text: Joakim Wahlberg
illustration: Manoush
Jag såg guldstjärnor i hennes
ögon, sådana stjärnor min mor lärt mig tyda som
kärlek. Vi tände det sista stearinljuset. Vi hade redan sparat på
det alldeles för länge. Något sved i mina ögon. Jag irriterade
mig över håret som kittlade min kind. Någon skrek. Sora vände
sig om. Med handen nuddade hon vid min rygg. Jag såg på henne. Där
jackan slutade och det var meningen att hennes byxor skulle ta vid var en glipa
av knottrig hud.
Jag mindes min barndom, stjärnorna som hörde den klara
sommarnatten till, träden från vilka jag plockade omogna äpplen.
Jag mindes fyrverkerierna på nyårsafton, hur jag skrämdes av
dem, hur jag trodde att det var stjärnorna som exploderade. Hundratusentals
stearinljus hade värmt mig kring jul, ett ensamt hade hjälpt mig i min
sorg.
Vi tände det sista ljuset, tryckte ner det i en spricka i den
hårda och kalla marken. Sora bredde ut en filt. Med kisande ögon blickade
jag ut över månlandskapet framför oss.
Jag mindes stjärnfallen. Alltid önskade jag mig samma sak,
en båt att segla hur långt som helst i. Jag skulle måla båten,
döpa den och segla den till alla de platser jag drömt om. Vi föll,
det hade jag hört en man säga till en annan tidigare. Jag kunde känna
det i magen, det bubblade. Sora kunde också känna det, i henne pirrade
det. För någon annan därute var vi bara ännu ett stjärnfall,
en chans att få önska sig precis vad man vill.
Vi satte oss ner på filten. Sora tog min hand och kysste den.
”Du har vackra händer”, sa hon. ”Inga ärr.”
Luften tätnade och klumpade sig i halsen. Långt därborta tände
någon en eld. Det var hög tid nu. Jag tände min cigarett. Sora
följde röken med blicken. I en liten plåtask i innerfickan på
min jacka, inlindad i tjockt tidningspapper hade jag burit på den i åratal,
skyddat den med mitt liv, väntat på det rätta tillfället.
Jag drog ett djupt bloss och slöt ögonen. Min mage skälvde, det
brände till i mitt bröst likt av kärlek eller svek.
I mitt hjärta var det höstnatt. De sista löven föll
från träden, dagen därpå väntade kanske den första
snön. Jag såg och kände det så tydligt med ögonen slutna.
Jag ville aldrig öppna dem igen. Det var en dröm. Vår tideräkning
hade gått förlorad när vi lämnade jorden. Årstider
existerade bara i våra minnen.
Jag minns att jag vaknade tidigt
av regnet som smattrade mot mitt fönster. Genom väggen hörde jag
min mor vända blad i någon roman. Jag låg kvar i sängen,
torkade morgongruset ur ögonvrån innan jag satte på tv:n. Regnet
upphörde, molnen skingrade sig. Solen bländade mig. Min mor la ifrån
sig boken och började istället bläddra i någon tidning. Jag
stängde av tv:n, drog täcket över huvudet, kunde inte andas, fick
feber.
En tår föll från min mors öga när hon
mötte min blick vid frukostbordet. Hon ställde sig vid spisen, började
slamra med bunkar och kastruller.
Det var tid att lämna jorden. Vi hade vetat att den dagen skulle
komma förr eller senare, alla forskarrapporter och profetior hade visat på
samma sak. Tellus var inte längre säker för oss att leva på.
Vi hade vetat det länge. Vulkanutbrott och skogsbränder hade redan ödelagt
stora delar av jorden. Utanför bankerna hade köerna varit långa
de senaste året, en sista chans att göra sin drömresa eller köpa
sitt sommarhus. Min mor och jag hade varit på teatern. Många människor
hade sagt upp sig från sina arbeten för att leva av sina lån,
andra fortsatte att arbeta, många till och med mer och hårdare än
tidigare. Min mor hade fortsatt sitt arbete, och tvingat mig att fortsätta
min skola. Många morgnar hade jag mötts av ett tomt klassrum. På
radion hörde jag att även universiteten, liksom folkhögskolorna
och gymnasieskolorna, stod tomma. Människor hade för länge sedan
gett upp hoppet. De få barn som fötts det senaste året var till
hundra procent resultatet av en olycka. Fler tårar rann längs hennes
kind. Hon stekte pannkakor. Vi skulle äta dem tillsammans med glass och grädde.
Jag fyllde tretton år.
Vi lämnade jorden. Man hade funnit en stjärna på
vilken det sades att vi kunde leva, att vi kunde andas, älska och växa.
Det var en lång resa, någon har sagt att den tog oss fyra år
att göra. Min mor dog av malignt melanom under resans gång. Det fanns
varken personal eller utrustning ombord för att behandla en sådan svår
sjukdom.
Sora kysste mig i nacken. Hon
visste var det kittlade som mest. Jag slog upp ögonen, blev förvånad
av någon anledning. Hon fuktade sina läppar och kysste mig igen. Med
tungspetsen svepte hon över min kind. Långt därborta tände
någon ännu en eld. Vi föll, jag kände det i magen. Jag kunde
till och med se det. Snart skulle vi komma att passera Tellus, i förbifarten.
Jag tog ett sista bloss på cigaretten innan jag slängde den.
Sora knäppte upp sin jacka och bad mig att röra vid hennes
bröst. Jag smekte dem försiktigt med utsidan av min hand. En ensam man
passerade oss. Han sjöng något på ett främmande språk.
Jag tog av mig jackan och hjälpte hennes hand in under min tröja. Hennes
fingertoppar dansade över min bröstkorg. Jag svalde en stor klump luft.
Långt borta firade någon av ett fyrverkeri, ännu längre
bort exploderade en stjärna. Sora sträckte upp sina armar och bad mig
tyst att befria henne ur den trånga tröjan. Den långa svarta
luggen föll ner över, kring hennes nakna bröst. Jag såg hennes
gröna ögon skimra i stearinljusets blyga sken. Guldstjärnorna hade
letat sig ut på hennes kinder. Jag smekte hennes bröst. Med naglarna
rispade hon försiktigt min rygg. Jag tog av mig tröjan och tog Sora
i min famn, så nära att jag kunde höra hennes hjärta slå.
Jag hade aldrig känt det förut, bröstvårtor mot min hud,
ett pulserande kön mot mitt, någon annans hjärta eka i mina öron.
Vi la oss ner på filten. Sora mumlade något i mitt öra.
Jag trängde in i henne. Hon slöt ögonen och kastade huvudet bakåt.
Min mor dog som sagt under
resans gång. Fastspänd i en bår lämnade hon rymdfärjan.
Jag följde henne med blicken så långt jag kunde, önskade
att hon skulle nå jorden och få begravas bredvid sin mor och far.
Jag samlade ihop hennes tillhörigheter, ett halvt paket cigaretter
och en tändare, några fotografier och en oläst roman, klämde
ner dem i fickorna på min jacka. På väg in i målbrottet
och med tusen frågor fortsatte jag ensam.
Hon skrev saker i sina händer,
ritade blommor på sina underarmar. Ofta mötte jag henne i någon
av korridorerna, ensam satt hon där lutad mot väggen, gömde sitt
ansikte i en grå huva. Den långa svarta luggen skymde hennes ögon.
Hon hade mist sin far, jag hade sett honom försvinna ut i rymden. Länge
hade hon följt honom med blicken. Sora, hette hon, det hade jag hört
någon gång i förbigående. Hon talade ett främmande
språk. Välsignad med de vackraste av ögon mötte hon ibland
min blick, bländade mig och fick mig att le. Jag såg mitt namn i ett
hjärta i hennes hand. Så vill jag minnas våra första möten.
Hand i hand steg vi av rymdfärjan.
Det stack i ögonen. Bredvid mig föll någon gråtandes ner
på knä. Det var mörkt och kallt. Av volontärer fick vi bröd
och vatten. Eldar tändes för att hålla oss varma. En högtalarröst
meddelade att mat och vatten skulle tilldelas oss varje dag vid färjan. Jag
kramade Soras hand och blickade ut över det karga, vita landskapet framför
oss.
Vi var inte de första att nå stjärnan. Framför
oss låg tusentals baracker och tält, redan hade byar och städer
börjat att ta form. I bergen hade redan de första striderna utkämpats.
Ljuset brann ut. Det hade
tystnat omkring oss. Sora hade somnat mot min axel. Jag slöt ögonen.
I mitt hjärta skulle det vara morgon när vi vaknade.
