit sig så redlösa att
de ramlat ihop i nedspydda högar runt om på festvialen.
Utom några få,
som gång på gång försöker storma den i stort sett
obevakade och till synes skrangliga scenen. Och nästan är på väg
att lyckas skapa en om möjligt ännu större martyrgloria kring Robert
Smith när en av dem faktiskt tar sig upp vid sidan av scenen, springer halvvägs
över den och höjer sitt saftiga järnrör halvannan meter från
en lyckligt ovetande och sjungande Robert Smith, innan en vakt bokstavligen kastar
sig på honom.
´
Ungefär så minns jag
den där Cure-konserten.
Men är det en beskrivning som den där sextonårige gothrockaren
skulle godkänna?
Eller skulle han tycka att
det fanns något farbroderligt överseende och överlägset i
tonen? Skulle han säga att jag inte fattat nånting? Och minns Robert
Smith när han var tjugosex och The Cure höll på att inte bli insläppta
på en rockfestival i Finland därför att de inte kunde bevisa att
de skulle uppträda? Den där spelningen som han höll på att
bli ihjälslagen på och senare på hösten beskrev som en av
de värsta han varit med om? Skulle han skratta och säga ja just det,
det var precis innan vi släppte ”The Head on the Door” och blev
riktigt mega och sen slapp allt sånt där?
Och vad skulle sextonåringen
tycka om en fyrtioårig man som i allt tunnare trollburr till hår sjungit
samma svårmodiga sånger i mer än tjugo år? Skulle han på
sitt unga vis avfärda en sådan medelålders man som patetisk och
inte ägna honom en sekunds uppmärksamhet?
Och skulle den där behagligt
lyxalkoholiserade och småfete medelålders mångmiljonären
vilja bli en tjugosexårig dyrkad myt igen, eller känner han sig fortfarande
som en sådan? Eller har han aldrig tagit in i vilken utsträckning hundratusentals
unga människor skänkt honom hela sina liv och hjärtan och har han
tack vare att han aldrig gjort det nu blivit en tämligen nöjd och harmonisk
man? Eller har han på ett lite torftigt och osunt vis likt en förvuxen
pojke blivit kvar i det tonårsland - i samma frisyr och i samma pojkgäng
och med samma flicka - som han bodde i för tjugo år sedan?
Och den där sextonåringen,
har han någon som helst uppfattning om vad som rör sig i ett fyrtioårigt
hjärta? Kan han skilja på fyrtioåriga lyckliga hjärtan och
fyrtioåriga olyckliga?
Kan den här trettioåringen
det?
Eller så här.
Tänk dig att du kallas för Lol.
Tänk dig att du heter Laurence Tolhurst men kallas för Lol och är
barndomskamrat med Robert Smith. Tillsammans bildar ni redan i tioårsåldern
ett band som heter The Easy Cure och bortsett från Roberts veckor som brevbärare
en sommar i mitten av sjuttiotalet så är bandet er enda sysselsättning
utöver skolan.
Ni spelar och ni spelar och
när ni är arton börjar ni nå vissa framgångar. Och
det går bara bättre och bättre. Ni växer upp, ni växer
ihop, ni delar allt; vänner, pengar, erfarenheter. Du är visserligen
ett par år äldre, men redan efter några år står det
klart att Robert är klart mer begåvad än vad du är. Men vad
gör det? Det kan du ju leva med och er vänskap är minst lika viktig
för bandet som hans förmåga att skriva och sjunga de låtar
som allt fler olyckligt hjärtade tonåringar över hela världen
dyrkar.
Massor med pengar tjänar ni och hela er värld utgår från
The Cure: bekantskapskretsen består snart helt och hållet av bandmedlemmar
och deras flickvänner och fruar, av tekniker och musiker, producenter och
videoregissörer.
Ni blir miljonärer i pund vid 25.
Visst kan det vara så
att man på vissa sätt inte tvingas utvecklas som människa, ibland
har en dyr men ganska torftig tillvaro och att ens perspektiv blir lite begränsade
och inskränkta i en bekvämt isolerad Cure-familj. Men har man det så
bra i övrigt så är ju det i så fall något man kan
leva med.
Du blir trettio. Du accpeterar
att Robert är stjärnan och geniet och även om du inte längre
är lika engagerad i bandet och även om du börjat dricka alldeles
för mycket så är ju det här ditt allt, på ett sätt
som gör det omöjligt att lägga av. Sluta? En sådan ohyggligt
hypotetisk tanke är ju bara dum. Fånigt fåfäng. Ska du ha
nånting överhuvudtaget, i fråga om vänner, pengar, identitet,
så får du ju hacka i dig att du står i skuggan av din gamla
barndomskompis, liksom att du blivit den som hela gänget alltid ska utsätta
för skämt och göra sig lustiga över.
Så du fortsätter.
Du dricker mer och mer och du märker hur alla i din Cure-familj uppfattar
dig som en allt besvärligare människa. Så du dricker ännu
mer.
Du frågar dig själv
om det är så här livet ska se ut?
Du närmar dig fyrtio.
Du svarar hur skulle det annars
se ut?
Och så pang så
får du sparken.
Hela ditt liv tas ifrån dig.
Alla bandmedlemmar och bandmedlemmars fruar och vänner och musiker och tekniker
och videoregissörer; alla som haft en plats i ditt liv sen du var arton är
emot dig och alla säger: du ska bort.
Allt och alla emot dig och
du famlar efter strån och det enda du tycker dig finna leder till att du
stämmer hela din gamla familj. På pengar du anser dig ha rätt
till. Inte för att du på något sätt har det dåligt
ställt eller fått för lite av det ni tjänat på era
vid det här laget drygt tjugo miljoner sålda album, men det är
det absolut enda du kan göra i din spritmarinerade förvirring och förnedring.
Det blir en flera veckor lång rättegång. Du berättar saker
som inte är så roliga att skänka offentlighet. Men inför
en rättssal fylld av journalister, svartklädda Cure-fanatiker och före
detta vänner redogör du noggrant för hur du alltid varit bandets
hackkyckling och driftkucku, hur du fått utstå ett halvdussin förvuxna
pojkars mobbing sedan början av åttiotalet men alltid försökt
härda ut för att du inte haft något val.
Sedan berättar och bevisar
alla som någonsin spelat någon roll i ditt liv i sin tur hur du varit
full i stort sett oavbrutet sedan mitten av åttiotalet, hur du inte bidragit
till några låtar på evigheter, varit omöjlig att ha att
göra med och inte ens fick ha dina keyboards inkopplade en enda gång
under den senaste artonmånaders-turnén.
Du förlorar rättegången
och får betala den. Och hela din familj och de hundratusentals människor
som dyrkat denna familj föraktar dig, eller tycker i bästa fall synd
om dig för att du är en så tragisk och bitter och misslyckad figur.
Så du är fyrtio år gammal och har absolut ingenting. Förutom
en omgivning som stämplat dig som en av rockvärldens sorgligaste figurer.
Så du börjar från
noll. Inom det enda område du har en aning om och trots att det till och
med finns domstolsbeslut på att du är en ”icke-kreativ” person.
Du kallar ditt nya band för Presence och ni släpper ett par singlar
som ingen vill ha och inte ens popjournalister har hjärta att håna.
Det går några år
och det blir 1997 och till skillnad från i Europa så är The Cure
större än någonsin i USA. Så stora att en första ”Annual
Cure Convention” ska gå av stapeln i Kalifornien.
Skivrariteter, memorabilia,
fotografier och allt möjligt ska säljas och bytas och det ska anordnas
Robert Smith-lookalike-contest. Och mest för sakens skull så bjuder
man in alla nuvarande och före detta bandmedlemmar, även om ingen lär
komma.
Utom du.
Du åker dit och uppträder
med ditt nya band inför ett tusental amerikaner som alla försöker
se ut som han som en gång var din bästa vän.
Efteråt går du
runt och skriver autografer. I en djungel av Robert Smith-frisyrer och Robert
Smith-posters och Robert Smith-vad-som-helst.
Roberts lapp med texten till
Wrong number auktioneras bort för 1605 dollar, en överlycklig kalifornisk
Robert Smith-lookalike-vinnare utses, kvällens Cure-disco drar igång.
Men då har du redan gått
tillbaka till ditt hotellrum. Där du satt dig vid datorn för att gå
in på The Cures hemsida. Bara där
och ingen annanstans kan du se alla de människor som varit och är ditt
liv. Nya bilder - tagna i och kring studion där de jobbar med kommande skivan
- har just lagts ut. Där är Porl i soffan i fikrummet. Han har visserligen
officiellt slutat i bandet, men är fortfarande med på ett hörn
och han och hans brorsa ska väl i vanlig ordning vara inblandade i omslaget.
Dessutom är han ju gift med Roberts syster så det är inte så
konstigt om de åkt ner över en helg eller så. Till det renoverade
gamla slottet som gjorts om till studio. Och där är Simon, på
en av alla sina älskade japanska cyklar och han har fortfarande inte klippt
av sig sitt långa hår. Och där sitter Perry och Chris och dricker
öl. Och där står Robert bredvid sin porsche på parkeringen
och gör sitt vanliga Robert Smith-grin in i kameran.
Och där sitter Robert
och tittar på fotboll på tvn. Ensam. Du minns hur du och Robert satt
tillsammans i just den där soffan och såg oräkneliga matcher tillsammans.
Du minns turnéerna i slutet av åttiotalet, när ni fick alla
arrangörer och produktionsbolag att anpassa spelningarna efter viktiga matcher,
eller VM 86, när ni skulle uppträda på Roskilde samma kväll
som England spelade och ni lurade i Bob Dylan att det just på Roskilde var
mer status att spela tidigt på kvällen, bara för att ni skulle
kunna se hela matchen på storbildstvn ni krävt till logen.
1986. Vilken skillnad mot
sommaren 85 när ni höll på att inte ens bli insläppta på
festivalerna ni skulle spela på. Som den där gången i Finland
när ni fick sitta i timmar i en minibuss och vänta på att bli
identifierade. Och så sommaren därpå när ni verkligen blivit
superstjärnor och det dessutom var en VM-sommar och ni krävde tv-apparater
och reservtv-apparater och reservreservtv-apparater överallt. Var det ytterligare
en sommar senare som både Mary och Simons fru var med? Det måste det
varit. Robert och Mary skulle ju precis gifta sig. Det är otroligt. De har
varit gifta i tio år nu. Tillsammans sedan 75. Tjugotvå år.
Och ändå. Även om de varit ihop sedan de var sexton så måste
du och Robert tillbringat mer tid tillsammans än vad de har gjort.
Än en gång tittar
du på bilden där han står vid porschen och grinar. Han ser ut
precis som sist du såg honom, på rättegången för fem
år sedan.
Innan du stänger av kastar
du ett öga på chatten, läser några repliker. Det är
det gamla vanliga. Kärleksförklaringar, b-sidesdiskussioner, textanalyser
och unga ångestfyllda människors tankar.
En sextonårig gothrockare
skriver:
”Ingen förstår
nog så mycket om livets mörka sidor som Robert, ingen kan uttrycka
smärta, utanförskap och ensamhet som han gör. Ingen talar till
mig som han. Hans texter, hans röst, hans själ, ingen förstår
mig som Robert gör.”
|
