text: Joakim Wahlberg illustration: Manoush Jag såg guldstjärnor i hennes ögon, sådana stjärnor min mor lärt mig tyda som kärlek. Vi tände det sista stearinljuset. Vi hade redan sparat på det alldeles för länge. Något sved i mina ögon. Jag irriterade mig över håret som kittlade min kind. Någon skrek. Sora vände sig om. Med handen nuddade hon vid min rygg. Jag såg på henne. Där jackan slutade och det var meningen att hennes byxor skulle ta vid var en glipa av knottrig hud. Jag mindes min barndom, stjärnorna som hörde den klara sommarnatten till, träden från vilka jag plockade omogna äpplen. Jag mindes fyrverkerierna på nyårsafton, hur jag skrämdes av dem, hur jag trodde att det var stjärnorna som exploderade. Hundratusentals stearinljus hade värmt mig kring jul, ett ensamt hade hjälpt mig i min sorg. Vi tände det sista ljuset, tryckte ner det i en spricka i den hårda och kalla marken. Sora bredde ut en filt. Med kisande ögon blickade jag ut över månlandskapet framför oss. Jag mindes stjärnfallen. Alltid önskade jag mig samma sak, en båt att segla hur långt som helst i. Jag skulle måla båten, döpa den och segla den till alla de platser jag drömt om. Vi föll, det hade jag hört en man säga till en annan tidigare. Jag kunde känna det i magen, det bubblade. Sora kunde också känna det, i henne pirrade det. För någon annan därute var vi bara ännu ett stjärnfall, en chans att få önska sig precis vad man vill. Vi satte oss ner på filten. Sora tog min hand och kysste den. ”Du har vackra händer”, sa hon. ”Inga ärr.” Luften tätnade och klumpade sig i halsen. Långt därborta tände någon en eld. Det var hög tid nu. Jag tände min cigarett. Sora följde röken med blicken. I en liten plåtask i innerfickan på min jacka, inlindad i tjockt tidningspapper hade jag burit på den i åratal, skyddat den med mitt liv, väntat på det rätta tillfället. Jag drog ett djupt bloss och slöt ögonen. Min mage skälvde, det brände till i mitt bröst likt av kärlek eller svek. I mitt hjärta var det höstnatt. De sista löven föll från träden, dagen därpå väntade kanske den första snön. Jag såg och kände det så tydligt med ögonen slutna. Jag ville aldrig öppna dem igen. Det var en dröm. Vår tideräkning hade gått förlorad när vi lämnade jorden. Årstider existerade bara i våra minnen. Jag minns att jag vaknade tidigt av regnet som smattrade mot mitt fönster. Genom väggen hörde jag min mor vända blad i någon roman. Jag låg kvar i sängen, torkade morgongruset ur ögonvrån innan jag satte på tv:n. Regnet upphörde, molnen skingrade sig. Solen bländade mig. Min mor la ifrån sig boken och började istället bläddra i någon tidning. Jag stängde av tv:n, drog täcket över huvudet, kunde inte andas, fick feber. En tår föll från min mors öga när hon mötte min blick vid frukostbordet. Hon ställde sig vid spisen, började slamra med bunkar och kastruller. Det var tid att lämna jorden. Vi hade vetat att den dagen skulle komma förr eller senare, alla forskarrapporter och profetior hade visat på samma sak. Tellus var inte längre säker för oss att leva på. Vi hade vetat det länge. Vulkanutbrott och skogsbränder hade redan ödelagt stora delar av jorden. Utanför bankerna hade köerna varit långa de senaste året, en sista chans att göra sin drömresa eller köpa sitt sommarhus. Min mor och jag hade varit på teatern. Många människor hade sagt upp sig från sina arbeten för att leva av sina lån, andra fortsatte att arbeta, många till och med mer och hårdare än tidigare. Min mor hade fortsatt sitt arbete, och tvingat mig att fortsätta min skola. Många morgnar hade jag mötts av ett tomt klassrum. På radion hörde jag att även universiteten, liksom folkhögskolorna och gymnasieskolorna, stod tomma. Människor hade för länge sedan gett upp hoppet. De få barn som fötts det senaste året var till hundra procent resultatet av en olycka. Fler tårar rann längs hennes kind. Hon stekte pannkakor. Vi skulle äta dem tillsammans med glass och grädde. Jag fyllde tretton år. Vi lämnade jorden. Man hade funnit en stjärna på vilken det sades att vi kunde leva, att vi kunde andas, älska och växa. Det var en lång resa, någon har sagt att den tog oss fyra år att göra. Min mor dog av malignt melanom under resans gång. Det fanns varken personal eller utrustning ombord för att behandla en sådan svår sjukdom. Sora kysste mig i nacken. Hon visste var det kittlade som mest. Jag slog upp ögonen, blev förvånad av någon anledning. Hon fuktade sina läppar och kysste mig igen. Med tungspetsen svepte hon över min kind. Långt därborta tände någon ännu en eld. Vi föll, jag kände det i magen. Jag kunde till och med se det. Snart skulle vi komma att passera Tellus, i förbifarten. Jag tog ett sista bloss på cigaretten innan jag slängde den. Sora knäppte upp sin jacka och bad mig att röra vid hennes bröst. Jag smekte dem försiktigt med utsidan av min hand. En ensam man passerade oss. Han sjöng något på ett främmande språk. Jag tog av mig jackan och hjälpte hennes hand in under min tröja. Hennes fingertoppar dansade över min bröstkorg. Jag svalde en stor klump luft. Långt borta firade någon av ett fyrverkeri, ännu längre bort exploderade en stjärna. Sora sträckte upp sina armar och bad mig tyst att befria henne ur den trånga tröjan. Den långa svarta luggen föll ner över, kring hennes nakna bröst. Jag såg hennes gröna ögon skimra i stearinljusets blyga sken. Guldstjärnorna hade letat sig ut på hennes kinder. Jag smekte hennes bröst. Med naglarna rispade hon försiktigt min rygg. Jag tog av mig tröjan och tog Sora i min famn, så nära att jag kunde höra hennes hjärta slå. Jag hade aldrig känt det förut, bröstvårtor mot min hud, ett pulserande kön mot mitt, någon annans hjärta eka i mina öron. Vi la oss ner på filten. Sora mumlade något i mitt öra. Jag trängde in i henne. Hon slöt ögonen och kastade huvudet bakåt. Min mor dog som sagt under resans gång. Fastspänd i en bår lämnade hon rymdfärjan. Jag följde henne med blicken så långt jag kunde, önskade att hon skulle nå jorden och få begravas bredvid sin mor och far. Jag samlade ihop hennes tillhörigheter, ett halvt paket cigaretter och en tändare, några fotografier och en oläst roman, klämde ner dem i fickorna på min jacka. På väg in i målbrottet och med tusen frågor fortsatte jag ensam. Hon skrev saker i sina händer, ritade blommor på sina underarmar. Ofta mötte jag henne i någon av korridorerna, ensam satt hon där lutad mot väggen, gömde sitt ansikte i en grå huva. Den långa svarta luggen skymde hennes ögon. Hon hade mist sin far, jag hade sett honom försvinna ut i rymden. Länge hade hon följt honom med blicken. Sora, hette hon, det hade jag hört någon gång i förbigående. Hon talade ett främmande språk. Välsignad med de vackraste av ögon mötte hon ibland min blick, bländade mig och fick mig att le. Jag såg mitt namn i ett hjärta i hennes hand. Så vill jag minnas våra första möten. Hand i hand steg vi av rymdfärjan. Det stack i ögonen. Bredvid mig föll någon gråtandes ner på knä. Det var mörkt och kallt. Av volontärer fick vi bröd och vatten. Eldar tändes för att hålla oss varma. En högtalarröst meddelade att mat och vatten skulle tilldelas oss varje dag vid färjan. Jag kramade Soras hand och blickade ut över det karga, vita landskapet framför oss. Vi var inte de första att nå stjärnan. Framför oss låg tusentals baracker och tält, redan hade byar och städer börjat att ta form. I bergen hade redan de första striderna utkämpats. Ljuset brann ut. Det hade tystnat omkring oss. Sora hade somnat mot min axel. Jag slöt ögonen. I mitt hjärta skulle det vara morgon när vi vaknade.