The Cure är ett av få band som förstår sig på vad 16-åriga tonåringar med spretigt hår menar egentligen. Här är en berättelse om dem.

av Per Hagman


1978 debuterade the Cure med singeln ”Killing an Arab” (med en text rakt av inspirerad av Camus roman ”Främlingen”).

1979 kom albumet Three Imaginary boys och The Cure lät fortfarande som ett popband, om än som ett popband i new wave- och postpunktider. Under det tidiga åttiotalet blev deras musik allt mörkare och svårmodigare och tillsammans med band som Bahaus, Siouxsie and the Banshees och Killing Joke blev de ledande inom något som först bara kallades för postpunk, men snart fick namnet goth, gothrock eller, i Sverige, depprock.

Albumen Seventeen seconds och Pornography har sedan dess varit essentiella för alla gothrockare. Kring 82-83 utvecklade Robert Smith också sin svarta spretiga frisyr och sitt kletigt applicerade läppstift till att bli stilideal för generationer av gothbarn. Men det som framförallt gjorde att The Cure sedan blev megastora och ohotade kungar i gothgenren, var Robert Smiths förmåga att till varje album skriva ett par riktigt traditionella, söta och naivistiska låtar (som Caterpillar, Close to me, Friday I’m in love m fl). Med skivan The Head on the Door (som är som en provkarta på allt The Cure dittills pysslat med) blev de ett av de där få stadiumstora banden som lyckas bibehålla det som på ett fånigt sätt kallas för ”trovärdighet” och extremt hängivna fans. Som Depeche Mode eller Roxy Music eller Suede.

Och i slutet av åttiotalet började de även bli riktigt riktigt stora i USA. Vilket skulle visa sig inte minst genom den märkliga amerikanska nittiotals-gothen, med band från Smashing Pumpkins till Marilyn Manson. Många unga nittiotalsgoter menar att The Cures Disintegration från 89 är deras mästerverk, medan de gamla åttiotalsgoterna så klart föredrar Pornography och tycker att Disintegration bara är ett sorgligt bevis på hur även deras generations stora hjältar till slut blev ett trött och svulstigt elefantband. Och nog är det bara ett riktigt elefantband som kan med att släppa två dubbel-live-album på ett år, som The Cure gjorde 93.

I Europa har The Cures popularitet långsamt dalat sedan albumet ”Wish” 92, medan de i USA bara blivit större och större. 96 kom senaste skivan, Wild Mood Swings, förra året samlingen Galore och i september 99 ska deras nya album ges ut.

Om man är lite småsugen på The Cure känns det kanske lite väl riskfyllt att springa till skivaffären, langa fram bortåt 5.000 spänn och säga ”jag vill ha The Cures nitton album, tack”. Så här följer en liten lätt guide:
Den gotiskt och svårmodigt lagde börjar förslagsvis med:
-Seventeen Seconds (1980)
-Faith (1981)
-Pornograpghy (1982)
-Disintegration (1989).

Den som mer är sugen på det charmigt söta och lättsamma The Cure tjackar lämpligen:
-Standing on a Beach (singelsamling 78-86)
-Galore (singelsamling 86-98)
-Boys don’t cry (1979)
och kanske Japanese Whispers (a- och b-sidessamling 1983)
samt Kiss me Kiss me Kiss me (1987).

Utöver nämnda skivor finns också de utmärkta:
-The Top (1984)
-The Head on the Door och Three Imaginary Boys (som senare stuvades om och kallades för Boys don’t cry).
-Concert (live, 1984)
-Entreat (live, 1989)
-Show (livedubbel, 1993)
-Paris (livedubbel 1993)
-Mixed up (riktigt hemskt remixalbum, 1990)
-Wish (1992)
-Wild Mood Swings (1996).

Vill man nu ändå inte köpa grisar i säckar så kan man gå in på The Cures mycket sympatiska hemsida, där man på på diskografin får små smakprov från alla skivor. http://www.thecure.com/

Envist har det duggregnat hela dagen i Turkuu och lika envist har tusentals finska oi-punkare druckit det som man tänker sig att finska oi-punkare på rockfestival dricker: hembräntdunkar, vodkaflaskor och ölburksglitter översållar fuktigt rockfestivalgräs.
Som snart ska bli lerigt.
För envist ska det duggregna hela kvällen, lika envist ska oi-punkarna fortsätta att supa och slåss och lika envist ska några hundra svenska och finska gothrockare vänta på att The Cure ska gå upp på scen och göra en av sina allra sista spelningar som någorlunda ”alternativt” band. Några hundra skandinaviska små goter som samtliga håller på att sticka ut ögonen på varandra när de med uppfällda paraplyer försöker skydda spretiga frisyrer och kajal och puder och läppstift från regn.

Det är augusti 1985 och vi ser ut som allt ifrån misslyckade transvestiter i svartvitt till perfekta vaxdockor just utstigna från något romantiskt skräckkabinett.
Och vi har väntat. Gud som vi har väntat. Gud som jag har väntat.
För jag är sexton år och som Skövdes enda gothrockare har jag tagit alla mina ihopsparade pengar och ensam åkt till Stockholm för att där ta båten till Åbo och sedan fortsätta med buss till festivalområdet. Resan har tagit mig tolv timmar bort från raggarna och hårdrockarna som vill misshandla mig varje helg, för att jag ser ut som nånting mittemellan misslyckad transvestit i svartvitt till perfekt vaxdocka just utstigen från något romantiskt skräckkabinett. Jag har ingenstans att ta vägen och jag har inga pengar men tänker att jag redan på båten ska träffa en massa sympatiska goter att prata texter, b-sidor eller vad det nu kan vara med. Men hela natten på båten får jag ägna åt att undvika Krixhjälters och deras stockholmska punkgäng som går omkring och letar efter goter att spöa upp eller kasta av. Och hela nästa duggregniga dag går åt till att hålla sig borta från de finska oi-punkarna som vill misshandla alla som är svenskar eller goter. Eller allra helst svenska goter.
Men inget av det där spelar någon som helst roll.
Inte när jag plötsligt har min tonårsjesus framför mig. För där står han, på kanske tjugo meters avstånd och ger mig en två timmar lång rysning längs med, i och inuti ryggraden. Och ut genom hela hjärnan hjärtat kroppen. Tovor av mitt uppblötta gelatinimpregnerade svarta spretiga hår klibbar sig ner över ansiktet, men han står ju där. Robert Smith. Med sitt svarta trollburr till hår och sin röst som så vackert plågat och sorgset skaver fram textraderna jag hängt upp hela mitt unga liv på.

Halvvägs in i spelningen börjar jag och två jämnåriga pojkar från Stockholm, som jag trots allt blivit bekant med, att ropa efter Strange day (som kanske är den Curelåt jag dyrkat allra mest och vars text jag vänt och vridit på under oräkneliga sömnlösa pojkrumsnätter) och det är självklart att vi ropar förgäves, eftersom de inte spelat den live på minst ett par år. Men vi måste liksom ändå ropa efter den. Inte minst när vår tonårsjesus mixtrar med sin gitarr mellan två låtar.
Och då. När han lyfter blicken och tittar ut i publiken, så spanar han lika nyfiket som förvånat åt vårt håll. För han har hört oss. Och vi fortsätter gapa Strange day och han får syn på oss och säger next song is called Strange day.
Robert Smith tittar på mig. För ett så kort men sjukt ögonblick att jag inte ens hinner känna känslan.
Men mer still än så kan tiden inte stå. Inte för en pojke som projicerat sitt unga hjärtas alla onda och olyckliga slag på och identifierat sig med mannen som står där och ägnar honom en hastig blick en envist duggregnig sommarkväll i Finland 1985, då alla oi-punkare druckit sig så redlösa att de ramlat ihop i nedspydda högar runt om på festvialen.
Utom några få, som gång på gång försöker storma den i stort sett obevakade och till synes skrangliga scenen. Och nästan är på väg att lyckas skapa en om möjligt ännu större martyrgloria kring Robert Smith när en av dem faktiskt tar sig upp vid sidan av scenen, springer halvvägs över den och höjer sitt saftiga järnrör halvannan meter från en lyckligt ovetande och sjungande Robert Smith, innan en vakt bokstavligen kastar sig på honom.
´
Ungefär så minns jag den där Cure-konserten.
Men är det en beskrivning som den där sextonårige gothrockaren skulle godkänna?
Eller skulle han tycka att det fanns något farbroderligt överseende och överlägset i tonen? Skulle han säga att jag inte fattat nånting? Och minns Robert Smith när han var tjugosex och The Cure höll på att inte bli insläppta på en rockfestival i Finland därför att de inte kunde bevisa att de skulle uppträda? Den där spelningen som han höll på att bli ihjälslagen på och senare på hösten beskrev som en av de värsta han varit med om? Skulle han skratta och säga ja just det, det var precis innan vi släppte ”The Head on the Door” och blev riktigt mega och sen slapp allt sånt där?
Och vad skulle sextonåringen tycka om en fyrtioårig man som i allt tunnare trollburr till hår sjungit samma svårmodiga sånger i mer än tjugo år? Skulle han på sitt unga vis avfärda en sådan medelålders man som patetisk och inte ägna honom en sekunds uppmärksamhet?
Och skulle den där behagligt lyxalkoholiserade och småfete medelålders mångmiljonären vilja bli en tjugosexårig dyrkad myt igen, eller känner han sig fortfarande som en sådan? Eller har han aldrig tagit in i vilken utsträckning hundratusentals unga människor skänkt honom hela sina liv och hjärtan och har han tack vare att han aldrig gjort det nu blivit en tämligen nöjd och harmonisk man? Eller har han på ett lite torftigt och osunt vis likt en förvuxen pojke blivit kvar i det tonårsland - i samma frisyr och i samma pojkgäng och med samma flicka - som han bodde i för tjugo år sedan?
Och den där sextonåringen, har han någon som helst uppfattning om vad som rör sig i ett fyrtioårigt hjärta? Kan han skilja på fyrtioåriga lyckliga hjärtan och fyrtioåriga olyckliga?
Kan den här trettioåringen det?

Eller så här.
Tänk dig att du kallas för Lol.
Tänk dig att du heter Laurence Tolhurst men kallas för Lol och är barndomskamrat med Robert Smith. Tillsammans bildar ni redan i tioårsåldern ett band som heter The Easy Cure och bortsett från Roberts veckor som brevbärare en sommar i mitten av sjuttiotalet så är bandet er enda sysselsättning utöver skolan.
Ni spelar och ni spelar och när ni är arton börjar ni nå vissa framgångar. Och det går bara bättre och bättre. Ni växer upp, ni växer ihop, ni delar allt; vänner, pengar, erfarenheter. Du är visserligen ett par år äldre, men redan efter några år står det klart att Robert är klart mer begåvad än vad du är. Men vad gör det? Det kan du ju leva med och er vänskap är minst lika viktig för bandet som hans förmåga att skriva och sjunga de låtar som allt fler olyckligt hjärtade tonåringar över hela världen dyrkar.
Massor med pengar tjänar ni och hela er värld utgår från The Cure: bekantskapskretsen består snart helt och hållet av bandmedlemmar och deras flickvänner och fruar, av tekniker och musiker, producenter och videoregissörer.
Ni blir miljonärer i pund vid 25.

Visst kan det vara så att man på vissa sätt inte tvingas utvecklas som människa, ibland har en dyr men ganska torftig tillvaro och att ens perspektiv blir lite begränsade och inskränkta i en bekvämt isolerad Cure-familj. Men har man det så bra i övrigt så är ju det i så fall något man kan leva med.
Du blir trettio. Du accpeterar att Robert är stjärnan och geniet och även om du inte längre är lika engagerad i bandet och även om du börjat dricka alldeles för mycket så är ju det här ditt allt, på ett sätt som gör det omöjligt att lägga av. Sluta? En sådan ohyggligt hypotetisk tanke är ju bara dum. Fånigt fåfäng. Ska du ha nånting överhuvudtaget, i fråga om vänner, pengar, identitet, så får du ju hacka i dig att du står i skuggan av din gamla barndomskompis, liksom att du blivit den som hela gänget alltid ska utsätta för skämt och göra sig lustiga över.
Så du fortsätter. Du dricker mer och mer och du märker hur alla i din Cure-familj uppfattar dig som en allt besvärligare människa. Så du dricker ännu mer.
Du frågar dig själv om det är så här livet ska se ut?
Du närmar dig fyrtio.
Du svarar hur skulle det annars se ut?
Och så pang så får du sparken.

Hela ditt liv tas ifrån dig. Alla bandmedlemmar och bandmedlemmars fruar och vänner och musiker och tekniker och videoregissörer; alla som haft en plats i ditt liv sen du var arton är emot dig och alla säger: du ska bort.
Allt och alla emot dig och du famlar efter strån och det enda du tycker dig finna leder till att du stämmer hela din gamla familj. På pengar du anser dig ha rätt till. Inte för att du på något sätt har det dåligt ställt eller fått för lite av det ni tjänat på era vid det här laget drygt tjugo miljoner sålda album, men det är det absolut enda du kan göra i din spritmarinerade förvirring och förnedring.
Det blir en flera veckor lång rättegång. Du berättar saker som inte är så roliga att skänka offentlighet. Men inför en rättssal fylld av journalister, svartklädda Cure-fanatiker och före detta vänner redogör du noggrant för hur du alltid varit bandets hackkyckling och driftkucku, hur du fått utstå ett halvdussin förvuxna pojkars mobbing sedan början av åttiotalet men alltid försökt härda ut för att du inte haft något val.
Sedan berättar och bevisar alla som någonsin spelat någon roll i ditt liv i sin tur hur du varit full i stort sett oavbrutet sedan mitten av åttiotalet, hur du inte bidragit till några låtar på evigheter, varit omöjlig att ha att göra med och inte ens fick ha dina keyboards inkopplade en enda gång under den senaste artonmånaders-turnén.
Du förlorar rättegången och får betala den. Och hela din familj och de hundratusentals människor som dyrkat denna familj föraktar dig, eller tycker i bästa fall synd om dig för att du är en så tragisk och bitter och misslyckad figur.
Så du är fyrtio år gammal och har absolut ingenting. Förutom en omgivning som stämplat dig som en av rockvärldens sorgligaste figurer.
Så du börjar från noll. Inom det enda område du har en aning om och trots att det till och med finns domstolsbeslut på att du är en ”icke-kreativ” person.
Du kallar ditt nya band för Presence och ni släpper ett par singlar som ingen vill ha och inte ens popjournalister har hjärta att håna.
Det går några år och det blir 1997 och till skillnad från i Europa så är The Cure större än någonsin i USA. Så stora att en första ”Annual Cure Convention” ska gå av stapeln i Kalifornien.
Skivrariteter, memorabilia, fotografier och allt möjligt ska säljas och bytas och det ska anordnas Robert Smith-lookalike-contest. Och mest för sakens skull så bjuder man in alla nuvarande och före detta bandmedlemmar, även om ingen lär komma.
Utom du.

Du åker dit och uppträder med ditt nya band inför ett tusental amerikaner som alla försöker se ut som han som en gång var din bästa vän.
Efteråt går du runt och skriver autografer. I en djungel av Robert Smith-frisyrer och Robert Smith-posters och Robert Smith-vad-som-helst.
Roberts lapp med texten till Wrong number auktioneras bort för 1605 dollar, en överlycklig kalifornisk Robert Smith-lookalike-vinnare utses, kvällens Cure-disco drar igång.
Men då har du redan gått tillbaka till ditt hotellrum. Där du satt dig vid datorn för att gå in på The Cures hemsida. Bara där och ingen annanstans kan du se alla de människor som varit och är ditt liv. Nya bilder - tagna i och kring studion där de jobbar med kommande skivan - har just lagts ut. Där är Porl i soffan i fikrummet. Han har visserligen officiellt slutat i bandet, men är fortfarande med på ett hörn och han och hans brorsa ska väl i vanlig ordning vara inblandade i omslaget. Dessutom är han ju gift med Roberts syster så det är inte så konstigt om de åkt ner över en helg eller så. Till det renoverade gamla slottet som gjorts om till studio. Och där är Simon, på en av alla sina älskade japanska cyklar och han har fortfarande inte klippt av sig sitt långa hår. Och där sitter Perry och Chris och dricker öl. Och där står Robert bredvid sin porsche på parkeringen och gör sitt vanliga Robert Smith-grin in i kameran.
Och där sitter Robert och tittar på fotboll på tvn. Ensam. Du minns hur du och Robert satt tillsammans i just den där soffan och såg oräkneliga matcher tillsammans. Du minns turnéerna i slutet av åttiotalet, när ni fick alla arrangörer och produktionsbolag att anpassa spelningarna efter viktiga matcher, eller VM 86, när ni skulle uppträda på Roskilde samma kväll som England spelade och ni lurade i Bob Dylan att det just på Roskilde var mer status att spela tidigt på kvällen, bara för att ni skulle kunna se hela matchen på storbildstvn ni krävt till logen.

1986. Vilken skillnad mot sommaren 85 när ni höll på att inte ens bli insläppta på festivalerna ni skulle spela på. Som den där gången i Finland när ni fick sitta i timmar i en minibuss och vänta på att bli identifierade. Och så sommaren därpå när ni verkligen blivit superstjärnor och det dessutom var en VM-sommar och ni krävde tv-apparater och reservtv-apparater och reservreservtv-apparater överallt. Var det ytterligare en sommar senare som både Mary och Simons fru var med? Det måste det varit. Robert och Mary skulle ju precis gifta sig. Det är otroligt. De har varit gifta i tio år nu. Tillsammans sedan 75. Tjugotvå år. Och ändå. Även om de varit ihop sedan de var sexton så måste du och Robert tillbringat mer tid tillsammans än vad de har gjort.
Än en gång tittar du på bilden där han står vid porschen och grinar. Han ser ut precis som sist du såg honom, på rättegången för fem år sedan.
Innan du stänger av kastar du ett öga på chatten, läser några repliker. Det är det gamla vanliga. Kärleksförklaringar, b-sidesdiskussioner, textanalyser och unga ångestfyllda människors tankar.
En sextonårig gothrockare skriver:
”Ingen förstår nog så mycket om livets mörka sidor som Robert, ingen kan uttrycka smärta, utanförskap och ensamhet som han gör. Ingen talar till mig som han. Hans texter, hans röst, hans själ, ingen förstår mig som Robert gör.”


Eller vadå?
Namn:

Email:

Kommentar: